"Trosgemenskap men inte åsiktsgemenskap"

Den frasen, att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap i Svenska Kyrkan!" (annars förkortat SvK) som så gärna upprepas från många nivåer inom organisationen, anställda lika väl som förtroendevalda, har jag utvecklat en svår allergi emot.

Den mer eller mindre utslungas ofta i vad som verkar vara försök att helt enkelt få slut på diskussion o debatt, det är en sak. En annan, o då viktigare kanske, sak är undran om det ens stämmer? Är det inte bara en "bra grej" man kommit på att man kan säga för att just tysta ner andra?

Jag lutar då starkt åt att det mest är så att man tycker man kommit på en väldigt bra formulering...

I o för sig är det så SvK borde vara - vi borde verkligen vara en tros- men ej åsiktsgemenskap. Men är vi det? Är det inte snarare så numer att man verkar arbeta för att det ska bli både ock?

Först måste man väl då inse att åsikter o tro egentligen inte kan jämföras.
Åsikt är i min tanke något du har o använder när du röstar i val till Riksdag, landsting o kommun, när du väljer bil/kläder/musik/färg på tapeter, när du väljer hundras eller vad du ska äta till middag. Åsikter är något som handlar helt om ditt eget val. Ibland i samarbete med andra men i grunden ändå ditt eget val. Åsikter är också något som du, helt efter eget huvud, kan ändra.
Tro kan du faktiskt aldrig styra helt själv, även om många gör ack så tappra försök. Där har du alltid en annan att ta hänsyn till o räkna med, nämligen Gud. Ändra/göra "justeringar" i din tro kan du göra vartefter du lär mer o får nya insikter, men den är ändå aldrig din att helt definiera, det finns sådant du är tvungen att förhålla dig till. (Ja, om du nu inte hör till de som helt igenom tänker att vi måste ändra för att det ska passa "dagens människor" då kanske...)

Så till användningen av frasen då, hur väl lever egentligen SvK upp till den?
Inte särskilt skulle jag hävda.

När man säger att vi inte ska vara en åsiktsgemenskap håller jag givetvis med. Det ska inte betyda ett enda något om vilket parti du röstar på t.ex. när du söker dig till kyrkan. SD eller Kpml(r)-typ är givetvis lika välkommen som S, C, MP eller annan av många sedda som mer "rumsrena". (Sedan kan jag ha svårt för att få ihop kristen tro med vissa partiers ideologi, men det är en helt annan sak. Välkomna är dessa människor ändå!)
Så långt är det bra, men vilket håll strävar egentligen ledningen i SvK?

Nyligen sa en av topparna inom Kyrkomötet, Wanja Lundby Wedin, i en intervju om hur KM agerat när det gäller ev. förbud mot prästvigning av kandidater som har en traditionell man-kvinna-syn på äktenskapet att hon hoppas det ska väljas ledamöter till ett nytt KM som har "rätt åsikt" så att ett sådant beslut kan gå igenom. Då kan man kanske invända att det är just KM hon vill ha som mer eller mindre åsiktsgemenskap o inget annat men.... KM är kyrkans riksdag. Det KM beslutar gäller hela vägen ner till minsta lilla församling, alla har att rätta sig efter det. Vilket gör att det påverkar även varje enskild medlem. O vad ger det då för konsekvenser för oss som har den traditionella äktenskapssynen, när vi t.ex. inte kan vara säkra på att finna en präst som fullt ut respekterar den tron i vår egen församling? (Så är det redan idag i o för sig.)

Där tycker jag att man faktiskt siktar mot en rent påtvingad åsiktsgemenskap.

Trosgemenskap då, det har vi väl?
Jag blir mer o mer osäker faktiskt. Kan vi egentligen säga det när vi har så stora skillnader i hur man ser på Guds tanke om skapelsen/skapelseordningen t.ex.? Eller när det finns så stora skillnader i hur vi ser på sanningshalten i sådant som jungfrufödsel, synd, Jesu offerdöd o faktiska uppståndelse. Jag har läst lite (erkänner att jag faktiskt inte orkade djupläsa utan valde delar lite) Jonas Gardells böcker om Gud respektive Jesus. Jonas är vad jag vet också medlem i Svk men jag kan då säga att jag känner väldigt lite trosgemenskap med honom. (Nu tas han som exempel här för det är ett namn många känner igen. Han är inte ensam om sina tankar.)

Varför är jag då kvar i SvK? Inte en enkel fråga men jag är döpt o konfirmerad där, jag har varit kyrkvärd o aktiv på andra sätt. Jag envisas med att tänka att det är min kyrka också, även om jag ofta förtvivlar. Jag går inte längre i gudstjänst i "vanliga" SvK dock utan håller mig till EFS. Jag har någon sorts, naiv kanske då många "strider" har gått genom SvK utan mycket resultat, att det ska komma till ett riktigt avgörande denna gång. Att SvKs ledning till slut faktiskt gått för långt bl.a. i att inte leva upp till den där frasen om åsikter o tro. Jag ska dock inte påstå att förhoppningarna är så väldigt höga.

Allt gott!
Eva

Ensamhet

(Först en varning som jag ber er att ta på största allvar: Läs inte in någon specifik person i det jag skriver här! Inte mig själv o inte heller annan som någon kanske skulle kunna tro sig kapabel identifiera. En del erfarenheter är mina egna men de är uppblandade med andras o inga svar kommer att ges på vad som är vad.
Läs inte heller in specifikt sammanhang. Mina egna intressen finns i kyrka såväl som hund/katt, handarbete o litteratur. Andras finns i andra sammanhang.
Läs däremot gärna in ett problem som kan gälla många personer likaväl som många olika sammanhang.)


Hur känner du för ordet ensamhet?
(I den negativa bemärkelsen då, inte som det som Linus Jonkman så klokt kallar självsamhet. Det är milsvida skillnader.)

Lite obekvämt kanske? Särskilt om du också tänker det i varianter som den ensamme. Det brukar vara ett epitet som de flesta är rätt rädda för att få som stämpel på sig själva. Det väcker tankar om "konstighet" o utanförskap, eller hur?

Jag blev nyligen uppmärksammad på något så enkelt som en samtalslista på en telefon, en lista som sparats under ett år o nu kollades av vid nyår. En hel del sorgsenhet var inblandad när det bestämdes att samtalsloggen skulle sparas ett helt år för det fanns nog en misstanke/farhåga om hur den skulle se ut. Och jodå - nästan värre än befarat. Under ett års tid kunde 3 (TRE) samtal identifieras som ringda av någon som "bara" ville höra hur mottagaren mådde eller prata bort en stund.

Tre sådana samtal på ett helt år....

Visst hade det ringts in en del annat också. Vissa personer i o för sig rätt sällan o bara när de ville ha något, i form av handfast hjälp t.ex., av den uppringda men de samtalen är liksom inte samma sak.

I samma veva nu nyligen kom en annan sak på tal. Det där med att vara oerhört ensam även om man har ack så många ikring.

Tänk dig att du är den där som alltid ställer upp i en förening eller församling eller liknande. Du är den som kommer på varenda sammankomst, ställer upp o fixar fika, kör din bil o hämtar folk o handlar o så. Du gör det här för att du själv vill, inget annat, o visst får du tack o andra pratar med dig där o då men.... Den gång du inte står bakom kaffedisken eller fixar det ena o andra är det ingen som pratar med dig mer än säger ett kort "Hej!". O kommer du inte alls så är det ingen som frågar efter dig mer än i tanke på vem som ska fixa det som du inte är där o gör.

Jag minns berättelsen från en bekant för rätt många år sedan. H*n var djupt engagerad i en förening där en hobby fört människor tillsammans. H*n var en av dem som fixade o ordnade o visst fick tack för det. Fanns inte minsta spår av bitterhet hos den människan. Så var h*n borta flera månader. Ingen hörde av sig, inte ens för att "klaga" på att h*n inte hörde av sig.

Lagom till årsmöte är h*n i form för att återvända o gör det med glädje. Men gick därifrån med något helt annat...

På detta årsmöte ställer sig en annan medlem upp o talar om hur fantastiskt fint det är med den sammanhållning man har i föreningen. Hur man bryr sig om varandra o ingen, vare sig man engagerar sig väldigt mycket eller knappt alls behöver känna sig utanför, behöver man stöd så finns det alltid att få, alltid någon som kollar om någon är borta o.s.v. i ett rätt självgott tal. (Jag fick det refererat av fler.) Då "spricker" det för min bekant som annars sällan höjer sin röst i negativt tal. H*n ställer sig upp o frågar om någon möjligen saknat h*n de senaste månaderna? Spridda harklingar hörs o någon mumlar om att "jo, nog har det kanske undrats lite....". En av de där "nu ska alla vara glada"-typerna (som man faktiskt kan bli rätt irriterad på ibland) ställer sig upp o säger "Men berätta nu då! Håll oss inte på halster! Vad har du gjort för kul?"

