Att sortera livet.

Nu är det lite tid sedan förra inlägget (igen....) men det där med helgelse är fortfarande kvar i mina tankar på många sätt.

Just nu kretsar tankarna dock mer kring vad jag själv kan och vill göra i mening av ev. förändringar i livet.

Jag har rätt länge tänkt och funderat mycket kring vad som egentligen är viktigt. Vad är det jag lägger min tid, min kraft, mina tankar, pengar och annat på. Så läste jag en recension i Dagen av boken "Sann gemenskap. Om att leva i en kapitalistisk hederskultur." av Patrik Hagman. Boken beställdes på biblioteket och har nu lästs med stort intresse.

Som med de flesta böcker kanske jag inte håller med honom i allt, men den väcker sannerligen många tankar och idéer.

Jag  har nog mer eller mindre under hela mitt liv stått lite utanför den mer "gängse" kulturen och de mer "vanliga" levnadssätten. Dels av ekonomiska skäl - jag har helt enkelt i princip aldrig haft råd att hänga med vare sig i teknisk utveckling, i resandets kultur, i trender i övrigt, dels av rent envisa skäl - jag är född som lite "ensamvarg" (är klart övervägande introvert) vilket väl förstärkts av mobbning och utanförskap i flera sammanhang och därmed rätt van att leva mest efter egna val.

Länge har funderingarna gått kring vad som anses viktigt i dagens samhälle. Att "vara som alla andra" är något som fascinerar mig! Mer och mer ser man att människor tenderar att verka rent livrädda för att inte vara, tycka, tänka, bete sig just som "alla" andra, samtidigt som de allra flesta skulle hävda att de gör alldeles väldigt egna val.

Det som bekymrar mig är vad det där att "följa strömmen" får för konsekvenser, både för världen i stort i avseende på t.ex. miljö och för oss som människor.

Vad gör det med oss människor när det viktigaste (jo, liten överdrift) blir att välja "rätt" chips till fredagsmyset, att ha "rätt" kläder, "rätt" bil, åka till "rätt" semestermål, välja "rätt" inredning i bostaden och att fika på "rätt" kafé?

Naturligtvis måste människor få köpa både chips, bilar, kläder och kaffe, jag protesterar inte mot det! Vad jag däremot protesterar mot är följderna av att dessa saker blir så oerhört viktiga så att det ger "svallvågor" in i så mycket annat.

När allt detta "måste" köpas för att du ska känna dig helt accepterad i samhället måste du tjäna mer och mer pengar. En ständig strävan efter mer pengar ger per automatik en större egoism, det hävdar jag faktiskt bestämt. (Jo, fattigdom, ren fattigdom, kan naturligtvis också generera egoism. Men väldigt få av oss i Sverige står dock på gränsen till det.) I vår strävan efter mer och mer armbågar vi oss fram i fler och fler sammanhang - i arbetet, i vilken skola vi väljer till våra barn, i kön i mataffären t.o.m.

Jag kan känna ren oro för människor när jag ser hur de stressar runt för att vara säkra på att tjäna pengar nog för att hinna allt det där som "tiden" säger att man ska....

Nu lever jag själv då i en lite speciell situation kanske och det skulle kunna hävdas att "Det är lätt för dig att säga!" men jag vill då ändå påstå att även den som lever ett mer "normalt" liv faktiskt har val.Val som jag då ofta tänker står mellan yttre eller inre gemenskap.

Vad jag väl är ute efter är att jag rent ut sagt skräms av den egoism som har växt fram i denna ständiga jakt på "måsten". Jag är väl medveten om att det har sett ut så här av och till genom historien men tycker mig ändå se en skillnad. Nu röstar jag visserligen på den borgerliga sidan, har alltid gjort både av uppväxt och av egna tankar, men något jag har stor respekt för från "andra" sidan är tanken om folkhemmet. Inte så att alla nödvändigtvis ska ha det alldeles lika vad gäller ekonomi och liknande, vilket en del verkar tolka in i det begreppet, men att man ändå byggde på en gemenskap.

Nu minns jag faktiskt inte om det var i den nämnda boken eller någon annan stans men jag läste jämförelsen att förr byggde man för det gemensamma goda, idag bygger man för det egna/den egna familjens goda - se'n får andra klara sig bäst de kan. Det samhället tror jag inte har några som helst goda förutsättningar att överleva.

Jag ska inte bli för långrandig här utan återkommer och utvecklar mina tankar mer.  Om egoismen, om vådan av att alla "ska" tänka och tycka lika, om vad som kanske, kanske skulle kunna vara en motkultur.

Allt gott!
Eva

"Se'n då?"

Jag har på senare tid funderat på det med helgelse. Ni vet - det där som det talas om en hel del i ffa Pauli brev, epistlarna, att "låta sig helgas", "att bli helig".

Om jag skulle försöka förklara det för någon ny i tron eller annars nyfiken skulle jag nog säga att helgelse är fortsättningen efter frälsningen, efter att ha kommit till tro, efter att ha tackat ja till Jesu inbjudan att följa honom.

För mig har det kanske sett lite annorlunda ut dock, jag har inte upplevt det "frälsningsögonblick" som många talar om i de kristna sammanhang jag känner mig hemma i numer. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, att jag känner det som att jag mer eller mindre är född med tron. (Jag tror för övrigt att vi alla är födda med ett frö till tro.) Jag minns inga aftonböner hemma eller så men jag gick i söndagsskola, har en del kristna/bibliska barnböcker kvar o.s.v.

Jag skrev nog också i det sammanhanget att det är bra underligt att jag är troende överhuvudtaget....

Jag är sällsynt envis med "Kan själv!", "Vet själv!" och liknande - och så går jag med på att mer eller mindre "styras" av Gud? Bara det är för mig ett bevis på att tron är riktig, att Gud finns.....

Det här med att tron funnits med hela livet (även om jag inte alls alltid levt så....) har ställt till det lite i min hjärna när det gäller helgelsen....

I perioder under åren sedan jag hamnade i S:ta Clara har jag märkt att olika saker liksom "tagits ifrån mig" och tappat sin betydelse hur viktiga de än kunnat kännas innan. Ofta har det varit sådant som jag lagt rätt (för...) mycket tid på fast det egentligen, om jag tänker efter, inte ger ett enda dugg i retur. (Jag ska kanske påpeka att det inte är sådant som kan hänföras till mognad, att bli äldre eller liknande.) Nu när jag har hamnat i en ny församling, Betlehemskyrkan i Stockholm, märker jag ytterligare en "våg" av helgelse och har denna gång försökt läsa mig till lite mer ledning för mer förståelse.

Ett starkt minne är nog ändå det som gett mig mest hjälp. En kväll i S:ta Clara när en engelsk pastor talade i samband med en mässa (och skivrelease faktiskt!) där jag fick ett klart möte med Helig Ande. Det är just efter det mötet som mycket skett, i alla fall som jag varit medveten om att det skett.

När jag började tänka mer på detta nu så kom jag också ihåg frågan som jag hört ibland, just den från rubriken: "Se'n då?". Jag har hört den frågan ställas av människor som kommit nya t.ex. till Klara med meningen ungefär "Vad gör jag nu då? Vad gör man som kristen?"

Idag skulle jag vilja svara: "Nästan ingenting! Du ska nästan vara försiktig med att göra för mycket snarare.".

Något som det då och då talas om är ju att många kristna nästan "vänder ut och in på sig" i sina strävanden efter att vara "tillräckligt kristna" och det tror jag inte bara är rent livsfarligt (utbrändhet är icke roligt....) utan också väldigt fel.

Självklart "kräver" det kristna livet en del! Som kristen är du faktiskt förpliktigad t.ex. att försöka se alla människor som Guds älskade skapelser och behandla dem därefter. Du kan inte göra sådant som att gå från gudstjänsten och spotta på tiggaren vid t-banan, för att ta ett exempel. Att ha den smått berömda bokstavsraden WWJD - what would Jesus do - i bakhuvudet är ingen dum idé. (Om jag alltid lever upp till det? Jag läser allt gärna med i syndabekännelsen jag med kan jag avslöja....)

Men - och det tror jag är ett viktigt men - det allra viktigaste du kan göra är att vara öppen för Guds/Helig Andes göranden i ditt liv! Att be något i stil med "Hjälp mig Herre att bli förvandlad av Dig!".

Jag tror att Svenska Kyrkan (om än inte EFS där jag är medlem) talar för lite om Helig Ande! Jag tror att många som kommer till tro också mer eller mindre riskerar att komma UR tro för att de får för lite ledning till växande i tron. Att man ibland är så glad över en ny medlem, en ny gudstjänstbesökare att man till viss del tappar det att den nye behöver hjälp också att växa. Alpha-kurser finns på många ställen men inte överallt t.ex.

Helgelse är underbart! Jag har mött människor som svurit som värsta hamnsjåare men slutat med det som om någon knäppt med fingrarna. Jag har mött människor som behandlat sina nära och, faktiskt, kära fruktansvärt illa men som upphört med det lika fort. (Och sedan fått arbeta för nytt förtroende givetvis.)

Jag tror att vi behöver tala mer om helgelse helt enkelt.

Allt gott!
Eva

Fasta - favorittid.

Ja så är det faktiskt, att fastan är lite av en favorittid i kyrkoåret.

Jag är ju lite "knäpp" kanske, som är så väldigt förtjust i det lite "tyngre", det där som får hjärnan att arbeta lite mer.

Fastan är sådan.

Det finns så mycket att reflektera över denna tid! En mycket fin psalm börjar "Se vi går upp till Jerusalem" vilket borde ge lyckokänslor men i denna tid pekar mot påsk och korset. Funderingarna kretsar ju gärna kring varför??? Varför ville Gud plåga sin egen son på det sätt som skedde?

Jag har nu gått med i något som kallas "Anta utmaningen", en utmaning som består i att läsa Bibeln var dag under 1 år. (Eller skapa nya vanor och fortsätta läsa var dag.....) Det finns olika "spår" att följa som leder till hela Bibeln på ett år eller delar av den. För att inte lova för mycket så skrev jag först in mig som deltagare i "Kvartsspåret" som säger c:a 15 min/dag som ger 25% av Bibeln på ett år. Efter att ha vimsat lite är jag nu istället på ett lite eget spår, att läsa rakt igenom och inte "hoppa" mellan gamla och nya testamentet som det är i flera läsningsplaner.

Nu är jag i slutet av 3 Mosebok. Inte den mest inspirerande läsning kanske. Mängder av regler för offer t.ex.

Som vanligt hamnar jag i tankar om hur i hela fridens jag kan acceptera detta?!? Jag som är sällsynt envis med att bestämma själv, tänka "eget" och har otroligt svårt för att acceptera att andra ska sätta reglerna - hur kan det komma sig att jag faktiskt tror på en Gud som i vissa lägen kan verka tjurig som ett barn som säger "Älska mig! Annars slår jag dig!!!"?

En anledning är faktiskt just det att jag tror.....

Vi som lever idag har ju "facit". Vi vet att vägen upp mot Jerusalem var tung, att det som sedan skedde var tyngre, grymt, orättvist, hemskt men ändå helt underbart. Vad de som var med hade för tankar kan vi bara gissa.

Min läsning nu i gamla testamentet ger en del svar. Vi har en helt fantastiskt Gud! Jo, det visste vi ju i och för sig.... Men när man läser GT mer "ordentligt" som jag nu försöker inser man det än mer. Han (hon, den, det.... Jag tror inte våra ord egentligen förslår där.....) har skapat oss. Han vet vad som är bäst för oss. Vi kan tänka som jag ofta gör att Han är småsint och tjurig och bara vill bestämma allt själv, men då ska man nog tänka igen och fundera mer allvarligt på vad det är Gud faktiskt "kräver". Gör man det så inser man att det är bra kloka råd och regler.

Den läsningen ger också en annan förståelse av fastetiden och av vandringen upp mot Jerusalem och korset. Gud hade försökt! Verkligen försökt att få människor att förstå. Förstå att vi faktiskt behöver tänka med mer kärlek på den som faktiskt skapat oss.

Det är svårt det där, kanske än mer i vår tid när vetenskapen gett mycken insikt om hur livet utvecklats, att tänka sig en enda Skapare. Mitt förnuft säger emot, men min känsla gör det inte. Mitt förnuft protesterar mot alla regler som GT-läsningen påvisar, alla de regler som vi mäniskor igen och igen och igen bryter (brutit) mot och som i förlängningen leder till korset.

Men så.......

Vi har en Skapare som ville oss! Vi har en Skapare som såg att vi faktiskt inte lyckades avhålla oss från synd, inte kunde låta bli att bryta kontakten när vi tänkte det var roligare/enklare på "andra sidan". Man må tycka att Gud är småsint, gnällig, tjurig och som vilken 3-åring som helst som hojtar om att "Älska mig!" men om vi tror på Gud som Skaparen så är det väl inte så konstigt kanske.....

Fastan, och i förlängningen påsken med långfredagen, visar på vilken älskande Skapare vi har - "Ok,,,,, Ni fixar inte detta så jag får lösa det från mitt håll....". Han kommer själv, lever med oss, ger sitt liv i lösen för oss alla....

Att tänka att det är viktigt, rent livsagörande, förutsätter givetvis tron på Gud. Och det går då helt emot min personlighet i övrigt..... ATT jag tror är för mig det största beviset på att Gud finns.

Vi går i fastan mot korset och beviset på att vi har en älskande Gud. En Gud som ger allt för oss. En Gud som faktiskt har rätt att kräva respekt.

Allt gott!
Eva

Den omodernaste i Nya Testamentet?

(Jesu dop. Målningen finns i Betelkyrkan i Umeå.)

Jag sitter här och surar lite över att förkylning gör mig så trött att det efter en rätt hektisk vecka bara inte orkas att åka till kyrkan. (Församlingen slipper därmed även höra min hosta....)

Idag handlar ju kyrkoårets texter om en av mina favoriter, Johannes Döparen.

Denne man, som av många i sin samtid säkert ansågs som osedvanligt stökig och besvärlig och med en sällsynt dålig talang för att hålla tyst och bara "flyta med".

Johannes talas ju om som den som skulle bana väg för Jesus, därav "hans" söndag strax före jul givetvis.

Han föddes av Elisabeth som var släkting till Maria, Jesu mor. Bibeln berättar att Maria och Elisabeth träffades när Maria var tidigt i sin graviditet. När Elisabeth (som själv egentligen var för gammal för att få barn) och Maria möts berättas det att den ännu ofödde Johannes spritter av glädje.

Johannes är den som talar om för de religiösa ledarna att de är huggormsyngel. Han predikar bot och bättring och omvändelse för folket som kommer ut till den plats i öknen där han lever. Han är väl vad många skulle kallat en "svavelosande" predikant. Man brukar ju ta till sådana ord om dem som säger saker man helst inte vill höra.....

Johannes är också den som får döpa Jesus. Han protesterar visserligen över att han ska göra det, men så blir det ändå.

Och ändå....

När han har fängslats av Herodes Antipas för att han, Johannes, har protesterat och lagt moraliska hinder ivägen för Herodes förhållande till sin svägerska gör han något som får mig att bli än mer förtjust:

Trots allt han "borde" veta efter dopet av Jesus mm så ber han några av sina efterföljare och vänner att gå till Jesus och fråga om denne verkligen ÄR den utlovade Messias eller om han ska fortsätta vänta. Jag tycker mycket om att evangelisterna berättar även om tvivel!

Johannes halshuggs för "brottet" att ha visat på härskarens omoraliska leverne....

Varför är jag så glad i Johannes? Han är inte så mycket omskriven. Han hör inte till dem som följer Jesus på nära håll (han dör rätt tidigt i Jesu offentliga gärning om jag förstått rätt). Han är rätt "gapig och bråkig" och ställer moraliska krav som är bra höga. (Men det gör Jesus också faktiskt....)

Jag har funderat mycket på det där. Jag har fått höra för länge sedan av en präst att jag kanske själv är "moralistisk". Jo, om man med det menar att hålla väldigt hårt på saker som jag ser som oerhört viktiga i vårt liv med varandra så hade hon rätt....

Jag vet nog egentligen rätt väl vad det handlar om....

Jag gillar helt enkelt de människor som vågar "stå på sig"! De som vågar tala om vad de tror på även om en majoritet eller överhet helst vill tysta dem. Det behöver inte alltid vara så att jag håller med, min respekt är ändå betydligt större för den som vågar säga som de innerst inne känner är rätt hellre än att hålla med i vad alla andra säger bara för att det är bekvämast.

(Nu undantar jag en del mer privata situationer i detta, jag tänker mer på vad som sker i den offentliga debatten. Lite "socialt smidig" i personliga möten försöker även jag vara! Oftast.....)

Jag gillar en sådan som Marcus Birro även om jag kanske tycker att han gör fel ibland. Jag är med i Svenska Evangeliska Alliansen för att den organisationen till viss del är "en röst som ropar i öknen". Jag tycker mycket om den satsning som kallas "pannkakskyrkan" och som började med att unga kristna gick ut på helgkvällar, gräddade pannkakor åt festande människor samt erbjöd förbön eller bara samtal och samtidigt mycket tydligt talade om vad de tror på. (Finns visst på ett antal ställen i landet numer, jag har ännu bara läst om det.)

Kanske är också ett svar att jag är lite "kaosbenägen"? Jag tycker om när det blir debatt, när åsikter kan brytas mot varandra och allt inte bara är "gullegull" och samförstånd. Jag tycker det är mer än otäckt när det mer och mer blivit så att alla förväntas tycka likadant i många saker och den som inte gör det blir utmobbad, utfrusen och nertystad.

Johannes blev nertystad, t.o.m. avrättad. I Sverige är ju avrättningen mer av symbolisk art men runt om i världen finns människor som faktiskt dödas för sina åsikter, sin tro. Det finns många, många som liksom Johannes vill bana väg för Jesus men där överheten tar till grövsta våld för att stoppa det.

Vi behöver påminnas om Johannes! Som Döparen men också för att tänka på vad dessa "sanninssägare" som vi så gärna tystar egentligen står för. Vi måste ta debatter istället för att döda, vare sig det är verbalt eller rent faktiskt ta livet av. Just i dagsläget tänker väl många då på den politiska situationen i Sverige och det gör jag också, men jag tänker också på andra mer "allmänmoraliska" frågor som inför julen t.ex. det faktum att så otroligt mycket pengar används till sådant som kanske kan diskuteras.

Jag tror att vi behöver Johannes Döparens exempel för våra ögon i mångt och mycket, i mina ögon verkar han ha varit en härlig människa.

Allt gott!
Eva

Den smala vägen

(Bild lånad, via google bilder, från running4success.wordpress.com)


Denna veckans evangelietext kommer i gällande årgång från Matteus evangelium, kap 7 vers 13-14 som är en del av Bergspredikan.

Jesus sade: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Jag tror att om man verkligen skulle "fråga ut" människor så skulle detta vara bland de verser som människor har allra svårast för i Bibeln. Det av flera skäl.

De här verserna läses av många som ett bevis på att kristen tro och kristna "ska" vara tråkig och allmänt livsförnekande. Att Gud skulle kräva så mycket av oss människor att bara säck och aska, aldrig fest och glam, kan tillåtas. Och visst - det har funnits/finns rätt gott om kristna som agerar så, men jag tror inte alls att det är Guds vilja. Se på Jesus, han var bra ofta på fest hos olika vänner!

Så tror jag också att dessa verser kan vara särskilt provocerande i dagens samhälle.....

Om man ser sig omkring idag, det räcker faktiskt med att titta på reklam i reklamblad, tidningar, TV, så är det i väldigt hög grad "quick fixes" som gäller. Det ska gå fortast möjligt att göra, bli, få det man önskar, vare sig det gäller att tvätta fönster, banta, uppfostra din hund, tjäna pengar eller något annat.

Och alla ska springa åt samma håll, på den breda och enkla vägen där du inte behöver anstränga dig alls helst.

Jag ser mig själv som rätt lat och bekväm. Jag kan tappa tålamodet bra snabbt om jag inte förstår och lär mig något på "5 röda". Jag har inte den bästa karaktär när det gäller att börja eller sluta med något som jag borde/inte borde göra.

Men.....

Jag är också rätt (hrkl.....) envis! Och dessutom lätt att tråka ut, så är det något som är FÖR enkelt så tröttnar jag garanterat tämligen omedelbart.

Därför föredrar jag faktiskt en väg som den stigen på bilden här ovan. En väg som innehåller både ljus och mörker. En väg där man får se sig för lite var man sätter fötterna när man går den. Om jag tänker efter och är ärlig så föredrar jag oftast den framför en 6-filig autoban.

I mitt fall gäller det då givetvis tron, som faktiskt inte alltid är rakt igenom enkel och "gullegull" som en del vill göra den till. (Läs just Bergspredikan som verserna ovan är hämtade ur. Jag blir lika förvånad, och ibland rätt undrande, var gång någon säger att det är deras favorittext i Bibeln. Om jag frågar lite närmare brukar det visa sig att det är "Den gyllene regeln" ...allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem...." 7:12 som folk tänker på. Bergspredikan i sin helhet är oerhört "tuff"......) Men det gäller också annat.

Jag har, som den som läst min andra blogg vet, sedan 5 år en s.k. "problemhund" av rasen amerikansk cocker. Väldigt många har kommit med väldigt många olika råd av "quick fix" typ när det gäller arbetet med honom.... Men jag föredrar att ta det i lugnare takt, med mer långsiktiga mål.

Det gäller också det att göra det enkelt för sig genom att "hänga på" diverse trender, tycka som alla andra för att det är "rätt" i alla fall för stunden, hänga på i fördömanden eller jubel över det ena eller andra som anses "PK" just nu.

Sådant är jag sällsynt dålig på.....

Vad gäller min kristna tro så handlar den här smala vägen om att försöka finna ut vad Gud egentligen tänkt sig är gott för människan och så försöka att tillämpa det i mitt eget liv. (Finns väldigt mycket jag inte kommit särskilt långt med.....)

Vad gäller livet i det sekulära samhället handlar det för mig om att tänka själv. Att finna ut vad jag själv tycker/vill ha. Ofta är det naturligtvis så att tron visar sig även där.

Jag går ofta på magkänsla, den där första tanken att "SÅ tycker/tänker/vill jag". Men väldigt ofta kommer tankarna "Men tänk om.....". Det finns områden och enskilda saker där jag funderat i mycket, mycket lång tid och ibland t.o.m. försökt övertyga mig själv att tycka tvärt om, för det vore så mycket enklare när nu "alla andra" (eller i varje fall en sekulär majoritet) tycker så. Det brukar aldrig fungera.....

Den smala vägen är inte enkel! Den kan innebära att du blir mer eller mindre "paria" i vissa sammanhang. Du riskerar att känna dig utanför, märka hur du undviker att tala om vissa ämnen för att inte riskera rena gräl och uteslutning. (Men du kan naturligtvis också ofta hitta likasinnade!)

För mig är det dock inte riktigt något val. Jag kan helt enkelt inte svika min magkänsla och göra om mig, för då skulle jag inte längre vara den Gud har gjort mig till. Jag fortsätter allt att försöka lära mer om den smala väg som Jesus talar om, och jag fortsätter att vara den där "konstiga och rätt tråkiga och definitivt omoderna" som motsätter sig en hel del av det som anses självklart idag.


Jag tror nämligen fullt och fast på att det faktiskt är den trånga porten och den smala vägen som leder till livet! Och det vare sig du hoppas att den vägen leder till en evighet med Gud eller bara till ett världsligt liv där du är ärlig mot dig själv och det du tror på.

Allt gott!
Eva

Jaha....

Det var det där med att "starta om" den här bloggen.....

Väldigt många tankar finns, ibland rätt färdiga som blogginlägg, men blir tyvärr inte alltid nerskrivna. Ska försöka bättra mig....

Det som snurrar i huvudet mycket nu är det faktum att Sverige/Sveriges befolkning som ser sig som ett så "liberalt" land, ett land där man är fri att tycka och tänka som man vill, ändå är så begränsat i just tyckande.

Det har uppstått ett nytt uttryck, "toleransens intolerans", som jag tycker är oerhört bra! Jag kommer med största sannolikhet att skriva mer om det, för det är något som "stör" mig väldigt, det där att du i din strävan efter att godkänna alla tankar/idéer utesluter vissa.

Men nu är det midsommar!

Jag har ju lite allmänt svårt för s.k. "familje-/vänhelger,,,, I de flesta fall kan jag gå till den religiösa delen av helgen, men det är svårare nu.

Fast i och för sig....... I kyrkoåret är detta dagen/helgen för en av mina "hjältar" vars liv berättas lite om i Bibeln. (Ska man säga "hjälte" så är ju Jesus nr 1 dock): Johannes Döparen.

Jag tänker mycket på honom numer. Han var den som sa' en hel del som många inte ville höra.... Och han blev dödad för det....

Så säger man i vårt land, Sverige, att SÅ händer inte här! Då skulle jag vilja uppmana till eftertanke..... Gör det inte? "Får" man verkligen tycka och tänka och uttrycka vad man vill i vårt land utan att bli utmobbad på ett eller annat sätt?

Jag tycker inte det. Och jag tror att vi behöver nutida "johannesar".

Allt gott!
Eva

Så är vi väl alla...

Jag är ju lite "fånig" som många tycker att jag är i mitt Guds-troende,

Men idag var ett program, kl 20.00 i Kuskanpskanalen, som på många sätt faktiskt bevisade Guds tanke!

En gepard är bästaste vän med en hund1 En get bästaste vän hästen som är blind. En apa passar på och har koll på när vännen kommer.

Och här hemma har jag Simon som kollar Jesper.....

HUR kan människor så se att det skulle vara skillnad  bara för färg?  Se till djuren...

Kram!
Eva