Bönens hus

Måndag i Stilla veckan o i evangelierna berättas, bland annat, om hur Jesus renar eller rensar templet. 

O då är han ju lite besvärlig o smått obekväm igen då....

Jesus kommer in på tempelplatsen, kör iväg alla som sålde o köpte där, välter omkull borden för de som växlar pengar o de som säljer duvor. Han citerar profeterna Jesaja o Jeremia när han säger "Det är skrivet: 'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.". (Själv citerar jag där Matteus, kapitel 21 vers 12-13.)

Det här har väl mer än en gång på teaterscener o i konst avbildats som att Jesus är fruktansvärt arg, att han går fram som en virvelvind där han kör ut folk. Kanske var det så, det är lätt att tänka sig Jesu förtvivlan särskilt om man läser om hans sorg över Jerusalem lite längre fram i samma evangelium, Matt. 23:37-39.

Jag läser nu i påskveckan (åter) Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken - Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag). Den boken kan jag varmt rekommendera då den ger både teologisk reflektion över påskens drama men också t.ex. kulturell bakgrund, gammaltestamentlig belysning o annat.

I årets läsning av den boken ser jag en sak som jag inte reagerat på förut, att det att Jesus använder profeternas ord kan handla om att templet inte bara var till för judarna. Den här försäljningen o växlandet av pengar har tillåtits på hedningarnas (icke-judars) förgård, den plats där alla nationers folk hade rätt att vistas. I Jesaja 56:7 säger Gud "Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.". Men nu tar alltså försäljning o annat upp en del av den platsen. Det är visserligen fullt förståeligt - Jerusalems befolkning ökar under stora högtider när pilgrimer kommer från hela Israel o andra delar av världen från c:a 25.000 till uppåt 300.000. Många behöver både växla pengar o köpa offerdjur, det köps saker som man behöver hemma resten av året, handlarna behöver få möjlighet tjäna pengar. Det är alltså inte konstigt att handel tillåtits även bortom de marknadsgator som fanns kring tempelplatsen (man tror det kan ha varit världens största handelsplats på Jesu tid).

Men ändå - inne på tempelplatsen? Inne på den plats som Gud själv proklamerat som ett bönens hus? Det är inte så svårt att förstå Jesu förtvivlan o sorg.

Det är inte heller så svårt att förflytta detta till vår egen tid! 

Man behöver inte hårdra Jesu ord alls för att tolka dem som att kyrkan ska vara bönens hus den också. Guds hus där Gud - Fader, Son o Ande - alltid är i fokus o det vi kan/ska koncentrera oss på där. Men hur ser det ut i våra kyrkor idag?

Jag var i höstas i en kyrka där jag såg åtminstone 3 olika anslagstavlor där bl.a. församlingens aktiviteter annonserades. På samtliga fanns stora affischer om yoga, qi gong o mindfullness. Jag ska inte jämföra mig med Jesus men kan säga att det var rätt lätt att förstå hans känslor från dagens evangelietexter...

Vad gör vi i våra kyrkor idag? Är de "bönens hus för alla folk"? Vad släpper vi in från andra religioner o hur släpper vi in alla folk? (O då tänker jag inte bara nationaliteter utan även t.ex. social s.k. status.) Har vi idag, på nationell nivå o på församlingsnivå, en kyrka som om Jesus kommer på besök inte riskerar att bringa honom sorg o förtvivlan? Jag är inte säker alls på det.

Kanske skulle vi behöva fundera betydligt mer på om även våra församlingar lika väl som vi själva skulle behöva låta dem/oss rensas av Jesus?

Jag tror så.

Allt gott!

Eva

Jubel o mutter - Palmsöndag!

(Inte palmblad tyvärr. Tanken är att samtidigt som många strör palmblad finns andra i folkmassan som hellre skulle stena Jesus.)

Ja det är väl verkligen både jubel o mutter i folkskaran som ser Jesus rida in i Jerusalem den där Palmsöndagen?

Jubel från människor som i Jesus ser något de kanske inte riktigt förstår men anar kommer från Gud. Jubel också från människor som tror o vill att Jesus kommer för att med våld o makt störta romarna o köra ut ockupanterna från Israels land.

Mutter, kanske inte så vänliga ord, oro o nervositet från mången skriftlärd, överstepräst o farisé - vad tänker han ställa till, den där besvärlige Jesus?

Jag har hört en mycket bra predikan idag, i Betlehemskyrkan i Sthlm där jag firar gudstjänst. Den kan ni höra här . Jag ska ta mig friheten använda den lite.

Präst Christoffer talade om 3 grupper som rätt tydligt kan urskiljas i folkmassan som hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem: 

Lärjungarna

Vännerna som är lyckliga, positiva, villiga till mycket men kanske inte alltid (rätt ofta...) riktigt förstår vad de är med om.

Folket

De som hyllar, ropar Hosianna o strör palmblad o kläder på Jesu väg. En del har kanske hört Jesus predika, andra har bara hört om. Kanske finns där folk som sett tecken utföras, kanske t.o.m. har en släkting eller vän som Jesus helat.

Många hör säkert till dem som hört att Jesus talar om Guds rike, ett nytt rike som bryter in, o tänker Jesus ska bli Israels kung o köra ut romarna ungefär på samma sätt som tidigare kungar besegrat fiender. Andra anar att det är något annat Jesus från Nasaret menar.

Folket är också i mycket de som mest bara "följer strömmen" o några dagar senare kommer att ropa helt andra saker.

Fariséer, skriftlärda o präster

"Tvärsäkra teologer" kallade Christoffer dem. De är så säkra på sin sak att de alls inte är öppna för att se Jesus för den han är. (Motsägelse i sig faktiskt; OM de nu var så belästa teologiskt så borde de ha förstått Jesus som den som utlovas i Gamla Testamentet på samma sätt som så många andra gjorde. För egen del tror jag ju att många av dem, helt mänskligt, mest var rädda förlora sin makt.)

Frågan till oss i församlingen var ju självklar - vilken grupp hamnar vi själva i o vad gör det med oss?

Visst vill vi vara lärjungar som följer Jesus i vått o torrt? Vi vill vara villiga, lydiga, lyckliga o positiva även om vi inte alltid förstår allt. Vi vill följa Jesus o inte låta oss dras med i den ström folkmassan/"världen" är, den ström som så ofta ändrar riktning plötsligt o abrupt. Vi vill naturligtvis absolut inte låta oss förledas av de som likt fariséer o andra mest tyckte att Jesus var rätt obekväm o jobbig.

Folk från Templet kommer till Jesus o ber honom se till att folkmassan tystnar (förmodligen rädda väcka romarnas intresse o tankar om uppror). Det är då Jesus svarar att om folket tystnar kommer stenarna att ropa. Christoffer undrade om vi hör dagens "stenar" - de som sjukskrivs p.g.a. t.ex. utbrändhet för att de arbetat för hårt i den pengagalna värld vi lever i, flyktingarna som flyr krig, våldtäkter, tortyr o annat som vi i lugnare delar av världen borde reagerat på mycket tidigare, skapelsen/miljön som gång efter annan visar oss att vårt förvaltarskap kunde skötts betydligt bättre.

O hur behandlar vi det lite obekväma? En så enkel sak som hur vi reagerar om någon kommer i gudstjänst men kanske inte haft möjlighet tvätta sig på x antal dagar, eller någon som inte kan låta bli kommentera under predikan - vad gör vi då? Gör vi som fariséerna o ber vederbörande avlägsna sig eller åtminstone tystna eller kan vi leva med även det lite obekväma?

Ibland tycker jag (nästan, de hade ju ändå möjlighet möta Jesus!) synd om fariséerna. Har någon människa i historien varit obekväm så är det väl Jesus? Och han är ju rätt obekväm än idag...

Hur lätt är det inte att vi visar fram/talar om Jesu "gulliga" sida o glömmer/förtränger det klart obekväma, det som kanske kräver lite mer av oss? Hur lätt är det inte att vi håller oss i vår egen grupp där vi vet att strömmen inte för oss iväg på alltför obekväma äventyr?

Jag ramlar dit själv, helt klart. Jag skyller på den blyghet/osäkerhet jag kan känna i en del sammanhang (vilket jag vet förvånar en del som känner mig "IVL" men det kan jag förklara om någon vill) o att jag inte alltid har möjlighet hjälpa, fysiskt eller på annat sätt, även om jag försöker. Jag ber ändå att Gud ska öppna mina öron för de "stenar" som ropar o visa mig om jag kan göra något. Hoppet är också att jag ska gå även om det är obekvämt. 

Jesus är ofta otroligt obekväm! Han ställer till både det ena o andra i vårt bekväma liv där vi i o för sig gärna vill följa honom men samtidigt välja fritt i vad vi ska följa. Veckan som nu inletts, den s.k. Stilla Veckan, är fylld av dagar (utom möjligen lördagen då) där Jesus' förmåga att vara "besvärlig" verkligen visar sig. Jag hoppas kunna skriva något varje dag o då kanske just utifrån det obekväma, det där Jesus utmanar oss en hel del.

Vi får se hur det går!

Allt gott!
Eva

Gud eller jag?

Nu är jag tillbaka i det där ordet som jag blev så glad åt att få för sisådär ett år sedan - eiseges. Någon kanske minns min glädje när jag fick klart för mig att det finns en term för det där som kan störa mig så mycket, att så många (i många, många fler sammanhang än teologiska då) läser in i texter bara det de vill se. (Brist på källkritik t.ex.)

För att förklara lika enkelt som käre prästen förklarade för mig om detta med skillnaden mellan exeges o eiseges så handlar det första om att läsa för att försöka förstå vad Gud menar o det andra om att försöka få Gud att mena det du vill Han ska mena.

Det handlar ju en hel del om ifall vi ska lyda eller ej. Om det är Gud eller jag som gäller när det kommer till kritan. Nu i fastan är det kanske än mer aktuellt, när evangelietexterna närmar sig den punkt där Jesus var lydig "intill döden på ett kors" som det uttrycks. 

För min del aktualiseras det dock också av morgondagens evangelium - det är Jungfru Maria bebådelsedag o är det någon som, förutom Jesus själv, symboliserar det med lydnad inför Gud så är det väl hon?

Jag tänker ibland på att just jungfru Maria o hennes historia borde vara enklare för oss här i västerlandet att förstå idag än för säg 50 år sedan. Då fanns kanske mer av "rak acceptans" men idag, när vi vill ha "bevis o fakta" för precis allt borde hennes stora lydnad kunna respekteras i ljuset av vad vi idag vet om s.k. hedersmord/-misshandlar t.ex.

Tänk er själva - Maria är en ung kvinna/flicka just mot kvinna (jag har läst att man tror henne varit under 16 i alla fall, mycket möjligt 14) som lever i en kultur där sex utanför äktenskapet är ett väldigt stort NEJ!. Hon får besök av ängeln Gabriel som talar om för henne att hon ska bära barnet Jesus, på Guds uppdrag. Där är Maria faktiskt lite "tuff" när hon ifrågasätter! "Men jag har ju aldrig varit med någon man!". Tuff o rätt modig som protesterar men säkert också bara förskräckt o undrande. (Vem skulle inte bli det om Gud kommer med något sådant?) 

Jag undrar hur många o vilka tankar som hann rusa genom hennes hjärna samtidigt som hon sa' "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." (Lukas evangelium, kapitel 1 vers 38).

Nu ska jag väl vara försiktig med att lägga tankar i Marias huvud givetvis men fundera är ju tillåtet. Tänkte hon på vad mamma o pappa skulle säga? Vad hennes trolovade Josef skulle tänka? För att inte tala om vad alla grannar i byn skulle tycka o tro om henne!

Men hon säger ja.

Någonstans inser hon att det är ett så viktigt uppdrag hon får, att det är en så viktig del i Guds plan för världen. O kanske förstår hon också att Gud inte skulle gett henne uppgiften om Han inte också vetat att det skulle gå bra - hon litar helt enkelt på att Gud vet vad Han gör. Hon lyder i förtröstan på att Gud vill henne väl.

Skulle Gud ha accepterat ett nej?
Nu tror jag då inte att Gud skulle valt Maria om han vetat (vilket Han ju skulle ha gjort...) att hon skulle protesterat vilt o vägrat men jag tänker på en annan av Bibelns fascinerande personer. En vars historia visserligen anspelar en del på Jesu tid i graven men ändå kan förvåna mig lite i det att den berättas i övrigt. Berättelsen om Jona. (Jonas bok i Gamla Testamentet.)

Jona vill inte alls lyda!
Gud ber honom att fara till staden Nineve för att predika mot den för där pågår en massa som förargar Gud. Gud vill att Nineveborna ska få höra vad Han tycker o förhoppningsvis omvända sig. (Gud vill alltid att vi ska få chansen!) 

Jona är inte det minsta sugen på uppdraget utan rymmer iväg i tro att Gud kanske inte ska hitta honom. (Grattis till den idén...) Det är under den rymningen han hamnar i valfiskens buk. (Jona är en kort bok. Jag gissar det går bra att googla o få fram texten.)
Gud räddar honom o ser till att Jona ändå kommer till Nineve. Där predikar Jona o staden tar till sig hans ord! De omvänder sig o Gud förintar inte staden o folket som Han hotat med. (Gud håller löften o Han hade lovat låta bli om de omvände sig.)

Då blir Jona rent ut sagt sur!
Han blir tvärarg på Gud som tvingat honom till Nineve för att domspredika o sedan inte slår staden med all kraft i alla fall. Jona sätter sig en bit utanför staden o väntar för att se om Gud ändå inte tänker... Han tjurar o muttrar ungefär: "Jag visste väl att Du är nådig o inte skulle förinta staden! Det var därför jag inte ville gå hit, det spelar ju ändå ingen roll!" (Vilket det givetvis gjorde.)

Hur får jag då ihop jungfru Maria o Jona?

Jag tänker som så att de båda, på var sitt sätt, visar på hur Gud aldrig väljer någon/ger någon ett uppdrag som personen inte klarar av. Gud utsätter oss inte för fara, i Marias fall hedersproblematiken (en ung kvinna som blev gravid utan att vara gift kunde stenas), o ger oss heller inte meningslösa uppgifter, även om Jona väl tyckte så. Gud föredrar kanske att vi genast svarar "Ja! Jag gör det!" men han har också tålamod (o ibland tycker jag att det går att ana ett småleende) med den som säger "Näe! Det vill jag inte alls!!!".

Hur får jag då in dessa två med exeges o eiseges?
Jag tänker som så att Maria är exegeten i detta. Hon är förundrad, förvånad o kanske lite förskräckt över vad Gud ber henne om men hennes reaktion verkar i stort vara att försöka förstå hur/vad Gud menar. Jona gör precis tvärtom - han protesterar, han försöker rymma undan Guds uppdrag, han surar o tjurar som värsta trotsiga 3-åringen. Jona är i mycket sinnebilden av dagens "Me, myself and I" i sitt förhållande till vad Gud säger o vill.

Det är inte lätt att lyda Gud! Jag är absolut inget praktexemplar när det gäller det. Det är långt, långt ifrån alltid lätt att "svälja" vad Bibeln säger om Guds vilja o ovilja. Men vi måste försöka. Vi måste försöka ha mer av ett exegetiskt "Maria-förhållande" än ett eisegesiskt (egocentrerat) "Jona-förhållande" till Gud.

Maria, o många andra som Bibeln berättar om, är ett verkligt föredöme. Jona ger också väldigt mycket, om Guds tålamod med motsträviga människor o om Hans nåd o hur rättvist Han hejdar sin vrede (att Nineve inte förstörs). Jag hoppas ju att vi alla ska ha mer av Marias beteende att alltid försöka förstå vad Gud menar än av Jonas tjuriga "jag-vet-allt-bäst"-attityd. Men jag är väldigt glad att läsa om Guds tålamod med o kärlek till även Jona.

Jag är mycket glad åt att bådas historia har plats i Bibeln.

(Faktiskt är det ju så att Bibeln närmast vimlar av personer som, likt Jona, vid första anblick inte alls ser ut som goda förebilder. Härligt med den ärligheten!)

Allt gott!

Eva

Fasta = trååååååååkigt!

Ungefär så sa väl (den inte troende) vännen här. "Det verkar ju bara vara att låta bli en massa saker o ha tråkigt i en massa veckor!".

Sådana kommentarer sätter igång tankar här...

Jag har länge haft fastan som min absoluta favorittid under Kyrkoåret. Inför mig själv o någon gång andra har jag nog förklarat det med att jag ju är en så'n där rätt trist, "seriös" typ som ofta dras till det lite mer allvarsamma o djupa. Jag diskuterar hellre, mycket hellre, Bergspredikan än senaste TV-showen om man säger. (O jag menar då alls inget ont om de som är tvärtom! Det är bara ett konstaterande av hur jag är.)

Julen är underbar givetvis, med påminnelsen om hur Gud föds till oss i Jesus, men för mig är det stora beviset för Guds kärlek Långfredagen. (Önskar vi hade ett namn typ engelskans "Good Friday" dock.)

O så tror jag dessutom att det inte är särskilt farligt att ha lite tråkigt ibland, om man nu ser avstående från godis, TV, Facebook eller liknande som så väldigt tråkigt.

Jag har försökt förstå mig på mer om varför jag tycker så mycket om fastan. Söndagarna i fastan har teman som "Prövningens stund", "Den kämpande tron", "Kampen mot ondskan" - hur upplyftande o roligt låter det? Nyttigt för det troende livet kanske men är det något som "drar folk" som många i kyrkan är så inne på numer? 

Då går vi till Fastlagssöndagen, söndagen före Askonsdagen som inleder fastan. Där är rubriken "Kärlekens väg".

Kärlekens väg....
Vi påminns under fastan om den väg, mentalt lika väl som rent fysiskt, som Jesus gick när han för sista gången gick upp mot Jerusalem. Den väg han visste skulle sluta med tortyr o outhärdlig smärta, med psykisk plåga o med döden på ett kors.

Jag kom att fundera lite extra över detta med kärlekens väg när jag nyligen hörde en person berätta om en vandring som nyss gjorts. Det var ett par som helt enkelt tog sig fram till fots under en resa i ett (åtminstone denna tid) varmare land än vårt. Den som berättade talade om att vägen var så trååååååååkig - bara fält o platt o inget att se o... Jag kom på mig själv med att senare tänka att jag hoppades den där tråkvägen ändå gav en del. Vad jag förstår känner de 2 vandrarna varandra väl sedan länge men kanske kom ändå något nytt? Eller så kunde de gå där o "bara" vara i sin gemenskap?

Ungefär så tänker jag om fastetiden; Vi får vandra kärlekens väg med Jesus o även om den kan kännas lätt trist o inte ge så mycket nytt att titta på så kanske den ändå ger någon fördjupning. Kanske lär vi känna Jesus lite mer i just det allvar o "tråk" som fastan kan kännas vara? Kanske får vi "bara" umgås med Jesus lite extra o glädjas åt den gemenskapen?

Jag tror så.
O håller man inte med om det så är det faktiskt inte livsfarligt att ha lite tråkigt ibland!

Allt gott!
Eva

Du ska älska...

... din nästa såsom dig själv.

Eller för att ta ett mer fullt citat ur Matteus evangelium (kapitel 22, verserna 36-40 där Jesus citerar Gamla Testamentet, bl.a. 5 Mosebok kap 6 vers 5):

"Mästare, vilket är det största budet i lagen?" (frågar en laglärd som vill sätta Jesus på prov)

Han (Jesus) svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Nu tänker jag på den där andra delen, om att älska sin nästa, för det här inlägget men hela är naturligtvis viktigt att ha klart för sig.

Det där med att älska sin nästa - hur svårt är inte det? Väldigt svårt givetvis. Vi ser ju bevis i överflöd varenda dag på hur lite det budet (eller för den delen det om att göra mot andra som du vill att andra gör mot dig...) vi som vistas på s.k. sociala medier.

Men egentligen tänker jag att det är rätt enkelt det där att faktiskt älska sin nästa. Detta låter kanske självgott o som om jag vill måla ut mig själv som den perfekta men så är alls inte fallet. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag har tidigare här skrivit om att jag brukar skoja om att Gud måtte haft slut på stubintråd när jag skapades, o så är det verkligen - jag kan "explodera" väldigt snabbt. (Jodå, jag jobbar på det...) Jag har tidigare i livet på känt o kunnat säga saker om andra som definitivt inte innehållit mycket kärlek till nästan. ("Hatar" slutade jag använda för mycket länge sedan dock, när jag insåg det faktiskt är den som hatar som skadas mest. Den hatade vet ju långt ifrån alltid ens om det.)

