Jag som skriver här är kristen, har ett stort intresse för teologi o apologetik o för en del mer "världsligt". Kommentera gärna! Jag förbehåller mig rätten välja om det publiceras eller ej dock.
torsdag 27 januari 2011
En väldigt viktig dag!
Har ni uppmärksammat att det är "Förintelsens minnesdag" idag?
En mycket viktig dag, tycker jag. Inte minst med tanke på vad som ses ske runt om i världen.
Men naturligtvis i första hand för att minnas och hedra alla de som föll offer för en av mänsklighetens allra grymmaste och mest ondskefulla idéer: att man kan lösa problem, verkliga eller påhittade, genom att i organiserad form mörda dem man ger skulden.
Att minnas de miljoner judar, romer, slaver, funktionsnedsatta, politiskt "obekväma" och andra som fick sätta livet till under nazisternas skräckvälde.
Jag har alltid varit ganska fascinerad av psykologi, och kanske var det därför som jag väldigt tidigt (12-13 år) blev något av en "kalenderbitare" när det gällde rättegångarna efter andra världskriget. Idag har jag glömt mycket av det jag läste då, men intresset för just den psykologiska biten, om det kan finnas förklaringar, är fortfarande stort.
Igår satt jag hos en granne och såg ett program om hur man gjorde filmer (alltså även riktiga spelfilmer, inte bara någon typ av dokumentärer) för att övertyga människor i Tyskland om att det var rätt att låta t.ex. psykiskt sjuka "slippa sitt eländiga liv som inte har någon likhet med vanligt, meningsfullt liv". Och det sände verkligen rysningar genom kroppen! Att det var så relativt lätt att få så många att tycka att det var rätt att, med gas eller medicin, mörda vissa människor.
Nu säger en del att detta kan inte ske i "vår upplysta tid", men då är väl ändå minnet ännu kortare än tillbaka till 1940-tal? Det är bara knappt 20 år sedan vi såg s.k. "etnisk rensning" i forna Jugoslavien. Vi ser det idag med religiös grund i Irak. Vi ser det i Ryssland där rasismen mot vissa delar av det gamla Sovjetunionen sägs vara utbredd. För inte länge sedan såg vi vad retorik kan ställa till med mellan folkgrupper när tutsier och hutuer mördade och fördrev varandra i Rwanda.
Visst reagerar omvärlden många gånger annorlunda idag, det har man väl i alla fall lärt efter att så många fick stå vid skampålen efter 1945 för att de anat eller t.o.m. vetat men inget gjort. (Eller i vissa fall till och med underlättat i viss mån. Sverige är ju inte oskyldigt i det...) Och i de allra flesta länder skulle det väl idag vara omöjligt att bygga upp den typ av läger för mördande som nazisterna skapade. Med telefoner allmänna och internet i funktion över stora delar av världen är det naturligtvis svårare att gömma något sådant.
Men samtidigt gör telefoner och särskilt internet det lättare att komma ut med propaganda typ den som spreds i Tyskland för att få medborgarna att acceptera och mer eller mindre blunda för vad de anade skedde med grannen och alla andra som plötsligt bara försvann. Att acceptera att inte tänka för mycket på varför det steg så mycket svart rök från den där "fabriken" strax efter att tåg med nya "arbetare" anlänt.
Jag blev väldigt förskräckt när jag för något/några år sedan hörde om en undersökning bland ungdomar (minns tyvärr inte deras ålder, tror gymnasium) där bra många sa' sig vara lite tveksamma till om förintelsen ens ägt rum!
Det är vår skyldighet att minnas!
Det är vår skyldighet att minnas de judar, romer, psykiskt sjuka, handikappade, homosexuella, politiska aktivister och alla andra som mördades i nazisternas regi! Och likaväl är det vår skyldighet att minnas hur relativt enkelt det gick att få folk att närma sig samma tänkande i forna Jugoslavien, i Rwanda och idag i Irak!
Det är vår skyldighet att minnas detta var gång någon talar om att "om bara inte de fanns här skulle det finnas pengar till det och det och det"!
Det är vår skyldighet att aldrig låta någon skylla på ras, religion, politisk åsikt eller sexualitet för att nedvärdera en annan människa!
Tycka och tänka och leva väldigt olika kan vi. Vi kan t.o.m. tycka väldigt illa om hur andra lever och inte förstå oss på det alls. MEN - det kan och får aldrig vara ett skäl till att göra en annan människa illa!
Så glöm inte att dagen idag är utsedd som särskild minnesdag för förintelsens offer.
Allt gott!
Eva
måndag 24 januari 2011
Synden - finns den?
(Får representeras av en spricka helt med flit...)
Ja, finns det något som ska kallas synd? Eller är det bara något "de religiösa" försökt genom alla tider att lägga på människor för att hålla dem nere i någon sorts ödmjukhet?
Det har förekommit några inlägg på debattsidan i Kyrkans Tidning de senaste veckorna, om att man borde ändra texten i syndabekännelsen för att "inte trycka ner människor och få dem att känna sig värdelösa".
Jag måste erkänna att det förbryllar mig lite! Visst vet jag att många har växt upp i en kristen kontext där man talat alltför mycket om synd och att den gamla läsningen som löd ungefär "Jag fattig, syndig människa..." har satt djupa spår hos en del.
Men om vi ser det mer "allmänt"? Är det så väldigt fel och "farligt" om vi någon gång ibland påminns om att vi inte är perfekta? Att vi faktiskt kan göra fel, om än i det lilla?
Vad är då synd?
I Bibelns orginaltext används ordet "hamartia" som ordagrant betyder "att missa målet". I kristen mening ses det naturligtvis som att missa det "mål" Gud har velat med våra liv. I en sekulär mening skulle man väl kunna översätta det med att missa målet att försöka vara bra för varandra och inte göra varandra illa.
Helt och hållet tror jag inte att någon kan leva upp till det! Vi säger saker som vi inte förstår kan såra. Vi kan inte göra allt någon ber om och kanske blir den andre ledsen. Vi gör något så enkelt som att släppa en dörr nära på i ansiktet på den bakom. Ingen av oss menar något ont med sådana saker och ska inte heller gå omkring och ha dåligt samvete för det!
Men vi kan vara medvetna om det så att vi minimerar de tillfällen det händer! (Så kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt inte kan göra det någon ber! Eller att man själv blivit ledsen och säger saker i "stridens hetta".)
Så finns det ju tyvärr människor som verkligen gör andra illa.
Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på de 5 unga killar som står åtalade vid en tingsrätt här i Stockholmstrakten nu. De är åtalade för våldtäkt. 15 år gamla utsatte de en 14-årig tjej för den oerhörda kränkningen som en våldtäkt innebär. I tillägg filmade de övergreppet och visade filmen på hennes skola.
Jag funderar mycket på vad som kan ha fått dem till detta. Och till en del tror jag faktiskt att det beror på att de aldrig fått lära sig om begreppet "synd". Men då måste ni förstå att jag inte alls menar att de skulle fått en uppfostran, vare sig hemma eller i skolan, som innebär att de skulle huka under ett ständigt dåligt samvete och en rädsla för att synda! Däremot skulle de kanske behövt få lära sig mer om det med att "missa målet" i att försöka vara bra för andra.
Och att vara bra för sig själva! För det tror jag är en väldigt viktig sak i detta.
Jag tror faktiskt att vi har blivit så rädda för att tala om att det finns det som är rätt och det som är fel att vi till sist har kommit att göra mer skada med det än motsatsen. Jag tror att vare sig det handlar om att ha begått en våldtäkt, en misshandel, kört rattfull och orsakat en olycka eller "bara" medvetet sårat någon med ord så är det i slutänden så att den som gjort detta mår dåligt lika väl som offret. (Om än på väldigt, väldigt olika sätt!) Jag tror inte, hur "tuff" man än försöker verka utåt, att man mår bra av att veta att man har gjort en medmänniska så illa.
Därför tror jag att vi ska våga tala om synd! Kanske behöver vi använda andra ord för att nå fram till de som är rädda för allt som verkar "religiöst", men ändå. (Och detta är något som kan omfamnas även av judar, muslimer, hinduer mm mm)
Så finns en väldigt viktig sak att minnas: efter att syndabekännelsen lästs av församlingen (inklusive präst!) kommer förlåtelsen! Vi får en ny chans att "göra bättre ifrån oss". Det måste vi också ge varandra! Jag förstår väl om tjejen som blev offer för de här killarna inte kan glömma, det vore närmast konstigt om det gick. Men vi andra måste trots allt ge dem en chans, efter straff/behandling eller vad det nu blir, att bli människor som inte missar målet igen. (Den som sårats kan ha all rätt att inte vilja ha med förövarna att göra - försoning är nog det svåraste "kristna kravet" som finns och inget man kan begära av någon annan!)
För om vi bara dömer och inte är villiga att ge varandra chansen att träffa det där målet tror jag att vi missar vårt eget mycket grovt! Men jag är väl medveten om hur svårt det kan vara...
Allt gott!
Eva
Ja, finns det något som ska kallas synd? Eller är det bara något "de religiösa" försökt genom alla tider att lägga på människor för att hålla dem nere i någon sorts ödmjukhet?
Det har förekommit några inlägg på debattsidan i Kyrkans Tidning de senaste veckorna, om att man borde ändra texten i syndabekännelsen för att "inte trycka ner människor och få dem att känna sig värdelösa".
Jag måste erkänna att det förbryllar mig lite! Visst vet jag att många har växt upp i en kristen kontext där man talat alltför mycket om synd och att den gamla läsningen som löd ungefär "Jag fattig, syndig människa..." har satt djupa spår hos en del.
Men om vi ser det mer "allmänt"? Är det så väldigt fel och "farligt" om vi någon gång ibland påminns om att vi inte är perfekta? Att vi faktiskt kan göra fel, om än i det lilla?
Vad är då synd?
I Bibelns orginaltext används ordet "hamartia" som ordagrant betyder "att missa målet". I kristen mening ses det naturligtvis som att missa det "mål" Gud har velat med våra liv. I en sekulär mening skulle man väl kunna översätta det med att missa målet att försöka vara bra för varandra och inte göra varandra illa.
Helt och hållet tror jag inte att någon kan leva upp till det! Vi säger saker som vi inte förstår kan såra. Vi kan inte göra allt någon ber om och kanske blir den andre ledsen. Vi gör något så enkelt som att släppa en dörr nära på i ansiktet på den bakom. Ingen av oss menar något ont med sådana saker och ska inte heller gå omkring och ha dåligt samvete för det!
Men vi kan vara medvetna om det så att vi minimerar de tillfällen det händer! (Så kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt inte kan göra det någon ber! Eller att man själv blivit ledsen och säger saker i "stridens hetta".)
Så finns det ju tyvärr människor som verkligen gör andra illa.
Jag har de senaste dagarna tänkt en hel del på de 5 unga killar som står åtalade vid en tingsrätt här i Stockholmstrakten nu. De är åtalade för våldtäkt. 15 år gamla utsatte de en 14-årig tjej för den oerhörda kränkningen som en våldtäkt innebär. I tillägg filmade de övergreppet och visade filmen på hennes skola.
Jag funderar mycket på vad som kan ha fått dem till detta. Och till en del tror jag faktiskt att det beror på att de aldrig fått lära sig om begreppet "synd". Men då måste ni förstå att jag inte alls menar att de skulle fått en uppfostran, vare sig hemma eller i skolan, som innebär att de skulle huka under ett ständigt dåligt samvete och en rädsla för att synda! Däremot skulle de kanske behövt få lära sig mer om det med att "missa målet" i att försöka vara bra för andra.
Och att vara bra för sig själva! För det tror jag är en väldigt viktig sak i detta.
Jag tror faktiskt att vi har blivit så rädda för att tala om att det finns det som är rätt och det som är fel att vi till sist har kommit att göra mer skada med det än motsatsen. Jag tror att vare sig det handlar om att ha begått en våldtäkt, en misshandel, kört rattfull och orsakat en olycka eller "bara" medvetet sårat någon med ord så är det i slutänden så att den som gjort detta mår dåligt lika väl som offret. (Om än på väldigt, väldigt olika sätt!) Jag tror inte, hur "tuff" man än försöker verka utåt, att man mår bra av att veta att man har gjort en medmänniska så illa.
Därför tror jag att vi ska våga tala om synd! Kanske behöver vi använda andra ord för att nå fram till de som är rädda för allt som verkar "religiöst", men ändå. (Och detta är något som kan omfamnas även av judar, muslimer, hinduer mm mm)
Så finns en väldigt viktig sak att minnas: efter att syndabekännelsen lästs av församlingen (inklusive präst!) kommer förlåtelsen! Vi får en ny chans att "göra bättre ifrån oss". Det måste vi också ge varandra! Jag förstår väl om tjejen som blev offer för de här killarna inte kan glömma, det vore närmast konstigt om det gick. Men vi andra måste trots allt ge dem en chans, efter straff/behandling eller vad det nu blir, att bli människor som inte missar målet igen. (Den som sårats kan ha all rätt att inte vilja ha med förövarna att göra - försoning är nog det svåraste "kristna kravet" som finns och inget man kan begära av någon annan!)
För om vi bara dömer och inte är villiga att ge varandra chansen att träffa det där målet tror jag att vi missar vårt eget mycket grovt! Men jag är väl medveten om hur svårt det kan vara...
Allt gott!
Eva
fredag 14 januari 2011
Förlåtelse
Ett av de s.k. "stororden" tillsammans med sådant som synd, nåd, frälsning, salighet, gemenskap, ödmjukhet.
Är inte just det ordet något av det allra svåraste vi kan lära oss att uttala?
Ok - för en logoped kanske det inte är så svårt att få någon att uttala det, men att mena det?
Jag har haft svårt för det där. Har alltid trott att det där med att "förlåta" innebär att allt som gjort ont ska vara borta. Att man ska glömma och aldrig mer tänka på. Och det har jag aldrig kunnat...
Så, för några år sedan, var det en präst som ägnade en predikan, en "lärotimme" och en annan gudstjänsts tal till just detta.
Han talade då på ett mycket humoristiskt sätt om hur han blivit av med sin cykel. Hur arg han blev! Hur han ville "hugga huvudet av" den som stulit cykeln. Men också om hur han visste att han inte kommer att stå där, på "Domens dag" och peka anklagande mot tjuven och säga "Han där stal! Han ska inte in i himlen!"
Fölåtelse handlar inte om glömska!
Förlåtelse handlar om att inte fortsätta att anklaga. Att inte gå omkring och planera hämd mot den som gjort dig illa. Att inte önska den människan illa.
Jag har uppfattats som långsint. Och jag har sett mig själv så. Men jag har insett att det är faktiskt inte det jag är!Jag kan visst gå och fundera på situationer långt tillbaka i tiden. Fantisera ihop dialoger, hur det kanske kunde varit. Jag kan var väldigt ARG på människor som jag tycker sårat mig.
MEN - jag vill dem inget ont på något sätt!
Det tog tid för mig att inse det. Och att inse att den hämd jag trodde att jag sökte bara skulle drabba mig själv.
Att säga att man inte "ruvar på hämd" eller liknande kan uppfattas som "svagt". Och ser man till det som ofta är mest "ok" i dagens samhälle kan jag förstå det. Men jag hävdar att motsatsen är det riktiga. Om du, istället för att direkt "rusa ut", tänker efter vad som egentligen känns bäst och därifrån väljer att inte "gå i clinch" med den du skulle vilja ...
Jag är övertygad om att du vinner på det!
