Fastetid

(Tanken är: Att avstå från inköp av garnnystan kan vara en väl så god faste-utmaning för mig...)


Igår var det Askonsdag och fastans "startskott". 47 dagar till påskdagens firande av Jesu uppståndelse efter offer-/försoningsdöden på långfredagen. (Vars engelska namn "good friday" klingar betydligt bättre och mer sanningsenligt i mina öron.)

"Men fastan är väl 40 dagar?" frågade en bekant. Jo, men söndagar räknas bort eftersom söndag, Herrens dag, aldrig är fastedag.

Jag tycker det är både kul och intressant att läsa och höra hur människor ser på fastan idag. En del som inte själva är kristna tänker att det måste handla om att avstå mat, kanske att äta bara på vissa tider så som muslimer gör under sin Ramadan. Andra har uttryckt att de ser det som att vi kristna skulle späka oss på alla möjliga sätt och gå omkring dystra och tänka "Korsfästelsen!!!" i en dryg månad.

Visst är fastan en tid för reflektion och insikter. Visst är fastan en tid när Kyrkoårets texter gräver lite djupare i vad det var Jesus faktiskt gjorde (vilket verkligen är allvarligt!). Men behöver tid för reflektion och insikter nödvändigtvis vara tråkigt och dystert?

Det har hänt otaliga gånger att jag fått höra jag är så allvarlig, närmast genomtråkig. Jag vågar påstå att man inte känner mig särskilt väl då i och för sig men visst - jag har ofta rätt svårt för samtal som inte alls tillåts djupna och handla om det viktiga i livet. Jag är urusel på att diskutera kändisar, mode, heminredning, tv-serier och liknande, det kan jag gott erkänna. Börjar du tala samhälle, politik, tro, hundfostran eller liknande kan du däremot få hejda mig för att skydda dina öron.

Av den bekännelsen kanske förstås att jag gillar fastan.

Men hur ska man då fasta idag?
Jag har läst lite här och där och naturligtvis sett alla de vanliga förslagen om inte äta godis, avstå sociala medier, ställa undan TV:n, inte flyga, bara äta vegetariskt och liknande. Lite nytt för i år, i alla fall för mig, är förslagen om klimatfasta, att tänka mer på hur man handlar, äta mer närodlat (kan ju betyda svensk-odlat "bara"), tänka på hur man reser o.s.v.

En del av det där gör jag redan normalt. Annat, som att stänga av sociala medier är inte lika aktuellt för just mig. (nej, skäl ges inte...) Jag lever så klimatsmart som jag har möjlighet till utan bil/körkort, köper i princip bara svensk frukt (utom när banan- eller apelsinsug sätter in), använder inte mycket ny plast, återvinner, handlar second hand och liknande.

Bilden och tanken med den har dock sin plats och anledning i detta inlägg...
Ett av mina favoritgarner ingår i kampanj just nu och normalt sett skulle jag förmodligen köpa till några omgångar sockor åtminstone. En kaffemugg sågs i en affär i sta'n nyligen, till väldigt överkomligt pris. Jag såg att mataffären annonserar extrapris på "bra-att-ha-i-frysen"-varor.

Men nej.

Jag var igår och lyssnade på ett panelsamtal kallat "Gud eller mammon?" och ställde en fråga om det att faktiskt vara nöjd och tacksam över det man har. Inte att inte sträva efter mer kunskap t.ex. men faktiskt vara lite nöjd att ha det man behöver och inte alltid sträva efter att köpa, köpa, köpa. Nu kan jag visserligen inte handla hur som oavsett fasta eller ej, vilket stör mig oerhört när det gäller böcker, garn då och då, en mugg som ser SÅ trevlig ut för kaffe. (Ja, den där muggen jagar mig, en verklig övning i avstående är det...) Men jag har helt klart det jag behöver.

Min fasta kommer att handla om tacksamhet att ha det jag behöver, när det gäller mat är frysen bra full - den ska ätas ur innan nytt köps, garner finns att plocka fram för sysselsättning - plocka ur hyllorna och köp inte mer, kaffemuggar lider jag ingen brist på heller - en kaffemugg mer ger icke lycka.

Jag tror att vi i den rika världen skulle må väldigt väl av att vara mer tacksamma. Givetvis ser också jag att det finns brister, i samhället i stort liksom i att enskilda personer (och rätt många numer) faktiskt inte har det de behöver, inte ens i Sverige. Jag saknar också en del sådant som andra ser som självklart (kan gnälla rätt rejält ibland) men mycket har jag ändå. Men jämfört med oerhört många i världen är många av oss väldigt rika.

Oavsett vad vi väljer att fasta ifrån, vad vi tänker kan ge mer tid för eftertanke, insikter, medvetenhet om Jesu gärning för oss alla så tänker jag att tacksamhet kan vara en grund, en start för fastetanken.

Kanske passar det också dig?

Allt gott!
Eva

Vem är din Jesus idag?

På SvTs Kunskapskanalen går ett program som heter "Pilgrimsvandringen i Spanien" och om jag förstått rätt så är det ett gäng britter som vandrar. Pilgrimsvandrar på den bra kända vägen till Santiago di Campostela. Blandade vad gäller tro, sökande, ateism och också blandade i yrken med t.ex. en kvinnlig präst och en f.d. marinkårssoldat.

I senaste avsnittet (som länken nog leder till) kom de förbi ett ställe där en australiensisk kvinnlig psykolog bosatt sig och öppnat sitt hus som en sorts fik, en rastplats att få lite mat/smörgåsar och dricka med sig för vandringen. Till valfri och anonymt lämnad kostnad. Hon hade förälskat sig i caminon (vandringsvägen) och pilgrimmer och bestämt sig för att stanna där och göra detta - hjälpa vandrarna lite på sin väg, fysiskt och (lite min gissning) andligt/mentalt för hon verkade helt öppen för att samtal sker.

När britterna som programmet handlar om lämnat sa' den kvinnliga prästen "Hon är min Jesus idag! Hon visade på Gud!" och fortsatte lite om glädjen i att ge och så, ni får kika själva.

Jag fastnade direkt för det hon sa och tänker att hon får in väldigt mycket i det, även om det var helt spontant och kanske inte hennes mening där och då. (Men det bör ju sitta "grundmurat" i en präst då.)

Självklart för oss kristna är väl (borde vara...) att Jesus visar på Gud. Genom Sonen känner vi Fadern påpekar ju Jesus själv.

Det jag kan känna är viktigast i det hon säger är då det med att se Jesus, se Gud, i varandra. Kvinnan som ägnar sitt liv åt att dela ut vätska och föda och erbjuda en stol för att avlasta trötta pilgrimsfötter en stund har gett upp en del av sitt liv för att göra så. Hon har lämnat sitt sammanhang och bosatt sig vid en pilgrimsled för att kanske kunna underlätta lite för medmänniskor. Hon visar på Jesus med sitt generösa leverne. Sann agape - medmänsklig kärlek.

(Agape är det grekiska ordet för just medmänsklig kärlek och det vanligaste ordet i grundtexten där det i en svensk Bibel står just kärlek. T.ex. är det agape det står i den gärna citerade, alltför ofta felciterade, versen "Störst bland dem är kärleken". Inte "störst AV dem...". Handlar alltså inte om romantisk kärlek utan just medmänsklig, till alla människor. Ursäkta pekpinnen....)

Men vem är min eller din Jesus idag?

Det behöver ju alls inte handla om att någon flyttat hrunt halva jordklotet som denna australiensiska kvinna som hamnat i Spanien utan kan vara väldigt enkla och "små" saker. Det handlar inte om att ge bort pengar nödvändigtvis utan, åtminstone för mig, handlar det om de ofta rätt små gesterna. Som att ta sig tiden prata med någon fast du egentligen har lite brått. Att vända och ta tag i dörren när du i ögonvrån ser den du tidigare inte upptäckte komma efter, för att den personen inte ska få dörr rakt "i nyllet". Att ta dig tiden och det du ser som besvär att gåt till second hand (butik eller "låda på sta'n") med kläderna du rensar ut iställer för att ta enklaste vägen och slänga i soporna. I tanken att någon annan kan behöva kläderna. Att ta soppåsen ifrån den äldre grannen som kommer samtidigt som du i porten, även om du får vända några steg.

Det finns hur många exempel som helst.

Det jag nog ändå ser som viktigast i detta, det den rätt gladlynta och snar till skratt prästen sa, är en form av andlig övning - Vem är min Jesus idag?