"Jag har behandlats för cancer...."

Ni kan föreställa er tystnaden.

Ni får orka med ett exempel som faktiskt är från kyrkans värld också. Har man som jag varit både kyrkvärd o den som kokat en väldig massa kaffe kan man ha haft förmånen höra rätt många historier om ensamhet även i det sammanhanget. O den förmånen har jag haft...

Tänk dig att du kommer till gudstjänst i princip varenda vecka. Du möts av hälsningar o så men du sitter större delen av gudstjänsten o funderar på om du ska våga dig på kyrkkaffet efteråt eller ej. Ska du hoppas på att "hamna med" i samtal eller frukta att mest sitta tyst o gå därifrån med en klump i magen? Du har varit med i många år o känner de flesta men kanske är lite svårplacerad för du passar liksom inte in i någon av de grupper som, faktiskt, ofrånkomligen bildas i detta sammanhang lika väl som andra. En del söndagar tar du chansen, andra finns inte orken där.

Eget ansvar?
Självklart finns det. Är du ensam o vill ändra på det har du givetvis ett eget ansvar att göra något. Men.... T.ex. det här med olika grupperingar är något som jag ofta hört ses som ett hinder. Du tränger dig inte gärna på i en grupp där alla känner varandra sedan barnsben/ungdomstid om du är ny i sta'n. Du tränger dig inte gärna på barnfamiljerna även om du är i samma ålder men inte har barn (samma gäller äldregrupp med barn o barnbarn).

I vilken mån du är förmögen att helt själv ta ansvar för att bryta ensamheten beror ju också i många fall på varför den finns där. Den som varit mobbad kan t.ex. ha vant sig så pass att alltid lämnas utanför att det ses som det normala. Det samma gäller ofta den lite blyga. Många gånger kan man orka att mer eller mindre strunta i det, ta plats lite ändå o så tänka att "Ja ja - du är ändå van! Det är så här ditt liv ser ut, det är bara att acceptera." men andra dagar drar man sig istället undan för att undvika att bli ledsen. Igen. Och då ses man givetvis som än "underligare" o andra får dessutom lätt att säga "Vi ska inte tränga oss på!". (Vilket är en väldigt praktisk bortförklaring för att slippa göra något kan jag tänka.)

Lösning? Finns det sådan? Om jag nu "gnäller" över detta måste jag väl lämna förslag på lösning också?

Det handlar väl egentligen om det gamla vanliga, att faktiskt se varandra. Det handlar kanske lite också om mod, från båda håll. Mod från den ensamme men faktiskt i minst lika hög grad mod från den som faktiskt ser o funderar på att göra något. Det handlar också om att prioritera. Många skyller mer än gärna på fulla kalendrar, men om kalenderna är så full att du inte har tid för 15 min telefonsamtal (som inte sker medans du handlar....) eller ett mail eller PM på Facebook - då skulle jag säga att det är du som har problem.

Vad är det värsta som kan hända? Den ensamme vet, väldigt väl, att kontaktförsök kan betyda att det blir ännu jobbigare. Den som försöker dra in den ensamme kan möjligen känna sig aningens "misstänkt" vad gäller varför - bryr du dig verkligen? (Jag glömmer aldrig den som berättade att den tanken alltid dök upp, för det blev oftast bara en gång personen blev tilltalad, se'n tyckte väl den kontaktande att h*n "gjort sin plikt") Men det överlever du, i alla fall om du faktiskt bryr dig.

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag alls det som kanske kan ses som väl privat (men kom ihåg den inledande varningen!)?

Det finns en väldigt enkel anledning - jag är helt enkelt oerhört trött på att stöta på människor som är så ledsna över en ensamhet de faktiskt inte borde behöva leva i! Och jag vill väldigt gärna påpeka att det finns ensamhet även i det man ser som gemenskap för det tror jag är något vi måste tänka mycket, mycket mer på. Det är inte bara den som sitter för sig själv hemma hela tiden som känner sig ensam. Det kan lika gärna vara den som sitter mitt ibland er andra.

Fundera gärna lite på det.

Allt gott!
Eva

Den Heliga Skrift - eller?

Nu finns det väl i o för sig en hel del jag minns från de 2 terminerna i S:ta Claras Lärjungaskola, en del mer medvetet en del sådant som "bara finns" i hjärnan numer. Ett tillfälle minns jag dock särskilt väl o det minnet dyker ofta upp när Bibeln kommer på tal i ett eller annat sammanhang:

Det måste ha varit första eller andra veckan. Lång o gänglig kyrkoherde emeritus håller lektion om Bibeln o talar om att hans egen favoritöversättning är Svensk Folkbibel. För att han tycker om den översättningen jmf med Bibel 2000 men en sak sticker särskilt ut - på försättbladet i SFB står "Bibeln - Den Heliga Skrift" men i 2000 står det bara "Bibeln". (På andra försättsbladet i min står "Bibeln - Bibelkommissionens översättning".)

Det kan synas vara en bra liten skillnad i mångas ögon, men jag tycker (liksom denne kh em då) att det säger en hel del.

Det säger en hel del om hur vi tänker på Bibeln att man väljer bort de där orden som stått i vad jag förstår alla tidigare översättningar. Varför vill man inte ha den betoningen på att här är det faktiskt något heligt du håller i? Innehållet här är något speciellt o inte vilken roman som helst.

Möjligen kan man hävda att Bibeln som sådan ändå ska ses som helig, att man inte behöver påpeka det, men jag undrar...

Rätt ofta dyker det ju upp människor som hävdar att Bibeln bara är skriven av människor. Senast läste jag om de som mer eller mindre hävdar att Gamla Testamentets Gud är hopsatt av x antal gudar, hopsatt av människor som dels väl ville ha något att tro på, dels ville ha något att mer eller mindre skrämma andra till lydnad med. För inte så länge sedan påstod t.o.m. en högt uppsatt präst att evangelisten Johannes skulle lagt ord i Jesu mun i efterhand för att göra texten bättre.

Jag har förstått att många försöker göra evangelierna t.ex. betydligt yngre än vad de är, försöker hävda att det alls inte är ögonvittnen eller nära medarbetare till ögonvittnen som skrivit. Det görs försök att så tvivel genom att peka på att Bibeln ju skrivits av x antal ggr innan boktryckarkonsten uppfanns. O.s.v., o.s.v., o.s.v....

Och visst - det är inte alls enkelt att förstå det här med "utandad/inspirerad av Gud o nedskriven av människor" som Bibeln beskrivs. Men hur ofta stöter vi inte på sådant som inte är alldeles enkelt att förstå med Gud?

Det som verkligen förbryllar mig med de här tankarna om att Bibeln skulle vara, i huvudsak då, ett påhitt av människor (med en otroligt fantastisk idérikedom o förmåga att hålla ihop komplicerade historier då) är vad det egentligen gör med tron.

OM Bibeln skulle vara ett mänskligt verk rätt igenom - varför ska vi då alls bry oss om den?

Om Bibeln inte är Guds ord utan människors - vad säger den oss då? Visst, den kan ändå lära en del om hur vi behandlar varandra t.ex. men varför skulle vi lyda de råden alls om det bara är andra människors idéer? Då kan vi ju strunta i de tankarna o åsikterna lika väl som vi kan strunta i vännens råd om vi inte gillar dem.

O det är kanske där det landar? Om man hävdar att Bibeln inte är Guds ord, att Bibeln inte är Helig Skrift så kan man ju hävda lite vad man vill om läran den ger. Man har då full frihet att läsa de verser som man tycker stämmer in/är snälla mot en själv o också att göra om det som inte passar en. Man får full frihet att styra själv istället för att försöka lyda Gud o låta ordet styra. (Jo, jag är givetvis lite kvar i eiseges vs exeges som jag skrev om i förra.)

Att det då har blivit så här, att man gärna hävdar en människoskapad Bibel, är ju inte det minsta konstigt. Genom alla tider har människor velat o trott sig kunna styra allt själva. Något av det svåraste vi kan ställas inför är väl att behöva lyda någon annan o om det då dessutom är någon (Gud) som inte kan ses med blotta ögat, tas på o frågas ut öga mot öga, kanske bråka med mer direkt - ja då blir det än värre o vi väljer att ta över o bestämma själva.

Är jag då så duktig på att lyda o är det därför jag tänker o skriver så här? Tvärtom skulle både jag själv o många under ffa min uppväxt säga! Jag är väldigt mycket "Kan själv!" både i praktiska saker o i tänkande. Som exempel kan tas att jag som handarbetar mycket är oerhört bra på att sprätta sömmar, efter alla de gånger jag tyckt att jag säkert vet precis hur det ska göras o struntat i instruktioner...

Därför är det egentligen rätt förvånande även för mig själv att jag tänker som jag gör när det gäller Bibeln. Eller så är det inte förvånande alls....

Om nu Bibeln verkligen är Den Heliga Skrift o innehåller Guds ord som jag tror (o det är tro, om än ibland gränsande till visshet, vi talar om) så är det som där är skrivet värt att ta på fullaste allvar.

Om Bibeln inte är Den Heliga Skrift o inte innehåller Guds ord utan människors påhitt så kan jag lika gärna slänga ut hela traven på bilden högst upp o fylla hyllan med annat för då kan jag inte ta den på allvar o respektera den alls.

Det är faktiskt där skiljelinjen går: är Bibeln Guds ord så har vi en tro att vila i o stå på, är den inte det så har vi ingenting.

Allt gott!
Eva

Styra eller styras?

Jag lärde mig ett nytt ord strax före jul o det är ju oftast trevligt o bra. Nu gällde det ett ord som i o för sig kanske inte används i dagligt tal så ofta/av så många men ett ord som gav mig ett "samlingsnamn" på det fenomen jag så ofta funderar över.

Ordet är eiseges.

Eiseges kan väl då närmast beskrivas som motsats till det kanske vanligare/mer kända ordet exeges som många kan känna till, om inte annat i formen exegetik.

Exegetik tror jag många har ett hum om vad det är (om inte annat så har många sett titlar som "lärare i exegetik", "professor i..." eller liknande) o vet att det har med kunskap om t.ex. Bibeln att göra. (Fast exeget kan man väl vara i andra ämnen än religion också, men jag håller mig ju inom den sfären oftast.)

För att förklara det så enkelt som "min" präst Mark gjorde:
exeges handlar om att "läsa ut" ur en text, att låta texten styra
eiseges handlar om att "läsa in" i text, att försöka styra texten själv.

Det är ju just de skillnaderna min hjärna ofta snurrar kring när det gäller kristen tro.

I och för sig är det inte svårt att förstå att många människor hellre ägnar sig åt eiseges än exeges. Det har gjorts genom hela historien, den som Bibeln berättar. Naturligtvis är det lättare för den enskilde om man läser så att man försöker hitta verser som stämmer på ens eget liv eller verkar bejaka det man själv vill, alternativt undviker texter som talar om sådant som blir "jobbigt" för en själv. Det är djupt mänskligt o något vi förmodligen alla till viss del kan göra oss skyldiga till, om man t.ex. tänker på favoritställen i Bibeln.

På senare tid har jag dock stött på fler o fler som närmast helt gör om Bibeltexter o faktiskt förnekar i princip allt. Det har också förekommit genom många, många år (i kristen bemärkelse startade det redan under de första århundradena) men jag personligen har blivit mer "påhoppad" o rent personligt indragen i den diskussionen under de senaste åren.

Anledningen till det är förmodligen att jag gång på gång har ifrågasatt t.ex. de som hävdar att synd är ett förlegat begrepp, att Jesus inte dog för våra synder, att Gud i GT inte är samma Gud som i NT (eller att Gud i GT t.o.m. skulle vara hopplockad av ett antal olika gudar), attt Bibeln är sammansatt av en massa olika myter o hopkomponerad av ett gäng människor som ville kunna styra andra o det gjort rätt sent i tiden.

De som hävdar sådant vill ändå ofta kalla sig kristna, för Jesus är ju en "juste vän" o en god "inspirationskälla".

De här personerna är dessutom rätt ofta sådana som i alla fall mer än "medelsvensson" deltar i gudstjänster. Jag har dristat mig till att fråga om det inte kan kännas rätt obekvämt? Hur kan man delta i en gudstjänst men inte kunna läsa med i syndabekännelse, inte i trosbekännelsen, inte i Vår Fader o inte heller kunna delta i nattvarden? Eller gör man det ändå, fast man närmast verkar förakta det som där sägs?

Om man nu hävdar att t.ex. jungfrufödseln bara är en myt/påhitt för att göra Jesus mer spännande, att Jesu uppståndelse var något lärjungarna önskade o därför mer eller mindre självhypnotiserade sig att "se", att Jesu död inte var en offerdöd för synden har aldrig funnits - hur kan man då delta i en gudstjänst utan att sitta o vrida sig i bänken?

Helt ärligt förstår jag inte det här - hur kan man kalla sig kristen men vilja ändra på nära på allt i Bibeln? Det går givetvis om man hävdar att Bibeln ändå bara är skriven av människor o att Gud inte i egentlig mening har med den att göra. Men då går man helt emot vad Bibeln själv säger.

Gå emot Bibeln (GT o NT) kan jag i o för sig förstå att man gärna vill. Det är mycket där som är svårt, jobbigt, krävande, besvärligt att förstå o naturligtvis lättare om man gör om o försöker "plocka ner" till en nivå som både är lättare att förstå o lättare att leva med/efter. Men vad gör det med Gud, o ffa, vad gör det med vår respekt för Gud?

Egentligen blir det nästan lite roligt, detta försvar för att göra om både Fadern o Sonen o helig Ande. "Roligt" i alla fall om man har lite koll på vad Bibeln berättar om ffa Israels (judarnas) historia, men också vad som berättas i NT. Så här har ju människor gjort genom hela historien! Från Adam o Eva som rätt snabbt utnyttjade det faktum att Gud inte är en diktator utan skapade oss med fri vilja, utnyttjade det till olydnaden i att äta frukten från det enda träd Gud sagt de inte fick äta av o framåt.

Människan har gång på gång på gång utnyttjat sin fria vilja till att gå emot Gud, att försöka styra själv. Gång efter annan har människan tappat eller struntat i respekten för Gud o det har straffat sig. Genom utkörande ur Eden, genom syndafloden, genom förstörelsen av Sodom. O även i NT varnas för straff, det straff som kan komma över vissa av oss vid Domens dag.

Men visst ja.... Synden är ju förlegad så någon dom blir det ju inte frågan om....

Det får bli fler inlägg kring detta, för att inte dra ut för långt. Redan nu vill jag ändå väcka en tanke: Varför kan vi inte hålla Gud helig o därmed i respekt mer än att vi anser oss ha rätt att ändra i texterna lite som vi vill? Varför lägger vissa så stor möda på att bortförklara o verkligen själva försöka styra texten i eiseges istället för att låta texten styra o försöka förstå den i exeges?

Som sagt, jag återkommer!

Allt gott!
Eva

Sann Gud - sann människa

Jag har skrivit om det förut o detta blir förmodligen inte sista gången, det där om att så många numer inte riktigt verkar ta Jesus på fullt allvar. Nu fick dels söndagens predikan (av präst Christoffer Abrahamsson, Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) o en diskussion i en Facebookgrupp de tankarna att börja snurra igen.

Söndagens rubrik (o därmed denna veckas) rubrik var "I Jesu namn" (texterna GT:Klag 3:22-26, ep:Apg 10:42-43 o evangelietexten Joh 2:23-25).

Vi kan ta episteltexten som lite inledning här, för den säger en hel del om det jag tänker: "Och han befallde oss att predika för folket o vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande o döda. Om honom vittnar alla profeterna, att var o en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg 10:42-43 alltså.)

Det där är väl en rätt bra påminnelse om att Jesus faktiskt är något mer än den "mysgubbe" som en hel del, även inom kristenheten, gärna vill göra honom till?

Vem annars än Gud kan befalla oss att predika o vittna? Om vem annan än Gud skulle profeterna ha vittnat o talat om syndernas förlåtelse genom hans namn?

Samtidigt som vi kan läsa det i Bibeln, den Bibel som ändå är grunden för vår tro o det vi måste förhålla oss till, så dyker det oftare o oftare upp människor som vill ta bort eller förringa allt tal om synd. Den jag diskuterade med via FB skrev att h*n ser Jesus som "en personlig vän o inspirationskälla" samt att talet om synd är "förlegat".

Jag ska gärna erkänna 2 saker i min reaktion över de uttalandena - dels att jag känner mig som värsta domedagsprofeten som hävdar syndens relevans även idag o säkert kan anses tjatig om det, dels att jag närmast "ser rött" när jag läser eller hör liknande. (Jag har sagt det förut: Gud hade dåligt med stubintråd på lager när jag blev till....)

