Social konstruktion?

Får jag presentera Pelle och Molly?
De är syskon. Helsyskon. Har bott ihop med mig i sisådär 52-53 år gissningsvis. Pelle kom först men Molly är storasyster. (Hon är lite större och dessutom var jag väl rätt ny som storasyster själv när hon flyttade in.) Några av mina bästa vänner när jag var liten.

Varför då en bild på dessa två?

Jo, jag började tänka på dem när en vän för lite sedan berättade att hon "ramlat in" i ett program av den väl rätt kände dr.Phil. Inget program hon brukar titta på tror jag men hon fastnade visst när någon uttalade att kön skulle vara en social konstruktion men ras är det inte. Ras skulle alltså vara ett biologiskt faktum men inte kön.

Jag erkänner att jag blev helt ställd. Min första kommentar blev att mitt intryck av debatten här i Sverige är att de som talar om kön som social konstruktion brukar se ordet "ras" som närmast en svordom när det gäller människor.

Se'n började väl hjärnan fungera igen och jag skrev en kommentar till, med lydelsen att jag tänker precis rakt tvärtom. (Vilket min vän också gör, icke förvånande.)

Det här har snurrat en del i mitt huvud sedan det kom upp. Jag tycker det är bra skrämmande för det första att det fortfarande finns människor som talar om ras som ett biologiskt faktum även när det gäller människor. (Som hundägare är jag ju naturligtvis med på begreppet när det gäller t.ex. just hundar.) Men det är också skrämmande när man hävdar att könsskillnader är sociala konstruktioner och inget annat.

(Lite lustigt blir det också med tanke på att många som hävdar det också brukar säga att "människan är ett djur som alla andra" - hur förklarar man då könsskillnader i djurvärlden, både utseendemässigt och t.ex. när det gäller omhändertagande av ungar? Har jag aldrig lyckats få svar på, trots ett antal försök.)

Självklart finns det en del som handlar om det sociala. Om man förutsätter att alla små tjejer hellre leker med dockor än med bilar eller att alla små grabbar föredrar grävskopor framför symaskin då handlar det om just sociala konstruktioner. Men att däremot hävda att många (kanske de flesta?) tjejer föredrar dockor och grabbarna väljer grävmaskinen är det inte!

Det som oroar mig mycket i detta är dock lite annorlunda kanske. Jag är nämligen rädd att vi snarare cementerar socialt konstruerade könsroller när vi t.ex. pratar så mycket om att mer eller mindre övertyga pojkar det är ok att gråta och tjejer att det är ok att "ta plats".

Det borde väl vara fullkomligt självklart att det är så?

Jag tror helt enkelt att vad vi egentligen borde prata mer om är att låta både flickor och pojkar, tjejer och killar, kvinnor och män, tanter och farbröder vara sig själva. Sig själva som född med kvinnligt eller manligt DNA men med olika intressen och fallenheter. Inte kvinnliga eller manliga fallenheter utan mänskliga, bara rakt av mänskliga.

Då tror jag att vi skulle slippa mycket av "könskrig" lika väl som att människor skulle slippa tro att de måste genomgå ett könsbyte för att få vara den de är. (Byta kön går ju faktiskt inte heller. DNA kommer alltid att visa vad du är född som. "Bytet" är i mycket bara en chimär, som en teatersminkning. Man talar inom medicin om skillnader i vård för t.ex. hjärtinfarkt - vad händer om någon som bytt kön kommer in akut och medvetslös? Vad jag förstått är man inte ens skyldig informera sjukvårdspersonal om faktum om man inte vill, vilket i och för sig kan, KAN, vara rimligt men inte alltid.)

Är det inte egentligen fullkomligt självklart att en pojke, kille, man, farbror gråter ibland? Eller att en flicka, tjej, kvinna, tant kan bli fullkomligt rosenrasande och faktiskt vilja slåss? Det självklara i det vore en intressantare diskussion.

Att ras skulle ses som biologiskt faktum....
Jag trodde verkligen att vi kommit ifrån det! Fråga vilken kirurg som helst t.ex. - ingår det i undervisningen att lära sig olika beroende på om patienten är "vit" eller "färgad"? Visst, människor från vissa delar av världen kan ha lättare få vissa sjukdomar men det är ju inte ett skvatt konstigare än att vissa familjer/släkter är hårdare drabbade av cancer eller annat.