Två saker hade jag helt klart inte förstått: Dels att detta faktiskt inte handlar om ett val, dels att det inte alls innebär att vi förpliktigas att älska allt en människa gör.

Det handlar inte om ett val för att det faktiskt är något som Gud förelägger oss: Du ska älska din nästa som dig själv.

Det handlar om att älska det (den nästan) som Gud skapat. Gud älskar den personen o du är förpliktigad att älska på samma sätt. Om du nu inser (vilket inte alltid är lätt...) att Gud älskar dig så är det din skyldighet att inse att Gud också älskar din nästa o förväntar sig att du älskar det Han skapat.

Men! Den där människan som är sååååå dum, dryg o odräglig - inte kan jag vara förpliktigad att älska den?

Jo, det är du!

Grabben som stal min nya o dyra cykel?

Ja.

Gänget som mobbade mig så att jag inte vågade gå till skolan?

Jo.

De fega, drogade, idioterna som slog ner o rånade min pappa?

Japp!

Jag hade oerhört svårt för det här! Men som med flera andra sådana här "mellanmänskliga" saker så lärde jag av Carl-Erik Sahlberg, då präst i S:ta Clara kyrka här i Stockholm. Jag minns inte detaljer om det besök församlingen hade annat än att det var typ en syföreningsgrupp från någonstans i landet men jag minns frågan o svaret.

Carl-Erik hade som vanligt vid sådana besök berättat om Klaras verksamhet, hur han o andra arbetat upp den o så. Någon av de f.d. missbrukarna hade berättat sin historia o det var dags för fika o frågestund. Då ställdes frågan som kom från många grupper - "Men HUR kan du älska narkomanerna som ställer till så mycket elände för så många?"

"Det är bara att skilja på personen o vad personen gör! Ingen är knarkare av födseln, det finns ju en person skapad o älskad av Gud där, sedan har den personen blivit beroende av knark. Men inget säger heller att det behöver vara så hela livet. Jag hatar knarket men aldrig knarkaren."
Ungefär så löd svaret.

Det där betydde väldigt mycket för mig - att inse det där med att verkligen dela på person o vad personen gör. Att det faktiskt är tillåtet att tycka oerhört illa om t.ex. hur en människa beter sig mot andra men ändå kunna älska personen i fråga som en medmänniska skapad till Guds avbild precis som jag.

Arg på folk blir jag fortfarande! Jag är en riktig "Ove" som i filmen "En man som heter Ove". En så'n där som retar sig ffa på när folk inte kan visa mer hänsyn till varandra i allt från att slänga skräp var som till att roffa åt sig av gemensamma medel via skattefix t.ex. Men jag tänker också mer på att varenda människa naturligtvis skulle kunna ändra sig, tänka om o bete sig på ett sätt som fungerar bättre ihop med andra. Vare sig det gäller att sluta missbruka eller annat så tror jag på att de flesta kan förändra sina liv. O det gäller naturligtvis även mig själv o det jag går fel i.

Det kan kännas smått övermäktigt det där att Gud faktiskt förpliktigar oss till att älska alla "nästor", vilket ju innebär alla människor, men det är ändå inte helt omöjligt.

Kanske kan det jag berättar här hjälpa någon mer att se att det faktiskt går. Men det kan behövas att man tänker "H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också..." rätt intensivt ibland....

Allt gott!

Eva

Åter till sekulärpolitiken...

... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:

För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!

Eva

Vad håller vi på med?

Ja det var det som for genom min hjärna när jag läste på SvT Nyheters hemsida igår. Läste där de rapporterade vidare från Sveriges Begravninsbyråer hur mycket färre personer som numer kommer på begravningar o samlingen efteråt.

Även om det nu har hunnit gå ett antal år sedan jag sjukpensionerades så drar rubriker om just begravningar/begravningsverksamhet till sig mitt intresse. (Jag trivdes kanske lite väl bra med det arbetet, vilket gav sjukdomsutbrott till slut.) O den här artikeln väckte minnen o samma sorgsenhet som då när vi först började tala om problemet kollegor emellan.

Problemet att många människor idag ser på begravning som vilket annat möte som helst, något som man kan ha tid till eller ej.

Jag minns väldigt väl första gången jag blev, faktiskt, riktigt irriterad på en familj/släkt. En gammal person hade dött o till mig på besöket för att ordna för begravningen kom den nyblivna änkan/änkemannen tillsammans med några barn o vuxna/halvvuxna barnbarn. Ett rätt stort sällskap o jag kan ju avslöja att man som kundmottagare kan ta ett extradjupt andetag bara för det - det kan vara många åsikter om kista, blommor o annat som ska fås ihop.

Den här familjen lät den närmast efterlevande ta besluten om just kista, blommor, musik o annat o besöket flöt på väldigt bra o smärtfritt för denne. Tills vi kom till datum....

Hade vi 7 almanackor på bordet förutom min?
"Nej, den dagen ska jag träffa NN för lunch så det går inte!"
"Jag har tandläkartid den dagen."
"Vi har tänkt (har tänkt!) åka på semester den veckan! Så då går det inte!"
"Vi måste nog till banken den dagen, om vi ska hinna få lånet så vi kan beställa nya köket i helgen."
Ungefär så lät det.

Jag blev mer o mer illa berörd, om inte annat för att jag såg hur det här samtalet, alla förbehåll o ursäkter, påverkade den som just blivit ensam. Det är dock en tunn lina man går på som kundrådgivare när det gäller hur mycket man kan o bör säga.

Just det här besöket hände det dock något som värmde hjärtat. Ett av barnen till de avlidna gav mig en blick, tittade på sin mer o mer ledsna förälder, nickade kort o röt i - "Vad HÅLLER ni på med??? Vi ska begrava mamma/pappa o ni sitter o tjafsar om luncher, tandläkare o resor? Boka om det!!!"
Jag ska inte påstå de andra gjorde några glada miner men datum bestämdes efter hur änkan/änkemannen ville.

Jag minns inga detaljer om vare sig familj eller själva begravningen men det här mötet där vi bokade för begravningen sitter kvar i hjärnan o dyker upp då o då när jag hör något om hur människor prioriterar sin tid. Nästan alltid numer verkar vi prioritera efter vad vi tror att vi måste med tanke på vad "alla andra" gör. O i hur stor grad det riskerar att innebära att vi dels inte bryr oss om varandra på djupet (de i familjen som helt enkelt inte såg den närmastes sorg över bråket om dag), dels hamnar i en ytlighet som jag tycker förskräcker.

Självklart inser jag att sådant här till stor del kan bero på att vi är så rädda för döden att vi helst inte vill gå på en begravning o inse dess realitet. Det mesta annat tänker vi oss ju ha fixat så att livet ska vara så där skimrande o perfekt som vi tror att det ska vara för att vi ska vara lyckliga (vi tror oss i alla fall ha möjligheter bestämma allt själva...). O så kommer döden o gör sig påmind! Inte vill vi att döden ska finnas? Det "får" ju egentligen inte finnas något som kan göra oss ledsna, fattar inte livet det?

Jag tror att det här är oerhört farligt, rent av livsfarligt. Det är sådana här attityder som, i sin förlängning, bidrar till att så många unga mår så dåligt idag. Det här att vi (många av oss) tänker att inget, absolut inget, får "ställa till det" o t.ex. göra oss ledsna eller ens lite sårade. Då gapas det om kränkthet även om det liksom bara är livet som händer. Mycket jag läser o hör får mig att undra vart realismen tagit vägen? Vad tror vi att livet ska vara egentligen? Det är mycket, mycket sällan en människa kan gå genom livet utan sorger o besvärligheter. (Den som gör det skulle jag tycka rätt synd om för de lär sällan mycket.)

Det är bra att sådana här nyheter presenteras, som den om hur färre är med på begravningar. Det är bra för jag tror att vi är i stort behov av att diskutera mer hur vi lever, vad vi förväntar oss av livet.

Alla i familjen var med på begravningen o jag kan närmast garanter att ingen av dem idag ångrar att de sköt på lunchen, bokade om tandläkare o bank samt åkte på semester en vecka senare är först tänkt.

Allt gott!
Eva