SOPP-DAGS!

(Bild från nätet. Väldigt bra ställe när bildförrådet sinar...)



Ja, nu är det verkligen sopp-dags!

Jag hade tänkt skriva igår när rubriken för söndagen är "Livets källa", men tyvärr ville min uppkoppling inte som jag ville...

Med "Livets källa" menas ju i och för sig i detta fall Jesus, givetvis, men jag hade i tankarna att koppla ihop det med det fantastiska faktum att vi i den rikare världen så väldigt enkelt har tillgång till rent vatten. Och det otroligt orättvisa i att inte alla människor har det så!

Jag är absolut inte en sådan där fantastisk människa som i alla lägen tänker på andra, MEN... Bra ofta när jag skruvar på en kran tänker jag på alla dem i världen som antingen inte alls kan få tag på rent, smittfritt vatten eller åtminstone inte utan mycket stora ansträngningar.

Att många, många små barn dör av orent vatten tror jag att de flesta är medvetna om. Den situationen blir ju inte heller bättre av den ofta bra "aggressiva" marknadsföringen av bröstmjölksersättning i områden där vattnet inte går att lita på. (Ofta är ju dessutom bränsle en bristvara, så att koka vatten är svårt.) Man har sagt till mödrarna att ersättningen är SÅ bra för barnet, men sedan tynar det bort i magsjukdomar pga vattnet pulvret blandas ut med... Cynism i sin värsta skepnad!

Nåväl, vi har rent vatten! Lätt åtkomligt genom kranar lite varstans. Och nu kan vi använda det till att hjälpa andra!

Hur? Alldeles väldigt enkelt. Och det ger även oss själva någoting!

Jag läste nämligen i DAGEN i förra veckan att Frälsningsarmén har ett samarbete med Blå Band nu under de första 10 veckorna i år. För varje portion soppa från Blå Band som säljs så kommer de att skänka en soppa till Frälsningsarmén!

Visst är det bra? Jag, du och alla andra som köper soppa får med oss mat hem och samtidigt ser vi till att några som har svårt att köpa soppan själv får i sig!

Jag är alltför dålig på att äta soppa egentligen, trots att jag inte har det minsta emot det. Konstigt verkligen, för för mig som inte är särskilt road av att laga mat är det ju ett perfekt val. Och en soppa med en god smörgås till...

Dessutom håller ju dessa pulversoppor nära på hur länge som helst i skåpet!

Inköpslistan blir kort denna månad... För här ska laddas upp med soppor för det närmaste året eller så!

Reklam är jag inte mycket för egentligen, men nu vill jag verkligen skicka en eloge till Blå Band som gått in i detta! Visst inser jag att de vinner "godwill" på det och kanske inte skulle gjort det annars, men i sådana här fall bryr jag mig inte det minsta om det! Det viktiga är att du och jag och alla andra som köper och äter soppa på så enkelt sätt kan se till att även de som är tvungna att söka sig till Frälsningsarmén får något värmande och mättande i magen.

Att hjälpa en medmänniska att få mat är dessutom helt klart "arbete för Guds rike"! Så detta är verkligen ett "alla vinner"-projekt.

(Målet är om jag förstod rätt att Frälsningsarmén ska kunna få in de 130.000 portioner de använder vart år. Låter allt annat än orimligt tycker jag.)

Allt gott!
Eva

Köpminimering

(Gallerian i Stockholm. Bild från nätet.)

Har ni som jag läst ibland om människor som under ett år eller så minimerat sina inköp till bara det de verkligen behövt ? Det har skrivits och talats några gånger om både enskilda och familjer som gjort så och det har snurrat lite i huvudet på mig.

Och nu har jag nog bestämt mig för ungefär hur det skulle kunna gå till för mig.

Jag har nog nämnt/antytt både här och på den andra bloggen ( Nålar, fyrfotingar och Gud ) att jag inte har ekonomi för att höra till dem som av affärsidkare och andra skulle kallas för "bra konsumenter", alltså de som handlar en hel del. Så skulle det alls spela någon roll för mig med en "köpminimering"?

Jag tror det! Jag skulle vilja, under detta år, överhuvudtaget tänka lite mer på vad jag köper. För visst kommer även jag hem med saker som jag inte alls behöver egentligen.