I min tanke är det definitivt så att "ras" är den sociala konstruktionen medan kön är ett biologiskt faktum. Sedan säger det biologiska könet inte alltid så mycket om vilka intressen vi har, om vi är mer eller mindre känslosamma och liknande - vi är människor med all den komplexitet det innebär. Alla skapade och älskade av Gud, till Guds avbild, och därmed kanske inte alltid fullt så avgränsade som man ofta gör det till.

Allt gott!
Eva

Jak.2:1-8, del 2

Nu kommer ni väl ihåg vad de verserna i Jakobs brev handlar om, men ändå... Jag kör en repris:

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Som kanske många vet fanns det i Svenska Kyrkan länge möjlighet för "fina" familjer att köpa sig plats i bänkarna i kyrkan, vad jag förstått alltid bänkarna längst fram och ju "finare" och ju mer pengar/annat värde man donerade ju längre fram. Folk med mindre pengar fick ta de platser som blev över och de fattigaste kanske inte ens fick plats. (Undrar hur man löste det när det rådde kyrkplikt egentligen?)

Rätt ofta undrar jag hur långt ifrån det där vi egentligen kommit...

Nu, liksom då, verkar tyvärr ekonomisk ställning, civilstånd, social status i övrigt och så kunna spela rätt stor roll för hur man har möjlighet komma in i/verka i en församling. I alla fall utanför den skattefinansierade Svenska Kyrkan. (Skillnaden tänker jag då är att SvK inte är lika beroende av gåvomedel inget annat. Viss gradering efter social status finns givetvis även där, ibland kan den nog även vara värst där.)

Jag skriver här nu givetvis till dels utifrån egna erfarenheter men tills dels också från sådant som jag hört av andra då och då under nu sisådär 15 år. Varken egna eller andras erfarenheter är särskilt "uppbyggliga" alla gånger och definitivt inte kompatibla med det Jakob skriver.

I väldigt många församlingar/samfund, eller om det ska uttryckas "bland väldigt många kristna" verkar finnas en mening att som kristen är man inte fattig, ensam, lågutbildad o.s.v.. I alla fall inte om man blir medlem av en församling - "de andra" de som vi samlar in pengar för att hjälpa, de som inte klarat alla livets krav, de finns ju inte bland oss! Eller...?

Det verkar ofta som om man tänker sig att en kristen närmast per automatik gått från grundskola via gymnasium till högskola till gott arbete, från barndom till tonårstid till giftermål och familj. T.ex. Alltså att man är som alla andra som man själv känner.

Jag tror att det ofta är just där skon klämmer, många inom kristenheten verkar faktiskt ha så liten kunskap om hur liv kan se ut att man inte förstår. Man säger "alla välkomna" men verkar ofta tänka då att alla ska vara som en själv.

Helst vill jag nog inte tänka på alla berättelser om hur någon inte vågar gå med i hemgrupp för att de inte bor så att de kan ha gruppen hemma, inte har råd att bjuda alltid, inte vågar berätta för mycket om den egna situationen. Eller alla de som sagt sig bli akut och mycket sjuka när det ska åkas på församlingsresa, konferenser eller liknande. Det är många, många sådana berättelser som passerat mina öron.

"Ja men det är ju bara att säga till så hjälper vi!" säger någon. Jo, det är snällt men... Skulle man kunna fundera lite kring hur det kanske känns att ofta behöve be om hjälp? Skulle man kanske kunna fundera kring om man kan göra mer sådant som inte kostar, eller åtminstone kostar väldigt lite? Nu senast var det nyårskonferens det handlade om. Kostnad för konferens, övernattning, mat mm. Förslaget att istället ordna något på hemmaplan så alla kunde vara med möttes av bara ???. (Samt ord om att prioritera sin ekonomi vilket kan uppfattas som rent elakt av den som har liten inkomst.)

Hur löser man detta?
Jag vet faktiskt inte.
Jag tror dock, eller är snarare helt säker på, att detta behöver diskuteras väldigt mycket mer. Som det ser ut idag i en hel del av kristenheten i Sverige (det finns naturligtvis goda undantag!) så görs det faktiskt skillnad ungefär på det sätt som Jakob varnar för. Det gör så ont för så många att det borde oroa alla djupt och faktiskt bli "prio ett" i alla församlingar att motarbeta sådant.