Och Gud vet det... Hans son förlät sina avrättare på korset... Tänk tanken!
torsdag 6 januari 2011
Annorlunda val
Jag har ägnat en del av helgerna åt att läsa om människor som gjort lite annorlunda val i sina liv.
För nu säkert drygt 10 år sedan fick jag höra om en bok som heter "De ovanliga", skriven av Åke Mokvist, och nu för lite sedan fick jag veta att det kommit ut en "De ovanliga 2". Perfekt helgläsning tänkte jag och beställde hem den till biblioteket.
Åke Mokvist har åkt runt i landet och träffat ett antal av de människor som väl förut skulle kallats för "original" men idag mest ses som allmänt "konstiga" och ofta lite "knäppa" av många. Han har intervjuat både de som lever i "skog och koja" i ordens verkliga betydelse och en som faktiskt lever på ett slott! Där finns både de med väldigt liten utbildning och den som arbetat med kultur på relativt hög nivå. Där finns den underbart vackra lilla kvinnan som varit chef för Riksdagens restaurang och umgåtts med Per Albin Hansson. Där finns greven som efter många om och men ger sig och låter installera elektricitet, men bara för att grannarna annars blir utan - själv vill han helst inte ha den.
Många av dessa människor har blivit ganska så tilltufsade av sin omgivning. Just den vackra kvinnan, Helena Langenhed, var länge traktens givna "driftkucku". Det var länge helt legitimt att som lördagsnöje åka och ställa till det för henne. (Hon dog i en brand, som författaren anser är mycket mystisk.) Andra har väl kanske mest setts lite snett på, inte släppts in ens i den gemenskap de har sökt osv.
Vad jag förstår har ingen av dessa människor skadat någon annan. Förmodligen kan flera ha varit både lite vrånga och envisa, kanske fräst ifrån när de ansett sig tvungna, kanske t.o.m. grälat med någon. Men inte skadat egentligen. Ändå är de ofta utsatta för folks spe och även ilska.
Varför det? Varför kan vi inte acceptera att inte alla människor vill leva det liv som av media, reklam och "alla andra" anses som det enda riktiga? Vad gör det om en människa väljer att leva ensam i en liten stuga mitt ute i "ingenting",ofta med en ekonomi som inte tillåter mer än det absolut nödvändiga? Då måste många genast förklara det med att personen ifråga är psykiskt sjuk eller på andra sätt "konstig". Mitt intryck av livsberättelserna i böckerna är dock att detta i huvudsak på intet sätt rör sig om psykiskt sjuka människor - däremot kanske i vissa fall mer psykiskt sköra. Fast det blir inte riktigt rätt heller, för ofta visar de en oerhörd styrka som står emot pressen att bli mer "normal".
Under helgerna har jag också läst i två böcker av abbot Christopher Jamison ("Rummet inom dig" och "Lyckan kommer") i Worth Abbey i England. Kanske några av er såg och minns en TV-serie som kallades "Klostret" som gick för några år sedan? Den handlade om 5 män som fick tillbringa 40 dagar och lika många nätter i just Worth Abbey tillsammans med Benediktin-munkarna där.
Och just munkar (och nunnor) måste väl också sägas ha valt ett "annorlunda" liv? Men på dessa ser de allra flesta, även de som nära på föraktar den kristna tron, med viss vördnad och respekt. Är då deras liv så väldigt olikt de liv Åke Mokvist skriver om? Jag tycker inte det.
Munkar och nunnor, i de flesta ordnar (undantag finns), väljer i och för sig att leva i gemenskap vilket de andra ofta inte gör (undantag finns där också), annars finns där stora likheter. Båda grupperna syns mig bestå av människor som söker något annat, något mer, än det många jagar efter idag. Kanske är det en tystnad, ett lugn, en plats för tankarna som är svår att finna i det samhälle som bara verkar uppmuntra mer och mer stress och "måsten". "De ovanliga 2" har underrubriken "Där friheten är viktigare än tryggheten." och det tror jag inte munkarna helt skulle skriva under på - jag gissar att de skulle säga sig ha funnit både frihet och trygghet. Annars finns förmodligen fler likheter än man ser direkt.
