Styra eller styras?

Jag lärde mig ett nytt ord strax före jul o det är ju oftast trevligt o bra. Nu gällde det ett ord som i o för sig kanske inte används i dagligt tal så ofta/av så många men ett ord som gav mig ett "samlingsnamn" på det fenomen jag så ofta funderar över.

Ordet är eiseges.

Eiseges kan väl då närmast beskrivas som motsats till det kanske vanligare/mer kända ordet exeges som många kan känna till, om inte annat i formen exegetik.

Exegetik tror jag många har ett hum om vad det är (om inte annat så har många sett titlar som "lärare i exegetik", "professor i..." eller liknande) o vet att det har med kunskap om t.ex. Bibeln att göra. (Fast exeget kan man väl vara i andra ämnen än religion också, men jag håller mig ju inom den sfären oftast.)

För att förklara det så enkelt som "min" präst Mark gjorde:
exeges handlar om att "läsa ut" ur en text, att låta texten styra
eiseges handlar om att "läsa in" i text, att försöka styra texten själv.

Det är ju just de skillnaderna min hjärna ofta snurrar kring när det gäller kristen tro.

I och för sig är det inte svårt att förstå att många människor hellre ägnar sig åt eiseges än exeges. Det har gjorts genom hela historien, den som Bibeln berättar. Naturligtvis är det lättare för den enskilde om man läser så att man försöker hitta verser som stämmer på ens eget liv eller verkar bejaka det man själv vill, alternativt undviker texter som talar om sådant som blir "jobbigt" för en själv. Det är djupt mänskligt o något vi förmodligen alla till viss del kan göra oss skyldiga till, om man t.ex. tänker på favoritställen i Bibeln.

På senare tid har jag dock stött på fler o fler som närmast helt gör om Bibeltexter o faktiskt förnekar i princip allt. Det har också förekommit genom många, många år (i kristen bemärkelse startade det redan under de första århundradena) men jag personligen har blivit mer "påhoppad" o rent personligt indragen i den diskussionen under de senaste åren.

Anledningen till det är förmodligen att jag gång på gång har ifrågasatt t.ex. de som hävdar att synd är ett förlegat begrepp, att Jesus inte dog för våra synder, att Gud i GT inte är samma Gud som i NT (eller att Gud i GT t.o.m. skulle vara hopplockad av ett antal olika gudar), attt Bibeln är sammansatt av en massa olika myter o hopkomponerad av ett gäng människor som ville kunna styra andra o det gjort rätt sent i tiden.

De som hävdar sådant vill ändå ofta kalla sig kristna, för Jesus är ju en "juste vän" o en god "inspirationskälla".

De här personerna är dessutom rätt ofta sådana som i alla fall mer än "medelsvensson" deltar i gudstjänster. Jag har dristat mig till att fråga om det inte kan kännas rätt obekvämt? Hur kan man delta i en gudstjänst men inte kunna läsa med i syndabekännelse, inte i trosbekännelsen, inte i Vår Fader o inte heller kunna delta i nattvarden? Eller gör man det ändå, fast man närmast verkar förakta det som där sägs?

Om man nu hävdar att t.ex. jungfrufödseln bara är en myt/påhitt för att göra Jesus mer spännande, att Jesu uppståndelse var något lärjungarna önskade o därför mer eller mindre självhypnotiserade sig att "se", att Jesu död inte var en offerdöd för synden har aldrig funnits - hur kan man då delta i en gudstjänst utan att sitta o vrida sig i bänken?

Helt ärligt förstår jag inte det här - hur kan man kalla sig kristen men vilja ändra på nära på allt i Bibeln? Det går givetvis om man hävdar att Bibeln ändå bara är skriven av människor o att Gud inte i egentlig mening har med den att göra. Men då går man helt emot vad Bibeln själv säger.

Gå emot Bibeln (GT o NT) kan jag i o för sig förstå att man gärna vill. Det är mycket där som är svårt, jobbigt, krävande, besvärligt att förstå o naturligtvis lättare om man gör om o försöker "plocka ner" till en nivå som både är lättare att förstå o lättare att leva med/efter. Men vad gör det med Gud, o ffa, vad gör det med vår respekt för Gud?

Egentligen blir det nästan lite roligt, detta försvar för att göra om både Fadern o Sonen o helig Ande. "Roligt" i alla fall om man har lite koll på vad Bibeln berättar om ffa Israels (judarnas) historia, men också vad som berättas i NT. Så här har ju människor gjort genom hela historien! Från Adam o Eva som rätt snabbt utnyttjade det faktum att Gud inte är en diktator utan skapade oss med fri vilja, utnyttjade det till olydnaden i att äta frukten från det enda träd Gud sagt de inte fick äta av o framåt.

Människan har gång på gång på gång utnyttjat sin fria vilja till att gå emot Gud, att försöka styra själv. Gång efter annan har människan tappat eller struntat i respekten för Gud o det har straffat sig. Genom utkörande ur Eden, genom syndafloden, genom förstörelsen av Sodom. O även i NT varnas för straff, det straff som kan komma över vissa av oss vid Domens dag.

Men visst ja.... Synden är ju förlegad så någon dom blir det ju inte frågan om....

Det får bli fler inlägg kring detta, för att inte dra ut för långt. Redan nu vill jag ändå väcka en tanke: Varför kan vi inte hålla Gud helig o därmed i respekt mer än att vi anser oss ha rätt att ändra i texterna lite som vi vill? Varför lägger vissa så stor möda på att bortförklara o verkligen själva försöka styra texten i eiseges istället för att låta texten styra o försöka förstå den i exeges?

Som sagt, jag återkommer!

Allt gott!
Eva

Sann Gud - sann människa

Jag har skrivit om det förut o detta blir förmodligen inte sista gången, det där om att så många numer inte riktigt verkar ta Jesus på fullt allvar. Nu fick dels söndagens predikan (av präst Christoffer Abrahamsson, Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) o en diskussion i en Facebookgrupp de tankarna att börja snurra igen.

Söndagens rubrik (o därmed denna veckas) rubrik var "I Jesu namn" (texterna GT:Klag 3:22-26, ep:Apg 10:42-43 o evangelietexten Joh 2:23-25).

Vi kan ta episteltexten som lite inledning här, för den säger en hel del om det jag tänker: "Och han befallde oss att predika för folket o vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande o döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var o en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42-43 alltså.)

Det där är väl en rätt bra påminnelse om att Jesus faktiskt är något mer än den "mysgubbe" som en hel del, även inom kristenheten, gärna vill göra honom till?

Vem annars än Gud kan befalla oss att predika o vittna? Om vem annan än Gud skulle profeterna ha vittnat o talat om syndernas förlåtelse genom hans namn?

Samtidigt som vi kan läsa det i Bibeln, den Bibel som ändå är grunden för vår tro o det vi måste förhålla oss till, så dyker det oftare o oftare upp människor som vill ta bort eller förringa allt tal om synd. Den jag diskuterade med via FB skrev att h*n ser Jesus som "en personlig vän o inspirationskälla" samt att talet om synd är "förlegat".

Jag ska gärna erkänna 2 saker i min reaktion över de uttalandena - dels att jag känner mig som värsta domedagsprofeten som hävdar syndens relevans även idag o säkert kan anses tjatig om det, dels att jag närmast "ser rött" när jag läser eller hör liknande. (Jag har sagt det förut: Gud hade dåligt med stubintråd på lager när jag blev till....)

Jag kan i o för sig komma med ett "njaa...." till det om Jesus som inspirationskälla. På sätt o vis stämmer det ju. Men ändå inte. Det Jesus säger genom evangelierna är inte "Lyssna nu! Jag tycker att ni kan fundera på om det jag säger inte är ett bra sätt att förhålla sig till Gud o till människor ikring er. Kanske har ni lust att göra som jag, i alla fall ibland?" det han säger är ju istället "Så här SKA ni leva om ni vill lyda Gud!". 

Ett "försvar" för tanken att talet om synd skulle vara förlegat o att vi som hävdar motsatsen inte förstår att Jesus ju "bara" är kärlek är ganska ofta att hänvisa till berättelsen om Jesus o äktenskapsbryterskan (Johannes evangelium kapitel 8 verserna 1-11). De flesta känner till grunden i den historien tror jag: En kvinna som anklagas för äktenskapsbrott förs inför Jesus av de skriftlärda o fariseerna (som vill sätta Jesus på prov genom detta). De påpekar att Mose lag bestämt straffet för sådant brott till stening o undrar vad Jesus säger. (En rätt bra uttänkt fälla är det! OM Jesus är den han säger sig vara bör han ju absolut inte vägra att utföra Guds lag. Gör han det har de anklagelsen klar.)

Jesus verkar rätt ointresserad nästan. Sitter o ritar i sanden. Så säger han: Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.". Aj då.... Ingen av de som fört dit kvinnan vågar ju hävda sig vara utan synd, så det blir ingen sten kastad alls.

I vers 10-11 har Jesus rest sig o säger till kvinnan "Har ingen dömt dig?" o sedan "Inte heller jag dömer dig.".

O där väljer många att sluta läsa.... I synnerhet då de som vill kunna hävda att Jesus är så full av kärlek att han ju aldrig skulle hävda syndens relevans...

Mycket medvetet (jo, det är jag faktiskt rätt övertygad om när det gäller de som kan sin Bibel i alla fall) väljer man att utesluta det Jesus avslutar sitt möte med kvinnan med, orden "Gå, o synda inte mer!". 

Jag o många med mig får just den här berättelse riktad mot oss då o då. De man hamnat i diskussion med hävdar gärna att eftersom Jesus här inte dömer så ska vi inte heller o därmed ska vi sluta tala om synden som något viktigt i den kristna tron.

Den person som jag skrev om ovan, som ser Jesus som vän o inspiratör men synden som förlegad blev oerhört arg o irriterad när jag frågade om h*n då inte ser Jesus även som Frälsare. (Vilket han ju sannerligen är för denna kvinnan.) Då fick jag höra att jag satte mig till doms, vilket ju inte alls var fallet jag var bara ärligt nyfiken på just det med Jesus som Frälsare.

Jag fick aldrig något svar o kunde då heller inte fråga vad man tänker Jesus ska frälsa oss ifrån om man tänker bort synden som något förlegat, gammeldags o som vi idag vet bättre än att lägga tid på. Helt ärligt hade jag väldigt gärna velat veta för det är ju mycket intressant att försöka förstå hur andra tänker, om inte annat för att inse vad man själv tror.


Men hur hör nu detta ihop med rubriken då?

Jag tänker att det här förnekandet av syndens relevans o att Jesus faktiskt talar om synd som människans "arvedel" gör att vi ser Jesus mindre som Gud. Det talas mycket om Jesus i termer av kärlek, förlåtelse o nåd men om vi plockar bort synden vilket behov har vi då av kärlek, förlåtelse o nåd? Vad ska förlåtas om synden inte finns, inte är relevant längre? Varför är vårt behov av Guds nåd så stort om synden ändå inte finns?

Jag erkänner att jag sannerligen inte får ihop det...
Själv funderar jag vidare o hoppas att även andra kan fundera på just detta - om nu Jesus är sann Gud likaväl som sann människa o därmed har makt att förlåta, att ge oss Guds nåd, hur kan vi då "sudda bort" synden ur den kristna tron utan att förlora anledningen till tron?

Ämnet lär återkomma!

Allt gott!
Eva

Nöjd - kan man vara det?

Under december fastnade jag för en reklamkampanj som syntes på stora affischer över hela sta'n (i TV också tror jag mig ha förstått). Jag tror att det var ett telecombolag som var avsändare men jag är faktiskt inte helt säker för jag fastnade i texten o så drev tankarna iväg, var gång jag såg den.

Det stod ungefär "Det sägs att man ska vara nöjd, men det tycker inte vi. Nöj dig inte med mindre än..." .

För ett företag som vill sälja in nya produkter är det här givetvis ett självklart tanke-/uttryckssätt men mina tankar for givetvis iväg åt mer än deras produkt.

Vad säger det här om det samhälle/den tid vi lever i?

Har vi fått ett samhälle där vi hela tiden hetsas till att aldrig känna oss (FÅ känna oss) nöjda?

I jultider syns väl detta mer än annars kanske. Det stressas o springs för att handla de bästa klapparna, lagas den bästa maten, städas hemma så att hemmet ser ut som det bästa. Jag menar inte att det är fel vare sig med klappar, god mat eller ett fint hem men jag funderar över vad som blir av all den där stressen, hetsen o springet när julen är över. Är vi nöjda med hur det blev? Ser man till hur många som tydligen säljer sina julklappar på olika nätsajter redan på juldagen (eller t.o.m. julaftons kväll!) så verkar det inte så.

Har vi blivit så indoktrinerade med att aldrig vara nöjda så att även den dyraste av julgåvor inte duger o gör oss nöjda när vi väl fått den? Är det så att vi inser att den faktiskt inte vände livet o allt blev total lycka o vi kunde luta oss tillbaka nöjda o belåtna?

Jag har förstått att jag ibland retat upp folk helt omedvetet. (Kan annars ibland erkänna viss högst medveten provokation...)
Jag lever med en bra begränsad ekonomi. Delvis p.g.a. egna tillkortakommanden som gör att jag inte riktigt anser mig ha rätt att gnälla. Visst finns det saker jag verkligen skulle behöva som jag inte ser möjlighet till. Inga lyxigheter men visst, saknade ändå. Det finns saker jag nog gärna skulle kunna göra men inte har möjlighet till. Men ändå....

Jag har det jag behöver för det dagliga livet.

Tak över huvudet. Kläder på kroppen. Mat.

Egentligen är det inte mer vi faktiskt behöver, så jag är ändå rätt nöjd.

Låter jag löjligt "tjusig" o som om jag vill beskriva mig som otroligt "duktig"? Det hoppas jag inte!
Tänker någon "Så där säger hon bara för att hon är så illa tvungen leva så!"? Det kanske det ligger något i även om jag skulle vilja vända lite på det o säga att om man lever med mina omständigheter så inser man både vad man faktiskt behöver o vad man inte behöver.

Låter jag fientlig mot företagande, marknadsekonomi o dyl. o hur kan jag som beskrivit mig som borgerlig (i alla fall i uppväxt) i så fall säga så?

Det vågar jag säga att jag inte är, fientlig mot sådant. (Vad gäller politik så har jag, till min egen förvåning, upptäckt att jag bryr mig betydligt mindre numer. Inser att jag ser mig själv som kristen i första hand även i förhållande till politiken.)

Jag menar inte alls att vi ska förbjuda folk att handla. Inte ens de som köper jeans för 2.000:-, en handväska för 15.000:- eller en tavla för 50 miljoner faktiskt. Vad jag menar är att vi kanske skulle behöva lära oss att faktiskt vara nöjda ibland.

Kan man i alla fall fundera på det? Fundera på om du kanske inte egentligen kan vara rätt nöjd med ditt liv? Du kanske inte har det precis som du allra helst skulle vilja men handen på hjärtat - saknar du egentligen något för att kunna leva ett bra liv? Tror du verkligen att du blir lyckligare o mer nöjd med tillvaron om du bara får den där senaste mobilen (trots att den du har fungerar utmärkt) eller om du bara kan få "shoppa loss" ordentligt i mellandagsrean (o komma hem med en massa som du kanske aldrig använder - men du har det i alla fall i garderoben!). Kan du se dig omkring hemma o tänka att du faktiskt borde kunna vara rätt nöjd o glad (utan att snegla på andra! Bara efter ditt eget.)?

Kan du känna tacksamhet över det du faktiskt har?

Sådant skulle jag vilja att vi diskuterade lite mer.

Allt gott!
Eva

Gal. 1:10

I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva

Behöver vi behövande?

Jag såg mer eller mindre av en slump igår progammet "Biståndsfällan" från UR (kan ses här en tid) o det har sedan upptagit tankarna en hel del.

Det är oerhört intressant att höra de "i andra änden av givandet" tala om bistånd o hur de ser på det!

I programmet intervjuades t.ex. 2 män på Haiti som drev en firma som tillverkar solceller o av dem drivna gatlyktor. Det hade de gjort en tid när den stora jordbävningen inträffade. Anställt en hel del män som riskerade hamna i gängkriminalitet t.ex. Ett verkligt gott exempel på entrepenörskap.

Men så inträffade då jordbävningen.
Som vi vä är många som minns så störtade en hel del biståndsorganisationer iväg till Haiti. Givetvis mycket bra! När en katastrof inträffar behövs verkligen omvärldens hjälp. Men....

En av dessa biståndsorganisationer kom just med solceller, som de skänkte bort. Solceller i tusental. De här männen berättade att från att ha sålt uppåt 50 per månad gick deras försäljning ner till att bli bara 5 på flera månader.

Tänk om den organisation som skeppade in en massa material istället hade tagit sig tid att kolla om det kanske redan fanns företag där som kunde detta o istället köpt från dem? Kanske hjälpt till med material men låtit det lokala företaget tillverka o sälja? Det hade varit större hjälp, åtminstone i det långa loppet.

En annan berättelse var den om ett skoföretag. De hade upptäckt att en viss sorts rätt enkel sko var väldigt populär i Argentina. Tillverkades av lokala företag givetvis. Detta företag tar med sig idéen/skotypen hem o börjar tillverka i en massa färger o mönster för att tilltala alla. Som "motgåva" lovar de att skänka ett par skor till ett barn i ett fattigt land för varje par skor de säljer.

Givmilt. Bra att barn får skor. Faktiskt väldigt gott gjort. Men....

Vad händer med de som ursprungligen tillverkade dessa skor? Man tar faktiskt ifrån dem den inkomstkälla de hade o utarmar därmed på sikt landets ekonomi. Varför inte istället lova att för varje par man säljer av de man tillverkar själv köpa ett par av de lokala tillverkarna o så skänka dem? T.ex.

Många kloka röster i programmet talade om just det jag minns en diskussion om i ett politiskt sammanhang (borgerligt, tro det eller ej!) för många år sedan. Då pratade vi om hur mycket bättre det vore att åka ner till Afrika med ett gäng symaskiner o några duktiga sömmerskor o lära kvinnor där att sy för att med tiden kunna sälja. Istället för att åka dit med mat, medicin, kläder o annat de behöver som man bara ger bort för att sedan få åka dit igen för att inget egentligen förändras.

Missförstå inte nu - givetvis ska vi hjälpa med mat, medicin, vatten, kläder o annat när det verkligen behövs! Men när människor är mätta o har kläder på kroppen så måste man ju också tänka vidare o inte bara vänta in nästa katastrof. Vad kan vi göra för att kanske t.o.m. förhindra att nästa katastrof ens inträffar?

Naturligtvis krävs ibland politiskt/demokratisk påverkan utifrån men nu handlade detta i huvudsak om den där rent materiella hjälpen. En haitisk man konstaterade krasst att "Hur ska man få folk att göra något själva när de bara får o får o får av alla de otaliga biståndsorganisationer som kommer?".

Rubriken jag satt här är precis vad jag tänker. Är det så att vi i den rikare delen av världen faktiskt behöver de behövande för att må bra själva? Är det så, i alla fall ibland, att vi behöver givandet för vår egen skull o inte i grunden tänker på de vi ska hjälpa? Vad är egentligen till mest hjälp?

Självklart, alldeles väldigt självklart, ska vi störta iväg med sjukvård o annat som behövs i en kris! Men sedan?

Det finns ju länder i världen som nu är så "insyltade" i bistånd att om alla organisationer drog sig ur så faller hela samhällen. Jag minns att jag läste något om sådant i samband med just jordbävningen på Haiti, att andra länder plötsligt inte fick all hjälp de var vana vid för den gick då dit.

En afrikan påpekade sin irritation över att många länder i Afrika kallas fattiga. "Många av oss är inte alls fattiga! Vi har i många länder otroliga naturresurser i forma av mineraler, olja, turistnäring o annat. Vi behöver utveckla sådant, få drivkraft att ta tag i det vi faktiskt kan bli självständiga med/av o inte bara få!" sa' han ungefär.

Jag tänker i det att vi i I-länder har ett visst behov av behövande stoppar mycket av detta. Vad ska vi göra för att känna oss goda om vi inte kan skicka pengar för vaccinationer till barn i Afrika t.ex.?

Men det är väl faktiskt inte godhet? Eller? Det sant goda vore väl att hjälpa dessa människor till att stå på egna ben? Inte som nu närmast hålla dem beroende av, faktiskt, rent egoistiska skäl.

En tanke värd att tänka tycker jag.
Se programmet om du kan o är intresserad av dessa frågor! Det är väl värt den tiden.

Allt gott!
Eva

Snäll eller "snäll"?

Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

Vart har respekten...

... för Guds helighet tagit vägen?

Det har jag frågat mig då o då under ett antal år men nu har det aktualiserats än mer senaste tiden. Aktualiserats av människor som inte ser Bibeln som Guds ord utan helt o hållet skrivet av människor (o som då kan bortse från delar av den för stt det är skrivet i en viss tid, med den tidens värderingar) eller som på fullt allvar hävdar att Gud måste ha "insett sina misstag" o ändrat sig mellan GT o NT.

Särskilt det sista här fick mig faktiskt att "baxna"!

Jag tänker inte alls hävda att det inte finns en hel del i GT som får en att rysa o önska att Gud inte var inblandad! Jag tänker inte säga att jag inte förstår de som tänker att det måste vara en riktigt eländigt elak o rent ond gud som agerar i vissa delar där. Men....

När jag hamnar i sådana texter i Bibeln, vilket kan gälla NT också, då letar jag förklaringar, söker efter vad teologer skrivit när de försökt reda ut, frågar mig fram o försöker förstå varför Gud skulle agera på det sättet. Jag säger inte, absolut inte, att Gud misstagit sig o gjort fel!

Att man kan säga så tror jag beror på att vi i så hög grad numer bortser/inte talar om Guds helighet.

Som jag skrev i förra inlägget tror jag visst att Gud är oerhört kärleksfull men då samtidigt att vi i dagens samhälle misstolkar ordet kärlek alldeles väldigt. Vi vill så gärna att den som är kärleksfull bara rakt av ska godkänna allt vi vill o gör. Om vi börjar ana att Gud kanske inte gör det så säger vi tydligen istället att Gud tar misste, att Gud inte förstår, att Bibelns ord om vad Gud tänker inte längre är relevanta för "Gud har ju säkert ändrat sig vartefter vi utvecklats o insett nya saker".

Vad är det då för Gud man tror på?

Jag ber ofta "Tack Gud, för att Du är, alltid har varit o alltid kommer att vara, från evighet till evighet". Skulle den guden som är värd den bönen vara en som misstar sig o ändrar sina åsikter efter hur vi människor som lever "en millisekund" av denna evighet vill? Nej, det tror jag verkligen inte!

Jag tror att tanken att Gud skulle ändra sig efter våra nycker (vilket ju visar sig genom hela Bibeln att Han inte gör....) hör intimt ihop med detta att nutidens människor har så oerhört svårt att förlika sig med att allt vi vill o gör kanske inte är rätt att göra. Det har väl också att göra med att vi tror att bara vi får bestämma själva så blir allting bra - att någon annan skulle veta bättre blir närmast en "kränkning" även om det då är Gud som säger det.

Det verkar på något sätt som om man vill ta ner Gud från någon sorts "pedistal" o göra Honom hanterbar efter eget skön. Men då är det inte längre Gud!

Det är svårt, det vet jag väl av egen erfarenhet, att liksom ge upp o inse Guds helighet o vad den innebär. För mig har det faktiskt varit en stor hjälp att läsa det Gamla Testament som så många nästan verkar förakta o i varje fall strunta i. Att tänka på o inse att alltings skapare som i så många fall har blivit åsidosatt, motsagd, mött olydnad o svek kommer till oss i Jesus för att ändå återupprätta vår relation med Honom....

Jag tror att vi måste få en betydligt större respekt för Guds helighet! Vi måste inse att det är Skaparen vi umgås med. Det är GUD vi talar om o inte någon som vi kan rösta för eller emot, vare sig i biskopskollegium, Kyrkomöte eller enskild församling/bönegrupp. Gud är inte demokratisk helt enkelt (men heller inte diktator givetvis)!

Jag kan också av egen erfarenhet säga att det är en oerhört fantastisk känsla av ödmjukhet som infinner sig när man tänker på att denne Helige Gud faktiskt vill gemenskap med oss...

Allt gott!
Eva