Till den dagen har vi kommit igen.
En dag som inte borde behöva finnas, men som är så viktig!
Jag skrev om den förra året också, om alla de människor som mördades på det mest bestialiska sätt; judar mest, men även romer, psykiskt och fysiskt handikappade, politiska motståndare mm mm. Nazisterna var ju bra på att hitta skäl till att döda...
Nu hade jag möjlighet igår att se ett program i SVT kallat "Hoppets hamn". Det handlar om hur många, många fångar som räddats från koncentrationsläger och andra uppsamlingsplatser av de "vita bussarna" från Svenska Röda Korset kom till Malmö under våren/sommaren 1945. Filmmakarnra hade funnit några av de som kom men också några av de Malmöbor som minns, bl.a. en man som då 15 år gammal var med som volontär i hamnen.
Att se dessa människor! Många av dem inte mer än benrangel när de bars av båtarna... (Lite underligt, som också en recensent påpekade, att se hur ogenerat man filmade och visade upp kvinnornas nakna kroppar dock. Inte helt trevligt att se, med tanke på den behandling de fått tidigare. Inte så stor skillnad som jag hade önskat...)
Inte alla de som kom hit överlevde. En del hade ju så svåra skador och sjukdomar, fysiska eller psykiska, att de tyvärr inte gick att rädda. Men där gjorde i alla fall Sverige något rätt, efter att ha gjort en hel del tveksamma val under själva kriget. Det var härligt att höra en del reaktioner från när dessa misshandlade människor när de fick se en stad som var hel, en stad som var full av liv och ljus!
Men flera saker slog mig, delvis med tanke på att detta handlade om just Malmö, delvis rent allmänt om dagens situation mer allmänt.
Malmö först. Där man så sent som 1945 tog emot alla dessa flyktingar från ett av mänsklighetens svartaste brott - där var det någon som sköt invandrare nyligen... Och där, där judar togs emot och fick sjukvård och annan hjälp till att fortsätta leva sitt liv - där tycker många judar idag att det är så jobbigt att leva idag att de lämnar staden...
Och så läste jag alldeles nyss om hur Sverige behandlar en del romer. Sedan fler länder från det forna östeuropa har kommit med i EU och gränserna därmed öppnats även för deras medborgare in i de andra EU-länderna så kommer även hit till Sverige en del av de ländernas romska minoritet. Nu lärde jag mig att väldigt många, en klar majoritet, av dessa sänds tillbaka "med vändande post". De får inte ens juridiskt ombud utan man förutsätter att de inte har tillräckliga skäl för asyl så de kan kastas ut direkt!
Dessa människor kan ha utsatts för mordförsök (mordbränder är inte ovanligt i flera länder), trakasserats på olika sätt, vara utestängda från skolgång, sjukvård, andra sociala förmåner. Då säger svenska myndigheter att de ska gå till polisen i sitt hemland för skydd - den polis som inte sällan är direkt inblandad i förföljelse eller åtminstone blundar för vad som sker för det är ju "bara romer"... (Tänk på att även ett "civiliserat" land som Frankrike rev ett läger för inte länge sedan.)
Nu menar jag inte att Sverige skulle kunna ta emot alla romer som far illa! Inte ens alla de som ofta har det förskräckande illa i just östra Europa. Men mer än idag måste vi göra! Visserligen finns inte något motsvarande nazisternas läger men trakasserierna mot romer idag liknar i mycket det som judarna råkade ut för innan kriget bröt ut. Jag skulle önska att Sverige i EU-parlamentet tog tag i detta i betydligt högre grad än vad som verkar ske nu, så att Europa inte ska behöva stå där med skammen igen och be ännu ett folk om ursäkt för att vi inget gjorde.
Dessutom måste vi faktiskt överhuvudtaget våga se det som sker! Vi måste våga erkänna att de judar som flyttar från Malmö idag faktiskt har skäl att göra så. När judiska barn inte vågar ha en Davids-stjärna i en kedja om halsen ute på sta'n är något fel!
Tyvärr har jag läst och hört att det ofta är invandrare från Mellanösterns länder som står för en del av mobbningen. Och när det gäller det hörde jag något mycket intressant i radions RingP1 i morse. Det var en man som själv kommit hit som flykting från Irak. Han berättade om sin oerhörda förvåning när han fick höra talas om Förintelsen. Under sin skoltid i Irak hade han i och för sig lärt något om Andra Världskriget, men inte fått höra ett enda ord om nazisternas förintelseläger eller deras politik mot judarna. Han berättade hur hans syn på hela konflikten mellan Isreal och dess grannar förändrades. Förmodligen inte så att han började älska alla judar och allt Israel gör, men han påpekade att hans förståelse blev en helt annan. Hans förslag var att alla som kommer hit som flyktingar från framför allt muslimska länder borde få höra om detta i samband med allt annat de lär inom SFI. Klok idé tycker jag! Och intressant att höra den från en man med den bakgrunden.
Om det slår igenom i det svenska undervisningssystemet är väl en annan sak... Nu under eftermiddagen rapporterade Ekot i P1 lite från den samling som varit vid monumentet över Raoul Wallenberg här i Stockholm idag, med tal bl.a. av FNs förre generalsekreterare Kofi Annan. Reportern intervjuade två flickor som lät som om de var i gymnasieåldern och de var förtjusta och talade om hur intressant det varit - för de hade aldrig tidigare hört talas om Raoul Wallenberg...
Så även om nog fler än jag kanske önskar att en minnesdag som idag inte skulle behövas, så lär den vara mycket nödvändig under lång tid framöver! Kanske mer nu om jag tänker rätt på saken, än den var på säg 1970-talet.
För det som hände under nazisternas regeringstid, och senare under kriget i forna Jugoslavien, kriget i Rwanda, det som händer i en del länder idag, där människor tvingas flytta för att de är "fel" på ett eller annat sätt - det får aldrig glömmas!
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar