Är alla verkligen välkomna?

I den valrörelse som nu pågår inför kyrkovalet är just det med att alla ska vara välkomna till/i Svenska Kyrkan något som många av nomineringsgrupperna (som det heter i detta val, motsvarar parti i andra) trycker hårt på. Något förvånande kan nog många av oss tycka för är det någon som sagt motsatsen? Jag kan erkänna att jag sedan rätt länge blir bra arg på det där "snacket", en ilska som inte blivit mindre med tiden. Och i vissa lägen har jag lite svårt att vara helt diplomatisk, debattera helt "snällt" o.s.v. så nu tänker jag säga det rakt ut:

De som talar mest om att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan ljuger! Det är inte alls det de menar. Välkomna ska bara de vara som tycker (och det verkar ofta viktigast) o tror som de gör.

Jag ska naturligtvis försöka förklara varför jag anklagar dem för lögn.

I mitt debatterande i just detta är det ofta Socialdemokraterna o ÖKA (Öppen Kyrka för alla) som står på motsidan. Det finns fler som upprepar detta om "alla välkomna" i parti o minut men de har en liten särställning där. Nu ska jag inte ägna mig åt att endast klanka ner på vad jag tycker de gör fel men det måste ändå påpekas att det är i de nomineringsgrupperna (S i synnerhet, som hel grupp) man återfinner de som hårdast kämpar för att den s.k. väjningsrätten för präster ska tas bort. Väjningsrätten som innebär att präster inte kan/får tvingas frångå sin tro vad gäller äktenskapet.

De 2 grupperna tillsammans med en del andra är också ofta bra högljudda om att vi i Frimodig Kyrka kan kallas "kvinnohatande homofober". (En närmast förkortning jag såg i en debatt nyligen.) Det där närmast roar mig faktiskt...

Jag vågar påstå att om det finns någon grupp bland de som ställer upp med kandidater i kyrkovalet (o nu tänker jag då riksnivå o kanske också de som finns från Sthlms stift) som faktiskt står för att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan - så är det Frimodig Kyrka!

Hur kan jag då säga det? I FK finns ju kvinnoprästmotståndare t.ex. De vill ju inte "släppa fram" kvinnor i kyrkan! Och FK vill ha civiläktenskap - bara för att slippa viga enkönade par - då vill man ju inte ha homosexuella i kyrkan!

Jag har funderat mycket på de där slutsatserna. För det är så många säger - vill man inte ha kvinnliga präster så är man emot, t.o.m. hatiskt, mot kvinnor, vill man inte viga enkönade par är man på samma sätt emot/hatisk mot hbtq.

Ärligt talat suckar jag mycket över de påståendena.

Så läser jag FKs program.

Vad som sägs där handlar faktiskt helt om att just alla ska vara välkomna. Det handlar om att försöka hitta en väg där både liberala troende o vi mer traditionellt kristna ska kunna samsas i kyrkan. För att ingen ska behöva känna sig utmobbad.

Vad gäller civiläktenskap så håller jag helt med den skrivning som säger att, särskilt efter kyrkans "skilsmässa" (mer en relationsförändring) från staten så är det rätt underligt att kyrkan fortfarande sköter juridik åt staten. För vigsel, ingående av äktenskap, är en juridisk handling. Välsignelse av ett äktenskap är kyrkans sak. Ingenting säger att inte vi i Sverige skulle kunna dela på det så som man gör i många andra länder. För kyrkans del skulle det säkert inte lösa alla problem (jag kan ju redan "se" motionerna från vissa grupper som då vill tvinga präster välsigna istället) men förmodligen underlätta. Det skulle innebära att en stor anledning till osämja o bråk mellan olika bibelsyner ändå kunde lätta.

Skrivningarna om kvinnoprästmotståndare handlar också om att försöka finna försoning snarare än att förbanna o förvisa de präster som tolkar Jesu ord så att det bara är män som kan vigas till prästämbetet. Försoning o ärliga försök att leva tillsammans i kyrkan. När det nu, så många år efter att de första kvinnliga prästerna vigdes, ändå finns (även unga) präster om säger nej så bör man kanske inse att det "problemet" inte var så lätt att bli av med som man tänkte tycker jag.

(Jag kanske ska påpeka att jag själv tänker att det i kvinnoprästfrågan är allra lättast se hur man kan tolka Bibeln olika. Vad gäller äktenskapssynen har jag svårare för det.)

