Tro och/eller veta.

Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.

I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.

Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...

Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.

Jag får ta mig själv som exempel.

Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.

Men...

Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)

(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)

Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.

Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.

Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.

Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".

Allt gott!
Eva

Vi behöver Johannes!

I kyrkoåret är midsommarhelgen/midsommarsöndagen Johannes Döparens. Ni vet han som levde i ökentrakter, klädd i kamelhår o mest överlevandes på honung o annat han kunde finna. Han som det talats om redan av gamla profeter som den som skulle komma före o bereda väg för Guds utsände. Han som när Jesus bad honom om att få bli döpt sa att han inte ens var värdig att knyta upp hans (Jesus') sandalremmar.

Men det var också Johannes som blev fängslad o sedemera halshuggen för att han vågade tala ut sanningar, även när de vände sig rakt mot maktens män o kvinnor.

Det var Johannes som "dundrade" om behovet av omvändelse/att vända åter till Gud o Guds ord o som kallade folk för huggormsyngel m.m.

Vi behöver "johannesar" i svensk kristenhet idag!

Vi behöver människor som vågar (för det ger inte alltid pluspoäng precis...) säga saker som "Så här står det! Det här gäller faktiskt om du ska kalla dig kristen!" för det finns sådant som inte går att vare sig gå förbi eller göra om efter egen vilja.

Om jag lite tar upp tråden från förra inlägget om den stora oförståelse för o kunskap om kristen tro som jag skrev om i förra inlägget så kommer vi på rätt spår kanske. Många tänker idag att det i princip räcker med att "gilla Jesus" för att faktiskt vara kristen. Tycker man att Jesus har rätt i sitt tal om att älska alla (fast man kanske lyssnar lite sämre på talet om "även dina fiender" rätt ofta då) o att han rent allmänt var en fin man så räcker det för att vara kristen.

Men riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Paulus, den som väl ska kallas den store teologen i Nya Testamentet med alla de brev av hans hand vi har kvar, säger mer än en gång att tron på Jesus som Gud/Guds Son, på Jesu offerdöd för vår försoning med Gud, Jesus som uppstånden (faktiskt fysiskt uppstånden) är närmast ett minimikrav för att vara kristen. Paulus är också rätt tuff när det gäller omvändelse, att vända sig mot Gud o leva efter Hans vilja, förmedlad genom Jesus.

Men Jesus är också rätt tuff i sina krav! Lite konstigt uttryck kanske men fler än många talar ju mer än gärna om Jesu kärlek, Guds kärlek. Det är bra men det verkar vara rätt sällan eller i alla fall betydligt färre som har läst o insett att Jesus kräver samma kärlek av oss. Till Gud men också mellan varandra. (Dessutom verkar många, alltför många kan jag tycka, tänka att kärlek alltid innebär att tillåta en annan precis vad som helst. Det säger vare sig Jesus eller någon annan i Bibeln. Men det har jag skrivit om förut o kommer förmodligen att återkomma till, för det är en teologi som verkligen "stör" mig för den förminskar Guds omsorg om oss.)

För en tid sedan skapade både någon insändare o en intervju i Kyrkans Tidning viss debatt. Bl.a. det faktum att ca 25% av SvKs (Svenska Kyrkans) präster inte tror på Jesu faktiska uppståndelse o att en präst i intervju sa att det väl inte spelar roll om Jesus ruttnade bort i en grav eller uppstod. Jag fick läsa flera gånger.... Självklart spelar det roll! OM Jesus inte uppstod så som Petrus, Paulus, alla evangelisterna o andra av de som tecknat ner texterna vi har i Nya Testamentet påstod så innebär det ju att de ljuger. Eller då möjligen var synnerligen påverkade av någon dåtida drog som förvillade deras sinnen under åtskilliga år... Och OM de ljög för att likt nutida "selfie-narkomaner" skaffa sig tillräckligt många "gilla" o följare - då kan vi ju inte tro på något alls som är skrivet i Bibeln. Eller?

Jag läser just nu Göran Skyttes bok "Förvandlingen" (rekommenderas varmt!) o igår ett avsnitt där han o Wilfrid Stinisen (karmelimunk i Norraby kloster o samtalsvän med G.S.) o förf. diskuterar berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Göran erkänner för sin vän att det ju är lite svårt att tro på o får väl frågan ungefär: Men du tror på uppståndelsen? Jodå! blir svaret.

Jag log glatt o brett där jag satt i sängen o läste!

Hur många har jag inte hört protestera mot den där vattenpromenaden Jesus företog o sagt saker som "Det kan man ju inte!"? Nej, "man" kan inte men nu är det Gud vi talar om! Protesterna/ifrågasättandet har faktiskt kommit även från präster som sagt något typ "Men man MÅSTE inte tro på precis ALLT". Nehej.... Hur väljer vi då vad vi tror på? Kan man som prästen som väljer att tro att Jesus ruttnade i en grav (för uppstå går ju inte ju!) välja ut att inte tro på det men säga sig tro på tillräckligt mycket annat för att ändå kalla sig kristen o t.o.m. bli prästvigd? Jag skulle svara nej.

Jag ska dra iväg lagom men vad jag alltså skulle vilja ha är dels en rejäl o ärlig debatt om vad det faktiskt kräver att vara kristen. Vad kan sägas vara grundkriterium för en kristen tro? Kan vi verkligen välja o vraka lite hur vi vill o ändå kalla oss kristna? Kan vi välja att inte tro på visst men på annat utan att kalla t.ex. Petrus o Paulus för lögnare? O OM vi antyder de ljuger - vad tänker vi då om resten?

Debatten finns o försiggår lite här o där, det är jag givetvis medveten om, men nog önskar jag ibland (rätt ofta) en nutida Johannes som inom SvK kunde stå upp o dundra lite.

Allt gott!
Eva

"Tro får du göra i kyrkan!"

Det uttalandet eller liknande om att begränsa tron till något man ägnar sig åt i kyrkan (eller synagogan, moskén, templet) tycker jag hörs o syns än mer i debatt numer o jag har funderat en del på varför.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad i o för sig men anledningar är alltid roliga att försöka lista ut. Om inte annat så för att många bekanta från andra länder blir oerhört förvånade när de upptäcker hur "folk i gemen" här i Sverige tänker om tro. I många länder i olika delar av världen är det ju snarast brist på tro som väcker förvåning, oavsett om man antas ha en kristen tro eller annan.

Varför är Sverige närmast lite unikt i misstron mot tro o den djupa okunskapen om vad tro innebär? För jag vågar säga att det är mycket okunskap det handlar om.

Ett svar, förmodligen det viktigaste, har jag fått genom min nyfikenhet på hur debatterna kring Svenska Kyrkan sett ut, i kyrkan men också i Riksdag, media m.m. En del visste jag väl om de debatterna men jag fick också nyligen tipset att läsa "Statskyrkodebatten" (Carl Arvid Hessler). Den är utgiven redan 1964 men jag var ute efter just bakgrunden till den debatt vi har idag så det passade perfekt det.

Mycket i boken blir jag förvånad över att jag känner så väldigt väl igen från debatten idag! Det går inte att komma ifrån att ffa Socialdemokraterna har kämpat, stridit o debatterat för det som för ca 100 år sedan (smått skämtsamt men det ligger mycket allvar bakom) kallades för "Kungliga Salighetsverket". Man ville, rakt uttalat av rätt många, mer eller mindre avkristna kyrkan o göra den till ett statligt verk bland andra. Gå från "Helig, helig, helig" till "trevlig, trevlig, trevlig" som någon så träffande beskrivit det.

I detta kom också fram fler o fler tankar om att tro var något människor skulle få kunna ägna sig åt i kyrkan om söndagarna - alla andra dagar skulle det tänkas "rationellt o klart" för att inte på något sätt störa samhällslivet, den "heliga" produktionen o det politiker bestämt. De tankarna har det arbetats hårt för o resultatet av det är vad vi ser idag.

Idag har vi ett samhälle där "vanligt folk" har kommit så långt ifrån att förstå vad (t.ex.) kristen tro är så det är rent skrämmande. O farligt skulle jag vilja påstå.

Skrämmande för att många inte förstår hur tro egentligen fungerar. Nu finns det väl fortfarande de man skulle kunna kalla "söndagskristna" men vi är också väldigt många som lever i o med vår tro 24-7-52.

Som kristen kan du helt enkelt inte bara klä dig i tron på väg till kyrkan på söndagen o sedan lägga av dig den när du går ut genom kyrkporten. Kristen tro, kristet liv påverkar hela ditt liv. Som kristen tar du beslut efter "WWJD" (What Would Jesus Do). O jag förutsätter liknande för t.ex. judar, muslimer, buddister.

Det är väldigt svårt att få respekt för det o slippa bli kallad fullkomligt tokig...

Att jag tror denna brist på förståelse för troende är farlig för samhället beror på våra invandrare o integrationen. Försök att tänka dig själv om du kommer till ett land som närmast föraktar t.ex. att du som kvinna bär slöja. Ett land där många bara ser det som att du är förtryckt av män o inte alls ser det religiösa som ligger bakom. Missförstå inte nu - jag håller inte med om påbud gällande slöja men jag kan ändå förstå. Oavsett om du har valt slöjan själv eller om du känner dig mer eller mindre tvingad bära den så är det tron på Gud som är grunden. Antingen är det du själv som tror att Gud vill ha det så eller så är det de män/den omgivning som får dig till slöjbärande som tror så. O Gud går man inte emot!

Naturligtvis vill jag att även vi troende kristna ska kunna mötas med mer respekt för vår tro men vi behöver en större förståelse för tro också för andras skull. Vi skulle behöva gå helt emot det politiker arbetat för så länge o börja förstå att tro inte är något du bara tar till när du känner för det - tro genomsyrar hela livet.

Allt gott!
Eva

som nu ska försöka få ner funderingar här lite oftare. "Hårddisken" i huvudet behöver allt rensas ibland...

Ensamstående och kristen

Aningens missvisande rubrik kanske för mycket av det jag kommer att skriva om förekommer också i rent "värdsliga" sammanhang. Missvisande blir det också om ni kopplar det skrivna till sammanhang jag är i idag; erfarenheterna är inte bara mina o inte bara från kyrka.

Jag blev påmind om en diskussion jag var med i för ett antal år sedan. En mycket blandad grupp av människor där den enda samhörigheten var att vi alla var ensamstående (det var dock inte därför vi samlats). Nu dök minnena upp när det nyss var "Äktenskapets dag" i kyrkan o direkt efter "Alla hjärtans dag".

Diskussionen/erfarenhetsutbytet i den här gruppen kom att handla om synen på oss ensamstående, både "bland allmänheten" o i kyrkan o det vi var väldigt överens om var att man kan känna sig såväl illa sedd/tilltufsad/mindre värd som väldigt full i skratt.

Utanför kyrkan kan det ibland bli illa nog hur man ses o behandlas, såväl av enskilda som t.ex. vid resor/hotellvistelser, men om normen även där ofta är tvåsamhet/familj så är den normen än starkare i kyrkan. Helt förståeligt med tanke på "föröka er o uppfyll jorden" men inte desto mindre sårande ibland. Jag minns väl en av personerna i gruppen som sa ungefär "Om man känner sig misslyckad ibland till vardags så är det inget mot vad man kan göra i kyrkan.".

Nu är jag inte säker på att jag kommer ihåg hela listan av typer som vi faktiskt gjorde upp men jag ska försöka beskriva hur vi tänkte o kanske ge en liten ledtråd till vad som kunde behöva tas upp för att även vi utan familj ska bli o känna oss helt accepterade.

Vi kan börja med De överseende.

De skulle också kunna kallas "Tycker synd om:arna".
De personerna kan verkligen få en att känna sig totalt misslyckad! De finns i kristna kretsar likaväl (o kanske än mer) som utanför. Det är de som undviker att tala om egen familj o kan titta oroligt efter ens reaktion om de råkar försäga sig o göra just det t.ex. inför storhelger, semestrar eller liknande. De kan t.o.m. undvika att tala om vad de gjort en helg för att inte "såra". Vad de inte inser är att just det beteendet, att på något sätt bli just tyckt synd om, ofta sårar än mer.

Lite i samma kategori finns De smått nedvärderande.
Den kategorin är helt klart mest förekommande i kristna kretsar. Det finns de, rätt få men nog finns det fullt tillräckligt av dem, som verkar ifrågasätta om man verkligen kan vara "riktig kristen" om man inte lever i tvåsamhet åtminstone. Jo, nunnor o munkar givetvis men om man inte tagit det steget? Få av dessa skulle säga det rakt ut men de avslöjas med att mer än gärna ta upp äktenskapets välsignelse o gärna då också att "det aldrig är för sent" (även om barn skulle vara det). Det är ofta lite av att en kvinna väl inte riktigt är en riktig kvinna om hon inte fött barn o en man som inte har en kvinna vid sin sida.... Vad är han för typ egentligen?
En grupp med tankar som kan gör vem som helst missmodig o leda till väldig nedvärdering av en själv.

Rätt nära släkt med den gruppen är också De oroliga.
De är i o för sig lika vanliga i kristna kretsar som i sekulära. Det är de där som för sitt liv inte kan förstå att en ensamstående inte alltid är ute efter att "fånga en partner". Ser de dig prata med deras egen maka/make (av motsatt kön mot ditt) så blir de oroliga o kommer gärna snabbt o ser till att markera vilka som hör ihop.

Denna typ gör mig riktigt, riktigt arg!

Nu kan det visserligen diskuteras hur deras förhållande egentligen ser ut om de blir så oroliga men det säger också en del om vad de tänker om oss ensamlevande. De måste ju tro dels att vi ständigt är "på jakt" dels att vi då gärna skulle ge oss till att försöka charma någon som redan är gift. (Med allt vad det innebär av sårande av många människor - vad tror de om oss?)
Det är oerhört sårande att bli förutsatt kunna/vara ute efter att göra sådant!

I gruppen oroliga kan man också sortera in dem som tror att ensamstående av någon sorts automatik blir förälskade i alla av motsatt kön (jo, jag säger det så, det är där min erfarenhet finns). De är visserligen rätt rörande på många vis - de där som uppenbarligen har så god självkänsla att de mer eller mindre tar för givet att alla blir kära i dem. Men de är också rätt irriterande...

Sist här hamnar de som kan vara smått jobbiga men samtidigt också fnissas o suckas en del över - Äktenskapsmäklarna.

Det är de som så fort de sett dig prata mer än 2 gånger med någon hör kyrkklockor o Mendehlson o ser ringar o ris o konfetti i luften. De vill så väl o tänker ofta igenom noga om de ska försöka "puffa på" parbildning eller avråda. Men de kan bli oerhört irriterande i sin välvilja. (De ska dock helt särskiljas från de som går omkring o "tror" en massa saker. "Mäklarna" har goda avsikter, de som "tror" ägnar sig ofta åt skvaller av värsta sort.)

Har jag då någon särskild anledning att ta upp detta?

Jo, jag tycker att man ibland borde vända på problematiseringen, o då ser jag kanske främst till kristna kretsar. Jag ska inte påstå att vi ensamstående ses som direkta problem, inte alls, men jag skulle ändå vilja att man tänkte över om det är den ensamme o inte de "tvåsammas" syn på den som skulle diskuteras? Kan man som kristen tänka sig att det t.o.m. kan finnas en Guds plan i att vissa av oss aldrig hittar någon att leva med? (Något jag själv undrar över i mitt liv.) Hur gör vi för att även ensamlevande fullt ut ska accepteras?

Jag vet inte. Jag har en bok på ingång som jag hoppas ska ge några ledtrådar o kanske kommer det mer här när jag läst den.

Under tiden kanske du själv, särskilt om du lever i tvåsamhet, kan fundera på hur du själv bemöter de ensamstående i dina sammanhang oavsett om det är i kyrkan eller andra?

Allt gott!
Eva

"Trosgemenskap men inte åsiktsgemenskap"

Den frasen, att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap i Svenska Kyrkan!" (annars förkortat SvK) som så gärna upprepas från många nivåer inom organisationen, anställda lika väl som förtroendevalda, har jag utvecklat en svår allergi emot.

Den mer eller mindre utslungas ofta i vad som verkar vara försök att helt enkelt få slut på diskussion o debatt, det är en sak. En annan, o då viktigare kanske, sak är undran om det ens stämmer? Är det inte bara en "bra grej" man kommit på att man kan säga för att just tysta ner andra?

Jag lutar då starkt åt att det mest är så att man tycker man kommit på en väldigt bra formulering...

I o för sig är det så SvK borde vara - vi borde verkligen vara en tros- men ej åsiktsgemenskap. Men är vi det? Är det inte snarare så numer att man verkar arbeta för att det ska bli både ock?

Först måste man väl då inse att åsikter o tro egentligen inte kan jämföras.
Åsikt är i min tanke något du har o använder när du röstar i val till Riksdag, landsting o kommun, när du väljer bil/kläder/musik/färg på tapeter, när du väljer hundras eller vad du ska äta till middag. Åsikter är något som handlar helt om ditt eget val. Ibland i samarbete med andra men i grunden ändå ditt eget val. Åsikter är också något som du, helt efter eget huvud, kan ändra.
Tro kan du faktiskt aldrig styra helt själv, även om många gör ack så tappra försök. Där har du alltid en annan att ta hänsyn till o räkna med, nämligen Gud. Ändra/göra "justeringar" i din tro kan du göra vartefter du lär mer o får nya insikter, men den är ändå aldrig din att helt definiera, det finns sådant du är tvungen att förhålla dig till. (Ja, om du nu inte hör till de som helt igenom tänker att vi måste ändra för att det ska passa "dagens människor" då kanske...)

Så till användningen av frasen då, hur väl lever egentligen SvK upp till den?
Inte särskilt skulle jag hävda.

När man säger att vi inte ska vara en åsiktsgemenskap håller jag givetvis med. Det ska inte betyda ett enda något om vilket parti du röstar på t.ex. när du söker dig till kyrkan. SD eller Kpml(r)-typ är givetvis lika välkommen som S, C, MP eller annan av många sedda som mer "rumsrena". (Sedan kan jag ha svårt för att få ihop kristen tro med vissa partiers ideologi, men det är en helt annan sak. Välkomna är dessa människor ändå!)
Så långt är det bra, men vilket håll strävar egentligen ledningen i SvK?

Nyligen sa en av topparna inom Kyrkomötet, Wanja Lundby Wedin, i en intervju om hur KM agerat när det gäller ev. förbud mot prästvigning av kandidater som har en traditionell man-kvinna-syn på äktenskapet att hon hoppas det ska väljas ledamöter till ett nytt KM som har "rätt åsikt" så att ett sådant beslut kan gå igenom. Då kan man kanske invända att det är just KM hon vill ha som mer eller mindre åsiktsgemenskap o inget annat men.... KM är kyrkans riksdag. Det KM beslutar gäller hela vägen ner till minsta lilla församling, alla har att rätta sig efter det. Vilket gör att det påverkar även varje enskild medlem. O vad ger det då för konsekvenser för oss som har den traditionella äktenskapssynen, när vi t.ex. inte kan vara säkra på att finna en präst som fullt ut respekterar den tron i vår egen församling? (Så är det redan idag i o för sig.)

Där tycker jag att man faktiskt siktar mot en rent påtvingad åsiktsgemenskap.

Trosgemenskap då, det har vi väl?
Jag blir mer o mer osäker faktiskt. Kan vi egentligen säga det när vi har så stora skillnader i hur man ser på Guds tanke om skapelsen/skapelseordningen t.ex.? Eller när det finns så stora skillnader i hur vi ser på sanningshalten i sådant som jungfrufödsel, synd, Jesu offerdöd o faktiska uppståndelse. Jag har läst lite (erkänner att jag faktiskt inte orkade djupläsa utan valde delar lite) Jonas Gardells böcker om Gud respektive Jesus. Jonas är vad jag vet också medlem i Svk men jag kan då säga att jag känner väldigt lite trosgemenskap med honom. (Nu tas han som exempel här för det är ett namn många känner igen. Han är inte ensam om sina tankar.)

Varför är jag då kvar i SvK? Inte en enkel fråga men jag är döpt o konfirmerad där, jag har varit kyrkvärd o aktiv på andra sätt. Jag envisas med att tänka att det är min kyrka också, även om jag ofta förtvivlar. Jag går inte längre i gudstjänst i "vanliga" SvK dock utan håller mig till EFS. Jag har någon sorts, naiv kanske då många "strider" har gått genom SvK utan mycket resultat, att det ska komma till ett riktigt avgörande denna gång. Att SvKs ledning till slut faktiskt gått för långt bl.a. i att inte leva upp till den där frasen om åsikter o tro. Jag ska dock inte påstå att förhoppningarna är så väldigt höga.

Allt gott!
Eva

Ensamhet

(Först en varning som jag ber er att ta på största allvar: Läs inte in någon specifik person i det jag skriver här! Inte mig själv o inte heller annan som någon kanske skulle kunna tro sig kapabel identifiera. En del erfarenheter är mina egna men de är uppblandade med andras o inga svar kommer att ges på vad som är vad.
Läs inte heller in specifikt sammanhang. Mina egna intressen finns i kyrka såväl som hund/katt, handarbete o litteratur. Andras finns i andra sammanhang.
Läs däremot gärna in ett problem som kan gälla många personer likaväl som många olika sammanhang.)


Hur känner du för ordet ensamhet?
(I den negativa bemärkelsen då, inte som det som Linus Jonkman så klokt kallar självsamhet. Det är milsvida skillnader.)

Lite obekvämt kanske? Särskilt om du också tänker det i varianter som den ensamme. Det brukar vara ett epitet som de flesta är rätt rädda för att få som stämpel på sig själva. Det väcker tankar om "konstighet" o utanförskap, eller hur?

Jag blev nyligen uppmärksammad på något så enkelt som en samtalslista på en telefon, en lista som sparats under ett år o nu kollades av vid nyår. En hel del sorgsenhet var inblandad när det bestämdes att samtalsloggen skulle sparas ett helt år för det fanns nog en misstanke/farhåga om hur den skulle se ut. Och jodå - nästan värre än befarat. Under ett års tid kunde 3 (TRE) samtal identifieras som ringda av någon som "bara" ville höra hur mottagaren mådde eller prata bort en stund.

Tre sådana samtal på ett helt år....

Visst hade det ringts in en del annat också. Vissa personer i o för sig rätt sällan o bara när de ville ha något, i form av handfast hjälp t.ex., av den uppringda men de samtalen är liksom inte samma sak.

I samma veva nu nyligen kom en annan sak på tal. Det där med att vara oerhört ensam även om man har ack så många ikring.

Tänk dig att du är den där som alltid ställer upp i en förening eller församling eller liknande. Du är den som kommer på varenda sammankomst, ställer upp o fixar fika, kör din bil o hämtar folk o handlar o så. Du gör det här för att du själv vill, inget annat, o visst får du tack o andra pratar med dig där o då men.... Den gång du inte står bakom kaffedisken eller fixar det ena o andra är det ingen som pratar med dig mer än säger ett kort "Hej!". O kommer du inte alls så är det ingen som frågar efter dig mer än i tanke på vem som ska fixa det som du inte är där o gör.

Jag minns berättelsen från en bekant för rätt många år sedan. H*n var djupt engagerad i en förening där en hobby fört människor tillsammans. H*n var en av dem som fixade o ordnade o visst fick tack för det. Fanns inte minsta spår av bitterhet hos den människan. Så var h*n borta flera månader. Ingen hörde av sig, inte ens för att "klaga" på att h*n inte hörde av sig.

Lagom till årsmöte är h*n i form för att återvända o gör det med glädje. Men gick därifrån med något helt annat...

På detta årsmöte ställer sig en annan medlem upp o talar om hur fantastiskt fint det är med den sammanhållning man har i föreningen. Hur man bryr sig om varandra o ingen, vare sig man engagerar sig väldigt mycket eller knappt alls behöver känna sig utanför, behöver man stöd så finns det alltid att få, alltid någon som kollar om någon är borta o.s.v. i ett rätt självgott tal. (Jag fick det refererat av fler.) Då "spricker" det för min bekant som annars sällan höjer sin röst i negativt tal. H*n ställer sig upp o frågar om någon möjligen saknat h*n de senaste månaderna? Spridda harklingar hörs o någon mumlar om att "jo, nog har det kanske undrats lite....". En av de där "nu ska alla vara glada"-typerna (som man faktiskt kan bli rätt irriterad på ibland) ställer sig upp o säger "Men berätta nu då! Håll oss inte på halster! Vad har du gjort för kul?"

"Jag har behandlats för cancer...."

Ni kan föreställa er tystnaden.

Ni får orka med ett exempel som faktiskt är från kyrkans värld också. Har man som jag varit både kyrkvärd o den som kokat en väldig massa kaffe kan man ha haft förmånen höra rätt många historier om ensamhet även i det sammanhanget. O den förmånen har jag haft...

Tänk dig att du kommer till gudstjänst i princip varenda vecka. Du möts av hälsningar o så men du sitter större delen av gudstjänsten o funderar på om du ska våga dig på kyrkkaffet efteråt eller ej. Ska du hoppas på att "hamna med" i samtal eller frukta att mest sitta tyst o gå därifrån med en klump i magen? Du har varit med i många år o känner de flesta men kanske är lite svårplacerad för du passar liksom inte in i någon av de grupper som, faktiskt, ofrånkomligen bildas i detta sammanhang lika väl som andra. En del söndagar tar du chansen, andra finns inte orken där.

Eget ansvar?
Självklart finns det. Är du ensam o vill ändra på det har du givetvis ett eget ansvar att göra något. Men.... T.ex. det här med olika grupperingar är något som jag ofta hört ses som ett hinder. Du tränger dig inte gärna på i en grupp där alla känner varandra sedan barnsben/ungdomstid om du är ny i sta'n. Du tränger dig inte gärna på barnfamiljerna även om du är i samma ålder men inte har barn (samma gäller äldregrupp med barn o barnbarn).

I vilken mån du är förmögen att helt själv ta ansvar för att bryta ensamheten beror ju också i många fall på varför den finns där. Den som varit mobbad kan t.ex. ha vant sig så pass att alltid lämnas utanför att det ses som det normala. Det samma gäller ofta den lite blyga. Många gånger kan man orka att mer eller mindre strunta i det, ta plats lite ändå o så tänka att "Ja ja - du är ändå van! Det är så här ditt liv ser ut, det är bara att acceptera." men andra dagar drar man sig istället undan för att undvika att bli ledsen. Igen. Och då ses man givetvis som än "underligare" o andra får dessutom lätt att säga "Vi ska inte tränga oss på!". (Vilket är en väldigt praktisk bortförklaring för att slippa göra något kan jag tänka.)

Lösning? Finns det sådan? Om jag nu "gnäller" över detta måste jag väl lämna förslag på lösning också?

Det handlar väl egentligen om det gamla vanliga, att faktiskt se varandra. Det handlar kanske lite också om mod, från båda håll. Mod från den ensamme men faktiskt i minst lika hög grad mod från den som faktiskt ser o funderar på att göra något. Det handlar också om att prioritera. Många skyller mer än gärna på fulla kalendrar, men om kalenderna är så full att du inte har tid för 15 min telefonsamtal (som inte sker medans du handlar....) eller ett mail eller PM på Facebook - då skulle jag säga att det är du som har problem.

Vad är det värsta som kan hända? Den ensamme vet, väldigt väl, att kontaktförsök kan betyda att det blir ännu jobbigare. Den som försöker dra in den ensamme kan möjligen känna sig aningens "misstänkt" vad gäller varför - bryr du dig verkligen? (Jag glömmer aldrig den som berättade att den tanken alltid dök upp, för det blev oftast bara en gång personen blev tilltalad, se'n tyckte väl den kontaktande att h*n "gjort sin plikt") Men det överlever du, i alla fall om du faktiskt bryr dig.

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag alls det som kanske kan ses som väl privat (men kom ihåg den inledande varningen!)?

Det finns en väldigt enkel anledning - jag är helt enkelt oerhört trött på att stöta på människor som är så ledsna över en ensamhet de faktiskt inte borde behöva leva i! Och jag vill väldigt gärna påpeka att det finns ensamhet även i det man ser som gemenskap för det tror jag är något vi måste tänka mycket, mycket mer på. Det är inte bara den som sitter för sig själv hemma hela tiden som känner sig ensam. Det kan lika gärna vara den som sitter mitt ibland er andra.

Fundera gärna lite på det.

Allt gott!
Eva

Den Heliga Skrift - eller?

Nu finns det väl i o för sig en hel del jag minns från de 2 terminerna i S:ta Claras Lärjungaskola, en del mer medvetet en del sådant som "bara finns" i hjärnan numer. Ett tillfälle minns jag dock särskilt väl o det minnet dyker ofta upp när Bibeln kommer på tal i ett eller annat sammanhang:

Det måste ha varit första eller andra veckan. Lång o gänglig kyrkoherde emeritus håller lektion om Bibeln o talar om att hans egen favoritöversättning är Svensk Folkbibel. För att han tycker om den översättningen jmf med Bibel 2000 men en sak sticker särskilt ut - på försättbladet i SFB står "Bibeln - Den Heliga Skrift" men i 2000 står det bara "Bibeln". (På andra försättsbladet i min står "Bibeln - Bibelkommissionens översättning".)

Det kan synas vara en bra liten skillnad i mångas ögon, men jag tycker (liksom denne kh em då) att det säger en hel del.

Det säger en hel del om hur vi tänker på Bibeln att man väljer bort de där orden som stått i vad jag förstår alla tidigare översättningar. Varför vill man inte ha den betoningen på att här är det faktiskt något heligt du håller i? Innehållet här är något speciellt o inte vilken roman som helst.

Möjligen kan man hävda att Bibeln som sådan ändå ska ses som helig, att man inte behöver påpeka det, men jag undrar...

Rätt ofta dyker det ju upp människor som hävdar att Bibeln bara är skriven av människor. Senast läste jag om de som mer eller mindre hävdar att Gamla Testamentets Gud är hopsatt av x antal gudar, hopsatt av människor som dels väl ville ha något att tro på, dels ville ha något att mer eller mindre skrämma andra till lydnad med. För inte så länge sedan påstod t.o.m. en högt uppsatt präst att evangelisten Johannes skulle lagt ord i Jesu mun i efterhand för att göra texten bättre.

Jag har förstått att många försöker göra evangelierna t.ex. betydligt yngre än vad de är, försöker hävda att det alls inte är ögonvittnen eller nära medarbetare till ögonvittnen som skrivit. Det görs försök att så tvivel genom att peka på att Bibeln ju skrivits av x antal ggr innan boktryckarkonsten uppfanns. O.s.v., o.s.v., o.s.v....

Och visst - det är inte alls enkelt att förstå det här med "utandad/inspirerad av Gud o nedskriven av människor" som Bibeln beskrivs. Men hur ofta stöter vi inte på sådant som inte är alldeles enkelt att förstå med Gud?

Det som verkligen förbryllar mig med de här tankarna om att Bibeln skulle vara, i huvudsak då, ett påhitt av människor (med en otroligt fantastisk idérikedom o förmåga att hålla ihop komplicerade historier då) är vad det egentligen gör med tron.

OM Bibeln skulle vara ett mänskligt verk rätt igenom - varför ska vi då alls bry oss om den?

Om Bibeln inte är Guds ord utan människors - vad säger den oss då? Visst, den kan ändå lära en del om hur vi behandlar varandra t.ex. men varför skulle vi lyda de råden alls om det bara är andra människors idéer? Då kan vi ju strunta i de tankarna o åsikterna lika väl som vi kan strunta i vännens råd om vi inte gillar dem.

O det är kanske där det landar? Om man hävdar att Bibeln inte är Guds ord, att Bibeln inte är Helig Skrift så kan man ju hävda lite vad man vill om läran den ger. Man har då full frihet att läsa de verser som man tycker stämmer in/är snälla mot en själv o också att göra om det som inte passar en. Man får full frihet att styra själv istället för att försöka lyda Gud o låta ordet styra. (Jo, jag är givetvis lite kvar i eiseges vs exeges som jag skrev om i förra.)

Att det då har blivit så här, att man gärna hävdar en människoskapad Bibel, är ju inte det minsta konstigt. Genom alla tider har människor velat o trott sig kunna styra allt själva. Något av det svåraste vi kan ställas inför är väl att behöva lyda någon annan o om det då dessutom är någon (Gud) som inte kan ses med blotta ögat, tas på o frågas ut öga mot öga, kanske bråka med mer direkt - ja då blir det än värre o vi väljer att ta över o bestämma själva.

Är jag då så duktig på att lyda o är det därför jag tänker o skriver så här? Tvärtom skulle både jag själv o många under ffa min uppväxt säga! Jag är väldigt mycket "Kan själv!" både i praktiska saker o i tänkande. Som exempel kan tas att jag som handarbetar mycket är oerhört bra på att sprätta sömmar, efter alla de gånger jag tyckt att jag säkert vet precis hur det ska göras o struntat i instruktioner...

Därför är det egentligen rätt förvånande även för mig själv att jag tänker som jag gör när det gäller Bibeln. Eller så är det inte förvånande alls....

Om nu Bibeln verkligen är Den Heliga Skrift o innehåller Guds ord som jag tror (o det är tro, om än ibland gränsande till visshet, vi talar om) så är det som där är skrivet värt att ta på fullaste allvar.

Om Bibeln inte är Den Heliga Skrift o inte innehåller Guds ord utan människors påhitt så kan jag lika gärna slänga ut hela traven på bilden högst upp o fylla hyllan med annat för då kan jag inte ta den på allvar o respektera den alls.

Det är faktiskt där skiljelinjen går: är Bibeln Guds ord så har vi en tro att vila i o stå på, är den inte det så har vi ingenting.

Allt gott!
Eva