"Tro får du göra i kyrkan!"

Det uttalandet eller liknande om att begränsa tron till något man ägnar sig åt i kyrkan (eller synagogan, moskén, templet) tycker jag hörs o syns än mer i debatt numer o jag har funderat en del på varför.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad i o för sig men anledningar är alltid roliga att försöka lista ut. Om inte annat så för att många bekanta från andra länder blir oerhört förvånade när de upptäcker hur "folk i gemen" här i Sverige tänker om tro. I många länder i olika delar av världen är det ju snarast brist på tro som väcker förvåning, oavsett om man antas ha en kristen tro eller annan.

Varför är Sverige närmast lite unikt i misstron mot tro o den djupa okunskapen om vad tro innebär? För jag vågar säga att det är mycket okunskap det handlar om.

Ett svar, förmodligen det viktigaste, har jag fått genom min nyfikenhet på hur debatterna kring Svenska Kyrkan sett ut, i kyrkan men också i Riksdag, media m.m. En del visste jag väl om de debatterna men jag fick också nyligen tipset att läsa "Statskyrkodebatten" (Carl Arvid Hessler). Den är utgiven redan 1964 men jag var ute efter just bakgrunden till den debatt vi har idag så det passade perfekt det.

Mycket i boken blir jag förvånad över att jag känner så väldigt väl igen från debatten idag! Det går inte att komma ifrån att ffa Socialdemokraterna har kämpat, stridit o debatterat för det som för ca 100 år sedan (smått skämtsamt men det ligger mycket allvar bakom) kallades för "Kungliga Salighetsverket". Man ville, rakt uttalat av rätt många, mer eller mindre avkristna kyrkan o göra den till ett statligt verk bland andra. Gå från "Helig, helig, helig" till "trevlig, trevlig, trevlig" som någon så träffande beskrivit det.

I detta kom också fram fler o fler tankar om att tro var något människor skulle få kunna ägna sig åt i kyrkan om söndagarna - alla andra dagar skulle det tänkas "rationellt o klart" för att inte på något sätt störa samhällslivet, den "heliga" produktionen o det politiker bestämt. De tankarna har det arbetats hårt för o resultatet av det är vad vi ser idag.

Idag har vi ett samhälle där "vanligt folk" har kommit så långt ifrån att förstå vad (t.ex.) kristen tro är så det är rent skrämmande. O farligt skulle jag vilja påstå.

Skrämmande för att många inte förstår hur tro egentligen fungerar. Nu finns det väl fortfarande de man skulle kunna kalla "söndagskristna" men vi är också väldigt många som lever i o med vår tro 24-7-52.

Som kristen kan du helt enkelt inte bara klä dig i tron på väg till kyrkan på söndagen o sedan lägga av dig den när du går ut genom kyrkporten. Kristen tro, kristet liv påverkar hela ditt liv. Som kristen tar du beslut efter "WWJD" (What Would Jesus Do). O jag förutsätter liknande för t.ex. judar, muslimer, buddister.

Det är väldigt svårt att få respekt för det o slippa bli kallad fullkomligt tokig...

Att jag tror denna brist på förståelse för troende är farlig för samhället beror på våra invandrare o integrationen. Försök att tänka dig själv om du kommer till ett land som närmast föraktar t.ex. att du som kvinna bär slöja. Ett land där många bara ser det som att du är förtryckt av män o inte alls ser det religiösa som ligger bakom. Missförstå inte nu - jag håller inte med om påbud gällande slöja men jag kan ändå förstå. Oavsett om du har valt slöjan själv eller om du känner dig mer eller mindre tvingad bära den så är det tron på Gud som är grunden. Antingen är det du själv som tror att Gud vill ha det så eller så är det de män/den omgivning som får dig till slöjbärande som tror så. O Gud går man inte emot!

Naturligtvis vill jag att även vi troende kristna ska kunna mötas med mer respekt för vår tro men vi behöver en större förståelse för tro också för andras skull. Vi skulle behöva gå helt emot det politiker arbetat för så länge o börja förstå att tro inte är något du bara tar till när du känner för det - tro genomsyrar hela livet.

Allt gott!
Eva

som nu ska försöka få ner funderingar här lite oftare. "Hårddisken" i huvudet behöver allt rensas ibland...

Ensamstående och kristen

Aningens missvisande rubrik kanske för mycket av det jag kommer att skriva om förekommer också i rent "värdsliga" sammanhang. Missvisande blir det också om ni kopplar det skrivna till sammanhang jag är i idag; erfarenheterna är inte bara mina o inte bara från kyrka.

Jag blev påmind om en diskussion jag var med i för ett antal år sedan. En mycket blandad grupp av människor där den enda samhörigheten var att vi alla var ensamstående (det var dock inte därför vi samlats). Nu dök minnena upp när det nyss var "Äktenskapets dag" i kyrkan o direkt efter "Alla hjärtans dag".

Diskussionen/erfarenhetsutbytet i den här gruppen kom att handla om synen på oss ensamstående, både "bland allmänheten" o i kyrkan o det vi var väldigt överens om var att man kan känna sig såväl illa sedd/tilltufsad/mindre värd som väldigt full i skratt.

Utanför kyrkan kan det ibland bli illa nog hur man ses o behandlas, såväl av enskilda som t.ex. vid resor/hotellvistelser, men om normen även där ofta är tvåsamhet/familj så är den normen än starkare i kyrkan. Helt förståeligt med tanke på "föröka er o uppfyll jorden" men inte desto mindre sårande ibland. Jag minns väl en av personerna i gruppen som sa ungefär "Om man känner sig misslyckad ibland till vardags så är det inget mot vad man kan göra i kyrkan.".

Nu är jag inte säker på att jag kommer ihåg hela listan av typer som vi faktiskt gjorde upp men jag ska försöka beskriva hur vi tänkte o kanske ge en liten ledtråd till vad som kunde behöva tas upp för att även vi utan familj ska bli o känna oss helt accepterade.

Vi kan börja med De överseende.

De skulle också kunna kallas "Tycker synd om:arna".
De personerna kan verkligen få en att känna sig totalt misslyckad! De finns i kristna kretsar likaväl (o kanske än mer) som utanför. Det är de som undviker att tala om egen familj o kan titta oroligt efter ens reaktion om de råkar försäga sig o göra just det t.ex. inför storhelger, semestrar eller liknande. De kan t.o.m. undvika att tala om vad de gjort en helg för att inte "såra". Vad de inte inser är att just det beteendet, att på något sätt bli just tyckt synd om, ofta sårar än mer.

Lite i samma kategori finns De smått nedvärderande.
Den kategorin är helt klart mest förekommande i kristna kretsar. Det finns de, rätt få men nog finns det fullt tillräckligt av dem, som verkar ifrågasätta om man verkligen kan vara "riktig kristen" om man inte lever i tvåsamhet åtminstone. Jo, nunnor o munkar givetvis men om man inte tagit det steget? Få av dessa skulle säga det rakt ut men de avslöjas med att mer än gärna ta upp äktenskapets välsignelse o gärna då också att "det aldrig är för sent" (även om barn skulle vara det). Det är ofta lite av att en kvinna väl inte riktigt är en riktig kvinna om hon inte fött barn o en man som inte har en kvinna vid sin sida.... Vad är han för typ egentligen?
En grupp med tankar som kan gör vem som helst missmodig o leda till väldig nedvärdering av en själv.

Rätt nära släkt med den gruppen är också De oroliga.
De är i o för sig lika vanliga i kristna kretsar som i sekulära. Det är de där som för sitt liv inte kan förstå att en ensamstående inte alltid är ute efter att "fånga en partner". Ser de dig prata med deras egen maka/make (av motsatt kön mot ditt) så blir de oroliga o kommer gärna snabbt o ser till att markera vilka som hör ihop.

Denna typ gör mig riktigt, riktigt arg!

Nu kan det visserligen diskuteras hur deras förhållande egentligen ser ut om de blir så oroliga men det säger också en del om vad de tänker om oss ensamlevande. De måste ju tro dels att vi ständigt är "på jakt" dels att vi då gärna skulle ge oss till att försöka charma någon som redan är gift. (Med allt vad det innebär av sårande av många människor - vad tror de om oss?)
Det är oerhört sårande att bli förutsatt kunna/vara ute efter att göra sådant!

I gruppen oroliga kan man också sortera in dem som tror att ensamstående av någon sorts automatik blir förälskade i alla av motsatt kön (jo, jag säger det så, det är där min erfarenhet finns). De är visserligen rätt rörande på många vis - de där som uppenbarligen har så god självkänsla att de mer eller mindre tar för givet att alla blir kära i dem. Men de är också rätt irriterande...

Sist här hamnar de som kan vara smått jobbiga men samtidigt också fnissas o suckas en del över - Äktenskapsmäklarna.

Det är de som så fort de sett dig prata mer än 2 gånger med någon hör kyrkklockor o Mendehlson o ser ringar o ris o konfetti i luften. De vill så väl o tänker ofta igenom noga om de ska försöka "puffa på" parbildning eller avråda. Men de kan bli oerhört irriterande i sin välvilja. (De ska dock helt särskiljas från de som går omkring o "tror" en massa saker. "Mäklarna" har goda avsikter, de som "tror" ägnar sig ofta åt skvaller av värsta sort.)

Har jag då någon särskild anledning att ta upp detta?

Jo, jag tycker att man ibland borde vända på problematiseringen, o då ser jag kanske främst till kristna kretsar. Jag ska inte påstå att vi ensamstående ses som direkta problem, inte alls, men jag skulle ändå vilja att man tänkte över om det är den ensamme o inte de "tvåsammas" syn på den som skulle diskuteras? Kan man som kristen tänka sig att det t.o.m. kan finnas en Guds plan i att vissa av oss aldrig hittar någon att leva med? (Något jag själv undrar över i mitt liv.) Hur gör vi för att även ensamlevande fullt ut ska accepteras?

Jag vet inte. Jag har en bok på ingång som jag hoppas ska ge några ledtrådar o kanske kommer det mer här när jag läst den.

Under tiden kanske du själv, särskilt om du lever i tvåsamhet, kan fundera på hur du själv bemöter de ensamstående i dina sammanhang oavsett om det är i kyrkan eller andra?

Allt gott!
Eva

"Trosgemenskap men inte åsiktsgemenskap"

Den frasen, att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap i Svenska Kyrkan!" (annars förkortat SvK) som så gärna upprepas från många nivåer inom organisationen, anställda lika väl som förtroendevalda, har jag utvecklat en svår allergi emot.

Den mer eller mindre utslungas ofta i vad som verkar vara försök att helt enkelt få slut på diskussion o debatt, det är en sak. En annan, o då viktigare kanske, sak är undran om det ens stämmer? Är det inte bara en "bra grej" man kommit på att man kan säga för att just tysta ner andra?

Jag lutar då starkt åt att det mest är så att man tycker man kommit på en väldigt bra formulering...

I o för sig är det så SvK borde vara - vi borde verkligen vara en tros- men ej åsiktsgemenskap. Men är vi det? Är det inte snarare så numer att man verkar arbeta för att det ska bli både ock?

Först måste man väl då inse att åsikter o tro egentligen inte kan jämföras.
Åsikt är i min tanke något du har o använder när du röstar i val till Riksdag, landsting o kommun, när du väljer bil/kläder/musik/färg på tapeter, när du väljer hundras eller vad du ska äta till middag. Åsikter är något som handlar helt om ditt eget val. Ibland i samarbete med andra men i grunden ändå ditt eget val. Åsikter är också något som du, helt efter eget huvud, kan ändra.
Tro kan du faktiskt aldrig styra helt själv, även om många gör ack så tappra försök. Där har du alltid en annan att ta hänsyn till o räkna med, nämligen Gud. Ändra/göra "justeringar" i din tro kan du göra vartefter du lär mer o får nya insikter, men den är ändå aldrig din att helt definiera, det finns sådant du är tvungen att förhålla dig till. (Ja, om du nu inte hör till de som helt igenom tänker att vi måste ändra för att det ska passa "dagens människor" då kanske...)

Så till användningen av frasen då, hur väl lever egentligen SvK upp till den?
Inte särskilt skulle jag hävda.

När man säger att vi inte ska vara en åsiktsgemenskap håller jag givetvis med. Det ska inte betyda ett enda något om vilket parti du röstar på t.ex. när du söker dig till kyrkan. SD eller Kpml(r)-typ är givetvis lika välkommen som S, C, MP eller annan av många sedda som mer "rumsrena". (Sedan kan jag ha svårt för att få ihop kristen tro med vissa partiers ideologi, men det är en helt annan sak. Välkomna är dessa människor ändå!)
Så långt är det bra, men vilket håll strävar egentligen ledningen i SvK?

Nyligen sa en av topparna inom Kyrkomötet, Wanja Lundby Wedin, i en intervju om hur KM agerat när det gäller ev. förbud mot prästvigning av kandidater som har en traditionell man-kvinna-syn på äktenskapet att hon hoppas det ska väljas ledamöter till ett nytt KM som har "rätt åsikt" så att ett sådant beslut kan gå igenom. Då kan man kanske invända att det är just KM hon vill ha som mer eller mindre åsiktsgemenskap o inget annat men.... KM är kyrkans riksdag. Det KM beslutar gäller hela vägen ner till minsta lilla församling, alla har att rätta sig efter det. Vilket gör att det påverkar även varje enskild medlem. O vad ger det då för konsekvenser för oss som har den traditionella äktenskapssynen, när vi t.ex. inte kan vara säkra på att finna en präst som fullt ut respekterar den tron i vår egen församling? (Så är det redan idag i o för sig.)

Där tycker jag att man faktiskt siktar mot en rent påtvingad åsiktsgemenskap.

Trosgemenskap då, det har vi väl?
Jag blir mer o mer osäker faktiskt. Kan vi egentligen säga det när vi har så stora skillnader i hur man ser på Guds tanke om skapelsen/skapelseordningen t.ex.? Eller när det finns så stora skillnader i hur vi ser på sanningshalten i sådant som jungfrufödsel, synd, Jesu offerdöd o faktiska uppståndelse. Jag har läst lite (erkänner att jag faktiskt inte orkade djupläsa utan valde delar lite) Jonas Gardells böcker om Gud respektive Jesus. Jonas är vad jag vet också medlem i Svk men jag kan då säga att jag känner väldigt lite trosgemenskap med honom. (Nu tas han som exempel här för det är ett namn många känner igen. Han är inte ensam om sina tankar.)

Varför är jag då kvar i SvK? Inte en enkel fråga men jag är döpt o konfirmerad där, jag har varit kyrkvärd o aktiv på andra sätt. Jag envisas med att tänka att det är min kyrka också, även om jag ofta förtvivlar. Jag går inte längre i gudstjänst i "vanliga" SvK dock utan håller mig till EFS. Jag har någon sorts, naiv kanske då många "strider" har gått genom SvK utan mycket resultat, att det ska komma till ett riktigt avgörande denna gång. Att SvKs ledning till slut faktiskt gått för långt bl.a. i att inte leva upp till den där frasen om åsikter o tro. Jag ska dock inte påstå att förhoppningarna är så väldigt höga.

Allt gott!
Eva

Ensamhet

(Först en varning som jag ber er att ta på största allvar: Läs inte in någon specifik person i det jag skriver här! Inte mig själv o inte heller annan som någon kanske skulle kunna tro sig kapabel identifiera. En del erfarenheter är mina egna men de är uppblandade med andras o inga svar kommer att ges på vad som är vad.
Läs inte heller in specifikt sammanhang. Mina egna intressen finns i kyrka såväl som hund/katt, handarbete o litteratur. Andras finns i andra sammanhang.
Läs däremot gärna in ett problem som kan gälla många personer likaväl som många olika sammanhang.)


Hur känner du för ordet ensamhet?
(I den negativa bemärkelsen då, inte som det som Linus Jonkman så klokt kallar självsamhet. Det är milsvida skillnader.)

Lite obekvämt kanske? Särskilt om du också tänker det i varianter som den ensamme. Det brukar vara ett epitet som de flesta är rätt rädda för att få som stämpel på sig själva. Det väcker tankar om "konstighet" o utanförskap, eller hur?

Jag blev nyligen uppmärksammad på något så enkelt som en samtalslista på en telefon, en lista som sparats under ett år o nu kollades av vid nyår. En hel del sorgsenhet var inblandad när det bestämdes att samtalsloggen skulle sparas ett helt år för det fanns nog en misstanke/farhåga om hur den skulle se ut. Och jodå - nästan värre än befarat. Under ett års tid kunde 3 (TRE) samtal identifieras som ringda av någon som "bara" ville höra hur mottagaren mådde eller prata bort en stund.

Tre sådana samtal på ett helt år....

Visst hade det ringts in en del annat också. Vissa personer i o för sig rätt sällan o bara när de ville ha något, i form av handfast hjälp t.ex., av den uppringda men de samtalen är liksom inte samma sak.

I samma veva nu nyligen kom en annan sak på tal. Det där med att vara oerhört ensam även om man har ack så många ikring.

Tänk dig att du är den där som alltid ställer upp i en förening eller församling eller liknande. Du är den som kommer på varenda sammankomst, ställer upp o fixar fika, kör din bil o hämtar folk o handlar o så. Du gör det här för att du själv vill, inget annat, o visst får du tack o andra pratar med dig där o då men.... Den gång du inte står bakom kaffedisken eller fixar det ena o andra är det ingen som pratar med dig mer än säger ett kort "Hej!". O kommer du inte alls så är det ingen som frågar efter dig mer än i tanke på vem som ska fixa det som du inte är där o gör.

Jag minns berättelsen från en bekant för rätt många år sedan. H*n var djupt engagerad i en förening där en hobby fört människor tillsammans. H*n var en av dem som fixade o ordnade o visst fick tack för det. Fanns inte minsta spår av bitterhet hos den människan. Så var h*n borta flera månader. Ingen hörde av sig, inte ens för att "klaga" på att h*n inte hörde av sig.

Lagom till årsmöte är h*n i form för att återvända o gör det med glädje. Men gick därifrån med något helt annat...

På detta årsmöte ställer sig en annan medlem upp o talar om hur fantastiskt fint det är med den sammanhållning man har i föreningen. Hur man bryr sig om varandra o ingen, vare sig man engagerar sig väldigt mycket eller knappt alls behöver känna sig utanför, behöver man stöd så finns det alltid att få, alltid någon som kollar om någon är borta o.s.v. i ett rätt självgott tal. (Jag fick det refererat av fler.) Då "spricker" det för min bekant som annars sällan höjer sin röst i negativt tal. H*n ställer sig upp o frågar om någon möjligen saknat h*n de senaste månaderna? Spridda harklingar hörs o någon mumlar om att "jo, nog har det kanske undrats lite....". En av de där "nu ska alla vara glada"-typerna (som man faktiskt kan bli rätt irriterad på ibland) ställer sig upp o säger "Men berätta nu då! Håll oss inte på halster! Vad har du gjort för kul?"

"Jag har behandlats för cancer...."

Ni kan föreställa er tystnaden.

Ni får orka med ett exempel som faktiskt är från kyrkans värld också. Har man som jag varit både kyrkvärd o den som kokat en väldig massa kaffe kan man ha haft förmånen höra rätt många historier om ensamhet även i det sammanhanget. O den förmånen har jag haft...

Tänk dig att du kommer till gudstjänst i princip varenda vecka. Du möts av hälsningar o så men du sitter större delen av gudstjänsten o funderar på om du ska våga dig på kyrkkaffet efteråt eller ej. Ska du hoppas på att "hamna med" i samtal eller frukta att mest sitta tyst o gå därifrån med en klump i magen? Du har varit med i många år o känner de flesta men kanske är lite svårplacerad för du passar liksom inte in i någon av de grupper som, faktiskt, ofrånkomligen bildas i detta sammanhang lika väl som andra. En del söndagar tar du chansen, andra finns inte orken där.

Eget ansvar?
Självklart finns det. Är du ensam o vill ändra på det har du givetvis ett eget ansvar att göra något. Men.... T.ex. det här med olika grupperingar är något som jag ofta hört ses som ett hinder. Du tränger dig inte gärna på i en grupp där alla känner varandra sedan barnsben/ungdomstid om du är ny i sta'n. Du tränger dig inte gärna på barnfamiljerna även om du är i samma ålder men inte har barn (samma gäller äldregrupp med barn o barnbarn).

I vilken mån du är förmögen att helt själv ta ansvar för att bryta ensamheten beror ju också i många fall på varför den finns där. Den som varit mobbad kan t.ex. ha vant sig så pass att alltid lämnas utanför att det ses som det normala. Det samma gäller ofta den lite blyga. Många gånger kan man orka att mer eller mindre strunta i det, ta plats lite ändå o så tänka att "Ja ja - du är ändå van! Det är så här ditt liv ser ut, det är bara att acceptera." men andra dagar drar man sig istället undan för att undvika att bli ledsen. Igen. Och då ses man givetvis som än "underligare" o andra får dessutom lätt att säga "Vi ska inte tränga oss på!". (Vilket är en väldigt praktisk bortförklaring för att slippa göra något kan jag tänka.)

Lösning? Finns det sådan? Om jag nu "gnäller" över detta måste jag väl lämna förslag på lösning också?

Det handlar väl egentligen om det gamla vanliga, att faktiskt se varandra. Det handlar kanske lite också om mod, från båda håll. Mod från den ensamme men faktiskt i minst lika hög grad mod från den som faktiskt ser o funderar på att göra något. Det handlar också om att prioritera. Många skyller mer än gärna på fulla kalendrar, men om kalenderna är så full att du inte har tid för 15 min telefonsamtal (som inte sker medans du handlar....) eller ett mail eller PM på Facebook - då skulle jag säga att det är du som har problem.

Vad är det värsta som kan hända? Den ensamme vet, väldigt väl, att kontaktförsök kan betyda att det blir ännu jobbigare. Den som försöker dra in den ensamme kan möjligen känna sig aningens "misstänkt" vad gäller varför - bryr du dig verkligen? (Jag glömmer aldrig den som berättade att den tanken alltid dök upp, för det blev oftast bara en gång personen blev tilltalad, se'n tyckte väl den kontaktande att h*n "gjort sin plikt") Men det överlever du, i alla fall om du faktiskt bryr dig.

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag alls det som kanske kan ses som väl privat (men kom ihåg den inledande varningen!)?

Det finns en väldigt enkel anledning - jag är helt enkelt oerhört trött på att stöta på människor som är så ledsna över en ensamhet de faktiskt inte borde behöva leva i! Och jag vill väldigt gärna påpeka att det finns ensamhet även i det man ser som gemenskap för det tror jag är något vi måste tänka mycket, mycket mer på. Det är inte bara den som sitter för sig själv hemma hela tiden som känner sig ensam. Det kan lika gärna vara den som sitter mitt ibland er andra.

Fundera gärna lite på det.

Allt gott!
Eva

Den Heliga Skrift - eller?

Nu finns det väl i o för sig en hel del jag minns från de 2 terminerna i S:ta Claras Lärjungaskola, en del mer medvetet en del sådant som "bara finns" i hjärnan numer. Ett tillfälle minns jag dock särskilt väl o det minnet dyker ofta upp när Bibeln kommer på tal i ett eller annat sammanhang:

Det måste ha varit första eller andra veckan. Lång o gänglig kyrkoherde emeritus håller lektion om Bibeln o talar om att hans egen favoritöversättning är Svensk Folkbibel. För att han tycker om den översättningen jmf med Bibel 2000 men en sak sticker särskilt ut - på försättbladet i SFB står "Bibeln - Den Heliga Skrift" men i 2000 står det bara "Bibeln". (På andra försättsbladet i min står "Bibeln - Bibelkommissionens översättning".)

Det kan synas vara en bra liten skillnad i mångas ögon, men jag tycker (liksom denne kh em då) att det säger en hel del.

Det säger en hel del om hur vi tänker på Bibeln att man väljer bort de där orden som stått i vad jag förstår alla tidigare översättningar. Varför vill man inte ha den betoningen på att här är det faktiskt något heligt du håller i? Innehållet här är något speciellt o inte vilken roman som helst.

Möjligen kan man hävda att Bibeln som sådan ändå ska ses som helig, att man inte behöver påpeka det, men jag undrar...

Rätt ofta dyker det ju upp människor som hävdar att Bibeln bara är skriven av människor. Senast läste jag om de som mer eller mindre hävdar att Gamla Testamentets Gud är hopsatt av x antal gudar, hopsatt av människor som dels väl ville ha något att tro på, dels ville ha något att mer eller mindre skrämma andra till lydnad med. För inte så länge sedan påstod t.o.m. en högt uppsatt präst att evangelisten Johannes skulle lagt ord i Jesu mun i efterhand för att göra texten bättre.

Jag har förstått att många försöker göra evangelierna t.ex. betydligt yngre än vad de är, försöker hävda att det alls inte är ögonvittnen eller nära medarbetare till ögonvittnen som skrivit. Det görs försök att så tvivel genom att peka på att Bibeln ju skrivits av x antal ggr innan boktryckarkonsten uppfanns. O.s.v., o.s.v., o.s.v....

Och visst - det är inte alls enkelt att förstå det här med "utandad/inspirerad av Gud o nedskriven av människor" som Bibeln beskrivs. Men hur ofta stöter vi inte på sådant som inte är alldeles enkelt att förstå med Gud?

Det som verkligen förbryllar mig med de här tankarna om att Bibeln skulle vara, i huvudsak då, ett påhitt av människor (med en otroligt fantastisk idérikedom o förmåga att hålla ihop komplicerade historier då) är vad det egentligen gör med tron.

OM Bibeln skulle vara ett mänskligt verk rätt igenom - varför ska vi då alls bry oss om den?

Om Bibeln inte är Guds ord utan människors - vad säger den oss då? Visst, den kan ändå lära en del om hur vi behandlar varandra t.ex. men varför skulle vi lyda de råden alls om det bara är andra människors idéer? Då kan vi ju strunta i de tankarna o åsikterna lika väl som vi kan strunta i vännens råd om vi inte gillar dem.

O det är kanske där det landar? Om man hävdar att Bibeln inte är Guds ord, att Bibeln inte är Helig Skrift så kan man ju hävda lite vad man vill om läran den ger. Man har då full frihet att läsa de verser som man tycker stämmer in/är snälla mot en själv o också att göra om det som inte passar en. Man får full frihet att styra själv istället för att försöka lyda Gud o låta ordet styra. (Jo, jag är givetvis lite kvar i eiseges vs exeges som jag skrev om i förra.)

Att det då har blivit så här, att man gärna hävdar en människoskapad Bibel, är ju inte det minsta konstigt. Genom alla tider har människor velat o trott sig kunna styra allt själva. Något av det svåraste vi kan ställas inför är väl att behöva lyda någon annan o om det då dessutom är någon (Gud) som inte kan ses med blotta ögat, tas på o frågas ut öga mot öga, kanske bråka med mer direkt - ja då blir det än värre o vi väljer att ta över o bestämma själva.

Är jag då så duktig på att lyda o är det därför jag tänker o skriver så här? Tvärtom skulle både jag själv o många under ffa min uppväxt säga! Jag är väldigt mycket "Kan själv!" både i praktiska saker o i tänkande. Som exempel kan tas att jag som handarbetar mycket är oerhört bra på att sprätta sömmar, efter alla de gånger jag tyckt att jag säkert vet precis hur det ska göras o struntat i instruktioner...

Därför är det egentligen rätt förvånande även för mig själv att jag tänker som jag gör när det gäller Bibeln. Eller så är det inte förvånande alls....

Om nu Bibeln verkligen är Den Heliga Skrift o innehåller Guds ord som jag tror (o det är tro, om än ibland gränsande till visshet, vi talar om) så är det som där är skrivet värt att ta på fullaste allvar.

Om Bibeln inte är Den Heliga Skrift o inte innehåller Guds ord utan människors påhitt så kan jag lika gärna slänga ut hela traven på bilden högst upp o fylla hyllan med annat för då kan jag inte ta den på allvar o respektera den alls.

Det är faktiskt där skiljelinjen går: är Bibeln Guds ord så har vi en tro att vila i o stå på, är den inte det så har vi ingenting.

Allt gott!
Eva

Styra eller styras?

Jag lärde mig ett nytt ord strax före jul o det är ju oftast trevligt o bra. Nu gällde det ett ord som i o för sig kanske inte används i dagligt tal så ofta/av så många men ett ord som gav mig ett "samlingsnamn" på det fenomen jag så ofta funderar över.

Ordet är eiseges.

Eiseges kan väl då närmast beskrivas som motsats till det kanske vanligare/mer kända ordet exeges som många kan känna till, om inte annat i formen exegetik.

Exegetik tror jag många har ett hum om vad det är (om inte annat så har många sett titlar som "lärare i exegetik", "professor i..." eller liknande) o vet att det har med kunskap om t.ex. Bibeln att göra. (Fast exeget kan man väl vara i andra ämnen än religion också, men jag håller mig ju inom den sfären oftast.)

För att förklara det så enkelt som "min" präst Mark gjorde:
exeges handlar om att "läsa ut" ur en text, att låta texten styra
eiseges handlar om att "läsa in" i text, att försöka styra texten själv.

Det är ju just de skillnaderna min hjärna ofta snurrar kring när det gäller kristen tro.

I och för sig är det inte svårt att förstå att många människor hellre ägnar sig åt eiseges än exeges. Det har gjorts genom hela historien, den som Bibeln berättar. Naturligtvis är det lättare för den enskilde om man läser så att man försöker hitta verser som stämmer på ens eget liv eller verkar bejaka det man själv vill, alternativt undviker texter som talar om sådant som blir "jobbigt" för en själv. Det är djupt mänskligt o något vi förmodligen alla till viss del kan göra oss skyldiga till, om man t.ex. tänker på favoritställen i Bibeln.

På senare tid har jag dock stött på fler o fler som närmast helt gör om Bibeltexter o faktiskt förnekar i princip allt. Det har också förekommit genom många, många år (i kristen bemärkelse startade det redan under de första århundradena) men jag personligen har blivit mer "påhoppad" o rent personligt indragen i den diskussionen under de senaste åren.

Anledningen till det är förmodligen att jag gång på gång har ifrågasatt t.ex. de som hävdar att synd är ett förlegat begrepp, att Jesus inte dog för våra synder, att Gud i GT inte är samma Gud som i NT (eller att Gud i GT t.o.m. skulle vara hopplockad av ett antal olika gudar), attt Bibeln är sammansatt av en massa olika myter o hopkomponerad av ett gäng människor som ville kunna styra andra o det gjort rätt sent i tiden.

De som hävdar sådant vill ändå ofta kalla sig kristna, för Jesus är ju en "juste vän" o en god "inspirationskälla".

De här personerna är dessutom rätt ofta sådana som i alla fall mer än "medelsvensson" deltar i gudstjänster. Jag har dristat mig till att fråga om det inte kan kännas rätt obekvämt? Hur kan man delta i en gudstjänst men inte kunna läsa med i syndabekännelse, inte i trosbekännelsen, inte i Vår Fader o inte heller kunna delta i nattvarden? Eller gör man det ändå, fast man närmast verkar förakta det som där sägs?

Om man nu hävdar att t.ex. jungfrufödseln bara är en myt/påhitt för att göra Jesus mer spännande, att Jesu uppståndelse var något lärjungarna önskade o därför mer eller mindre självhypnotiserade sig att "se", att Jesu död inte var en offerdöd för synden har aldrig funnits - hur kan man då delta i en gudstjänst utan att sitta o vrida sig i bänken?

Helt ärligt förstår jag inte det här - hur kan man kalla sig kristen men vilja ändra på nära på allt i Bibeln? Det går givetvis om man hävdar att Bibeln ändå bara är skriven av människor o att Gud inte i egentlig mening har med den att göra. Men då går man helt emot vad Bibeln själv säger.

Gå emot Bibeln (GT o NT) kan jag i o för sig förstå att man gärna vill. Det är mycket där som är svårt, jobbigt, krävande, besvärligt att förstå o naturligtvis lättare om man gör om o försöker "plocka ner" till en nivå som både är lättare att förstå o lättare att leva med/efter. Men vad gör det med Gud, o ffa, vad gör det med vår respekt för Gud?

Egentligen blir det nästan lite roligt, detta försvar för att göra om både Fadern o Sonen o helig Ande. "Roligt" i alla fall om man har lite koll på vad Bibeln berättar om ffa Israels (judarnas) historia, men också vad som berättas i NT. Så här har ju människor gjort genom hela historien! Från Adam o Eva som rätt snabbt utnyttjade det faktum att Gud inte är en diktator utan skapade oss med fri vilja, utnyttjade det till olydnaden i att äta frukten från det enda träd Gud sagt de inte fick äta av o framåt.

Människan har gång på gång på gång utnyttjat sin fria vilja till att gå emot Gud, att försöka styra själv. Gång efter annan har människan tappat eller struntat i respekten för Gud o det har straffat sig. Genom utkörande ur Eden, genom syndafloden, genom förstörelsen av Sodom. O även i NT varnas för straff, det straff som kan komma över vissa av oss vid Domens dag.

Men visst ja.... Synden är ju förlegad så någon dom blir det ju inte frågan om....

Det får bli fler inlägg kring detta, för att inte dra ut för långt. Redan nu vill jag ändå väcka en tanke: Varför kan vi inte hålla Gud helig o därmed i respekt mer än att vi anser oss ha rätt att ändra i texterna lite som vi vill? Varför lägger vissa så stor möda på att bortförklara o verkligen själva försöka styra texten i eiseges istället för att låta texten styra o försöka förstå den i exeges?

Som sagt, jag återkommer!

Allt gott!
Eva

Sann Gud - sann människa

Jag har skrivit om det förut o detta blir förmodligen inte sista gången, det där om att så många numer inte riktigt verkar ta Jesus på fullt allvar. Nu fick dels söndagens predikan (av präst Christoffer Abrahamsson, Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) o en diskussion i en Facebookgrupp de tankarna att börja snurra igen.

Söndagens rubrik (o därmed denna veckas) rubrik var "I Jesu namn" (texterna GT:Klag 3:22-26, ep:Apg 10:42-43 o evangelietexten Joh 2:23-25).

Vi kan ta episteltexten som lite inledning här, för den säger en hel del om det jag tänker: "Och han befallde oss att predika för folket o vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande o döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var o en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42-43 alltså.)

Det där är väl en rätt bra påminnelse om att Jesus faktiskt är något mer än den "mysgubbe" som en hel del, även inom kristenheten, gärna vill göra honom till?

Vem annars än Gud kan befalla oss att predika o vittna? Om vem annan än Gud skulle profeterna ha vittnat o talat om syndernas förlåtelse genom hans namn?

Samtidigt som vi kan läsa det i Bibeln, den Bibel som ändå är grunden för vår tro o det vi måste förhålla oss till, så dyker det oftare o oftare upp människor som vill ta bort eller förringa allt tal om synd. Den jag diskuterade med via FB skrev att h*n ser Jesus som "en personlig vän o inspirationskälla" samt att talet om synd är "förlegat".

Jag ska gärna erkänna 2 saker i min reaktion över de uttalandena - dels att jag känner mig som värsta domedagsprofeten som hävdar syndens relevans även idag o säkert kan anses tjatig om det, dels att jag närmast "ser rött" när jag läser eller hör liknande. (Jag har sagt det förut: Gud hade dåligt med stubintråd på lager när jag blev till....)

Jag kan i o för sig komma med ett "njaa...." till det om Jesus som inspirationskälla. På sätt o vis stämmer det ju. Men ändå inte. Det Jesus säger genom evangelierna är inte "Lyssna nu! Jag tycker att ni kan fundera på om det jag säger inte är ett bra sätt att förhålla sig till Gud o till människor ikring er. Kanske har ni lust att göra som jag, i alla fall ibland?" det han säger är ju istället "Så här SKA ni leva om ni vill lyda Gud!". 

Ett "försvar" för tanken att talet om synd skulle vara förlegat o att vi som hävdar motsatsen inte förstår att Jesus ju "bara" är kärlek är ganska ofta att hänvisa till berättelsen om Jesus o äktenskapsbryterskan (Johannes evangelium kapitel 8 verserna 1-11). De flesta känner till grunden i den historien tror jag: En kvinna som anklagas för äktenskapsbrott förs inför Jesus av de skriftlärda o fariseerna (som vill sätta Jesus på prov genom detta). De påpekar att Mose lag bestämt straffet för sådant brott till stening o undrar vad Jesus säger. (En rätt bra uttänkt fälla är det! OM Jesus är den han säger sig vara bör han ju absolut inte vägra att utföra Guds lag. Gör han det har de anklagelsen klar.)

Jesus verkar rätt ointresserad nästan. Sitter o ritar i sanden. Så säger han: Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.". Aj då.... Ingen av de som fört dit kvinnan vågar ju hävda sig vara utan synd, så det blir ingen sten kastad alls.

I vers 10-11 har Jesus rest sig o säger till kvinnan "Har ingen dömt dig?" o sedan "Inte heller jag dömer dig.".

O där väljer många att sluta läsa.... I synnerhet då de som vill kunna hävda att Jesus är så full av kärlek att han ju aldrig skulle hävda syndens relevans...

Mycket medvetet (jo, det är jag faktiskt rätt övertygad om när det gäller de som kan sin Bibel i alla fall) väljer man att utesluta det Jesus avslutar sitt möte med kvinnan med, orden "Gå, o synda inte mer!". 

Jag o många med mig får just den här berättelse riktad mot oss då o då. De man hamnat i diskussion med hävdar gärna att eftersom Jesus här inte dömer så ska vi inte heller o därmed ska vi sluta tala om synden som något viktigt i den kristna tron.

Den person som jag skrev om ovan, som ser Jesus som vän o inspiratör men synden som förlegad blev oerhört arg o irriterad när jag frågade om h*n då inte ser Jesus även som Frälsare. (Vilket han ju sannerligen är för denna kvinnan.) Då fick jag höra att jag satte mig till doms, vilket ju inte alls var fallet jag var bara ärligt nyfiken på just det med Jesus som Frälsare.

Jag fick aldrig något svar o kunde då heller inte fråga vad man tänker Jesus ska frälsa oss ifrån om man tänker bort synden som något förlegat, gammeldags o som vi idag vet bättre än att lägga tid på. Helt ärligt hade jag väldigt gärna velat veta för det är ju mycket intressant att försöka förstå hur andra tänker, om inte annat för att inse vad man själv tror.


Men hur hör nu detta ihop med rubriken då?

Jag tänker att det här förnekandet av syndens relevans o att Jesus faktiskt talar om synd som människans "arvedel" gör att vi ser Jesus mindre som Gud. Det talas mycket om Jesus i termer av kärlek, förlåtelse o nåd men om vi plockar bort synden vilket behov har vi då av kärlek, förlåtelse o nåd? Vad ska förlåtas om synden inte finns, inte är relevant längre? Varför är vårt behov av Guds nåd så stort om synden ändå inte finns?

Jag erkänner att jag sannerligen inte får ihop det...
Själv funderar jag vidare o hoppas att även andra kan fundera på just detta - om nu Jesus är sann Gud likaväl som sann människa o därmed har makt att förlåta, att ge oss Guds nåd, hur kan vi då "sudda bort" synden ur den kristna tron utan att förlora anledningen till tron?

Ämnet lär återkomma!

Allt gott!
Eva