Det börjar bli skamligt länge sedan jag skrev något nytt här, men ibland händer för mycket annat och inspirationen tryter.
Men idag finns den där!
Jag har gått och tänkt kring ffa två frågor så här på kvinnodagen, men kanske inte sådana saker som man allmänt tänker på, med jämställdhet i fråga om löner, föräldraledighet och så. Nej, mina tankar har kretsat kring konst och kring hur många kvinnor runt om i världen behandlas på ett i mitt tycke djupare plan än vi kanske oftast diskuterar likabehandling här i Sverige.
Konsten först. Jag läste nyligen om hur konstpriser skjuter i höjden, trots att världsekonomin är i gungning, ofta upp på nivåer som jag ärligt talat tycker är helt vansinniga och faktiskt rent löjliga. Samtidigt firas i år 100-års jubileum för den svenska hemslöjdsrörelsen. Den tilldragelsen kom jag att tala med några människor om för någon månad sedan, och fick nära på fnysningar som reaktion. "Ska det vara viktigt?"
"Förspilld kvinnokraft" heter det ju ibland, när man talar om broderade dukar, vackert mönsterstickade tröjor, mattor vävda i otroliga mönster. Och jag undrar så varför inte även detta ses som konst? (Jo, det händer ju. Märta Måås mattor är berömda, liksom en svenska som jag tyvärr tappat namnet på som gör otroliga vävar.) När textil omtalas i mer "konstiga" sammanhang så är det ofta t.ex. kungliga textilier som sytts av manliga skräddare. Där skulle jag verkligen vilja ha en ändring, så att även den mer "tradionellt kvinnliga" konsten syntes och fick den uppskattning den faktiskt är värd!
Det andra som snurrat i huvudet är hur kvinnor ofta närmast självklart trakasseras och misshandlas sexuellt i många länder.
Jag hörde ett radioreportage för en tid sedan. Det handlade om hur kvinnor i ett arabiskt land skulle få egna vagnar i T-banan, eftersom männen inte kunde hålla fingrarna borta.
Många har säkert hört om hur kvinnorna som var med och demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo ofta råkade illa ut, även inne bland folket och inte bara av polis och militär. Och även efter att regimen fallit och de demonstranter (manliga) som talat så mycket om ett gott samhälle för alla var i klar majoritet där.
Och naturligtvis går mina tankar till kvinnorna på Panzisjukhuset i Kongo! De kvinnor som ofta våldtagits på det mest brutala sätt och behöver kirurgi. De kvinnor som blivit gravida alltför unga och behöver kirurgi i smaband med eller efter atr de fött sina barn.
Det gladde mig mycket att DAGEN idag publicerar en stor debattartikel skriven av dr Denis Mukwege (chef på sjukhuset) och ett antal afrikanska och svenska pingströrelseaktiva! I tidningen finns dessutom en artikel om hur kvinnor i Kambodja utnyttjas på alla möjliga sätt i klädfabriker. Gå gärna in och läs!
Panzisjukhuset ligger mig varmt om hjärtat! Jag vet inte riktigt varför det blev så från början för jag har aldrig haft någon önskan att arbeta som missionär eller volontär eller så. Men det arbete de gör där har liksom aldrig lämnat mig någon ro, att det alls ska behövas! Artikeln behandlar det faktum att dessa kvinnors öde ju egentligen inte är en ren kvinnofråga, utan en fråga för hela samhället. De skriver om hur män faktiskt måste vara riktiga män och själva protestera mot detta.
Nu hörde jag på EKOt i morse att svensk polis ska sända kvinnliga poliser till Kongo för att utbilda kvinnliga poliser där. Dr Mukwege intervjuades och gladde sig mycket åt detta. Kvinnliga poliser/förhörsledare behövs verkligen för att de kvinnor som blir våldtagna ska våga berätta! Jag tror inte att vi här i Sverige riktigt kan föreställa oss hur det kan vara. Att först råka ut för något så vidrigt som att bli våldtagen (ofta av flera män och på det grymmaste sätt), kanske bli gravid, bli utesluten ur familj och bygemenskap för det "måste" ju vara kvinnans fel att hon blev våldtagen... Och så inte ens kunna gå till polisen även om du kanske vet vem/vilka de skyldiga är, för att det är för skamligt att berätta om vad du blivit utsatt för! Gå gärna in på Panzisjukhusets hemsida eller hos svenska PMU och läs mer om arbetet.
Jag kan ibland tycka att vår svenska debatt om jämställdhet blir rent "larvig". Visst finns det en hel del här som inte är så bra som vi skulle vilja, men i det stora hela är det mycket som fungerar. Jag menar alltså inte att vi ska "sitta nöjda" när vi ser att kvinnor/flickor behandlas ojämlikt, men ibland kan jag tycka att man driver saken in absurdum. Att allt ska vara exakt lika till varje pris, utan ens tanke på att kvinnor och män till dels faktiskt är olika. (Men missförstå mig inte, självklart ska kvinnor och män behandlas som absolut lika värda osv.)
Ibland skulle jag önska att kvinnodagen här i Sverige kunde innebära även ett större mått av firande av det som uppnåtts (även om det borde varit självklart alltid...) och vi också kunde diskutera vad vi kan göra för att hjälpa kvinnor ute i de av världens länder som knappt kommit någonstans alls. Och det borde även vara i männens intresse, för överallt där kvinnor får mer utbildning, mer ansvar för familjernas ekonomi osv så visar det sig att samhället utvecklas och går framåt...
Allt gott!
Eva
1 kommentar:
Gillar din slutsats. Visst är det självklart att det även gynnar männen att kvinnor får rätt till utbildning och ett bra liv. För att vi ska ha ett bra samhälle och överleva som människor behöver vi BÅDE män och kvinnor som kan delta i samverkan som hela individer.
I slutändan är vi människor. Jag vill inte kalla de vidriga, själlösa varelserna som förgriper sig på kvinnor - unga som gamla, för män.
Tittar man sig runt om i världen behövs den int. kvinnodagen än.
Visst är det tragiskt.
Skicka en kommentar