Corona + Corona -

(Jag virkade dessa i lite frustration. Lite på skoj men också efter att jag läst i en handarbetsgrupp en kvinna gjort till sin son i lågstadieålder. Sonen SÅ frustrerad över allt han inte kunde göra fick ett virkat virus att slänga i väggarna för att få ut lite ilska.)

Visst finns det ändå både + och - i allt som sker?
Jag tänkte få "tänka högt" kring både positivt och negativt.

+  Väldigt klart plus är väl ändå det faktum att sjukvårdspersonal, hemtjänstanställda, de som arbetar inom LSS-vård och så uppmärksammas mer? Min förhoppning är att många ska hålla i de insikter vi fått när det gäller de så viktiga arbeten dessa gör, deras arbetssituation, löner m.m.

-  Att många inom t.ex. hemtjänst inte känner sig trygga med den skyddsutrustning som finns/inte finns. Oavsett om detta beror på att de borde ha men av någon anledning typ brist inte får eller om det handlar om i vilken mån förståelse finns kring när och hur utrustning ska användas är det ett klart minus när anställda inte känner sig trygga.

+  Lite med tvekan plus men ändock - att vi kanske och förhoppningsvis fått upp ögonen för de skillnader som finns i Sverige vad gäller förmåga förstå information, skydda sig hemma, arbeta hemifrån och skydda sig så (t.ex. genom att slippa kollektivtrafik). De höga dödstalen i en del invandrargrupper hoppas jag utreds oerhört noga och på alla tänkbara plan. Utreds och sedan att man försöker täppa igen hål givetvis.

+  Omtankarna människor emellan som visats. Mycket klart + för alla de som handlar åt grannar t.ex. Även till de som går in i för dem helt främmande arbetet och hjälper till när deras egna arbetsplatser fått stänga ner.

-  Allt gnällande.... Alla som nu plötsligt är virologer och smittskyddsexperter, IVA-specialister, juridiska experter som "minsann" anser det ena och andra självklart. Alla de som sprider milt sagt underliga kurer, konspirationsteorier om att politikerna skulle passa på låta äldre dö (skulle vilja se den politiker som vågar det i dagens IT-samhälle...) o.s.v. Mycket skrämmer i detta givetvis men jag undrar om inte insikten om hur lite källkritik det finns, hur gärna så många tror på enklaste (mest populistiska ofta) lösningen de ser och sprider dessa vidare skrämmer mig mest.

-  Det är väl ett minus vi redan visste om och hade kunnat räkna ut men ändå - det dåliga samvete som väcks av att se hur ojämställd världen är. Den orättvisan finns som sagt alltid men när man nu ser hur fattiga människor som har sin enda inkomst på gatorna i Asien, Afrika och andra delar av välrden stängs in och inte ens kan gå ut för att försöka få ihop de ynka slantarna.... Det syns kanske än mer i detta. Vi alla borde skämmas!

+  Ett mycket, mycket försiktigt plus. Skulle det kunna bli så att en så'n här sak väcker en del tankar i länder där inte alla har rätt till sjukvård utan att betala, där inte alla automatiskt har arbetslöshetsförsäkring, där mångas lön till stor del består av dricks? (USA ligger nära i tankarna ja... Ett rikt land som inte ens de ser till alla kan få vård för t.ex. diabetes, högt blodtryck och sådant som ändå är rätt enkelt. Men givetvis också fattigare länder om än förståelsen är större för deras brister i sådant.)

-  Nationalismen som syns lite varstans. Hur länder även inom EU stoppat leveranser av skyddsmateriel för att behålla allt själva. Jag kan vara tveksam till delar av globalisering (gillar frihandel särskilt för fattigare länder, är mer tveksam till det självklara att t.ex. kinesiska företag ska kunna köpa in sig överallt) men när sådant här händer måste vi ändå hjälpas åt. Istället drar presidenten för ett av de största givarländerna in bidrag till WHO under pågående pandemi... Jag ser gärna att det ena och andra utreds, det är inte det, men det får vi göra efteråt.

+ Generositet som visar sig lite varstans. Just nu tänker jag på den engelske gentleman som bestämde sig för att promenera 25 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin trädgård för att samla in pengar till brittiska sjukvården, NHS. Han hoppades på 1000 pund. Nu är insamlingen uppe i över 25 miljoner pund...
Men jag tänker också på annan generositet som visats. Kaféer som åker med fika till sjukvårdspersonal. Kvinnan som, med visst bidrag från lokal matbutik, bakar kanelbullar i mängd till personal inom vård och äldreboenden. Floristen som band x antal buketter till sjuksköterskor. Killarna som körde ut sin "truck" och rakade sjukhuspersonal bara för att de skulle få känna sig lite ompysslade. Exemplen är många.

Vad som kommer ut av allt i samband med covid-19/corona vet vi ju inte än. Mycket kommer väl att förändras åtminstone för en rätt lång tid och för många. Rädsla kommer förmodligen finnas kvar. Jag hoppas att vi inte kommer att vara mer misstänksamma mot varandra, nationellt eller internationellt, men kanske mer vaksamma. Mer vaksamma och snabbare, på lands-/politikernivå, att varna om något anas.

Jag hoppas att vi tar till vara alla + och minns hur väl vi faktiskt kunde behandla varandra i mångt och mycket. Jag hoppas också att vi inte glömmer alla - utan lär av dem, tänker efter och är beredda att omvända oss från det som blev tokigt. För om inte annat är vi skyldiga att lära oss allt vi kan av detta för att hedra alla som dött eller lidit på andra sätt.

Allt gott!
Och håll hjärtat varmt, hjärnan kall och händerna rena!
Eva

Får "jag" plats alls?

(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

Svensk hederskultur - visst finns den.