Det riktigt stora problemet i de här frågorna är kanske ändå inte "kyrkligt"? Mycket av det som sägs i debatten, inte bara i dessa frågor, är det helt omöjligt att få en teologisk grund till. För mig är det då självklart att i princip alla beslut i kyrkan ska kunna "backas tillbaka" till den kristna tron. Men visst - jag har också insett att många som idag talar om o även deltar i kyrkan ser den som vilken institution som helst. Jag läste en s.k. tweet nu på morgonen. Den var postad av Jonas Nordén som jag inte har mer koll på än att han varit ute som missionär för EFS (Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, rörelse inom SvK). Han skriver: "Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så har jag tänkt länge, o många med mig. I den debatt som nu pågår visar det sig oerhört tydligt att många anser kyrkan helt ska anpassa sig efter världen. Göra som världen gör o så kanske släppa in Gud lite grand på ett hörn. Om Gud gör som vi vill, vill säga. Det är oerhört tydligt att många inte har en tanke på att Bibeln bör läsas för att se vad Gud vill av/med oss - inte för att kolla om det är något man kan gå med på. 

Men vi i Frimodig Kyrka har ingen tanke på att stänga kyrkportarna för de som tänker så! Vi vill att kyrkan ska presentera Guds ord o vilja men naturligtvis i allra högsta grad också Guds nåd o kärlek. Det vi inte vill är att kyrkan i allt ska gå i "världens" ledband, för det går helt emot vad Jesus ber oss om.

Att inte gå i världens ledband, den värld där du kan bli borttagen från en vänlista på FB om du röstar på fel parti t.ex., innebär bl.a. att vara verkligt välkomnande mot alla, även de som inte alltid tycker precis som du/vi/ni. Den kristna principen vore det trevligt att se hos fler nomineringsgrupper!

Så mycket kort om det med "kvinnohat". (Återkommer kanske till det.)
Jag debatterar en hel del. Jag är kvinna. Har inte teologisk utbildning (ingen utbildning alls). Jag har ofta slagits av en sak i debatterna - jag bemöts med betydligt större respekt av de män som tolkar Bibelns ord som att prästämbetet är bara för män. Förminskandet, förlöjligandet, hånet o klapparna på huvudet kommer alltid från de män som ser sig som mer feministiska. O det då oavsett vilket ämne det talas om är kanske bäst att påpeka. Det är faktiskt fascinerande...

Rösta nästa söndag! Helst ser jag givetvis att ni röstar på Frimodig Kyrka men ffa att ni röstar på en opolitiskt lista.(Jag skulle ju då säga POSK som alternativ till FK om ni envisas.)

Allt gott!

Eva

Det där med allas lika värde

Att tala om allas lika värde verkar vara mer eller mindre obligatoriskt i debatterna inför årets kyrkoval. Och det är ju bra, men det väcker ändå funderingar.

För mig väcker det i synnerhet funderingar ihop med det faktum att sekulärpolitiska partier fortfarande ställer upp med nomineringsgrupper i valet, för vad är det för "lika värde" vi talar om o är det verkligen uttalande att lita på när det kommer från de som lutar sig mot ett parti? Är det inte så att vad man menar med "lika värde" faktiskt åtminstone delvis är förhandlingsbart om man talar i rent politiska termer?

Jag vill då påstå att det är det.

Politiskt kan man höra tal om "det okränkbara människovärdet" men vad menas med det? Och hur står det sig i realiteten mot t.ex. ekonomiska hänsyn?

Är inte "allas lika värde" i mångt o mycket en förhandlingsfråga om vi ser till den politiska sfären? Varifrån har politiken sitt tal om detta annars? Ett partiprogram är ju något som diskuteras o röstas fram o där allt alltså kan ändras efter trender o tidens tankar.

När då dessa ord om människans värde sägs av en kristen så litar jag mycket mer på det uttalandet. En kristen lägger i de orden något helt annat, nämligen hur Gud ser på oss människor. Där finns en helt annan grund, icke förhandlingsbar, när du ser människovärdet som något satt av Gud.

Det här är något att ta med i funderingarna i hur man lägger sin röst den 17 september tänker jag. Vill du rösta på någon som visserligen talar fint om "allas lika värde" men där du inte kan vara säker på att det värdet varierar med vem/vilka som leder partiet eller vill du rösta på någon som säger de orden med det okränkbara, eviga o för alltid fastställda värde Gud satt på sin skapelse?

Jag vet ju vad jag väljer då.

Allt gott!

Eva

Jesus i kyrkan?

(Korset på bilden är sågat av människor som bodde inneboende hos Carl-Erik Sahlberg. Så såldes några i S:ta Clara, jag köpte o målade sedan. Nu hänger det mellan fönstren i mitt kök.)

Jag var på s.k. hearing i S:ta Clara kyrka inför kyrkovalet i söndags. 11 nomineringsgrupper fanns företrädda (de som idag sitter i Kyrkomötet från Sthlms stift om jag förstod rätt) - Frimodig Kyrka (FK), Politiskt obundna i Svenska Kyrkan (POSK), Öppen kyrka för alla (ÖKA), Miljöpartister i Svenska Kyrkan (MPSK), Folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK), Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK), Borgerligt Alternativ (BA), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan (KR), Socialdemokraterna (S), Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD).

Nu hör jag väl till de mer intresserade av debatten inom kyrkan, även under andra tider än inför val, så jag kan inte påstå att något alldeles förvånade men en del står ändå ut. Jag gjorde korta anteckningar under den del av hearingen där grupperna fick presentera rakt av vad de vill med Svenska Kyrkan (SvK) o en enkel sammanfattning blir: Många fina ord om alla välkomna, diakoni, miljö, kultur, tradition, religionsdialog m.m. men väldigt, väldigt lite om Gud - Fader, Son o Ande!

De enda två som klart o tydligt nämnde Jesus var FK och POSK.

Från flera grupper talades om värdegrund, men utan ett ord om att den värdegrund kyrkan vilar på, och ska vila på, kommer från Gud och inte från ett partiprogram. (Vi har trots allt inget renodlat konfessionellt parti i svensk sekulärpolitik, möjligen KD som är bildat på kristen grund men väl inte kan sägas konfessionellt idag.) 

Flera talade också om miljöarbete. Det är viktigt, det håller jag med om. Det är viktigt för SvK t.ex. som en av landets större skogsägare (förutom allt dagligt med t.ex. sopsortering) men varför egentligen? Är det viktigt för att det är en "inne-fråga" i sekulärpolitiken eller är det viktigt för att vi är ålagda att värna den skapelse Gud har gett oss att leva i? Inte ett ord hördes om Guds Skapelse.

Det talades en del om kyrkan som "kulturbärare" och "viktig för traditioner" och då inte bara från SD. Men just SDs betoning av kyrkan som bärare av "svensk kultur" får det att krypa i hela mig. Visst har vi traditioner i SvK som säkert är sådant som växt fram just i Sverige, men att beskriva kyrkan som ett nationellt projekt på det sätt SD tenderar att göra är så otroligt fel. Om inte annat så för att kristen tro har givits oss från Israel, från ett folk i Mellanöstern. Kyrkan är världsvid. Vi alla kristna runt om i världen hör samman i samma kyrka. SvK är en liten del i den världsvida kyrkan o får aldrig "bråka" om att hålla fast vid specifikt svenska idéer om kristendomen.

S talar om att "alla ska vara välkomna" men samtidigt om att medlemmar o ffa präster ska utbildas till att tro som S vill att vi/de ska tro. Jag gick upp vid frågestunden o påpekade att det med "alla välkomna" sannerligen inte gäller oss med traditionell äktenskapssyn t.ex. Vanja Lundby-Wedin (sitter i kyrkostyrelsens presidium) försökte få det till att vi inte alls blir utmotade men "vartefter kommer ju präster ut från teologen som lärt sig hur det ska vara" (ungefärligt citat). 

Jo, jag vet det...

Men det är inte ett teologiskt beslut utan ett politiskt, i kyrkan o givetvis inom utbildningen. Vi som står för en annan bibeltolkning ska inte kunna lita på att finna en präst som respekterar (o med det menar jag bl.a. inte försöker ändra ens tro/tolkning, vilket jag varit med om x antal ggr) oss.
Så mycket för det inkluderingsarbetet. "Alla" gäller, som vanligt i S' tappning, "alla som håller med oss" och inget annat.

Centern hade ett faktiskt rätt oförskämt svar på varför de stannar i kyrkopolitiken som sekulärt parti. Att de gör det för att C traditionellt haft många kyrkoaktiva, även före partiernas direkta inträde, kan jag visst respektera. Men när Cs representant också säger att de stannar för att säkra demokratin i kyrkan? Vad tror de om oss som engagerar oss utan att ha ett parti i ryggen? Hur ser C på andra sammanslutningar där politiska partier inte är representerade? Min slutsats blir att C ser t.ex. idrottsföreningar, scouter o andra som djupt odemokratiska. (Visst tänker jag på att SvK har en särställning mot t.ex. idrottsförening genom att så många är med. Men, o det är ett viktigt men, idag finns inget tvång o man föds inte längre in i kyrkan. Därmed går den att jämställa med andra föreningar i detta.)

Jag ska "dra iväg" lagom men vill ändå nämna något också om de grupper som idag säger sig inte ha annan koppling till det parti som finns i deras namn än att de företräds i huvudsak av folk som röstar så. (O det respekterar jag o tror, läs inte in annat nu.) MPSK talade öppet om att de har viss koppling till partiet, snyggt gjort! 

Vad gäller dessa som är åtminstone lösare kopplade till ett sekulärt parti (jmf med S, C o SD där åtminstone de 2 första låter sina stora partistyrelser fastställa valplattform för kyrkoval, partistyrelser där även ateister o troende av annan religion kan ingå) framstod BA som bra vaga, KR talar om att SvK ska vara "smidig" i mötet med människor som vill "använda sig av kyrkans tjänster" (Använda kyrkan? Jaha...), FiSK framhöll religionsdialog samt tänker att kyrkan ska avlasta samhället. (Nej, kyrkan ska vara komplement, inte ta över samhällets uppgifter. Då vore vi tillbaka i 1800-tal.) MPSK talade mest bara politik o inget om tro. ViSK använde större delen av sin tid åt att försvara namnet på sin grupp.

Jag förstod av flera kommentarer jag hörde efteråt (jo, jag tjuvlyssnade lite...) att många av svaren ändå gett många något att fundera över. Jag är allt annat än säker på att de sekulärpolitiska företrädarna ska vara särskilt nöjda då.

Så rubriken speglar det jag funderade mycket på efter denna hearing (som bör gå att höra i sin helhet via Kyrkans Tidnings hemsida. De sände direkt o spelade in.) - var var Jesus i allt detta talande? Några nämnde att de visst kan kombinera sitt partis program med kristen tro men ärligt talat låter det alltid som att de tänker kristen tro ska anpassa sig till partiprogrammet och inte tvärtom. Passar inte mig som den som läst här förut säkert inser.

Jag vill uppmana alla som har rätt att rösta (alla medlemmar i SvK som är över 16 år) att göra så! Men jag vill då också uppmana alla som tänker rösta att verkligen tänka igenom vad ni vill att SvK ska vara o göra! Vill vi ha en kyrka som vilar med på dagspolitik eller vill vi ha en som vilar på Guds ord? (Olika tolkningar ryms ju där tänker jag då.) Vill vi ha en kyrka som styrs av folk som vill vara med o styra helt o fullt av omtanke om kyrkan o utan tankar på vad partiprogrammet säger?

Jag vet ju vilken kyrka jag önskar...

(Jag ska naturligtvis inte "mörka" att jag kandiderar för Frimodig Kyrka, något som jag definitivt inte ångrar att jag tackade ja till efter denna hearing.)

Allt gott!
Eva

Hemlöshet i annan form...

... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:

"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva

Konsekvenser o ansvar

Det har ju varit en hel del tal om 40 år den senaste tiden o det väcker tankar här. Jag är då gärna med o gratulerar kronprinsessan Viktoria som verkar vara en mycket trevlig kvinna o dessutom vad jag förstår är synnerligen kompetent i sitt arbete, men här är väl funderingarna mest kring eget ändå.

Bilden ovan är tagen den 10 juli 1977, andra dagen av min (o mångas) konfirmation. (Jo, vi hade 2 dagars.) Prästen är underbare Eilertz Fryland (tyvärr död inte så många år efter, alldeles för tidigt) som förutom att vara präst också var rektor på scoutförbundets folkhögskola på Kjesäter. Där hade jag ock 47 andra "ungar" 14-16 år gamla tillbringat 4 sommarveckor som den helgen avslutades med konfirmation i scoutdress, även för oss som inte var scouter faktiskt.. (Min familj vimlar dock av sådana o jag hade varit.) Vi hade ägnat förmiddagarna åt läsning o eftermiddagarna åt ridning (Eilertz var också högutbildad ridlärare, mycket duktig ryttare), keramik, porslinsmålning, små filminspelningar, teater m.m. Ägnat kvällar åt lägereldar, filmer, dans o givetvis en del busande o rymmande ur rum där ledare förutsatte att vi skulle stannat för natten.

Den där 14-åriga tjejen på bilden hade väl trivts som allra bäst med böckerna o med hästarna kanske men det allra viktigaste för henne var ändå att hon hade fått uppleva 4 hela veckor där hon faktiskt känt sig som "en i gänget".

Mina tankar i nutid handlar mycket om att jag inte riktigt vet om jag ska vara tacksam eller ej för att hon inte visste vad som väntade - vare sig hur skolsituationen skulle fullkomligt explodera den hösten eller hur livet skulle se ut 40 år senare. (Hon var väldigt mycket "tonårig" den tösen så hur sådan framtidsinformation hanterats vete 17...)

Nu kommer jag att bli klart mer privat än jag kanske egentligen tänker mig jag ska vara här, men det finns ett syfte som jag tänker faktiskt är värt det.

Det syns ju inte på fotot men det där är en tjej som verkligen fasar för att åka hem. Hon fasar för att åter försöka slippa möta klass"kamrater" ute på gatorna eller i tunnelbanan o hon börjar redan bli lite nervös för hur det ska bli när skolan börjar igen.

Hon (förlåt jag inte hela vägen skriver "jag" men det blir enklare så här) har varit mer eller mindre utsatt de 7 år som hunnit gå. Varför är det nog ingen som riktigt vet men en förklaring är att hon började skolan nära på mitt i en besvärlig skilsmässa o var rätt skör. Det var i o för sig en helt nödvändig skilsmässa från en biologisk (mor senare omgift o vi adopterade) far som från att hon var c:a 3 år gjort helt klart att hon var väldigt lite värd. De blivande klass"kamraterna" upptäckte redan på skolmognadsprovet under våren före skolstart att det här var en tjej som det gick lätt att få att gråta o sådant är många barn inte främmande för att utnyttja.

Jag ska bara ge ett exempel från just den tiden när fotot är taget: i halva åk 6 (hon kom inflyttande) o större delen av åk 7 hade jag faktiskt en "bästis". Eller hur det nu var... Flera av de andra tjejerna i klassen kunde, mitt framför mig, komma fram o fråga den tjejen varför hon var med mig? Var hon dum eller? O blev vi ens lite oeniga om något så var hon, den s.k. bästisen, snar med att tala om att hon umgicks med mig för att de andra tjejerna i klassen redan hade bästisar...

Mobbningen bestod mycket sällan av slag o sparkar även om det förekom. Det var i huvudsak tjejerna som höll på (även om killarna gärna hängde med) o då handlar det ju oftare om mer av ord, skitsnack bakom ryggen eller riktade rakt emot en. Att bli hälsad på, ombedd göra sällskap vid lunch eller så hade hon för länge sedan slutat att ens drömma om. Skulle det göras grupparbeten o läraren delade in oss var det regel att de andra 2-3 samlades hemma hos någon o gjorde arbetet utan att säga något.

Hon hade önskningar o drömmar om att studera, den där tösen. Hon ville "bli något". Men den där hösten i 8:an.... Efter att det blev tvunget till skolbyte o p.g.a. stor frånvaro den hösten blev det till att gå om en klass. Vid den tiden var dessutom nerver så spända att koncentration på pluggande inte var att tänka på. Så blev det som det blev - när det dessutom stod klart att det inte gick att få gå i ett gymnasium långt bort från där gamla klass"kamrater" kunde tänkas hamna gav hon upp.

(Nu kan jag övergå i jag-form.)

Vad vill jag då med det här som nu blir rätt långt (men så måste det bli)? Jo framför allt vill jag skriva om mobbning o dess konsekvenser för att kanske, kanske få någon enda att tänka till. Mest tänker jag på de som på ett eller annat sätt kommer i yrkesmässig kontakt med barn o unga. Hur väl jag än vet att många har en pressad arbetssituation så bara måste ni göra allt ni kan om ni ens misstänker mobbning! Det är inte bara livet i skolan för det barnet ni kan påverka åt ett eller annat håll utan det är faktiskt hela livet.

Naturligtvis har även föräldrar ett stort ansvar, både föräldrar till mobbade barn men kanske ffa föräldrar som misstänker att deras egna barn mobbar. När det gäller föräldrar till mobbade barn vet jag att många är förtvivlade o inte vet vad de ska ta sig till. (Gå o prata med lärare o be dem ta tag i saken? Kan ofta vara det absolut dummaste om inte läraren är klok nog att mycket väl maskera så den mobbade inte kan misstänkas för skvallrande. OM den misstanken eller ens ett uns av den kommer blir det bara värre. Kan jag säga av egen erfarenhet...)

Eget ansvar då? Det där med att lägga bakom sig o gå vidare? (Väldigt bra ursäkt för vuxna att inget göra o för mobbare att urskulda sig med det...) Jodå, givetvis har t.ex. jag ett eget ansvar. Vad gäller utbildning har jag faktiskt försökt. Jag läste in en del av gymnasiet på KomVux men då var jag tvungen ta studielån fullt ut för att inte ha gått gymnasium gjorde inte att man va berättigad till bidrag. Att ha 4-6 terminers studielån före universitet insåg jag inte skulle fungera så jag gjorde inte klart det.

Nu är varken mobbningen i skolan eller min biologiske fars behandling något jag går o funderar över dagligen givetvis. Det är inte ens särskilt ofta det kommer i tankarna (jo, mobbningen kanske, när jag ser barn vid skolan nära som utsätts) men det präglar mig naturligtvis. Har du i så pass många år fått veta att du är mindre värd så hamnar det till slut "i ryggmärgen" o är inget du bara skakar av dig, inte ens om du förnuftsmässigt kan tänka annorlunda. Tilliten till andra skadas när vuxna inte ser och/eller inte skyddar. Förmågan till kärlek skadas när du alltför mycket har mött motsatsen.

Så, nu ska jag avsluta!
Vad jag vill med detta är alltså att peka på att arbete mot mobbning nog är det viktigaste förskolepersonal, lärare, fritidspedagoger, föreningsledare o andra som arbetar med barn o unga kan ägna sig åt. Naturligtvis också föräldrar men också andra vuxna, vi som kanske kan göra någon liten skillnad bara genom att reagera om vi ser något som inte stämmer. (Ibland är det extra praktiskt att ha hund - jag vet alldeles säkert jag stoppat flera elakheter genom att bara visa att jag hört när hunden blivit stående o nosat, ibland efter godis jag "råkat" tappa, vid skolan nära t.ex.) Jag förstår ju att egna erfarenheter påverkar hur jag reagerar när jag misstänker något o funderar ibland om jag rent av är överkänslig, men hellre kolla en gång för mycket än en gång för lite.

(Mina erfarenheter gör också att jag kan bli rejält arg på dem inom politik som vill ta bort det fria skolvalet. Att byta skola i tid kan vara det som räddar till ett vettigt o mer normalt liv för en mobbad.)

Jag skulle så önska att ingen mer tjej eller kille behöver känna den oro för att återvända hem o till skolan som den där tjejen på bilden kände!

Allt gott!
Eva

Tro och/eller veta.

Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.

I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.

Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...

Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.

Jag får ta mig själv som exempel.

Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.

Men...

Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)

(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)

Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.

Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.

Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.

Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".

Allt gott!
Eva

Vi behöver Johannes!

I kyrkoåret är midsommarhelgen/midsommarsöndagen Johannes Döparens. Ni vet han som levde i ökentrakter, klädd i kamelhår o mest överlevandes på honung o annat han kunde finna. Han som det talats om redan av gamla profeter som den som skulle komma före o bereda väg för Guds utsände. Han som när Jesus bad honom om att få bli döpt sa att han inte ens var värdig att knyta upp hans (Jesus') sandalremmar.

Men det var också Johannes som blev fängslad o sedemera halshuggen för att han vågade tala ut sanningar, även när de vände sig rakt mot maktens män o kvinnor.

Det var Johannes som "dundrade" om behovet av omvändelse/att vända åter till Gud o Guds ord o som kallade folk för huggormsyngel m.m.

Vi behöver "johannesar" i svensk kristenhet idag!

Vi behöver människor som vågar (för det ger inte alltid pluspoäng precis...) säga saker som "Så här står det! Det här gäller faktiskt om du ska kalla dig kristen!" för det finns sådant som inte går att vare sig gå förbi eller göra om efter egen vilja.

Om jag lite tar upp tråden från förra inlägget om den stora oförståelse för o kunskap om kristen tro som jag skrev om i förra inlägget så kommer vi på rätt spår kanske. Många tänker idag att det i princip räcker med att "gilla Jesus" för att faktiskt vara kristen. Tycker man att Jesus har rätt i sitt tal om att älska alla (fast man kanske lyssnar lite sämre på talet om "även dina fiender" rätt ofta då) o att han rent allmänt var en fin man så räcker det för att vara kristen.

Men riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Paulus, den som väl ska kallas den store teologen i Nya Testamentet med alla de brev av hans hand vi har kvar, säger mer än en gång att tron på Jesus som Gud/Guds Son, på Jesu offerdöd för vår försoning med Gud, Jesus som uppstånden (faktiskt fysiskt uppstånden) är närmast ett minimikrav för att vara kristen. Paulus är också rätt tuff när det gäller omvändelse, att vända sig mot Gud o leva efter Hans vilja, förmedlad genom Jesus.

Men Jesus är också rätt tuff i sina krav! Lite konstigt uttryck kanske men fler än många talar ju mer än gärna om Jesu kärlek, Guds kärlek. Det är bra men det verkar vara rätt sällan eller i alla fall betydligt färre som har läst o insett att Jesus kräver samma kärlek av oss. Till Gud men också mellan varandra. (Dessutom verkar många, alltför många kan jag tycka, tänka att kärlek alltid innebär att tillåta en annan precis vad som helst. Det säger vare sig Jesus eller någon annan i Bibeln. Men det har jag skrivit om förut o kommer förmodligen att återkomma till, för det är en teologi som verkligen "stör" mig för den förminskar Guds omsorg om oss.)

För en tid sedan skapade både någon insändare o en intervju i Kyrkans Tidning viss debatt. Bl.a. det faktum att ca 25% av SvKs (Svenska Kyrkans) präster inte tror på Jesu faktiska uppståndelse o att en präst i intervju sa att det väl inte spelar roll om Jesus ruttnade bort i en grav eller uppstod. Jag fick läsa flera gånger.... Självklart spelar det roll! OM Jesus inte uppstod så som Petrus, Paulus, alla evangelisterna o andra av de som tecknat ner texterna vi har i Nya Testamentet påstod så innebär det ju att de ljuger. Eller då möjligen var synnerligen påverkade av någon dåtida drog som förvillade deras sinnen under åtskilliga år... Och OM de ljög för att likt nutida "selfie-narkomaner" skaffa sig tillräckligt många "gilla" o följare - då kan vi ju inte tro på något alls som är skrivet i Bibeln. Eller?

Jag läser just nu Göran Skyttes bok "Förvandlingen" (rekommenderas varmt!) o igår ett avsnitt där han o Wilfrid Stinisen (karmelimunk i Norraby kloster o samtalsvän med G.S.) o förf. diskuterar berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Göran erkänner för sin vän att det ju är lite svårt att tro på o får väl frågan ungefär: Men du tror på uppståndelsen? Jodå! blir svaret.

Jag log glatt o brett där jag satt i sängen o läste!

Hur många har jag inte hört protestera mot den där vattenpromenaden Jesus företog o sagt saker som "Det kan man ju inte!"? Nej, "man" kan inte men nu är det Gud vi talar om! Protesterna/ifrågasättandet har faktiskt kommit även från präster som sagt något typ "Men man MÅSTE inte tro på precis ALLT". Nehej.... Hur väljer vi då vad vi tror på? Kan man som prästen som väljer att tro att Jesus ruttnade i en grav (för uppstå går ju inte ju!) välja ut att inte tro på det men säga sig tro på tillräckligt mycket annat för att ändå kalla sig kristen o t.o.m. bli prästvigd? Jag skulle svara nej.

Jag ska dra iväg lagom men vad jag alltså skulle vilja ha är dels en rejäl o ärlig debatt om vad det faktiskt kräver att vara kristen. Vad kan sägas vara grundkriterium för en kristen tro? Kan vi verkligen välja o vraka lite hur vi vill o ändå kalla oss kristna? Kan vi välja att inte tro på visst men på annat utan att kalla t.ex. Petrus o Paulus för lögnare? O OM vi antyder de ljuger - vad tänker vi då om resten?

Debatten finns o försiggår lite här o där, det är jag givetvis medveten om, men nog önskar jag ibland (rätt ofta) en nutida Johannes som inom SvK kunde stå upp o dundra lite.

Allt gott!
Eva