Så nu tänker jag faktiskt göra en liten lista på sådant som jag faktiskt har behov av: nya hundpromenadsskor börjar bli av nöden, min rundsticka nr 4 är "på rymmen" så det behövs en ny, en regnjacka måste faktiskt till.  Blir nog både en och två turer till någon second hand. Men alla de där småsakerna som man "bara får syn på" - en kul burk till köket, en mugg som ändå är så billig, en tröja som kanske är väl lik en som finns hemma men priset... (Sedan skulle jag sannerligen behöva nya glasögon, men det är en senare dröm.)

Förhoppningen är att jag ska tänka ungefär likadant i mataffären, för där är det ju otroligt lätt egentligen att köpa med sig en hel del som man inte tänkt! Och den där varmkorven som äts på hemvägen ibland? Kexchokladen som känns som ett "måste"?

Späka mig? Inte unna mig något kul/gott/roligt alls? Nej då, det är inte alls så jag tänker! Men jag skulle vilja just tänka lite mer på vad som är behov och vad som bara är slentrian.

Vadå? Är det någon slags "anti-kapitalist" aktion av en som hatar all handel? Nej, inte det heller! Men jag tror att förutom att klara ekonomin bättre, även om jag inte slösar idag heller, så kan detta ge både tid och kraft till annat. Även om jag inte är den som "springer i affärer" särskilt mycket så är det ju lätt att gå iväg och handla bara för att man får för sig att det eller det bara måste köpas direkt. (Visst är det ganska ofta onödigheter?)

Jag vill inte heller göra detta för att jag inbillar mig att det gör mig "bättre" än andra, för det tycker jag inte. Men jag tror att det med tiden kan ge en god känsla, så det är då snarare egoistiskt. Kanske ska jag under i alla fall någon månad lägga undan pengar motsvarande det jag avstått och se vad det kan bli, det kan bli intressant:)

Jag inser visst att det behövs att människor handlar för att "hjulen ska gå runt", men jag tror att de skulle göra det väl så bra om man tänker lite på vad man handlar. Till viss del handlar det för mig kanske mest om att försöka förändra en del av mina köpmönster - handla klokare, kanske nyttigare, bättre för miljö och människa - inte att sluta handla. (Det är ju faktiskt inte möjligt!)

Ska bli kul att se hur jag lyckas, jag har inte alltid världens bästa karaktär... Men nu finns det ju i skrift så...
Inte lär det göra någon skillnad i det stora, vare sig hit eller dit, men jag är bra nyfiken på det positiva de jag läst/hört om har talat om.

Allt gott!
Eva

Brutna förbindelser

(Denna stora gran som fälldes av "Dagmar" under julhelgen är väl en bild så god som någon av just "brutna förbindelser".)

Jag fick ett samtal idag, frå en bekant som jag funderat en del på över helgerna. Han gjorde nämligen det som jag kanske "borde" gjort många gånger: struntade i vad "alla andra" tänkte och tycker och reste bort över de helger som nu varit.

Liksom jag är han ensamstående utan barn. Liksom jag har han länge känt sig utanför även i sin egen familj/släkt. Liksom jag har han då och då känt sig behandlad som något "nödvändigt ont" som man för syns skull måste uppföra sig i alla fall något sånär artigt emot.

Han ringde mig i början av december och undrade om jag tyckte att han var riktigt klok som ville åka iväg just över jul och nyår. Då hade hans släkt nyligen firat en födelsedag och för "femitelfte" gången i ordningen kände han sig bjuden med armbågen. Den som skulle firas hade ringt runt och bjudit in, dock inte till honom utan han fick veta från ett av sina syskon. När han frågade den bjudande om hon inte fått tag på honom fick han svaret att "Jag sa' ju till din mor att meddela dig.".  Känner igen det där...

Han var ändå med på den födelsedagen, men kände sig utanför. De andra, som alltså har barn, hade diskuterat skola och sådant mycket och hans bror t.o.m. sagt något i stil med "Du har ju inte lyckats skaffa dig några, så detta intresserar väl inte dig." (Känner igen liknande...) Varför det skulle vara självklart förstår jag inte...

Så han bestämde sig för att inte ställa upp på en jul till som han på förhand visste att han egentligen bara skulle må sämre av efteråt. Bokade rum på ett litet hotell inte så värst långt hemifrån. Talade om för sina föräldrar att han inte skulle vara med under helgen.

Då blev det fart på släkten... Redan dagen efter hade hans tre syskon hunnit höra av sig, plus två svägerskor. HUR kunde han göra så mot dem??? Vem skulle vara tomte? Vem skulle göra senapssillen? Tänkte han inte leverera julklappar till barnen heller?

Ser ni frågan som fattas? "Varför?"

Den delen känner jag igen alldeles särskilt...

Nu finns det naturligtvis inget som säger att människor inom en släkt måste tycka om varandra, det är inte så jag menar. Men nog kan man allt kräva lite mer respekt?

När han nu haft dessa dagar för sig själv har naturligtvis tankarna hunnit komma och gå. Han ringde idag delvis för att höra hur jag klarat att inte ha någon kontakt närmare med min släkt på ganska många år. Men han hade redan kommit till den slutsats jag drog - det finns gränser för vad man orkar med. Att inte ens bli respekterad så mycket att man får frågan varför man tar ett så drastiskt beslut som att inte vara med under jul eller andra familjehögtider (som det var i mitt "fall")... Faktiskt inser man då att beslutet var rätt.

Visst kan det vara så att vissa människor bara blir för "jobbiga" att ha med i olika sammanhang. Det kan ju handla om att ta avstånd från en missbrukare som man försökt och försökt och försökt att hjälpa. Eller någon som inte är snäll. Eller den som inte kan hålla fingrarna borta från det/den ena eller andra. Men så är inte fallet vare sig vad gäller mig eller denne man. Visst har vi haft våra problem med sjukdom. Och vi har båda gått igenom liknande rehabutredningar som Försäkringskassan beställt. Båda råkade då också ut för att någon i släkten sa' att vi skulle tala tyst om att även möten med psykolog ingick i utredningen. Det var ju så pinsamt att de skulle känna någon som behövde psykolog...

Hur kan det komma sig att vi människor inte kan behandla varandra bättre? Hur kan det komma sig att vi inte mer kan respektera varandras olikheter? Att man ses som "onormal" och får hela sitt liv ifrågasatt om man inte har barn t.ex. Det har jag själv mött i kyrkans värld ett antal gånger. "Du som inte fött barn..." sades så många gånger att jag till slut frågade hur de visste det:kanske har jag förlorat en hel familj i en bilolycka eller så?

Egentligen vet vi ju bra lite om varandra, ofta även inom en familj/släkt. När då någon tar ett sådant beslut som att inte bara "hänga på" längre borde det väl vara intressant att fråga varför åtminstone?

Eller har vi fått ett så hårt samhälle att alla som inte kan ses som "lyckade" vad gäller karriärer, pengar, familj mm bara kan skyfflas åt sidan och struntas i? Ibland är jag rädd för det. Man ser numer inte alls på samma sätt de som i min barndom kallades för original t.ex. De som ansågs lite underliga, men oftast respekterades ändå. Däremot ser man oftare illa dold avsky om någon "annorlunda" sätter sig i samma sektion i T-banan.

Jag blir ledsen av sådant här! Jag blir ledsen av att denne man ansåg sig tvungen att ta det steg han gjorde. Jag blir ledsen av minnet av varför jag tog steget att bryta. Och jag blir ledsen över hur de människor egentligen mår som inte tänker lite, lite mer på sina medvandrare här på jorden.

Gör det, är du snäll! Nästa gång du har tillfälle, så fundera på varför den där släktingen sitter så mycket tyst på middagarna, eller går ut och röker så ofta, eller skyller på förkylning och inte ens kommer. Nu hoppas jag givetvis i första hand att det inte finns någon sådan i din krets, men om...

Mannen som ringde mig idag lät härligt lugn och trygg, mycket mer än när vi talades vid för några veckor sedan. (Och han vet naturligtvis att jag skriver detta, har läst och godkänt före publicering.) Det tackar jag för! Och så hoppas jag att hans släkt funderat lite, så att det inte behöver bli så här fler jular. Ja om han inte bestämmer det helt och hållet av egen vilja då.

Ta hand om varandra och ha det bra!
Eva

I Jesu namn

(Korset har nog varit på bild här förut. Snidat av flyktingar bosatta hos prästparet Sahlberg, inköpt i S:ta Clara och sedan målat av mig. Jag älskar det!)

Det är rubriken över nyårsdagens texter, i år 4:e Mos.6:22-27, Rom. 1+:9-13 och Luk.2:21.

Vi vilar där. I Jesu namn.

Jag missförstod nog en hel del länge. Jag minns att jag skrev till min konfirmationspräst (är "scoutkonfirmerad" under 4 härliga veckor på Kjesäter 1977, av Eilertz Fryland) och undrade hur det var med "den där Jesus" egentligen? Jag hade mycket lättare att be till Gud tyckte jag. Eilertz svarade något klokt och tålmodigt, som var hans vana, om att han väl hade mer att göra med Jesus, men trodde att Gud nog förstod min tanke ändå...

Jag hade länge lite "svårt" för den där Jesus! Inte så att jag misstrodde honom, inte alls. Inte så att jag inte trodde på det som stod om honom. Jag tvivlade inte ens på att han var Guds son tror jag. (Det här var mycket under den period jag skrivit om förut, när jag visst trodde men kanske inte alltid skulle ha erkänt det ens för mig själv...)

Men - typiskt mig! - jag ville hellre gå "direkt på chefen"!

Jag har förstått annorlunda nu....

Precis som den ansvariga för Lärjungaskolan, Viveca Bratt, berättade en gång att hon blivit närmast lite förskräckt och nyfiken och förtjust när hon första gången hörde någon bredvid sig i kyrkbänken viska "Jesus! Jesus! Jesus!" så blev jag nära på skrämd av det. Och jag hade ändå en ganska stor kyrkvana... (Ingen aning om Viveca hade det eller ej, tycker bara att jag skulle reagerat mindre.) Men den kyrka jag kom ifrån när jag först kom i kontakt med Clara...

Jo, det är Svenska kyrkan i båda fallen, men skillnaderna är enorma! Jag minns väldigt väl en gång när jag, faktiskt helt omedvetet först, höjde mina händer i en lovsång i den församling där jag var kyrkvärd och som också, enligt skatteverket och kyrkomötet (politiskt), är min "hemförsamling". Det ifrågasattes, är väl en väldigt snäll historieskrivning...

Jag har lärt mig att "I Jesu namn" verkligen är något att vila i! Och det är ett oerhört enkelt, snabbt och effektivt sätt att be! Jag är inte alltid så bra på långa och invecklade förböner tyvärr, även om jag ofta har massor av saker i huvudet som jag vill be för. Men jag glömmer. Däremot så tror jag mig ibland vara lite bra på att "skicka en påminnelse" till Jesus. Hans namn och ingenting annat tror jag nämligen är den starkaste böenen vi kan be!

Jag ser en man på en perrong när jag åker förbi med tunnelbanan. Han vacklar och mår helt klart inte bra av allt han hällt i sig. Jag tänker: Jesus - SE honom! Välsigna honom!  Jag hör om mannen som blev misshandlad till döds strax före jul, han sägs vara "tvåbarnsfar" - jag tänker "Jesus HJÄLP! och vet att Jesus vet vad jag hör, och svarar på bön.

Namnet Jesus.... Det är en stötesten för många, men för oss som vågar tro att vi lite, lite, liiiiiiite har lärt känna honom är det ett namn som vi faktiskt alltid kan "ta till". Här används det då coh då vid uppvak ur otäcka drömmar t.ex: att be Jesus sitta strax bredvid huvudkudden gör underverk! Att se'n en del tycker att sådant ger en direkt transport till sjukhus... Jag kan bara hoppas de kan få se, för jag må vara smått tokig och konstig och "onormal", men att jag inte är "knäpp" har jag faktiskt papper på;)

Det finns en text till som är viktig idag, Psaltarpsalmen (finns en sådan utvald för var söndag) Idag nr 121.
Den börjar: Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.

Där är faktiskt namnet Jesus igen! Många, många år före hans födelse. "Hjälpen kommer från Herren..."

Japp! Vi har just firat "hjälpens" födelsedag (ok - inte alla! Meeeeeen...... Vi får väl prata mer, vi som vet!)

Han var, långt före vår tideräkning och långt, låååångt före någon tid vi vet något om. Han är. Här och nu kan vi alla som erkänner Jesus som Guds son, vår herre och den som uppstod för vår frälsning räkna med honom i alla lägen i alla tillfällen! Han kommer alltid att vara . Vi kan försöka, men vi kommer aldrig ifrån att Jesus var, är och därmed finns.

Du kan tro eller inte. Du kan säga "Jeeeeeesus!" när du tycker något är häftigt, men mena inget alls med det. Eller du kan säga "JESUS!" när du sitter vid ditt döda barns sida.

EN sak är säker:Jesus kommer att höra i båda fallen! I det första glads han med dig, i det andra kommer hans tårar att blandas med dina.

"I Jesu namn" är det tyngsta, värsta, häftigaste, tuffaste, säkraste du kan använda! Gör det! Och gör det ofta! Car gång du ser någon som ser ledsen ut, ser ensam ut, du vet är nere - vad som än skett, om det är en person du känner och bryr dig nära om eller ej, någon du högaktar eller skyr - säg eller tänk bara "Jesus! HJÄLP denna människa!"

Blev lite längre än vanligt nu... Det beror väl på att jag har för lite att göra på nyårsaftnar:) Hoppas du läst ända hit, för nu ska du få något du kanske inte ens visste fanns!

Den sista versen i Alfred Tennysons dikt, den som aldrig fått läsas i svensk radio eller TV. Så här låter den, och varför den aldrig läses får du gissa själv...

"Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!"

Gott nytt år!
Jag är SÅ glad för er som läser och hoppas att ni vill fortsätta med det, och att kommerntera!

Allt gott!
Eva

Värnlösa barns dag

(Bilden är avfotograferad ur dagens DN, "namn och Nytt"-sidan. Titta på blicken hos lejonhonan! Den lille ungen behöver sannerligen inte känna sig "värnlös".)

Nu är ju detta inte en av de kristna högtidsdagarna, men ändå.

Minns ni att det förr hette "menlösa barns dag"? Jag antar att man då i huvudsak tänkte på barn i fattiga familjer. Men "menlös" har väl lite ändrat sin betydelse, till att betyda "mindre begåvad" eller så - kanske var det därför man bytte.

Jag har tänkt en hel del på de barn som väl kan kallas just värnlösa nu i juldagarna. De barn som har fått sin oro bekräftad när mamma och/eller pappa eller andra i deras närhet druckit för mycket, blivit osams, slagits och grälat. Alla de barn som inte haft en "riktig" jul och redan nu oroar sig för vad de ska berätta för klasskamraterna när skolan börjar om.

Naturligtvis finns det många, många barn runt om i världen som är värnlösa och far väldigt illa på andra sätt, men just nu tänker jag ändå mest på dem som bor i rika länder. För jag tror att vi ibland är bra dåliga på att ta hand om dem som far illa här hemma.

Många av de barn som lever i familjer där någon missbrukar får aldrig någon hjälp. De vågar inte ta hem kompisar, ifall någon är full hemma. De vågar inte berätta för någon endaste att den enda ordentliga mat de får är den i skolan. De gör allt för att dölja när de har blåmärken efter misshandel, och använder hela sin fanttasi för att skydda den som slår. Och många får inte ens ordentlig hjälp när de blir vittne till hur en förälder misshandlas.

Vad beror detta på? Tror vi att vårt samhälle är så perfekt att vi bara inte "ser"? En diakon berättade för några år sedan att det inte är helt ovanligt att han hittar barn i 8-12 års åldern i kyrkan som dröjer sig kvar vid stängning. De "driver omkring" på sta'n där de kan råka ut för det mesta, för de vågar inte gå hem!

Det finns säkert fog för en del av de klagomål som hörts över sociala myndigheter genom åren, för att de flyttat barn från föräldrarna. Men tyvärr tror jag att det också kan vara så att man tar väl stor hänsyn till föräldrar och inte i första hand ser barnet. Föräldrars rätt till sina barn verkar ibland väga tyngre än barnens rätt till trygghet och sådana basala saker som mat och kläder. (Naturligtvis behöver föräldrarna också hjälp!)

Givetvis ska vi försöka hjälpa barn världen runt! I den mån vi kan ska vi skänka till organisationer som arbetar för vaccinationer, mat, rent vatten, kläder. Eller bidra som så många gjorde i somras under "Värma Liten"-kampanjen, med stickade mössor mm.

Men vi måste också våga se de barn som har det jobbigt här hemma! Den som arbetar i skolan kanske, kanske kan se och hjälpa den där grabben som aldrig berättar om julklappar. Grannen som hör ett barn fara illa kanske måste ta mod till sig och ringa socialen. Kompisens mamma som har misstankar kanske kan erbjuda övernattning då och då.

Jag vet att det redan finns många, många som gör fantastiska insatser! Men så här i jultid landar tankarna ändå ofta hos de barn som inte möter någon "bra" vuxen. Be med mig för dem!

Allt gott!
Eva

JULDAG

(Detta är min mormor och morfars från början. Om jag minns rätt är den inköpt ganska tidigt i deras äktenskap, som började med vigseln den 3 juli 1938.)