(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva

Guds helighet - rättvisa

(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

Förmänskliga och därmed förminska

(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?

Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

Bibel-marinerad

(Tanken är väl övertydlig kanske... De här 3 är de som för tillfället används mest: Studiebibeln med alla sina fotötter kan ibland ta väl lång tid läsa i för mig som kan nörda en del och då är Svenska Folkbibeln, den svarta, som är så gott som utan fotnötter bra. Den röda, engelska New Living Translation, fick jag nyligen av generösa vänner då jag vill läsa mer på engelska för chans till att se lite nytt på de texter man nästan kan bli väl van vid och därmed slarvläsa.)


Det är lite en strävan/önskan hos mig att bli just "bibel-marinerad". Nu finns ack så många som är djupare ner i "nörderiet" kring teologi än jag, många som har en kunskapsnivå jag bara kan drömma om, men rätt "nördig" är jag nog.

Givetvis finns i botten på det en längtan efter att lära känna Gud närmare, det är det första, största och grunden i intresset, men också en vilja att kunna debattera/diskutera med mer "ordentligt på fötterna".

Så då läser jag duktigt, efter läsplan eller eget skön, varje dag och säkert flera gånger per dag då?

Näe....

Jag är vad som nog kan kallas lite "periodare".
Nog är det bra många dagar jag öppnar en Bibel men det kan vara för att leta reda på något särskilt jag funderar kring just då och inte nödvändigtvis för att läsa mer organiserat något helt kapitel t.ex. Sedan är det perioder när jag läser hela böcker (Bibeln är ju faktiskt egentligen ett bibliotek, om än i en volym), antecknar, letar fakta/andras tankar om visst, läser med kommentar/guide och så. Relativt ofta letar jag också texter om något särskilt ämne. Renhet (andlig då, inte fysisk...) har jag lagt mycket tid på senaste 14-15 månaderna. Nu är jag på väg att "forska" (" " eftersom detta är helt på amatörnivå/oakademiskt) mer om kärlek, hur det grekiska grundordet/begreppet "agape" egentligen beskrivs och om det inte blir lite tokigt när svenskan rätt stolpigt översätter både "agape", "filio" och "eros" (som visst aldrig förekommer i NT har jag lärt) med "kärlek" och vad det kan tänkas göra för vår förståelse av bibeltexter. (I svenskan/Sverige idag är ju ofta kärlek=sex och det blir oerhört fel ofta om man ser till vad Bibeln vill säga om man inte kan se kärlek annat än som en fysisk relation.)

Vad vill jag med det här då?

Egentligen vill jag väl mest bara slå ett slag för läsning av Bibeln.
Nu tänker jag ju inte att alla behöver bli så nördiga som jag kanske ses som. (Minns det där att det finns de som är värre också!) Det verkar ändå ofta som om bra många kristna väldigt sällan läser Bibeln själva. Man kanske t.o.m. nöjer sig med att höra texterna som läses i kyrkan på söndagen, alltså några verser ur Gamla respektive Nya Testamentet och, om man har tur, hör prästen predika och då mer förklara/utlägga någon av dessa. Jag tror, eller är nog övertygad om, att om man vill lära känna Gud närmare så behöver man också läsa själv.

Men om man är ovan - hur börjar man?

Jag tror det finns hur många ingångar som helst, det gäller att hitta den som passar en själv bäst. Nu tänker jag just här och nu på redan kristna men berättelserna om hur någon icke-troende fått t.ex. Markus evangelium i händerna och via det kommit till tro är ju inte helt ovanliga. Kanske är just Markus en bra start om du aldrig läst igenom ett helt evangelium "på raken" förut? (Det är kortast och anses väl av många också lättast förstå, inte lika "teologiskt" som Matteus, inte lika långt och ingående (ordrikt...) som Lukas och inte lika "andligt" och teologiskt som Johannes kan uppfattas som.) Eller kanske börja med något av Paulus brev? de är ju skrivna till församlingar för att fördjupa förståelsen av den kristna tron och ger mycket. Så även breven skrivna av Petrus, Jakob och andra givetvis.

Kanske skulle det passa dig att börja med ett särskilt ämne? Det finns något som heter konkordans och som är en ordbok över Bibelns ord med hänvisningar till verser. Jag är glad jag har en i bokhyllan men det går ju också att googla sig fram numer. (Ibland är jag lite gammeldags/konservativ och vill ha bok hålla i. Har inte heller "fån" och datorn ska inte vara på riktigt 24/7 trots allt.)

Jag ska inte dra iväg men vill ge ett tips. Bibeln Idag. Där finns en podd som är lite av en guldgruva av avsnitt med många olika teman, t.ex. de "Resväske-avsnitt" där man talar om olika s.k. storord i Bibeln men också intervjuer om enskilda bibelböcker och annat. Bibeln Idag ger också vartefter ut utmärkta guider till Nya Testamentets böcker (har väl kommit 10 tror jag, jag har inte riktigt alla) skrivna av unga teologer. Inte särskilt dyra alls (t.o.m. jag har haft råd med en del alltså, det säger en hel del) och inte svårlästa alls. Bibeln Idags hemsida hittar du här. In och botanisera!

Bibel-marinad är god! Bibel-marinad gör gott för själ och ande. Läs mer Bibel, oavsett vilket sätt du gör det på. Men läs då också för att försöka förstå vad Gud vill, läs i exeges (att försöka läsa ut vad Gud vill ha sagt ur Bibeln) och inte i eiseges (att försöka läsa in det du själv vill se i Bibeln).

Själv ska jag nu ta nya tag med Jeremias bok i Gamla Testamentet (lite mer "petnogaläsning") och Johannes evangelium (mer läsa-rakt-igenom).

Allt gott!
Eva