Trons kraft

Dagens texter handlar på sätt och vis om s.k. "storord"; att "gå i tro" och helandets verklighet.

Där är berättelsen om hur Noa får veta av Gud att Han tänker utplåna alla människor pga av allt våld de ägnar sig åt. Noa går i tro och bygger den ark han fått "order" om. (1:a Mos. 6:13-22)

Där är berättelsen om den blinde mannen som får sin syn åter av Jesus. (Joh.9:1-7, 24-39)

Man läser om änkan som lämnar av sina sista slantar i tempelkistan (Mark. 12:41-44) och förlitar sig på att Gud ska hjälpa henne att klara tillvaron.

Och i årets evangelietext, Mark. 2:1-12, berättas om de 4 män som bär sin lame vän på en bår till det hus som Jesus gästar i Kafarnaum. De kan inte komma in genom dörren för huset är proppfullt med folk som vill se och höra Mästaren. Vänder de? Går hem igen och tänker att "Ja ja, han är ju van att leva så här!"

Nej - så stark är deras tros kraft att de tar sig upp på taket och firar ner honom därifrån, säkra på att Jesus kan bota vännen. Och det sker ju också: det är ur den berättelsen vi har orden "Tag din bädd och gå!"

Jag vet att många tycker att Noa när han bygger arken, Mose när han för sitt folk rakt ut mellan vattenmassorna för att komma undan förföljarna, änkan när hon ger bort sina sista slantar... för att inte tala om Maria när hon får veta att hon ska föda Jesus... är fullkomligt galna människor. Att lita så på någon, ens om det är Gud!

Det är kanske inte svårt att förstå att människor tycker att det är tokigt? I dagens samhälle har vi ju i mångt och mycket fått lära oss att allt blir bättre om vi bestämmer själva! Sedan länge har man, kanske i än högre grad i Sverige än på många andra ställen, fått lära att ett visst uppror mot "överheten" enbart är av godo.

Och när det gällde att kasta av sig ok av att vara statare eller underbetald med hårt utnyttjad arbetare var det ju alldeles rätt! Men vad säger därmed att det alltid är det rätta? Vad är det i den bakgrunden som gör det så skrämmande för många att någon kan tänka sig att "lyda Gud"?

Exemplen ovan borde ju åtminstone inte vara avskräckande - Noa räddade sig själv, sin familj och alla djuren, Mose räddade hela sitt folk.

Samtidigt kan många människor tänka sig att tala med astrologer eller "sierskor" och rätta sitt liv helt efter vad dessa säger...

När det gäller helande är det väl samma sak? Man kan ju inte bara tro på att Gud skulle hela människor! Eller hur? När det ändå sker försöker man förklara det med att något hänt som läkarna missat eller bara inte kan förklara än. Samma människor som säger det kan tänka sig att gå till någon som lägger kristaller här och var över kroppen och förvänta sig att bli botade...

Jag har någon gång berättat hur jag fått hjälp av något man väl kan kalla trons kraft i svåra situationer. Då har jag tänkt ffa på två tillfällen: en gång när jag var uppkallad till en chef som var känd för att terrorisera och närmast mobba de av sina underlydande som inte helt gick i hennes ledband, och en gång när jag "sprang på" en bekant på sta'n och fick höra att denne råkat ut för en stor tragedi inte långt innan. I det första fallet satt jag på tunnelbanan och bad, bad om ork och tålamod inför mötet. I det andra blev det till att "slänga iväg" en hastig bön:"Hjälp, Helig Ande! Hjälp mig att finna orden!". Och vid båda dessa tillfällen kände jag ett lugn som jag inte kunde minnas att jag tidigare hade erfarenhet av.

"Men det är väl klart! Du andades ut, koncentrerade dig, blev lugn och så gick det bra! Rena yogan." har någon sagt. Det går dock inte hem hos mig... De gånger jag hamnat i liknande situationer och inte bett har jag inte klarat av lika bra.

Visst kan man kanske hävda att det är något "hjärnspöke" som då får mig att tro att Gud handlar, att jag (och så många andra!) suggererar mig själv. Och visst kan jag förstå att den som inte har någon tro resonerar så, men ofta tycker jag att det verkar bero på en hel del rädsla. En rädsla för att det skulle finnas någon, Gud, som faktiskt kan ingripa i våra liv, rent praktiskt genom att förse oss med förmågor eller annat (jag vet en man som gjorde ungefär som änkan - gav bort allt han hade - och sedan på de mest lustiga vägar fick hjälp med nya saker när han kom till den nya stad han flyttade till och dit han inte kunnat frakta sitt gamla bohag...). Och att helande är svårt att ta till sig har jag den allra största förståelse för, för jag förstår absolut inte heller varför vissa blir helade men inte alla. (Förstår bara att det inte handlar om hur stark eller "rätt" din tro är!)

Det som faktiskt ofta roar mig med att så många har så svårt att ta till sig det vi troende kan tala om som just "trons kraft" är just det att många ändå kan tro på och i mångt och mycket leva efter vad astrologer, kristllterapeuter, yogalärare och t.ex. Dalai Lama säger - men absolut inte vad Gud säger! Egentligen tror jag inte att det handlar om Gud, utan om vad människor genom historien gjort i Guds namn. Kyrkan har ju tyvärr många gånger använts för att "hålla folk i styr", men jag tror inte att det gjorts av dem som varit fyllda av trons kraft precis... Oftare har det nog handlat om egen makt, snarare än om Guds.

Jag hoppas så att fler ska kunna använda ett öppet sinne och lära om vad trons kraft kan medföra! Att våga "gå i tro" är inte lätt det vet jag av djup erfarenhet, men ett är säkert - den som du då vågar lita till sviker aldrig någonsin!

Allt gott!
Eva

Rik inför Gud

"Rik inför Gud" - det är rubriken idag.

Och det passar så sällsynt bra i mitt huvud just nu!

Den senaste tiden har jag haft många och långa samtal med en människa som jag så gärna skulle vilja kunna övertala om att det är det som är det viktiga - att vara rik inför Gud...

Jag skulle också vilja höra någon slags "predikan" för vår statsminister om det! I veckans partiledardebatt stod han i talarstolen och prisade regeringens "arbetslinje". Den är bra, det tycker jag också, även om den slagit väldigt, väldigt fel i vissa fall. Men han står och säger att utan arbete har man ingen identitet!

Joel Halldorf skriver veckans betraktelse i Dagen. Där påpekar han så riktigt att det vore intressant om vi istället för att fråga varandra "vad är du?" frågade "vem är du?"

Den person jag haft de där samtalen med (vi kan kalla den "M") har talat mycket om det, och jag har egen erfarenhet av det mer smärtsamma slaget.

Visst är det en viktig del i att lära känna en person, det att veta vad den människan arbetar med. Det säger ofta en del om hur han/hon är, vad han/hon är intresserad av. Men om du "bara" sitter i kassan hos mataffären då? Eller i spärren på t-banan här i sta'n? Säger det automatiskt att du är en mindre intressant person?

Ms stora problem just nu är att t.o.m. familjen och släkten drar sig undan när det inte mås så bra. Och det där har jag varit med om...

Jag har varit med om att vara väldigt "populär" och alltid bli indragen i diskussioner på familjemidagar och så - när jag haft arbete. När jag varit sjukskriven eller arbetslös har jag insett att även mina närmaste verkat tro att hjärnan försvinner med arbetet.

Det skrämmer mig mycket, det att vi inte verkar kunna se varandra för de vi är, snarare än vad vi gör!

Själv har jag "landat" i det faktum att Gud älskar mig ändå, oavsett hur mycket jag tjänar, hur fina saker jag kan köpa eller vilka resor jag kan göra.

Jag fick ett mail efter förra inlägget. Ett mail som ifrågasatte hur jag kunde hamna i en diskussion där även en hemlös var med. "De är ju totalt misslyckade!" är ett rakt citat ur mailet. Nu kom det från en vän så jag ringde upp och tog ett samtal om detta. Om vi är vänner fortfarande vet jag inte...

Om du så är miljonär, nobelpristagare, dagisfröken, kassabiträde eller hemlös - du är så värdefull! Alla människor är bra! En del av oss gör dumma saker, ja. En del av oss hamnar "på gatan" andra i slott (eller tjusiga villor...). Men inför Gud... Han som vet allt och ser in i ditt hjärta och verkligen vet vem du är... Inför honom är du rik för den du är!

Den man jag citerade i förra inlägget talade en period mycket om det att han såg som sitt stora misslyckande - att inte vara som "alla andra". Och han sa' många gånger att han var så glad och förvånad över att han satt och diskuterade med mig (då volontär i kyrkans café), en präst och andra "vanliga".

Att en enda människa ska behöva känna så!

Jag kommer att skriva mer om "M" och hur "dagens samhälle" påverkar även nära familj/släkt om någon mår sämre.

Just nu hoppas jag att ni ska tänka för egen del "Vad är viktigt inför Gud?". Är det hur mycket jag tjänar? Eller kanske hur jag behandlar grannen/mamman/systern/vännen?

Du tror inte på Gud? Ok - föreställ dig att du vet att du ska dö inom 2-3 månader: är du då  mest stolt över alla pengar du tjänat? Eller är vännen du stöttat "tillbaka till livet" mer värd?

Det är inte så att jag tycker illa om att några tjänar mycket! Jag missunnar inte människor att ha råd att göra det ena eller andra. Men när det verkar som om det är det enda viktiga - då protesterar jag! Att vara "rik inför Gud" och rik inför andra människor borde vara det viktiga!

Vem du är måste få bli viktigare än vad du är!

Gud har skapat dig, och Han älskar dig! (Om än inte alltid allt du gör....) Minns det! Och minns att det gäller alla du möter, även om de inte alltid är så "lyckade" som dagens samhälle kräver.

Allt gott!
Eva

TACKSÄGELSEDAG

(Temat för dagen är "Lovsång", och det är inte svårt att brista ut när man ser sådant här!)

Tacksägelsedagen - förr, och på en hel del ställen även idag, en av kyrkans "större" dagar. Man firade och firar helt enkelt årets skörd. Tackar Herren för allt han låtit jorden ge, som ska försörja familj och bygd till nästa skörd.

Idag är kanske inte det med skörd känns helt aktuellt för många (men du som har trädgård? Några äpplen och så har du väl fått?)

Vad ska vi tacka för då? Har alla något att tacka för? Varför ska vi alls tacka?

När det gäller vad vi ska tacka för är det väl ändå en oändlighet att "gräva" ur? Att du är vid liv. Att du har mat på bordet och en säng att sova i. (Eller att du fick sova ifred i portuppgången i natt, som en hemlös bekant sa' vid en diskussion för några år sedan...) Din familj. Dina vänner. Dina djur. Att du såg den där underbara blomman eller hörde musiken som gav så mycket just då.

Min dag började med en djup känsla av tacksamhet när hundarna och jag kom ut strax efter 8 till en morgon med frost i gräset, hög klar luft och solsken över gångvägarna. Kanske inget att yvas så mycket över enligt alla, men det tycker jag.

I mångt och mycket kan jag nog i andras ögon ses som en som inte har så där väldigt mycket att vara tacksam över alltid. Ingen familj, dålig ekonomi, inget arbete mm mm. Men då ser de kanske väl mycket till det som numer verkar vara det enda som räknas för att man ska kunna vara "lycklig" och "lyckad": karriär, välartad familj, resor osv.

Och visst, det finns en hel del som väl saknas i mitt liv, men vad är det som därmed säger att det inte finns saker att vara tacksam för? Mannen jag nämnde ovan, som tackade för att han fått sova i fred i en port, påpekade även att: "Har man fåt en klunk av polarens flaska så är väl det nå't att vara tacksam för!"

Båda uttalandena kom han med när jag en gång hamnade i en pratstund om något biskop em Martin Lönnebo skrev om i en av sina böcker. Biskopen påpekade hur viktigt det kan vara att avsluta var dag med att faktiskt tacka för något. Att hur eländig och besviken på livet man än känner sig verkligen anstränga sig att hitta något man faktiskt är tacksam för. Och det finns alltid något! Biskop Martin menade att vi bör öva oss i att finna glädjen i det lilla, om jag förstod honom rätt, för det är ofta där den riktiga glädjen finns.

Jag vet inte vem som ska tillskrivas citatet, men någon har påpekat att "De bästa sakerna i livet är gratis!" och det är så sant. Jag tror faktiskt att man lever lyckligare (och i mångt och mycket bättre) om man kan gå ut en morgon och glädjas åt hur naturen ser ut, snarare än att hasta iväg för en förmiddags shopping av det senaste nya och inte se sin omvärld.

Gud ger så otroligt mycket, alldeles gratis, att vi egentligen borde gå genom hela livet med ständig lovsång på våra läppar. (Ok - sjung inombords då om du tycker din röst passar bättre för det:)) Naturligtvis kan vi vara tacksamma även för prylar och kläder och sådant, jag menar bara att det finns så mycket mer, utöver det rent materalistiska. Kanske att man snarare kan tacka för att man har möjlighet att skaffa sig det man vill ha, mer än själva saken?

Själv tackar jag idag alldeles särskilt för att jag gick till vårt grovsoprum precis när jag gjorde i fredags. Jag skulle bara slänga en kudde som djuren med gemensamma krafter tagit kål på. I rummet hittade jag en riktigt rejäl dunjacka! Hel (även blixtlås), rätt storlek, behöver bara några varv i tvättmaskinen. Jag har funderat en del på hur jag skulle få möjlighet att skaffa en riktigt varm jacka, helst av det mer praktiska slaget med många fickor och så, för vinterns hundpromenader. Och som min tro ser ut så har Gud naturligtvis hört mina tankar och skickade ner mig med kudden i alldeles rätt tid. (Precis som jag gick en tidigare "ogådd" stig i skogen förra hösten och hittade ett par allvädersstövlar...)

Jag tror att vi alla mår bra av att då och då vara lite ödmjuka och faktiskt tacka för det vi har! Att glädjas åt en vacker höstdag, även om ekonomi är usel eller annat är jobbigt. Jag tror att vi mår väldigt mycket bättre om vi, som biskop Martin föreslår, var dag ser åtminstone en enda sak att tacka för.

Så må det vara årets skörd, en upphittad jacka, en vacker blomma, möjligheten att köpa den senaste telefonen, eller en ostörd natt i en port...

Tacka Herren, ty Han är god!

Allt gott!
Eva

SKÄMS USA!

Med största sannolikhet kommer en man att avrättas i kväll. 42-årige Troy är dömd för att ha mördat en man 1989 och för det ska han nu dö.

Under rättegången vittnade 9 personer emot honom - idag har 7 av dessa tagit tillbaka sina vittnesmål. Om det bryr sig inte de som skulle kunna benåda.

Änkan till den mördade talar om att familjen är offer (vilket naturligtvis stämmer) och att "rättvisa nu ska skipas".

Och som vanligt tror jag att hon och resten av familjen kommer att bli väldigt, väldigt besvikna när de märker att de inte får tillbaka sin anhörige för att denne man dör... Eller är det så att de är så hämndlystna så att blotta tanken på att en annan familj mister en anhörig gör att de mår bättre? Hemskt i så fall.

Men det riktigt hemska är att detta kan ske i ett land som kallar sig både civiliserat och demokratiskt! Inget land där staten (staterna i USAs fall) har rätt att mörda sina medborgare kan kallas vare sig civiliserat eller demokratiskt! Och när rättsväsendet kan tillåtas bortse från ett faktum som det i detta fall att så många vittnen ändrar sin utsaga utan att ens bevilja en ny rättegång... (Jag hörde en uppgift tidigare idag att ett av de två vittnen som står fast vid sin berättelse av många anses vara den trolige gärningsmannen...)

En extra otäck del tillkommer i just detta ärende: staten detta sker i är Georgia i södern, gammalt välkänt fäste för rent "allmän" rasism och även Ku Klux Klan - och den dömde är svart...

Jag undrar mycket över vad som skett om det varit en vit man som nu kämpade för sitt liv.

Det här med dödsstraff i så många stater är verkligen en stor skamfläck för USA! Och det är en lika stor skamfläck att så många medborgare uppfostras och växer upp med att det är "rättvist" att staten mördar en mördare, och därmed uttalar sig som änkan tydligen gjort.

Ett krav på absolut livstidsstraff kan jag förstå, t.o.m. acceptera, däremot aldrig dödsstraff. Inte för något faktiskt. I huvudsak naturligtvis för att det i grunden alltid är fel att döda, men också för att man då helt mister chansen att rätta till ett fel om sådant begåtts. Och det finns fler än en i USA som fått släppas från livsstidsstraff och även dödsdom för att senare bevisning visat på oskuld...

Var gång USA, som så gärna vill framstå som så rättfärdiga och goda i så många sammanhang, mördar en till av sina medborgare så blir världen en lite sämre plats!

Så SKAM över USA för det som förmodligen sker i kväll!

Och en bön om att de ska ta sitt förnuft till fånga.

Eva

Medmänniskan

Det är söndagens "titel"

Jag har varit lite dålig på att uppdatera här. Har inte följt det jag tänkte. Men jag har nu också tänkt att om jag inte kan koncentrera mig för att alltför mycket annat händer och kräver uppmärksamhet omkring - vore det då någon idé att jag skriver här? Ok - något mer eller mindre krampaktigt skulle jag förmodligen ha kunnat åstadkomma. Men ens i det minsta kallat "bra"... Nej.

Och det beror inte på brist på inspiration! Förra söndagens texter handlade om att följa Jesus, nog så intressant. Nu handlar texterna om något världigt näraliggande - att vara medmänniska.

Jag är väldigt förtjust i det faktum att tidningen Dagen var fredag publicerar en krönika skriven av någon teologiskt bevandrad som pekar på veckans texter. Denna vecka är texten skriven av Joakim Hagerius, pastor i Saronkyrkan i Göteborg och en av årets "söndagstextsskrivare".

Söndagens rubrik är alltså "Medmänniskan" och det borde väl vara så otroligt enkelt!

"Visst är vi alla medmänniskor! Vi vill ju alla väl och gör ingen illa! Vi har månadgiro till Röda Korset! Vi gör vad vi kan Så det är klart vi inte vill ha ett hem för hemlösa som granne - vi HAR ju trots allt jobbat oss bort från det! Vi betalar ju för att slippa se..."

Nej - det är inte medmänsklighet... Att  betala en summa till Röda Korset eller andra per månad men inte se att problemen finns i din egen närhet... (Så finns de som har svårt att göra det allra minsta. en helt annan sak.)

Joakim gör en jämförelse som jag inser är underbar, men inte har egen erfarenhet av(har inte fattat twitter...): han skriver att Jesus har levererat det absolut bästa "twittret" - Matteus evangelium, kapitel 7, vers 12. Han citerar inte hela, men det gör jag nu:

"Därför, allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen coh profeterna."
Matt.7:12

Och hur ofta vi än tänker att det är såååå superenkelt att leva efter det... Tänk efter!
Och tänk då att det gäller så mycket mer än inom familj eller så. Om du var flykting,utan det allra minsta  skulle du inte vara glad över att känna att någon brydde sig och sände kläder, mat, dricka?

Måste bara avsluta med att i samma nr av Dagen (nu fredag 16/9-2011) finns en artikel om hur forskare försökt mäta hur de som arbetar som volontärer eller handarbetar för andra eller liknande egentligen mår, i jämförelse med andra. (Även om "andra" ger perngar.)

Det är forskare vid universitetet i Michigan, USA, som undersökt. (Nu citerar jag tidningen o de anger inget namn universitet.). De har följt människor i kategorier av varför man bidrar och funnit att de som säger att det engagerat sig för "man mår ju så bra" inte alls får sin livslängd ökad på samma sätt som de som svarar "Det är härligt att kunna bidra!"

As usual - Jesus hade inte fel!

Allt gott!
Eva

Nådens gåvor

Nåden som kommer från Gud. Gåvorna som utges av den helige Ande.

Det är något jag vet att många, kanske särskilt i Svenska Kyrkan (SvK) har svårt för, detta med "andliga gåvor". Det går bra så länge man nöjer sig med att tala om gåvor av glädje, frid och kärlek, men när man kommer till gåvor av kraft att hela och bota, tungotal, att profetera då blir många rent besvärade.

I 1:a Korintierbrevets kapitel 12 och 13 skriver Paulus särskilt om detta med Andens gåvor. De är många och väldigt olika! Ord av vishet, ord av kunskap, tro, att kunna bota sjuka, utföra kraftgärningar, att profetera, att skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, att uttyda tungomål.

Paulus påpekar mycket noga att gåvorna må vara olika, liksom tjänsterna (apostel, lärjunge, lärare osv) är olika men att ingen ska lägga olika värde i detta eftersom alla gåvor och tjänster i grund och botten kommer från Gud och Han vet att de alla behövs för att mänskligheten ska kunna bli en helhet. Alltså varnar Paulus för avundsjuka och tanken att den ena gåvan eller tjänsten skulle vara "finare" än den andra. Något vi i vår tid verkligen skulle behöva fundera över... (Vad är det som säger att sopåkarens eller sjuksköterskans arbete inte är minst lika mycket värt som dens som tjänar betydligt mer?)

Hur får man då del av dessa gåvor? En förutsättning kan tänkas vara att du över huvudtaget tror på att de existerar... Men så enkelt tror jag inte att det är! Efter att ha sett en del av hur Anden kan "arbeta" förvånar det mig inte alls att läsa om någon som alltid tänkt och hört om tungotal som det fånigaste i denna värld, men som själv upptäcker sig ha fått just den gåvan en vacker dag...

Just tungotal är väl det som ofta blir en "stötesten" för många i detta med Andens gåvor. Och det är synd! I särskilt SvK har det talats om just det som "något som pingstkyrkorna sysslar med", ofta i en bra nedlåtande ton. (SvKs attityd mot pingströrelsen har ju ofta varit allt annat än "kristlig" kan jag tycka. Och tyvärr lever det kvar i mångt och mycket. Ganska skamligt faktiskt!) Istället har man i SvK gärna betonat gåvorna av kärlek, frid och glädje, som ju är bra mycket enklare att tala om och som väl alla kan ta till sig.

Dumt! För man missar väldigt mycket. Bl.a. gissar jag att man missar människor som skulle kunna göra väldigt mycket för Guds rike inom (och utom) kyrkan.

"Men hallå??? Är du en så'n där galning som står med armarna viftande i luften och talar i tungor och lägger händerna på folk så att de faller i golvet (och se'n reser sig och låtsas botade)? Slutar nog läsa här alltså... Det GÅR ju inte att bota folk med handpåläggning! Och profetera? Bara larv och blir bara fel!"

Nej, jag talar inte i tungor. Den gåvan har jag inte fått (och det har orsakat en del sorg en tid, och även att jag inte är lika mycket i S:ta Clara längre, pga en typ av "skism" om det med just tungotal bl.a.), däremot har jag varit med om annat rent personligen och också mött människor som bevisligen blivit helade. För att nämna någon t.ex. kvinnan som hade en svår tumör och som läkarna mer eller mindre gett upp om. Hon reser nu, 20 år senare, landet runt och berättar om sitt arbete med tjejerna "på gatan". Eller alla de som tagit sig ur missbruk, det är också ett helande

Det viktigaste med vilken gåva det än är är dock att ta den till vara på ett bra sätt! Om du talar i tungor mest för att andra ska höra att du kan - då blir det fel! Om du försöker hela folk "till höger och vänster" för att få fler anhängare - då blir det fel! Om du hör till dem som kan få "bilder" eller ord ska du noga begrunda om de ska delas (ens med den de kanske gäller) eller om du ska behålla det i ditt hjärta (det är ofta nog så klart faktiskt) - annars kan det bli fel.

"Ja ja! Spelar roll! Det här finns ju inte i alla fall! Helande är ju lika omöjligt som jungfrufödsel och uppståndelse från döden!"

Jo - jag vet att många tänker så! Och då tänker jag att det är synd att vi i "modern" tid har tappat förmågan, eller vad man ska kalla det, att inse att; Ok, VI kan inte! Men nu talar vi om vad GUD kan! Och där finns inte begränsningarna. (Jag har faktiskt några gånger frågat om den som säger liknande tror på "spöken" eller kristaller eller liknande. Svaret är förvånande ofta ja...)

Allra, allra viktigast är dock det Paulus skriver om i brevets 13 kapitel:kärleken! Du kan ha och använda hur många gåvor som helst (och detta gäller även det vi i vardagslag kallar "talang", för yrke, idrott, musik/teater, hem eller annat) men om du inte använder den/dem av kärlek så blir allt förvridet. Om gåvorna används för att förhärliga dig själv och inte Gud, för att mer hjälpa dig själv på något sätt än att hjälpa andra - då missbrukar du gåvan!

Så förmågan till kärlek (till Gud, till Jesus, till Anden men också till det vi ser omkring oss var dag) är väl egentligen den vi alla i första hand skulle be Anden att komma med!

Allt gott!
Eva
Ps
Om ni nu läser Korintierbreven (finns TVÅ, inte tre som Kulturnytt i P1 påstod i veckan...) så kanske ni precis som jag reagerar på en hel del besvärligt i Paulus text. Jag fick en stor hjälp när jag läste och hörde om staden Korint, där församlingen Paulus skriver till finns. Det var en stad som var lite likt det bl.a. England använde Australien till mycket senare - man forslade dit brottslingar, prostituerade och andra som man såg som "löst folk"! Därför har Paulus skrivit på ett lite speciellt sätt tror jag (och har jag fått det förklarat). I vissa delar kan det låta som om han är bra trött på denna församling som ibland verkar ha väldigt, väldigt svårt att höra på vad han säger och istället hitta på alla möjliga tokigheter på egen hand... Thomas Cahill skriver i boken "Historien om Jesus" (sid 128) att "Galaterna (till vilka Galaterbrevet riktas, min anm) kan få saker och ting om bakfoten ibland, men korintierna tycks aldrig kunna uppfatta någonting rätt. - - - "Er självbelåtenhet", skriver Paulus med åtskillig ironi, "är inte särskilt välgrundad.""

(Just Cahills bok har hjälpt en Paulus-tveksam som mig mycket!:) Han är väl värd, och dessutom rolig,  att läsa!)

Goda förvaltare

Så lyder rubriken, denna den 9:e söndagen efter trefaldighet. (Jo, jag vet allt att jag får in detta tisdag, men rubriken står sig hela veckan.)

Jag tänkte inte direkt på det, men jag skrev igår om förvaltarskap/förtroende på min andra blogg, Nålar, fyrfotingar och Gud . Där handlar det "bara" om djur, men det hör ändå ihop med veckans texter inser jag.

Där som sagt om djur, ffa hundar och katter, och om det förtroende de oftast visar oss och hur vi förvaltar det. Men hur hör det då ihop med denna blogg?

Väldigt mycket tycker jag!

För på samma sätt som djur visar sina ägare förtroende har Gud visat oss förtroende att förvalta den värld vi lever i. Det är inte alltid vi förtjänar det förtroendet, vare sig från djur eller från Gud, men vi har trots allt fått det.

Vad betyder det då att vara förvaltare?

Jag vet att det finns de som anser att i och med att vi är "högre stående" än djuren så kan vi bara använda dem snarare än förvalta. Andra anser att man i princip inte kan ha djur till något enda annat än att titta på och ev. kela med om man ska vara en god förvaltare. Själv tror jag att det finns en medelväg. Jag tror att det visst finns goda sätt att avla djur för mathållning t.ex. Däremot tror jag inte på något sådant som minkuppfödning enbart för pälsars skull. En god förvaltning innebär att du tar vara på så mycket du någonsin kan om du tar dig friheten att döda ett djur för att äta (därmed mycket bra att det finns torkade grisöron och annat att köpa till hundar numer, då förfars/slängs inte heller de.). Att däremot avla ett djur bara för att du vill gå i päls... Nej - där är jag inte med! (Att djuret ska ha ett gott liv medans det lever säger sig självt...)

Men detta vårt förvaltarskap gäller ju inte bara djur. Inte ens bara djur och natur. Det gäller även hur vi förvaltar varandra. Och där tycker jag ibland att det brister alldeles förskräckligt numer!

Jag hörde i morse på Ekonyheter att det blivit betydligt vanligare med våldtäkter utförda av någon som inte tidigare känner offret (annars är det ju inte ovanligt att det är en "kompis" eller i alla fall någon du mött på krogen och umgåtts med några timmar.). Det förklarades med att många får kontakt via internet, chattar någon/några gånger och så ses och så går det fel. En polis berättade att det ju ofta är så att den "Kalle, 27" som kvinnan fått kontakt med och bestämt träff med visar sig vara "Tommy, 54". (Inget ont om män i allmänhet i detta! Det var bara det exempel som gavs.)

Det är en klar brist på gott förvaltarskap att på sådant sätt lura en annan människa bara för sin egen vinnings skull!

Men lika väl tycker jag att det är ett dåligt förvaltarskap att inte "orka" ta hand om sina sopor på ett vettigt sätt. Eller att konstatera att det är så "jobbigt" att tänka mer miljömässigt när man går och handlar. (Se'n kan det finnas ekonomiska skäl till att man har svårt att alltid handla ekologiskt t.ex., det är en annan sak!)

Jag gör själv en hel del fel när det gäller denna förvaltning! Jag röker ju om inte annat - inte det bästa sätt att förvalta den kropp Gud gett... Och jag tror att väldigt få lever upp till det Gud menade när han satte oss till att ta hand om den värld Han skapat.

Dock - om vi alla var lite mer ödmjuka över vad vi faktiskt har (och då tänker jag väl inte på prylar i första hand, även om sådant också behöver komma in i tänkandet kring detta) och brydde oss lite mer om att få behålla det - djur, natur, människor - då skulle inte bara världen rent allmänt må bättre, utan definitivt vi själva också i förlängningen.

Jag tror att det handlar om att inte bara gå efter vad man själv vill för tillfället helt enkelt. Ingen vare sig konstig eller ny sanning det, men den tål att upprepas. Särskilt i denna tid tror jag... För det underbara är ju, att om du gör något bra för andra, tar ansvar för miljö nära och långt bort, tänker dig lite för när du är i affären eller ska slänga sopor - då känner du dig lite "duktig". Och därmed blir den smått egoistiska viljan att känna just så något gott även i "det stora hela"! En klassisk s.k. win-win-situation m.a.o:) DET är en egoism jag tror att Gud har bra stort fördrag med!

Allt gott!
Eva