Jag kan i o för sig komma med ett "njaa...." till det om Jesus som inspirationskälla. På sätt o vis stämmer det ju. Men ändå inte. Det Jesus säger genom evangelierna är inte "Lyssna nu! Jag tycker att ni kan fundera på om det jag säger inte är ett bra sätt att förhålla sig till Gud o till människor ikring er. Kanske har ni lust att göra som jag, i alla fall ibland?" det han säger är ju istället "Så här SKA ni leva om ni vill lyda Gud!". 

Ett "försvar" för tanken att talet om synd skulle vara förlegat o att vi som hävdar motsatsen inte förstår att Jesus ju "bara" är kärlek är ganska ofta att hänvisa till berättelsen om Jesus o äktenskapsbryterskan (Johannes evangelium kapitel 8 verserna 1-11). De flesta känner till grunden i den historien tror jag: En kvinna som anklagas för äktenskapsbrott förs inför Jesus av de skriftlärda o fariseerna (som vill sätta Jesus på prov genom detta). De påpekar att Mose lag bestämt straffet för sådant brott till stening o undrar vad Jesus säger. (En rätt bra uttänkt fälla är det! OM Jesus är den han säger sig vara bör han ju absolut inte vägra att utföra Guds lag. Gör han det har de anklagelsen klar.)

Jesus verkar rätt ointresserad nästan. Sitter o ritar i sanden. Så säger han: Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.". Aj då.... Ingen av de som fört dit kvinnan vågar ju hävda sig vara utan synd, så det blir ingen sten kastad alls.

I vers 10-11 har Jesus rest sig o säger till kvinnan "Har ingen dömt dig?" o sedan "Inte heller jag dömer dig.".

O där väljer många att sluta läsa.... I synnerhet då de som vill kunna hävda att Jesus är så full av kärlek att han ju aldrig skulle hävda syndens relevans...

Mycket medvetet (jo, det är jag faktiskt rätt övertygad om när det gäller de som kan sin Bibel i alla fall) väljer man att utesluta det Jesus avslutar sitt möte med kvinnan med, orden "Gå, o synda inte mer!". 

Jag o många med mig får just den här berättelse riktad mot oss då o då. De man hamnat i diskussion med hävdar gärna att eftersom Jesus här inte dömer så ska vi inte heller o därmed ska vi sluta tala om synden som något viktigt i den kristna tron.

Den person som jag skrev om ovan, som ser Jesus som vän o inspiratör men synden som förlegad blev oerhört arg o irriterad när jag frågade om h*n då inte ser Jesus även som Frälsare. (Vilket han ju sannerligen är för denna kvinnan.) Då fick jag höra att jag satte mig till doms, vilket ju inte alls var fallet jag var bara ärligt nyfiken på just det med Jesus som Frälsare.

Jag fick aldrig något svar o kunde då heller inte fråga vad man tänker Jesus ska frälsa oss ifrån om man tänker bort synden som något förlegat, gammeldags o som vi idag vet bättre än att lägga tid på. Helt ärligt hade jag väldigt gärna velat veta för det är ju mycket intressant att försöka förstå hur andra tänker, om inte annat för att inse vad man själv tror.


Men hur hör nu detta ihop med rubriken då?

Jag tänker att det här förnekandet av syndens relevans o att Jesus faktiskt talar om synd som människans "arvedel" gör att vi ser Jesus mindre som Gud. Det talas mycket om Jesus i termer av kärlek, förlåtelse o nåd men om vi plockar bort synden vilket behov har vi då av kärlek, förlåtelse o nåd? Vad ska förlåtas om synden inte finns, inte är relevant längre? Varför är vårt behov av Guds nåd så stort om synden ändå inte finns?

Jag erkänner att jag sannerligen inte får ihop det...
Själv funderar jag vidare o hoppas att även andra kan fundera på just detta - om nu Jesus är sann Gud likaväl som sann människa o därmed har makt att förlåta, att ge oss Guds nåd, hur kan vi då "sudda bort" synden ur den kristna tron utan att förlora anledningen till tron?

Ämnet lär återkomma!

Allt gott!
Eva

Nöjd - kan man vara det?

Under december fastnade jag för en reklamkampanj som syntes på stora affischer över hela sta'n (i TV också tror jag mig ha förstått). Jag tror att det var ett telecombolag som var avsändare men jag är faktiskt inte helt säker för jag fastnade i texten o så drev tankarna iväg, var gång jag såg den.

Det stod ungefär "Det sägs att man ska vara nöjd, men det tycker inte vi. Nöj dig inte med mindre än..." .

För ett företag som vill sälja in nya produkter är det här givetvis ett självklart tanke-/uttryckssätt men mina tankar for givetvis iväg åt mer än deras produkt.

Vad säger det här om det samhälle/den tid vi lever i?

Har vi fått ett samhälle där vi hela tiden hetsas till att aldrig känna oss (FÅ känna oss) nöjda?

I jultider syns väl detta mer än annars kanske. Det stressas o springs för att handla de bästa klapparna, lagas den bästa maten, städas hemma så att hemmet ser ut som det bästa. Jag menar inte att det är fel vare sig med klappar, god mat eller ett fint hem men jag funderar över vad som blir av all den där stressen, hetsen o springet när julen är över. Är vi nöjda med hur det blev? Ser man till hur många som tydligen säljer sina julklappar på olika nätsajter redan på juldagen (eller t.o.m. julaftons kväll!) så verkar det inte så.

Har vi blivit så indoktrinerade med att aldrig vara nöjda så att även den dyraste av julgåvor inte duger o gör oss nöjda när vi väl fått den? Är det så att vi inser att den faktiskt inte vände livet o allt blev total lycka o vi kunde luta oss tillbaka nöjda o belåtna?

Jag har förstått att jag ibland retat upp folk helt omedvetet. (Kan annars ibland erkänna viss högst medveten provokation...)
Jag lever med en bra begränsad ekonomi. Delvis p.g.a. egna tillkortakommanden som gör att jag inte riktigt anser mig ha rätt att gnälla. Visst finns det saker jag verkligen skulle behöva som jag inte ser möjlighet till. Inga lyxigheter men visst, saknade ändå. Det finns saker jag nog gärna skulle kunna göra men inte har möjlighet till. Men ändå....

Jag har det jag behöver för det dagliga livet.

Tak över huvudet. Kläder på kroppen. Mat.

Egentligen är det inte mer vi faktiskt behöver, så jag är ändå rätt nöjd.

Låter jag löjligt "tjusig" o som om jag vill beskriva mig som otroligt "duktig"? Det hoppas jag inte!
Tänker någon "Så där säger hon bara för att hon är så illa tvungen leva så!"? Det kanske det ligger något i även om jag skulle vilja vända lite på det o säga att om man lever med mina omständigheter så inser man både vad man faktiskt behöver o vad man inte behöver.

Låter jag fientlig mot företagande, marknadsekonomi o dyl. o hur kan jag som beskrivit mig som borgerlig (i alla fall i uppväxt) i så fall säga så?

Det vågar jag säga att jag inte är, fientlig mot sådant. (Vad gäller politik så har jag, till min egen förvåning, upptäckt att jag bryr mig betydligt mindre numer. Inser att jag ser mig själv som kristen i första hand även i förhållande till politiken.)

Jag menar inte alls att vi ska förbjuda folk att handla. Inte ens de som köper jeans för 2.000:-, en handväska för 15.000:- eller en tavla för 50 miljoner faktiskt. Vad jag menar är att vi kanske skulle behöva lära oss att faktiskt vara nöjda ibland.

Kan man i alla fall fundera på det? Fundera på om du kanske inte egentligen kan vara rätt nöjd med ditt liv? Du kanske inte har det precis som du allra helst skulle vilja men handen på hjärtat - saknar du egentligen något för att kunna leva ett bra liv? Tror du verkligen att du blir lyckligare o mer nöjd med tillvaron om du bara får den där senaste mobilen (trots att den du har fungerar utmärkt) eller om du bara kan få "shoppa loss" ordentligt i mellandagsrean (o komma hem med en massa som du kanske aldrig använder - men du har det i alla fall i garderoben!). Kan du se dig omkring hemma o tänka att du faktiskt borde kunna vara rätt nöjd o glad (utan att snegla på andra! Bara efter ditt eget.)?

Kan du känna tacksamhet över det du faktiskt har?

Sådant skulle jag vilja att vi diskuterade lite mer.

Allt gott!
Eva

Gal. 1:10

I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva