Annorlunda val

Jag har ägnat en del av helgerna åt att läsa om människor som gjort lite annorlunda val i sina liv.

För nu säkert drygt 10 år sedan fick jag höra om en bok som heter "De ovanliga", skriven av Åke Mokvist, och nu för lite sedan fick jag veta att det kommit ut en "De ovanliga 2". Perfekt helgläsning tänkte jag och beställde hem den till biblioteket.

Åke Mokvist har åkt runt i landet och träffat ett antal av de människor som väl förut skulle kallats för "original" men idag mest ses som allmänt "konstiga" och ofta lite "knäppa" av många. Han har intervjuat både de som lever i "skog och koja" i ordens verkliga betydelse och en som faktiskt lever på ett slott! Där finns både de med väldigt liten utbildning och den som arbetat med kultur på relativt hög nivå. Där finns den underbart vackra lilla kvinnan som varit chef för Riksdagens restaurang och umgåtts med Per Albin Hansson. Där finns greven som efter många om och men ger sig och låter installera elektricitet, men bara för att grannarna annars blir utan - själv vill han helst inte ha den.

Många av dessa människor har blivit ganska så tilltufsade av sin omgivning. Just den vackra kvinnan, Helena Langenhed, var länge traktens givna "driftkucku". Det var länge helt legitimt att som lördagsnöje åka och ställa till det för henne. (Hon dog i en brand, som författaren anser är mycket mystisk.) Andra har väl kanske mest setts lite snett på, inte släppts in ens i den gemenskap de har sökt osv.

Vad jag förstår har ingen av dessa människor skadat någon annan. Förmodligen kan flera ha varit både lite vrånga och envisa, kanske fräst ifrån när de ansett sig tvungna, kanske t.o.m. grälat med någon. Men inte skadat egentligen. Ändå är de ofta utsatta för folks spe och även ilska.

Varför det? Varför kan vi inte acceptera att inte alla människor vill leva det liv som av media, reklam och "alla andra" anses som det enda riktiga? Vad gör det om en människa väljer att leva ensam i en liten stuga mitt ute i "ingenting",ofta med en ekonomi som inte tillåter mer än det absolut nödvändiga? Då måste många genast förklara det med att personen ifråga är psykiskt sjuk eller på andra sätt "konstig". Mitt intryck av livsberättelserna i böckerna är dock att detta i huvudsak på intet sätt rör sig om psykiskt sjuka människor - däremot kanske i vissa fall mer psykiskt sköra. Fast det blir inte riktigt rätt heller, för ofta visar de en oerhörd styrka som står emot pressen att bli mer "normal".

Under helgerna har jag också läst i två böcker av abbot Christopher Jamison ("Rummet inom dig" och "Lyckan kommer") i Worth Abbey i England. Kanske några av er såg och minns en TV-serie som kallades "Klostret" som gick för några år sedan? Den handlade om 5 män som fick tillbringa 40 dagar och lika många nätter i just Worth Abbey tillsammans med Benediktin-munkarna där.

Och just munkar (och nunnor) måste väl också sägas ha valt ett "annorlunda" liv? Men på dessa ser de allra flesta, även de som nära på föraktar den kristna tron, med viss vördnad och respekt. Är då deras liv så väldigt olikt de liv Åke Mokvist skriver om? Jag tycker inte det.

Munkar och nunnor, i de flesta ordnar (undantag finns), väljer i och för sig att leva i gemenskap vilket de andra ofta inte gör (undantag finns där också), annars finns där stora likheter. Båda grupperna syns mig bestå av människor som söker något annat, något mer, än det många jagar efter idag. Kanske är det en tystnad, ett lugn, en plats för tankarna som är svår att finna i det samhälle som bara verkar uppmuntra mer och mer stress och "måsten". "De ovanliga 2" har underrubriken "Där friheten är viktigare än tryggheten." och det tror jag inte munkarna helt skulle skriva under på - jag gissar att de skulle säga sig ha funnit både frihet och trygghet. Annars finns förmodligen fler likheter än man ser direkt.

Jag måste erkänna att jag är mycket fascinerad och inte så lite avundsjuk på dessa människor! Jag tycker att det finns ett oerhört mod i de val de gjort!

Nu vet jag i och för sig att jag själv ses som "ovanlig" i en hel del sammanhang. Jag som inte har man och barn utan bara djuren. Jag som inte är riktigt så beroende av andra som de ofta vill att jag ska vara - blir jag illa behandlad/känner att en människa bara sprider en massa negativt och tar kraften ur mig, då "klipper" jag den bekantskapen: det är inte alltid värt all energi som går åt att vara sams och bästis med alla! När jag bodde på landet, ensam kvinna, utan vatten och avlopp, bil mm sa' ICA-handlaren där att han tänkt på mig när han såg "Änglagård" och han var glad att jag inte hörde skvallret som gick...:)

Och ändå längtar jag numer tillbaka till landet! Eller i alla fall utanför storstaden. Jag är ju så "konstig" att jag tycker om mörkret (som inte finns i sta'n ens mitt i vintern), den större möjligheten till ensamhet när man vill och, framför allt, tystnaden. (Jag skrev om förhoppningar i den andra bloggen; en stor, stor önskan är att kunna flytta om sisådär 2.5 år när ett åtagande här förmodligen löper ut. Men jag vet inte hur det ska gå till...)

Det är väl inte så konstigt att jag tycker om Åkes böcker och då givetvis i första hand de människor han skriver om! En förhoppning här är att de människor som inte vill/orkar/kan leva i den stress, det konsumtionssamhälle och de krav som finns att vara "som alla andra" ändå ska kunna få respekt för dem de är! Så länge kvinnan eller mannen som kanske lever i en enslig stuga eller ensam i ett stort slott inte skadar någon annan - nog måste vi väl ha råd att låta dem ha sina liv ifred? (Till saken hör ju dessutom att man inte ens kan skylla på att de "ligger samhället till last", de flesta av dessa gör precis tvärtom!)

Med en förhoppning om att vi ska kunna vara generösa mot varandras livsval:

Allt gott!
Eva