Det kanske inte finns någon varje dag, tyvärr finns ju dagar när det kan vara ont om sådana människor, men jag tror att jag ska försöka ta till mig att fundera på det här varje dag. En andlig övning i bemärkelsen att bli bättre på att se Kristus i andra för han finns ofta där vi minst anar, använder ofta de människor vi kanske inte alls förväntar oss ska bli använda.

Kanske vill du fundera med mig?
Vem är din Jesus idag?

Allt gott!
Eva

Nåd för alla?

Denna veckans rubrik enligt Svenska Kyrkans texter för kyrkoåret är "Nåd och tjänst". Den gammaltestamentliga texten är ur Jona bok, ni vet han som i sina försöka att slippa utföra det Gud ville t.o.m. lyckades bli svald av en stor fisk. (Fisk, valfisk, val - det sägs lite olika.)

Det jag inte har vetat/tänkt på tidigare togs upp i gårdagens predikan i min församling - det att de som bor i staden Gud sänder Jona till hör till Israels värsta fiender. Jona förväntas alltså dels trava rakt in i "lejonets håla" dels predika omvändelse och Guds nåd för fienden. Inte konstigt att han protesterar!
(Jag har tänkt det räcker gott med att folket i den staden var "värsta ogudaktiga syndarna" för att förstå hans motstånd.)

Nu i fredags i texten "Inför söndagen" i tidningen Dagen (för prenumeranter så jag kan inte länka) påpekas att Jona helt mänskligt och enkelt kan ha varit faktiskt orolig folket i staden skulle omvända sig och därmed också få del av Guds nåd, för skulle den verkligen gälla dem också? De som inte känner Gud som israeliterna gör? De som betett sig som de gjort? De som fallit så djupt och så långr från Gud?

Det är lätt att nästan fnittra åt Jona! Lätt att se hans vägran som smått barnsligt tjurig och närmast löjeväckande envis - TROR han verkligen att han ska kunna gömma sig för Gud?

Jag tänker det är helt ok att just fnissa och tycka att Jona är en rätt lustig en, men det finns ju också något oerhört djupt och allvarligt i jus Jonas bok. Den är ett mycket starkt vittnesbörd om att Guds nåd (eller förlåtelse) faktiskt gäller alla och det är något jag tror vi lite till mans faktiskt har svårt tänka, tro och acceptera rätt ofta.

För hur tänker vi egentligen? Tror/litar vi på att Guds nåd/förlåtelse även gäller mördaren? Pedofilen? Hustrumisshandlaren? IS-terroristen? Eller för den delen h'n som ständigt snattar på ICA eller har alltför lätt att skälla ut sina barn så det dundrar över trakten? Eller den otrogne? Skattesmitaren som girigt vill ha allt själv och inte unnar andra?

Det finns x antal människor i mitt liv (eller har funnits i mitt liv då kanske...) som har sårat, mobbat, misshandlat. Människor som jag tänkt både det ena och andra om och sannerligen inte önskat så mycket gott. För ett antal år sedan började jag upptäcka att jag inte längre önskade någon något ont. (Se'n kan man då diskutera vad olika personer anser som just "ont", en del skulle ju tycka att om man önskar någon ändrar sitt beteende så är man ond. Men det är en annan sak.) Det var mycket förvånande kan jag erkänna men också befriande.

I den där texten inför söndagen undrar skribenten om vi vill att de där personerna som gjort så hemska saker ska få del av Guds nåd och sedan kanske stå bredvid just dig och mig i kyrkbänken och lovsjunga Gud. Och det är frågan vi behöver ställa oss. Jag kan erkänna jag inte skulle vara alldeles bekväm från start med vissa bredvid mig.

Guds nåd och förlåtelse är verkligen öppen för alla! Den som med rent hjärta (vilket det egentligen bara är Gud som kan avgöra, glöm inte det!) ber om förlåtelse får det. Guds nåd flödar över "den förskräcklige" lika väl som över den som varit kristen hela livet. Det förstod väl Jona och smått avundsjukt och säkert med tanke på alla som sårats av folket i staden ville han inte riktigt att de skulle få uppleva den nåden. Väldigt mänskligt, men nu hade ju Gud bestämt.