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall föra detta.
                                                      Jesaja 9:2 och 6-7    Svenska Folkbibelns övers.

I natt händer det...

Eller rättare sagt kanske - i natt firar vi det som hände. Vi firar profetians uppfyllelse. Vi firar och gläds över Jesu födelse. Vi firar och gläds över att Gud kommer till jorden, till oss.

Visst är det fantastiskt? Visst är det otroligt! Gud kommer till oss!

För några år sedan hörde jag en beskrivning av kristendomen jämförd med många andra religioner som fastnat i mitt huvud. Jag är lite osäker på vem det var som berättade, men jag tror att det var Olof Edsinger. (Var och när minns jag dock:en torsdag med pannkakslunch i S:ta Claras "smörgåskök" med den vanliga blandningen av präster, volontärer och "olycksbarn" runt bordet. De luncherna var underbara.)

Jämförelsen gick ut på att man kan säga att de flesta religioner har som en stege upp mot himlen (eller vad man nu kallar det, det skiftar ju). Och i de flesta fall så förväntas de troende att via gärningar, böner och så vidare klättra upp och möjligen bli mötta när de nått översta stegpinnen. Men i kristendomen...

Jesus kommer ner och möter oss!

Vi behöver inte "bevisa" oss för Gud, vi blir mötta i vilket fall. Visst finns det sådant som förväntas av oss, men "gärningskristendom" är snarast något fult.

Det lilla barn vars födelse vi firar lite extra inatt och under juldagen (sedan fortsätter vi ju att fira...) är just den som kommer nerför stegen och möter oss.

Han möter oss i julens texter som det lilla barnet som väl alla kan ta till sig. Han möter oss i sin gärning som vuxen, ibland med ord som många har svårt för. Och han möter oss i sin död på korset, där han tar med sig allt det som går fel för oss alla in i mörkret, för att så komma tillbaka och låta ljuset stråla över allt och alla.

Därför ska vi jubla och sjunga "Dagen är kommen! Kärlek triumferar!" (En av mina absoluta favoritpsalmer, som ni kanske minns från förra året. (nr 122 i psalmboken) Eller "Lyss till änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord!" (nr 123).

Och därför står korset tilsammans med krubban. Kanske tycker ni att det är underligt, men vi som är kristna idag vet ju "hur det slutade" och även om jag försöker "leva i dagen/nuet" som det så vackert heter, så kan jag faktiskt inte låta bli att glädjas över korset lika väl som krubban, inte ens nu i jultid.

Jag firar inte jul med familjen/släkten längre, av skäl som jag inte tänker ta upp nu. Men även när jag gjort det har jag varit glad att vi aldrig haft några "bindande" traditioner på just juldagen. Även när jag inte "tänkt kristet" på samma sätt som jag gör numer. (Kristen tror jag att jag är sedan födsel, även om jag inte alltid insett det.) Juldagen har för mig alltid varit en dag av lugn och kanske lite eftertanke. Jag skulle aldrig, som de jag skrev om i förra inlägget, köa för en rea då. (Inte annars heller faktiskt.)

Min förhoppning är att alla, vare sig troende kristen eller ej, låter juldagen vara en dag där man unnar sig ro. Kanske en lång promenad, som min moster och morbror hade som tradition. Eller att pyssla med sina julklappar, läsa boken, lyssna på musiken, leka med nya sakerna.

Och naturligtvis hoppas jag att vi alla ska glädjas, förundras, jubla och värmas av att Gud kommer till oss! I ett litet barn. Som det mest värnlösa och beroende kommer Han. Född av en ung flicka under allt annat än ideala förhållanden kommer Han. Han väljer omständigheter som ingen annan skulle välja om de hade möjligheten.

Det är kärlek det!

En välsignad jul önskar jag er!
Eva

Stress, stress, stress!

Det är väl ordet för dagen för många gissar jag.

Många har ju ledigt idag och rusar runt för att fixa allt det där "sista" (se'n kommer man på något mer imorgon...) Och visst - jag håller också på med en del, trots att jag är ensam med djuren över helgerna. Jag skriver också detta lite "i hast"...

Men jag försöker att andas lite också!

Det gör mig ganska sorgsen och bedrövad när jag hör alla människor som tycker att de har så många "måsten" till jul. Visst förstår jag (och har till en del levt med) att man vill att allt ska bli så väldigt, väldigt bra. Maten ska vara perfekt. Hemmet ska vara tipptopp. Klapparna ska vara precis det som var och en önskar allra mest - om så kreditkortsräkningarna ska förfölja en till nästa jul.

Och detta uppmuntras ju av hela samhället!

Svenska kyrkan skrev en artikel nyligen om att kommersen "kidnappat" julen, och det är ju så rätt! För vad handlar julen om egentligen? Vad ligger bakom att vi alls firar jul?

Jo, jag är väl medveten om att även asatroende vikingar hade någon sorts midvinterfest och att den i mångt och mycket togs över av kyrkan. (Men det är ju då lite lustigt att hela världen firar jul vid samma tid... Vi svenskar kan nog knappast ta åt oss äran för att även andra valt december för detta.) Men trots allt så kommer ju t.ex. julklapparna från det faktum att de tre vise männen lär ha kommit med guld, rökelse och myrra till den nyfödde Jesus. "Fick han presenter så ska vi också ha!" ungefär...

I Dagens Nyheter igår skriver deras korrespondent i London om brittiska matseder under julen, och då ffa om kalkon och gås. Och så skriver han med, med ganska stor förvåning verkar det, att det ju är på juldagen som det större firandet pågår i England... (Liksom i väldigt många andra länder, skulle jag vilja påpeka om han kunde höra mig genom tidningssidorna.)

Jag undrar om det är hans allmänbildning som falerar eller om han faktiskt tror att det är vi här i Sverige som har rätt när vi betonar julafton...

Nu tycker jag att det är rätt att göra julafton så "stor" för väldigt många. Är man inte troende så bryr man sig väl i alla fall inte om juldagen så det är helt ok.

Men det som bedrövar är att dagens människor inte ens förmår att ta med sig lite av julfriden in i det "moderna" samhället. Jag kommer nog aldrig att glömma de människor jag hörde i ett reportage på Ekot för nu säkert 10 år sedan. Det var tidig juldagsmorgon och reportern var ute bland människor som stod och köade utanför en av de större sportaffärerna som skulle öppna sin julrea kl 07.00! "Men det är ju så tråååkigt med dessa dagar när inget händer!" sa de tillfrågade.

Käre tid! säger jag. Inte en enda dag kan människor slappna av och "bara vara"!

Jag skulle så gärna vilja att man kunde släppa på många av dessa "måsten"! Till er som firar med familj, släkt, vänner skulle jag vilja säga att ni ska ta er tid att bara titta ut över sällskapet och glädjas åt att ni är tillsammans!

Sedan må den sill du tycker allra bäst om ha varit omöjlig att få tag på. Skinkan kanske inte är perfekt. Du har inte hunnit tvätta alla fönster. Och lille Albin blir väl besviken när han inte får klappen som stod högst på listan just imorgon för den var slut till efter jul.

Skänk en tanke till de som oroar sig mer för att farbror Kalle ska bli stupfull igen. Eller de barn som är rädda för att mamma och pappa ska bli osams om granen i år igen och hela helgen förstörd. Eller den som inte har vare sig hem eller mat att gå till.

Men låt absolut inte sådana tankar göra ditt julfirande det allra minsta dystert! Bara hjälpa till att glädjas åt allt du faktiskt har (och har hunnit)!

Och sskänk gärna en tanke till varför vi alls firar jul... Jesu födelsedag. En man som definitivt inte brydde sig om hur mycket du hunnit göra. En man som förmodligen snarare skulle sagt åt dig att sitta ner och njuta ett tag. Som skulle försäkrat dig att gemenskapen är väldigt, väldigt mycket viktigare är den alldeles perfekta kolan.

Det blir jul! Även utan alla våra "måsten" och stressade förberedelser. Det blir jul bara av omtanken om varandra, kända eller okända.

(I det sammanhanget måste jag berätta att jag fått en ny liten hjälte idag. DN skriver om 11-årige Kevin Andersson. Han är född med ett fel på bukspottskörteln och har tillbringat en hel del tid på sjukhus. Så kom han på att julen ju är den allra värsta tiden för sådana vistelser. Sedan i somras har han pantat burkar och på andra sätt samlat in pengar och så köpt leksaker, filmer och annat som han nu gett som julklapp till en avdelning han varit på på sjukhuset i Hudiksvall. Jag får lika många tårar i ögonen när jag skriver detta som när jag först läste om den goe' grabben!)

Allt gott
Eva