Allt gott!
Eva

Så bra så varför så dåligt?

"Vi har det ju så bra! Vi lever i ett land med så hög välfärd och så - så varför mår så många så dåligt?"

Det ungefär blev slutorden i en debatt i SvTs Aktuellt igår, om den psykiska ohälsan och med riksdagledamöter från KD och MP som deltagare. Tyvärr hörde jag inte riktigt hela men den där meningen hade nog fastnat extra även om jag gjort det.

Anledningen till debatten var väl den utredning som nu kommer om hur psykvården faktiskt fungerar. Eller inte fungerar. Går säkert att få fram en hel del om man googlar men mitt intresse nu är inte främst hur pengar ska fördelas, personal vidarutbildas eller så utan att diskutera orsaker. Därav inte en massa länkar utan uppmaningen "Googla!".

Jag tycker den där tanken som, kanske indirekt men ändå, uttrycktes är så intressant! Vi som har det så bra - hur kommer det sig att så många mår så dåligt? Varför är de psykiska ohälsotalen, efter vad jag förstår, så pass högre i ett land som Sverige än i många fattigare länder?

Tyvärr (och det är verkligen även tyvärr att det ordet är det enda användbara) tror jag att mycket beror på just att vi har det så bra, de allra flesta av oss.

Jag tänker tillbaka på dem jag senaste 10 åren eller så hört haft mest besvär, de som pratat mest om hur de fått vänta på psykologkontakt o.s.v. och då vågar jag säga att den absoluta majoriteten är människor som av många i andra delar av världen skulle kallas bortskämda och inte kapabla att klara minsta motgång.

(Bäst jag skjuter in här att jag också känner sådana som verkligen har det mycket jobbigt och verkligen är i behov av hjälp. De jag tänker på här ovan är sådana som "gräver ner sig" helt för sådant som många/de flesta av oss skulle se som "livets gång".)

Vi i Sverige hör till de befolkningar i världen som i allra högst grad fått lära sig att samhället tar hand om allt, att alla får det bra med minsta möjliga ansträngning, att vi här rätt att alltid, genom hela livet och vad som än sker, få hjälp med alla problem som kan uppstå. Vi har en så hög materiell standard att något sådant som "curling" av barn av många ses som självklart. Vi får från att vi är väldigt små höra att vi alltid, vad vi än gör, är SÅ duktiga - barn ska ju bara få höra goda saker - så när det blir mer allvar t.ex. när betyg ska sättas för att nå drömutbildningar så blir vi kränkta om läraren inte sätter de höga betyg vi själva tänker oss värda. Vi har media som hojtar om "Skandal!!!" och "Katastrof!!!" om inte Sverige vinner medaljer som man ansett givna på förhand. Vi har gott om människor som anser sig närmast fattiga om de inte kan flyga iväg på semester (minst) en gång per år, renovera köket då och då (för att se'n givetvis äta ute eller köpa färdigt för man har ju inte tid laga mat när man måste arbeta så mycket för att ha råd renovera köket...), byta till senaste mobil-modellen eller dito bilen.

Vi har rätt gott om barn och unga som i och för sig säger sig glädjas åt semestrar, fina kök och nya mobiler men som samtidigt är ledsna, så ledsna, över att de så sällan kan prata ordentligt med sina föräldrar. Det finns ju inte tid eftersom pengar måste arbetas in för allt som "måstes"...

Vi har föräldrar som är ledsna över att deras barn inte kommer till dem om de har problem utan hellre går till en kompis eller skolpersonal, för barnen vill inte "störa" sina föräldrar som ändå har så mycket att göra.

Och så undrar vi varför vi har så mycket psykisk ohälsa...

Jag tror faktiskt att det i mycket beror på att vi har det så, för, bra! Om vi inte var omgivna av ett samhälle som hela tiden ropade om att "Du måste ha MER! Bättre!! Du är värd ALLT du någonsin kan önska!!!", skulle vi kanske må bättre då? (Värd allt man kan önska kan jag då visserligen tycka alla är, det beror kanske lite på nivå och förväntningar.)

Om vi istället hörde mer om tacksamhet, hur vore det? Med tanke på vad jag skrev om i förra så är det då inte tanken att vara tacksam "för det lilla" alltid, det finns människor som på riktigt är fattiga i Sverige, men de flesta har faktiskt oerhört mycket att vara tacksamma över.

Jag tror att vi verkligen i grunden måste fundera på vilket samhälle vi vill ha och hur det stämmer överens med det samhälle vi skapat om vi ska komma ur den ständiga ökningen av psykisk ohälsa. Jag hör direkt en massa protester typ "Men det är ju så samhället ser ut! Så gör/vill alla, i hela världen!".

Men är det så vi vill ha det?
Det är frågan.

Mitt svar är rätt klart.

Allt gott!
Eva

Jakobs brev 2:1-8, del 1

"Mina bröder, ni ka inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder.
Om ni då ser den vackert klädde och säger 'Var så god och sitt, här är en bra plats,' men till den fattige: 'Du kan stå där' eller 'Sätt dig vid mina fötter',
har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt?
Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?
Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domarskranket?
Är det inte de som smädar det sköna namn (Jesus, min anm.) som har nämnts över er?
Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften 'Du ska älska din nästa som dig själv', då handlarni rätt."

Så står det i de verser som jag ger i rubriken. Jakob, som är brevets författare, anses vara Jesu halvbror (son till Maria och Josef alltså) som var ledare för församlingen i Jerusalem.

Jag tänker rätt ofta på dessa verser, tyvärr tycker jag att det finns anledning till det. Nu dök de upp igen vid läsning av några tidningsartiklar nyligen.

Det första var en rapport från ett kristet "event" rätt nyss. Där berättas att en av talarna pratat om att man ska vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har, samt att man alltid bör tala väl om sina ledare.

Nu var jag inte där och hörde så det kan mycket väl vara så att dessa ord förklarades och utvecklades mycket mer, men jag tar de citerade uttalandena som exempel. Vi kan alltså helt glömma vem som sa det och vad just den personen kan ha menat.

Jag har dock hört och läst liknande ett antal gånger och det sätter igång tankarna och minnena här.

Ord om att vara nöjd med det man har och inte klaga över det man inte har uttalas alltid av de som faktiskt har! De som inte har, och skulle ha anledning klaga, är i de allra flesta fall tacksamma för det de har och inte särskilt "gnälliga" även om en del skulle ha all rätt till det, världsligt sett. Uttalanden som det kommer från de som har familj, utbildning, bra och välbetalt arbete, fin bostad, god social status, många vänner o.s.v. Den som inte har det så är oftare tacksamma för det de ändå har eller, i en del fall, för nedtryckta för att säga särskilt mycket och definitivt för skamsna för att i egentlig mening klaga. (I många församlingar är det helt otänkbart prata om att man inte har det ena eller andra.)

Intrycket när de som faktiskt har säger sådant här blir för mig och för många andra inget annat än en "order uppifrån" att vi ska vara tysta. Som om det faktiskt kan behövas sådana som inte har för att de som har ska känna sig bra/lite bättre.

Samma sak med att inte tala illa om ledare.
Självklart tycker inte heller jag att man ska tala illa om ledare, eller om någon annan heller, men... När det sägs av en ledare så blir det väldigt konstigt - som om vederbörande helt enkelt vägrar lyssna ens på berättig kritik. Det är lätt att tysta många genom att säga saker som att det skulle vara "okristet" att inte enbart tala väl om sina ledare.

Den andra saken som fick mig att tänka på dessa verser var en rubrik som närmast förde tankarna till en artikel om en ny säsong i "Idol" eller Melodifestivalen: den löd ungefär "Lista över kristna ledare du bör känna till". Artikeln handlade om nya församlingar i Sverige som startats av olika invandrargrupper. För mig vore det självklart att rubriken skulle lydit:"Nya församlingar du bör känna till" och att präster/pastorer/ledare så presenterats under församlingen namn.

Tyvärr är jag inte särskilt förvånad över att det blir så här.
Jag har själv erfarehet från församlingar där god social status ger klart företräde och har hört om/av fler som känt sig ovälkomna p.g.a. sådant.

I ljuset av Jakobs ord men också i ljuset av vilka Jesus själv valde som sina följeslagare, vilka Gud ofta utvalt även i Gamla Testamentet så borde kristneheten verkligen inte se ut så här! Vi ska självklart ta vara på dem som har fått gåvor att undervisa, leda och så men vi ska inte upphöja dem till någon slags idoler, sätta dem på piedestaler eller alltid ge dem de bästa platserna. Alla vi kristna har olika gåvor och jag är rädd att väldigt många sådana blir outnyttjade när några (ändå rätt) få blir så hyllade att det liksom inte finns tid för andra. Det är faktiskt sorgligt.

Det, och annat av samma typ, måste vi arbeta med tänker jag.

Jag återkommer med en del 2 (minst) om detta med vad det, faktiskt, ställer till att göra skillnad på folk och folk.

Allt gott!
Eva

"... dem oss skyldiga äro..."

Ibland blir jag närmast generad över hur "dåligt" jag tänkt, hur lite jag uppmärksammat, hur slarvigt jag måtte ha läst o.s.v. Suckar över mig själv o grälar rätt rejält på mig.

Men i o för sig.... När det gäller bönen Fader Vår (jag föredrar den framför senare Vår Fader ja, den sitter ju i sedan barnaår liksom.) är det kanske lite förståeligt, förklarligt o ursäktningsbart ändå. Fast ändå inte faktiskt för det jag ska berätta om tyder på alltför mycket slentrianbedjande för att jag ska tycka det är ok.

Bönen Fader Vår kan sägas vara uppdelad i "delböner" som vartefter avhandlar olika saker: Lovsången till Gud, önskan om Guds rikes utbredande, bön om försörjning (lekamligen o andligen), bön om frälsning o så bön om förlåtelse. O det är den där sista som landade som ett mindre klubbslag i hjärnan på mig för inte alltför länge sedan.

Så här lär ju Jesus att be om just förlåtelse:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."

(Svenska Folkbibeln 1998 är just denna översättning från.)

Jag har skrivit förut om det där med förlåtelse o hur svårt jag ofta haft med det. (Skulle någon bli nyfiken så går det att klicka på ordet "förlåtelse" i den lilla ordgruppen i högermarginalen.) Idag tror jag mig veta rätt väl varför.

Länge o från många har jag fått höra ungefär "Men GLÖM det där nu! Älta inte! Det är ju så länge sedan!" o liknande. Det går sällsynt illa ihop med en analyserande personlighet som min. För mig handlar mycket om att försöka förstå, särskilt andra människors handlande o bevekelsegrunderna för detta handlande. Att då bli mer eller mindre tystad i det som egentligen bara var funderingar, inte hade mycket med förlåtelse eller ej att göra, har nog ställt till det. Jag tror att det att jag inte kunde sluta fundera så länge jag inte hade en någotsånär klar idé om varför andra gjorde/gjort på visst sätt så tänkte jag att jag inte hade förlåtit.

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om hur o när jag fick hjälp förstå att förlåtelse inte hänger på att glömma. Det tog jag med stor glädje till mig men kanske, kanske behövdes också det där klubbslaget som alltså drämde till nu under vårvintern. (Väldigt sent tycker jag alltså själv då...)

Vi läser igen den där delbönen ur Fader Vår:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss"

Och så betonar vi det som var klubban i min hjärna:

"... dem som står i skuld till oss."

TÄNK om jag sett det ordentligt tidigare!
Sett att (t.o.m. skulle jag vilja säga) Gud säger att de faktiskt står i skuld!

Vad Gud säger här är ju faktiskt "Du har all rätt att vara arg! Du har all rätt att vara besviken, sur, ledsen, bedrövad över vad annan/andra gjort! Du behöver inte glömma!"

Nu är det ju rent hypotetiska funderingar men jag undrar om jag inte haft lättare med mina egna tankar o, ffa, mitt eget samvete om jag förstått detta tidigare. Om jag sett att även Gud säger att "Jo, det där var fel, Den/de skulle inte gjort så!" så tänker jag att jag kanske haft lättare genom livet att lägga de händelserna o de personerna i Guds händer o låta Gud ta hand om det för att själv gå vidare. Inte osårad men i visshet Gud är med. Inte sägandes "Allt är väl o vi kan visst umgås precis som vanligt." (det går ju inte alltid o det är ok) men avståendes hämnd, hat, risk för bitterhet o ältande i dess riktiga betydelse. (Nu har jag i o för sig inte ägnat mig åt hämnd o hat annat än i tankar men ändå, jag skriver trots allt inte bara för mig själv utan i hopp någon mer läser.)

Jag undrar, o det är ju därför jag skriver detta, om det inte kan vara lite "förlösande" för fler än mig att lite mer uppmärksamma den där meningen o fundera över den.

För förlåtelse, i meningen släppa hat, hämnd, bitterhet o.s.v., i meningen överlämna ansvarsutkrävandet till Gud, är faktiskt den allra starkaste av helande krafter. Kan du förlåta i meningen lägga saker i Guds hand o inte själv gå o tänka "onda/dumma" tankar har du så mycket mer tid o energi till det som får dig att växa o verkligen leva. Du behöver inte glömma! Du behöver inte säga det var ok, det var du som var lätt sårad/kränkt! Du behöver "bara" (Tro mig, jag vet väldigt, väldigt väl det inte är helt enkelt alla gånger!) lämna det bakom dig, se framåt o kanske använda de erfarenheter du fått till annat i livet än mörka tankar.

Gud är med dig! Han ser din sårighet o tycker (minst) lika illa om den som du gör, men han vill också att du ska leva fullt ut o det går faktiskt inte om inte "ryggsäcken" av gamla oförrätter töms då o då.

Allt gott!
Eva

Hur "teknifierade" är vi?

(S.k. "bibelstickning". Jag stickade enkla sockor till församlingen samtidigt som jag läste för en annan blogg.)



Frågan dök upp här när jag läste en s.k. tråd i en handarbetsgrupp. En liten teknisk pryl hade tappats bort och nu visste inte personen hur stickningen skulle kunna fortsättas. Jag kom att tänka på hur det var för några år sedan när rätt många stickade en viss typ av halsduk. För en gångs skull hoppade jag också på (jag är lite envis med att göra mer eget/orginellt/inte lika som alla...) och jag visade också med tiden upp stickningen som var på gång. Mönstret var över 12 maskor som sedan upprepades över varvet. Väldigt lätt mönster. Jag fick ett stort antal frågor om hur jag kunde hålla reda på mönstret när jag inte satt s.k. markörer (små säkerhetsnålar, ringar, garnbitar eller liknande) vid var 12e maska. HUR kunde jag hålla reda på mönstret?

En bekant som jag mötte i affären för något år sedan har fastnat i minnet. H'n var bra upprörd o vimsig för appen i mobilen där h'n brukade skriva upp vad som skulle handlas ville inte vara med som vanligt så h'n hade gått hemma o försökt memorera o gick nu runt hela affären för att påminna sig. Min kommentar "Penna o papper kanske?" fick mest ett stort ? till svar.

På sta'n blir man numer i princip aldrig frågad om vägen. Möjligen om någon inte lyckas få in rätt google maps. En granne klagade för lite sedan över att inte fått något te på morgonen för vattenkokaren hade gått sönder. Spis?? Men jag har ingen bra kastrull till vatten...

Det här är småsaker men ändå, tycker jag, en bild av hur beroende vi gjort oss av en väldig massa hjälpmedel. Kan vi inte göra något alls själva eller be om hjälp (hitta t.ex.)? Visst förstår jag att man gärna tar till hjälpmedel vid mönsterstickning men när man faktiskt tänker att man inte kan utan? När man bara ska ha allt så lätt o enkelt som möjligt - vad gör det med oss?

Nu menar jag inte alls att vi ska avstå tekniska framsteg, inte alls! Jag menar dock att vi kanske skulle fundera lite på vad vi omfamnar, om det alltid är av godo, vad de gör med oss. Blir vi för beroende? För bekväma, rent av lata? Vad händer med oss när vi aldrig egentligen vill/behöver anstränga oss för att göra det vi vill? Vad händer med våra hjärnor när vi mer o mer sällan behöver fundera över lösningar istället för att bara använda en app eller andra hjälpmedel.?

I mina mörka stunder undrar jag om vi ska ge forskningsanslag till själlösa AI eller om det kanske är bortkastade pengar.

Allt gott!
Eva

Ta av dig skorna!

Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva