"Men ALLA...

...tycker ju. Vill ju. Gillar/ogillar ju"

Det är något jag funderat på en hel del, det där som av en del anses vara typiskt svenskt - att "alla" tycker/tänker/vill samma saker.

Kommer ni ihåg programmet "Världens modernaste land" som Fredrik Lindström gjorde? Där konstaterade han att vi i Sverige ofta är alldeles väldigt snabba på att anamma nya idéer. Allt ifrån tekniska innovationer till politiska idéer tar vi gärna till oss först av alla. Och så slår vi oss för bröstet och tänker att vi är så "med" och bra...

Och visst ÄR det en hel del bra med detta att "ligga i framkant" med en massa nytt, men jag tycker också att det ställer till en del...

Vad gör det t.ex. med det som brukar kallas "kritiskt tänkande"? Jag tänker ofta på det i hundsammanhang. Där dyker det då och då upp någon som blir i det närmaste "guru". Plötsligt ska ALLA göra som den personen säger. Tills det dyker upp en ny...

Fredrik Lindström raljerade lite över detta i sitt program. Med en hel del ironi antydde han att han nog tyckte att "svensken i gemen" är ganska fånig i sitt jagande efter att vara "inne" och "med" och "up-to-date". Jag tycker han har helt rätt där.

Jag får bra ofta höra att jag är "konstig" som trivs ganska bra med att bo själv med mina djur. Att jag gillar vintern bättre än sommar har många svårt att förstå, senast igår var det en som sa' att "Det menar du ju inte egentligen ! Det är ju bara något du säger!" (Nej, det är det inte...) Och VARFÖR lyssnar jag i hundsammanhang fortfarande mer på Anders Hallgren än på Cesar Milan? C.M är ju "modern"!

För några år sedan hade jag ett kul samtal med en person jag ganska ofta möter med hundarna. Hon skulle åka och köpa en ny soffa. Inte för att den hon hade var sliten eller att hon var less på den eller så, men för att den var en "vanlig" soffa och nu hade ju alla mycket bredare/djupare soffor med utskjutande divan. Så det måste ju hon också ha... "Varför?" var min fråga. "Du har en soffa du trivs utmärkt med, VARFÖR belasta kreditkortet med en massa tusenlappar för något du egentligen inte vill ha?"

"Men alla andra..." var svaret jag fick.

Detta skrämmer mig! Jag tycker inte alls att vi ska vara stolta över att svenskar så gärna tar till sig allt nytt och vill vara så "inne" och "moderna"! Tvärtom snarare.

Vart tog det kritiska tänkandet vägen? Vart tog självförtroendet vägen? Att vara så osäker så att man aldrig vågar göra som man själv egentligen vill, utan bara göra som man tror att alla andra kommer att göra? Är det något att yvas över?

Just denna tid på året märks svenskens vilja att vara "rätt" extra väl tycker jag. Jag har för länge sedan tröttnat på Melodifestivalen och ser inte mer än möjligen sista minuterna av stora finalen för att se vilket land som vinner. (Men jag unnar alldeles väldigt gärna de som gillar sådant att få de TV-timmarna, tro inget annat!) Vem som ska få representera Sverige där kan man ofta se på kvällstidningarnas löpsedlar flera veckor före vår final: Den som får flest rubriker, den som tidningarnas reportrar tycker bäst om och därmed skriver mest om vinner. För den som är mest omskriven "måste" ju vara bäst så då röstar "alla" på den artisten...

Nu skulle ju förmodligen de allra flesta protestera mot det jag skriver, men då vill jag att man tänker en gång till. Tänk på alla de unga flickor som nära på svälter sig till döds för att se ut som "alla andra". De unga som rånar andra på mobiler eller jackor för att just det märket ska ju "alla" ha. Eller de föräldrar som skuldsätter sig för att köpa till sina barn eller resa eller så för att "Det gör/har ju alla andra".

"Men du är ju så stark som inte bryr dig!" sa' en bekant nyligen. Nää - jag känner mig sannerligen inte särskilt stark eller tuff eller så. Men jag har oerhört svårt att förstå mig på det där att bara "göra som alla andra" och inte gå efter vad man själv tycker och tänker.

Förmodligen skulle vi slippa en del problem om fler tänkte efter själva och inte bara följde vad "alla andra" gör. Jag brukar tänka på det när det dyker upp "larm" på kvällstidningarnas löpsedlar, väldigt ofta är det om något som "alla" tyckt vara väldigt bra några månader tidigare...

Jag tror att väldigt många av våra problem med utbrändhet, stress och oro skulle försvinna om vi slutade vara så vansinnigt måna om att vara "inne" och "som alla andra". Om vi slutade snegla på grannens nya bil eller semesterresa och tänkte på vad vi själva verkligen vill. Göra, köpa det vi verkligen har lust till och inte bry oss så mycket om att imponera på andra.

Världens modernaste land? Kanske. Men i mångt och mycket kan vi nog ta pris som världens "räddaste" land också.

Allt gott!
Eva

Slå tillbaka?

Visst är det väl vår vanligaste reaktion när något illasinnat händer? Att vi vill just slå tillbaka.

Och jag kommer på intet vis säga att det är tokigt eller så! Det är snarare djupt mänskligt.

Men är det klokt? 

Jag har brottats mycket med detta att "vända andra sidan till". Jag är inte riktigt skapad så att det är det enklaste... Har en känsla av att jag aldrig blir särskilt "Kristus-lik" där...

Men en sak som jag verkligen lärt mig genom livet är att hat  och oförsonlighet inte gör världen så väldigt mycket bättre...

Jag köpte till julhelgens ledigheter en dvd-version av den svenska TV-serien "Komissionen". Någon som minns den?

Den börjar med att en stor del av Stockholms innersta stad sprängs i bitar när en båt körs in i Norrström och sprängs mot en kaj av en s.k. självmordsbombare. Många ,många dör och skadas direkt. En hel del förolyckas i räddningsarbetet.

Självklart ska stadsministern (utmärkt gestaltad av Loa Falkman, min favorit till operatenor!) hålla tal vid en minnesstund i Kungsträdgården.

Han börjar sitt tal, skrivet av en medievan talskrivare givetvis, med att säga "Jag hatar..." och så upprepa frasen med olika tillägg. MEN... Tack och lov slutar talet med sökande efter fösoning och förklaringar, från båda sidor. (Retoriskt ett verkligt supertal!)

Jag förstår så innerligt väl de norrmän som just i dagarna känner rent HAT mot de som kidnappat deras nära och kära! Jag förstår också om den i radio nu så omtalade "Nora" hatar män som utnyttjat henne, socialtjänstemän och psykologer och andra som borde hjälpa men snarast motarbetat henne. Jag förstår så väl ilskan hos den vars nära, barn eller vuxen, blivit utsatt för brott... Men...

Jag har råkat ut för en del. Fysiskt så väl som psykiskt. De situationer jag kommit bäst ur själv, kunnat lägga bakom mig om än ej glömma o.s.v. är de där jag bestämt mig för att aldrig hata eller ens vilja illa!

Jag vet, många anser att det är oerhört naivt och så att ens säga att hat är idiotiskt och att man inte alltid vinner på att slå tillbaka, men jag tror faktiskt på det!

Visst finns det situationer när våld kan vara enda utvägen! Och det finns kulturer som ser en brist på hat och hämd som en svaghet och utnyttjar det. Men innebär det att vi alltid ska ta till våld? Hänga med på deras villkor?

Idag har så mycket i vår del av världen kommit att handla om "jag, mig och mitt" att det verkar ha blivit en närmast självklar reaktion att t.ex. släppa en affärsdörr i ansikten på den du tyckt gått före dig i kön, tagit för lång tid på sig, är gammal och slö eller bara inte gör allt som du önskar.

Jag har haft väldigt lätt för att säga att jag "hatar" det ena och andra -  regn, någon som bär sig "mysko" åt i affär eller t-bana, de som envisas med att ställa sopor åt fel håll , m..fl., m.fl, m.fl.....

Med mitt temperament är det inte alltid alldeles enkelt, men jag försöker inse att det där är inte saker att hata ... Tycka illa om - JA! Fördöma handligen - JA!

Men "hata"... Tror faktiskt att det skulle skada mig mer än den jag skulle rikta känslan mot (som ju oftast inte ens vet om det...).

HAT och "ge igen" är helt igenom "onda" känslor! Självklart ska ingen stå ut med "vad-som-helst" men det finns bättre vedergällning än hat.

Faktiskt har jag upptäckt flera gånger att en förlåtande attityd, en ovilja att "ta strid" (vilket jag i och för sig har lätt för...) ställer till det mer för motparten... Och de sakerna, om än nog så allvarliga flera gånger har "runnit ut i sanden"... (En annan sak är att det finns sådant man givetvis SKA polisanmäla, låta gå till dom o.s.v. Men det behöver inte inneböra hat ...)

Kanske vi ska tänka oss för innan vi säger att vi "hatar" och ska "ge igen"?

Allt gott!
Eva

Tystnad - välsignelse eller förbannelse?

Jag hamnade i en lite "kul" diskussion igår, om tystnad och ensamhet.

Jag har ju ingen familj, ingen man, inga barn. Det kan jag många gånger sörja över, men med åren också inse att det kanske är lika bra att det blev så...

Diskussionen jag hamnade i handlade om viljan och förmågan att vara ensam. Och viljan att ha det tyst ikring. Den jag pratade med reagerade mycket starkt när jag talade om att jag nu den 4 januari varit i en affär för första gången sedan före jul och tyckte att det var så skönt.

"Men  man måste ju träffa folk!" sa' min samtalspartner.

Jag har inte det behovet.....

Ärligt talat så skrämmer det mig en del att så många alltid "måste" ha något att göra! De s.k. mellandagsreorna startar kl 07.00 på juldagen... Jag minns så väl den person som radions Eko pratade med för nu kanske 10 år sedan i en kö in till en rea vid just den tiden. På frågan om varför han var där så tidigt sa' han att "Men det är ju så trååååååkigt! Man måste ju göra något!!!"

Nu när jag skriver detta har jag inte pratat med någon, inte ens sett någon sedan fredag eftermiddag. Sorgligt? Kanske. Vilsamt? Definitivt.

Ibland funderar jag faktiskt på om jag skulle ha någon "diagnos". Jag har ingenting emot att möta människor! Snarare är jag ju närmast löjligt förtjust i debatter, diskussioner och samtal. Jag är väldigt glad i att lära av andra, få saker att fundera över, få mina ibland ganska "fundamentalistiska" idéer och syner på samhället prövade och omprövade.

MEN...

För det är just tystnaden, ensamheten en förutsättning! Att få "vara med sig själv" kan vara en välsignelse. Jag skulle önska för alla de som ser det snarare som förbannelse att de vågade...

Och jodå... Jag har funderat på kloster! Men de har ju inte så många hundar o katter oftast...

(jo... Visst... Man har ju alltid "sällskapet" av internet.... Men t.o.m. det går att stänga av...)

Allt gott!
Eva

Jul igen...

Ja, så var det jul igen...

Och jag blir sentimental och känner mig för en gångs skull verkligen ensam...

Jul så som det "ska" vara, som många tänker sig har jag ju nu inte haft på 10 år. Det blir lite jobbigt faktiskt, med de här "måste-helgerna".

Men så tänker jag.....

Jag är verkligen glad för alla som nu i helgdagarna får en extra chans att umgås med familj och vänner. Det är en nåd att vi har en tid när vi mer eller mindre "tvingas" att tänks lite extra på varandra. Men det är också en "onåd"....

Jag läste på facebook om ett initiativ att ge hemlösa lite julkänsla... Visst... Toppen! Men... Var är ni resten av året?

Visst är helger typ jul säkert jobbigare än andra tider, man påminns kanske om barndomens jular och så. Men de där dagarna finns året om! Omtanken behövs året om!

Jag minns en av "samhällets olycksbarn" som var särskilt ledsen (och alldeles särskilt påverkad...) en av luncherna i S:ta Clara. Jag gick ut och rökte (ja, tyvärr...) och han kom med. Då kom historian. Han fyllde 40 just den dagen och ingen hade uppmärksammat det. Hans föräldrar och syskon kunde inte - han hade ju ingen adress. Hans nuvarande "kompisar" visste inte. Han berättade att det värsta inte var att ingen uppvaktade, men att han "slarvat bort" sitt liv så att ingen kunde/ville/visste.

Jag vill verkligen inte vara en glädjedödare! Kanske borde jag inte skriva alls... Jag vill gärna fira jul, i mitt fall då fira Jesu födelse, men i år verkar det inte riktigt fungera...

Jag önskar alla en riktigt, riktigt god jul! Av hela mitt hjärta. Och egentligen önskar jag nog att ingen läser detta före julafton...:)

Vad jag egentligen vill säga är väl att: BRY ER OM! Även andra tider på året. Att vara välkommen i familj även om livet är lite jobbigt även andra dagar. Kanske är det just det som räddar från missbruk och ett "bortslarvat" liv? (Fast inga liv är ju så egentligen!)

Ta hand om varandra! Se den där "tilltufsade" människan vid centrum som just en medmänniska. Nu i jul när livet är extra jobbigt för många, men också andra dagar. Ditt sätt att bemöta, din respekt för att livet kan bli besvärligt för en del av oss, kan betyda så oerhört mycket!

Helt enkelt - gör som Jesus! Var nyfiken på varje ny människa du möter! Enkelt? Nej, det sa' jag inte! Lever alltid som jag lär? Näpp - det sa' jag inte heller! Men jag försöker....

Allt gott!
Eva

Samma värde!

En artikelserie i Dagens Nyheter har gett många funderingar den senaste tiden.

Det har handlat om att arbetsgivare mer och mer ser till hur mycket tilltänkta nyanställda eller sedan tidigare anställda tränar.

Från att det för ett antal år sedan lanserades tanken (skattemässigt bra? Vet ej.) att ge sina anställda hjälp till träninsskor så väl som gymkort verkar det ha blivit ett krav. Tränar du inte är du inte intressant som arbetstagare!

En mycket intressant artikel avslutade serien. En intervju med den tyska författarinnana Julie Zeh. I den artikeln berättas bl.a. om reaktionerna när tyska försäkringsbolag ville höja premierna för människor som inte "tar hand om sig" på optimalt sätt. En av reaktionerna var "Vi i Tyskland har provat den vägen tidigare...."

Det skrämmer mig oerhört hur vi idag förutsätts se på varandra!

Jag röstar borgerligt, men jag funderar... Jag ser mer och mer anledning till att tänka över det som något proggband (Var det Nationalteatern?) sa' för många år sedan: Är du lönsam lille vän?" 

För mig är det fullkomligt självklart att alla människor har samma värde, samma rätt till liv.

Naturligtvis fördömer jag det en pedofil, en mördare, en kvinnomisshandlare, en knarklangare eller annan gör! Men det avgör inte den personens människovärde!

Kungen är inte mer värd än uteliggaren som tar sig in i porten för att få sova lite skyddad.

Kvinnan som säljer sig på Malmskillnadsgatan är inte mindre värd än bloggtjejen som omhuldas av alla andra medier.

Städerskan är inte mindre värd än VD:n vars kontor hon putsar.

OK - vissa drar in mer pengar. Vissa, forskare, läkare mm, gör mer "nytta". Men...

När man tänker på rent värde som människor är ingen mer  värd än någon annan!

Därför är jag total motståndare till dödsstraff. Även för sådana som Adolf Hitler t.ex. Vi har aldrig rätt att ta en annan människas liv!  Fördöma det människor gör - JA! Fördöma människan - nej!

Så, nu i jultider - du är inte en bättre människa för att du köper dyrare julklappar! :) Du är världens bästa DU! Och du är värd oändligt mycket.

Allt gott!
Eva

Gott Nytt År!

Om nu några läsare är kvar här, trots att det varit väldigt dåligt med uppdateringar ett tag, så tror jag ni känner igen det att jag önskar gott nytt år första advent. Det är ju nämligen då det nya kyrkoåret inleds.

Den som läst en del på min andra blogg kanske minns inlägg om att jag tycker det är ganska så fånigt med det vi vanligen kallar nyårslöften? Jag tror att de flesta sådana säkert är ärligt menade men ändå ofta avges i någon sorts övermod och överges senast i februari eller så. Inget fel med att lova/tänka och sedan misslyckas givetvis! Det måste man få göra. Men jag tycker ändå ofta det blir bra överdrivet.

Så då låter det väl alldeles tokigt att jag ser denna dag som starten på en sorts löfte...?

Jag har tidigare skrivit om det jag kallade "köpminimering" här, att jag skulle försöka tänka mig för lite extra innan jag köper de där sakerna som jag egentligen "bara vill ha" och inte egentligen behöver. Nu har jag läst en del intervjuer och så om människor som verkligen gjort så på mer allvar under ett år. Så jag ska göra ett försök tänker jag...

Vad jag förstår har de som lyckats bra haft ganska klara regler för vad som kan handlas eller ej. Det kan ju faktiskt inte gå till överdrift heller. Det finns saker man absolut behöver, även utanför kategorierna mat och förbrukning. Jag behöver t.ex. fler frottéstrumpor om jag bara hittar bra.

Men allt det andra? Det där man bara "vill" ha men som kanske t.o.m. bra snart hamnar undanlagt någonstans och glöms bort?

Och när det gäller mat... Sådana enkla saker som att kanske baka mer, både matbröd och kaffedito. Laga mat är inget jag är jätteintresserad av, men jag är faktiskt ganska bra på att göra storkok och stoppa i frys. (Bra för en ointresserad - bara att tina och värma...)

Varför göra så här då? Är det någon sorts "kristen nit" eller kyrkligt påfund? Nej, bara mitt alldeles egna påhitt! Fast visst ligger det en tanke bakom, om bortskämdhet kanske. Även den som inte har möjlighet att handla så väldigt mycket har det ju faktiskt bra i vår del av världen. (Och missförstå nu inte! Jag vet att det finns många som råkar illa ut i konjunkturer som råder nu. Men de finns också som gnäller när de inte kan åka precis dit de vill när de vill, byta bil när de vill, köpa så dyra kläder som de vill... )

Jag har i princip allting jag behöver! Men jag undrar ibland hur jag egentligen tänker kring det? Även om min ekonomi är närmast urusel o.s.v. så har jag det rent materiellt bra! I och för sig äger jag ingen laptop, ingen "smart" telefon, ingen riktig dunjacka för vintern eller så. Men jag överlever alldeles utmärkt ändå!

Jag skulle helt enkelt vilja inse det lite mer och faktiskt glädjas åt det jag har!

Om jag kommer att ångra mig? Det gör jag säkert... En liten "ventil" har jag lovat mig...: OM det skulle trilla in några pengar till jul (kan hända) eller till den "stora" födelsedagen om några månader så får de användas annorlunda, men de pengar som är så att säga egna ska detta gälla för.

Ja, det var ju också en text för första advent..... Men föresatser för ett nytt år ska väl komma just då så det passar kanske ändå...

Hoppas att ni haft en fin söndag, ni som kanske hittar hit. Och andra också förstås.

Allt gott!
Eva

Mordförsök på dr Denis Mukwege

När jag nu i morse kom in på Facbook fick jag nästan genast syn på en uppdatering från Värma Liten som meddelade att doktorn och den drivande kraften på Panzisjukhuset i Kongo, Denis Mukwege utsatts för ett mordförsök.

Flera män hade brutit sig in i hans hus, skjutit ihjäl en säkerhetsvakt samt tagit doktorns döttrar och en vän till dem som gisslan! Förutom den tragiskt dödade vakten har vad jag förstår de andra klarat sig utan fysiska skador.

Där ser man vad vissa är beredda att ta sig till för att kunna fortsätta förnedra, plåga, terrorisera kvinnor!

Det blir kanske lite besvärligt när det finns en man som outtröttligt hjälper kvinnor tillbaka till livet (tillsammans med många fantastiska medarbetare givetvis!) efter de fullkomligt vedervärdiga våldtäkter de utsätts för. Att han nu dessutom har blivit så pass känd "ute i världen" och får tala t.o.m. i FN gillas givetvis inte av alla...

(Samtidigt är det ju, nästan, lite "kul" att se att de inser att han är så viktig att han bör mördas...)

Jag återkommer kanske till detta när mer nyheter kommit. Undrar ni mer just nu så gå t.ex. in på Kyrkkaffebloggen eller PMUs hemsida .

Och så - givetvis - BE för dr Denis Mukwege med familj och personal! Be för säkerhetsvaktens familj. Be för Panzisjukhuset och dess arbete.

Allt gott!
Eva