Jag tror att det kanske allra viktigaste vi som kristna har att göra är just att vara (mer än) villiga att dela Guds nåd med fler! Den räcker, och blir över, till alla. Vi glömmer kanske inte vad en person gjort men förlåtelse och nåd handlar inte om glömska, det handlar om att varje människa har rätt att vända om och bli, som det heter, "en ny människa i Kristus".

Sä - alla vi som förväntar oss att få/ha del av Guds nåd för egen del - är vi beredda att låta också alla, verkligen alla, andra få del av den? Är vi beredda att låta Gud fördela sin nåd som Han vill och inte efter hur vi själva, med våra ofta hårda hjärtan, tycker att den ska spridas?

Allt gott!
Eva

Helande på beställning?

Jag läste en insändarartikel i Dagen nyligen (ni hittar den här. ) som i mycket beskriver sådant jag funderat på länge. Hur vi egentligen ser på helande och kanske främst hur vi ser på helande som "svar" på förbön. (Jag är förebedjare i min församling så det är väl sådant jag faktiskt "bör" tänka på, även om det gäller oss alla också.)

När det gäller helande tänker jag att det finns två rätt djupa diken som svensk kristenhet verkar hålla sig i - det ena (som väl kanske är allra vanligast inom Svenska Kyrkan) som säger ungefär "Helande var något Jesus ägnade sig åt och möjligen hans närmaste, de som träffat honom. Det var då, inte nu." och det andra (mer förekommande inom frikyrkorna om jag ser till vänner därifrån) som säger "Helande sker även nu! Det är bara att be så helar Jesu namn och kraft!".

Jag tycker att båda är lika obibliska. Eller i alla fall blir när man ser hur argumenten används.

Att säga att helanden inte sker idag är att "dissa" Guds makt. Helanden efter bön sker, även sådant som att döva hör och blinda ser. Helanden sker i form av att människor blir upprättade från psykiska problem, missbruk och liknande.

Men det händer ju också att inget alls sker. Att det kan bes hur många böner som helst för den sjuke, funktionshindrade, självmordstänkande, missbrukande men Gud verkar inte vilja ingripa och den drabbade blir kvar i det som tynger eller t.o.m. dör.

Där har denne debattör ett mycket viktigt påpekande - har vi glömt att vi ber "...ske DIN vilja..."?

Då kommer vi till det där som kanske är det allra, allra svåraste med att vara kristen - att böja oss inför/under Guds vilja och att inse vi inte alltid förstår. Vi är så inne i, så uppfostrade i, att vi ju vet vad som är bäst. Naturligtvis kan det ju bara inte vara för det bästa att en mamma dör ifrån sina barn! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa att ett barn dör i cancer! Naturligtvis kan det inte vara för det bästa som krig fortgår, flodvågor väller in över byar (trots böner!) och annat händer!

Eller?

Jag tror, är väl övertygad om, att vi har all rätt att gräla med Gud när saker sker. Vi kan bråka med Honom och säga att "Jag bad ju! Vi var många som bad! Du har lovat Du ska svara men så kom döden ändå!!!". Det är faktiskt helt ok att vara fullkomligt rasande på Gud när det inte blir som vi vill och tänkt oss. Finns ett otal exempel i Bibeln på profeter och andra som gnällt väldigt men ändå inte misst vänskapen med Gud. (Vad vore det för vänskap om man inte kan vara oense ibland?)

Men...
Förutom det svåra i det med att böja sig för Guds vilja så glömmer vi nog ofta en annan sak. Vi kan helt enkelt inte alltid förstå, särskilt inte direkt i situationen, vad Gud vill med det som sker, hur Gud svarar. Naturligtvis kan vi inte det tänker jag. Vem skulle kunna stå vid ett älskat barns dödsbädd och tänka att Gud nog menar något bra med det? Självklart kan vi inte det, vi är bara människor.

Jag har själv grälat rejält med/på Gud många, många gånger! Det finns mycket i mitt liv som jag alls inte kan se någon mening i. Eller...

Jag ska ta ett exempel som egentligen kanske är på gränsen för vad jag skriver om här, men ändå väljer att ta upp nu. Jag är rätt "knepig" när det gäller relationer. Jag vet själv rätt väl varför och orsaken ligger både hos mig själv och i tidiga upplevelser. Det här har jag pratat mycket, väldigt mycket med Gud om för jag kan verkligen inte se mycket gott i det. Idag tror jag att jag kanske i alla fall anar ett svar och det handlar då också om relation - relationen till Gud. Om alla de relationer som jag haft men som brutits på olika sätt bara "gått på räls" så hade jag inte haft vare sig samma tid eller möjlighet (och kanske inte samma vilja?) att vända mig mot Gud som jag nu har.

Den tanken löser i och för sig inga problem och jag grälar ändå på Gud ibland. Samtidigt frågar jag Honom ofta om vad Han då tänkt med att mitt liv är som det är t.ex. när det gäller just relationer. Har Han tänkt sig använda mig till något särskilt och i så fall vad? Svar tack! Helst igår eller ännu tidigare! (Jag är inte den tålmodigaste av Guds skapade nej...)

I de här tankarna kring helande dyker också upp sådana som hör lite ihop med förra inlägget. Vad gör de olika synsätten/praktikerna kring helande med hur vi ser på varandra och hur vi kan stötta?

I det första diket jag nämnde, att inte tro på att helande sker i vår tid, finns ju en tröstlöshet som jag tycker är rätt hemsk. Jag tror att det finns ett helande bara i tron på helande. Att tro på att Gud vill hela och hjälpa oavsett situation kan ge mycket.

I det andra diket finns risken att tanken blir att om man inte blir helad eller den man ber för inte tillfrisknar så är man inte "troende nog" och då är vi inne på väldigt farliga vägar.

Jag tror på helande. Jag tror dock inte på att helande alltid skulle ske precis efter min vilja (hur irriterande det än kan vara.... Skulle inte jag få bestämma?). Jag tror att Gud har enbart goda tankar för oss alla, för alla av Honom skapade människor om än inte för allt dessa människor kan finna på. Jag tror inte på att Gud skulle lovat alla troende ett liv "på en räkmacka" eller som "en dans på rosor". Den tillvaron där alla tårar torkas, bekymmer försvinner och ingen sjukdom mer finns är inte utlovad förrän i evigheten.

Jag tror inte att vi alltid, i detta livet, förstår vad Guds goda är.
Det "stör" mig som är vetgirig. Det retar mig som gärna bestämmer själv. Det ställer till det för mig som är envis och gärna tror jag vet och kan. Det är en "kamp" att försöka acceptera att Gud vet bättre och att jag bara har att böja mig.

Så jag fortsätter att be, som förebedjare under gudstjänster och annars. Och så gläds jag åt när Gud och jag verkar överens och funderar vidare över hur Han tänker när vi inte är det.

Allt gott!
Eva

Mer eller mindre välsignade?

(Ni förstår kopplingen jag tänker mellan rubrik och bild - större av stor välsignelse, eller är välsignelsen av olika sort, som äpplena?)


Min första rubrik var "Kristna A- och B-lag?" och det säger väl också en hel del om det jag funderar kring - delar en del kristna in oss efter hur man tycker sig kunna se på "utanverket" att Gud har välsignat oss? Kan man överhuvudtaget avgöra sådant genom att se en människas yttre eller dennes ägodelar/sociala framgång?

Det här är något jag funderar på rätt ofta och nu fick jag en extra knuff att skriva om det efter att ha läst flera texter senaste veckorna som på olika sätt får mig att tänka än mer. Texter där författarna/skribenterna ofta verkar se det som självklart att om du bara är kristen "nog" så får du framgång i ekonomi, arbete, familjeliv o.s.v. Framgångsteologi alltså.

En text talar om att de saker Gud ger som välsignelse om man lever ett liv som behagar Honom - ägd bostad, bil, sommarstuga, båt, resor - ju kan ta för mycket tid sköta så man inte hinner med det man borde göra i församlingen riktigt och jag kan förstå tanken. Jag förstår tanken att man inte ska tillåta framgångarna ta tid från Gud men samtidigt är det mer än lätt läsa in annat i de här orden, nämligen att den som lever ett liv som behagar Gud ska förvänta sig en mängd materiella belöningar för det.

Är det bibliskt?
Jag skulle svara nej. Inte för att det skulle vara obibliskt att äga saker, det är det inte, men att säga att Gud välsignar med saker om du lever ett liv enligt Hans vilja. För vad säger det till alla de som inte har alla de där sakerna? Är de inte tillräckligt kristna, lyder inte Gud tillräckligt? Det är oerhört farligt att säga sådant.

Nu är det här ju inget nytt. Det är inte ens något som bara gäller ekonomi och s.k. socioekonomisk framgång. Framgångsteologin dyker upp då och då i lite olika skepnader. Tyvärr tror jag också att den finns mer dold eller undanskymd i en hel del sammanhang där vi inte ser den lika tydligt som när en författare eller talare rakt ut säger att Gud välsignar med villa och resor.

En typ av framgångsteologi finns i det att den som är singel fast man är över giftasvuxen/barnafödande ålder inte ses som lika värdefull i församling eller Guds rike, inte ses ha följt Guds befallning. En typ av framgångsteologi finns också i att den fattige inte ses lika värdefull i församlingsgemenskapen som den rikare. Den sjuke som man kanske kan tycka synd om men ändå ha en tanke om typ "Varför blir h'n inte helad? Vad har hänt eftersom Gud inte svarar på bön?".

Jag vet att det är betydligt fler än jag som då och då får en känsla av att ses som B-laget av kristna eftersom vi inte har familj, god ekonomi, kanske inte är helt friska o.s.v. Vi avfärdas lätt med att vara allt från lättkränkta till att helt enkelt ha fel, alltid av de som har allt det där som man "bör" ha som god kristen.... Jag har mött det i såväl Svenska Kyrkan "i stort" som i EFS och i frikyrkosammanhang.

Det är djupt obibliskt!

Jag har inte hittat något i Bibeln som säger att materiell framgång eller dess motsats skulle vara ett sätt att mäta någons tro. (Att Gud förser oss med det vi behöver är en annan sak.) Ibland snarare tvärtom faktiskt.

När jag är på "så'nt" humör undrar jag istället om de som predikar framgångsteologi snarast söker ett sätt att försvara sina levnadsvanor. Döljer sig ett smått dåligt samvete över att ha så mycket och kanske inte dela med sig som man tänker man egentligen borde bakom detta? Det hoppas jag inte, inte alls! Men tanken dyker upp.

Det verkar även inom kristenheten bland en del finnas ett klart behov av att känna sig lite bättre. Det är så sorgligt. Och djupt obibliskt.

Ingen av oss människor kan säga att den ena eller andra är mer eller mindre kristen. "För om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckt honom från de döda ska du bli frälst. ---Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Romarbrevets 10 kapitel, 9-13) 
("Rikedom" där handlar lika mycket om andlig rikedom som materiell, om inte mer.)

Vi måste på alla sätt motarbeta de tendenser som finns till att skapa kristna A- och B-lag! I kristenheten i stort men också i våra egna sammanhang. Se dig omkring i din egen församling - hur ser det egentligen ut där? Du som "har allt" - försök att verkligen sätta dig in i hur den som har mindre känner i er gemensamma församling. Fungerar gemenskapen verkligen för alla? Du som har mindre - hur ser du på den som har mer? Som mer välsignad? Mer älskad av Gud? Sträck på dig och vet att det inte är så! Låt dig inte luras in i sådana tankar för de kommer sannerligen inte från Gud.

Välsignelse kommer i många olika skepnader, enligt Guds vilja. Ibland kanske i form av lyckad ekonomi, familjeliv och liknande men lika gärna i ett gott liv med mindre pengar och ensamboende. Guds välsignelse/kärlek till den enskilde kan aldrig någonsin läsas ut av materiell (världslig) rikedom. Glöm aldrig det!

Jag ber om Guds rika välsignelse, hur den än uppenbarar sig, över alla.

Eva

Synas - bli sedd.

Det här inlägget har verkligen snurrat i mitt huvud ett tag. Än mer så efter att jag sett serien "Mitt perfekta liv" på SvT.  ( Här hittar ni den.)

Serien visar 4 s.k. vloggare, alltså de som filmar valda delar av sitt liv och lägger ut i olika kanaler på sociala medier, t.ex. YouTube. Jag har verkligen "noll koll" på sådant och hade ingen aning om vilka dessa 4 är men har förstått de är stora i sin genre. De får mycket uppmärksamhet, inbjudningar till evenemang som många skulle vilja gå på, kontakter som en del väl närmast skulle "döda" för o.s.v. De lever helt enkelt liv som gör mången ung person grön av avund.

Eller?

Programserien visar hur de 4, tillsammans, träffar en psykoterapeut (om jag nu förstått hans yrkestitel rätt) och försöker bena ut hur de egentligen mår. Och det är inte alltid så bra, vare sig idag med berömmelsen eller tidigare, det som kanske till stor del lett fram till vloggandet.

Nu ska jag säga att jag inte minns alldeles exakt hur det uttrycktes men när de fick i uppgift att skriva ner vad de tänker att kärlek är skrev en av dem ungefär: "Att bli sedd och höras utan att anstränga sig för att göra sig sedd och hörd. Att synas utan att göra mig sedd.". Närmast exakt det jag funderat över rätt länge faktiskt.

Det talas så mycket idag om psykisk ohälsa (vilket är mycket, mycket bra för det måste normaliseras och kunna pratas om på samma sätt som om förkylning eller huvudvärk) och jag undrar om vi inte har väldigt mycket av svaret här, i att det har blivit för mycket av "synas men inte bli sedd".

Vi har ju i mycket skapat ett samhälle där yta betyder allt. Så länge någon klär sig "rätt", kanske sminkar sig, visar upp ett leende så tänker vi allt är ok. Ofta gör vi det kanske för att vi inte tycker oss hinna fundera längre, om inte annat så för att vi är för upptagna med att putsa på vår egen yta.

Jag minns första varvet jag hade riktigt ont och besvärligt med leder och annat i kroppen - jag har nog egentligen aldrig funderat SÅ mycket på hur jag tog mig ut i andras ögon när jag lämnade hemmet. Det hände mer än en gång att jag fick höra att jag såg så pigg ut. Till slut tröttnade jag väl på min egen teater och började tala om att när jag var som mest välsminkad t.ex. då mådde jag som sämst. Jag hade satt på mig en mask, ibland för att inte riskera att behöva förklara något, ibland för att jag tänkte (visste av en del erfarenhet) att de flesta ändå inte skulle lyssna.

Numer undrar jag ofta hur dessa utseendemässigt "perfekta" människor jag ser egentligen mår.

Den här utvecklingen, med fler och fler som mår psykiskt väldigt illa på grund av att de inte tycker sig kunna leva upp till det de tänker andra/samhället/världen kräver skrämmer mig mycket. Så mycket i tillvaron, i vardagslivet men faktiskt också i det politiska samtalet, handlar i dag om yta, om att gömma och dölja hur man egentligen mår. Vi kan många gånger få långa och häftiga debatter om vad jag kan tycka är småsaker när människor anser sig kränkta av men de verkliga problemen vågar vi fortfarande inte riktigt tala om.

Det måste vi faktiskt göra och därför är jag oerhört glad över ett program som "Mitt perfekta liv" där de 4 som deltar vågar vara så öppna och riskera så mycket. (Flera av dem berättade de fått betydligt färre visningar i sina kanaler för att de väl blivit "tråkiga" i mångas ögon när de blivit ärliga med t.ex. depression.)

Nu har jag som kristen naturligtvis suttit och tänkt att jag skulle vilja berätta för de här 4 som känner sig osedda och oälskade att Gud alltid ser dem och rent ut sagt tokälskar dem, oavsett om de är kända, deprimerade, perfekt sminkade eller ej. Givetvis är jag övertygad om att det är så men ibland är jag också rädd att vi kan använda det som en ursäkt, en ursäkt för att inget göra själva. "Be om Guds beskydd! Be Gud att alltid vara med dig, Han har lovat så! Be Gud ta bort din depression, Han gör det!" är lätt att ta till när man själv antingen inte vet vad man ska göra eller när man helt enkelt inte riktigt har lust engagera sig.

Jag menar då inte att man alltid måste engagera sig heller, det är inte alltid det går. (Men jag tror det går betydligt oftare än vad man kanske tänker. Det "kostar" inte alltid mycket alls, vare sig i tid eller "besvär".) Vad vi däremot alla kan göra är att inte bara "flyta med strömmen" i den samhällsanda som säger yta är det som gäller, bara den är välputsad så är allt ok.

Min tanke är att det nog är helt nödvändigt, både för oss som enskilda människor och som samhälle, att se till att vi alla blir sedda och inte bara syns.

Allt gott!
Eva

Värsta största synden?

(Nu står det inte "äpple" utan "frukt" i text om kunskapens träd, det träd vars frukt Adam och Eva inte kunde låta bli och vars ätande innebar syndens inträde i världen och människor liv. Men ni förstår symboliken och varför bilden var lite given.)


Då och då i, ofta väldigt hetsiga, debatter om synd så anklagas de/vi som liksom jag ser äktenskapet som skapat för man och kvinna, en av var, och inget annat för att göra homosexualitet till den absolut värsta synden. Försök att protestera brukar vara lönlösa och jag har funderat mycket kring detta. Särskilt det varför det överhuvudtaget skulle vara/kännas nödvändigt att på något sätt gradera synder och vad det egentligen säger om oss alla.

Svaret kan kanske i alla fall till dels tyckas givet - kan vi säga att just DEN (och jag tänker då på en hel del annat än homosexualitet nu) synden är allra värst, helst en synd vi själva aldrig tror oss komma att frestas begå, så kan vi själva känna oss så mycket bättre.

Jag tror att det är synd att tänka så....

Nu vill jag verkligen inte gradera synder för jag tror vi är ute på en mycket farlig väg på väldigt tunn is i så fall men jag har insett jag ser en synd som mer "grundsynd", kanske lite stående över annat och faktiskt styrande väldigt mycket annat som bli synd.

Girighet.

Är det inte så att girighet faktiskt ligger bakom i princip allt annat som vi kan kalla synd? De som ofta ses som väldigt grova, typ mord, rån, liknande, givetvis men även t.ex. otrohet, snatteri och t.ex. det även i världens ögon förkastliga med skatteplanering?

Visst är det det egoistiska "Jag vill ha!" som ger otrohet, köp av sexuella tjänster och därmed utnyttjande av andra men också att man kan rösta på visst parti met för att de lovar sänka skatter. (VARNING! Tro inte att du kan räkna ut hur jag röstar p.g.a. den meningen!)

Själv har jag ett område där min egen girighet syns alltför väl - handarbete. Jag HAR garn (en del väldigt gammalt, upprepat från gamla tröjor och annat, men ändå. Ni ser hur jag kan försvara mig...) och andra handarbeten så att jag nog har att göra bra många år men ändå.... Jag får syn på en beskrivning av en såååå härlig tröja i ett såååå härligt garn.... Det finns tillfällen när jag faktiskt tackar Gud jag definitivt inte har ekonomi stor nog att ens försöka övertala mig själv köpa det där som jag såååå gärna vill ha trots att jag alls inte behöver det.

Nu tänker jag ju då att girighetens riktigt stora fara, oavsett om den gäller garn, sex, pengar eller annat, är att den är så genomgripande. För det första drabbar den oss alla, för det andra bottnar den mycket i det där med vad människan vill kontra vad Gud vill. Och då blir det ibland oerhört jobbigt, det är jag gärna i första ledet att erkänna.

Det är lättare att se synden i missbrukaren, i pedofilen, i den otrogne. Framför allt är det oerhört mycket bekvämare för "random kristen" att se sådana synder. Men var hamnar vi då?

I stora delar av (den svenska håller jag mig till) kristenheten har man väl i mycket tyckt sig lösa problemet genom att i princip avkaffa synden. (Ibland undrar jag om det blivit så att den enda synd som möjligen räknas skulle vara att inte göra allt som du vill och känner för...) Man pratar mycket i termer som "Jesus dömde inte! Han sa till kvinnan som riskerade stening 'Jag dömer dig inte. Gå!' men tar för bekvämlighetens skull bort fortsättningen som lyder 'Och synda inte mer!'".

Min övertygelse är att detta faktiskt är farligt!

Vart tar nåden vägen t.ex.? Vad ska vi med nåden och Guds förlåtelse till om vi alltid gör allting rätt? Det är dock det ena diket, det finns ett till - att gräva ner sig för mycket i synd och glömma nåd och förlåtelse även där.

Kyrkan måste våga tala om synd! Vi måste också våga betona att vi ALLA är syndare. Där tror jag att begreppet girighet faktiskt kan vara till hjälp, även om det kan låta konstigt. Girigheten har sitt grepp om oss alla, i olika mått och på olika sätt. Inte som värsta största synden kanske, men som just "grundsynd" som ger annat syndande.

Kan det vara något att fundera kring?

Allt gott!
Eva