Jag måste erkänna att jag är mycket fascinerad och inte så lite avundsjuk på dessa människor! Jag tycker att det finns ett oerhört mod i de val de gjort!
Nu vet jag i och för sig att jag själv ses som "ovanlig" i en hel del sammanhang. Jag som inte har man och barn utan bara djuren. Jag som inte är riktigt så beroende av andra som de ofta vill att jag ska vara - blir jag illa behandlad/känner att en människa bara sprider en massa negativt och tar kraften ur mig, då "klipper" jag den bekantskapen: det är inte alltid värt all energi som går åt att vara sams och bästis med alla! När jag bodde på landet, ensam kvinna, utan vatten och avlopp, bil mm sa' ICA-handlaren där att han tänkt på mig när han såg "Änglagård" och han var glad att jag inte hörde skvallret som gick...:)
Och ändå längtar jag numer tillbaka till landet! Eller i alla fall utanför storstaden. Jag är ju så "konstig" att jag tycker om mörkret (som inte finns i sta'n ens mitt i vintern), den större möjligheten till ensamhet när man vill och, framför allt, tystnaden. (Jag skrev om förhoppningar i den andra bloggen; en stor, stor önskan är att kunna flytta om sisådär 2.5 år när ett åtagande här förmodligen löper ut. Men jag vet inte hur det ska gå till...)
Det är väl inte så konstigt att jag tycker om Åkes böcker och då givetvis i första hand de människor han skriver om! En förhoppning här är att de människor som inte vill/orkar/kan leva i den stress, det konsumtionssamhälle och de krav som finns att vara "som alla andra" ändå ska kunna få respekt för dem de är! Så länge kvinnan eller mannen som kanske lever i en enslig stuga eller ensam i ett stort slott inte skadar någon annan - nog måste vi väl ha råd att låta dem ha sina liv ifred? (Till saken hör ju dessutom att man inte ens kan skylla på att de "ligger samhället till last", de flesta av dessa gör precis tvärtom!)
Med en förhoppning om att vi ska kunna vara generösa mot varandras livsval:
Allt gott!
Eva
tisdag 28 december 2010
Vårt värde
Jag är en notoriskt P1-lyssnare! Man lär sig så mycket som man inte visste att man ville veta:)
(Och jag är ingen bra musik-lyssnare... En del klassiskt och många delar lovsång här bara..)
Men idag började jag verkligen fundera...
Jag hörde "Kropp och själ" under förmiddagen. Intressant men också fruktansvärt hemskt!
Man talade om arbetets vikt för människor. Och jag kan väl hålla med om att arbetet kan vara viktigt. Men när man säger att arbete/yrke "ger identitet" och talar om att den som är förtidspesionerad/arbetslös inte har någon... Då går jag "i taket"!! (Trots en mycket fin historia om en funktionshindrad kvinna som gladdes över att kunna tala om var hon arbetade,)
Kanske tänker ni nu att "Ja - det är klart! Du är ju själv förtidspensionerad! Såklart du måste försvara det!" . Men jag kan lova er att jag skulle gjort det även när jag hade arbete.
Jag röstar borgerligt, men ibland ångrar jag det. Detta med "arbetslinjen" dras väl långt ibland. Det är väl det som gör att människor resonerar som de gjorde i programmet idag - att ditt enda värde ligger i ditt arbete.
NEJ! Du är värdefull just som bara den du är! Om du se'n är mor, far, dotter, son, hemlös eller kung... Det spelar ingen roll! Du är DU! Och sååå viktig och värdefull för just den du är.Låt ALDRIG någon försöka intala dig något annat!
Allt gott!
Eva
fredag 24 december 2010
JULDAG

(Krubbfigurerna är ärvda från mormor och morfar. Min barndoms krubba! Tror de köptes när mormor och morfar var ganska nygifta (vigsel 3/7-1938). På Europaresa, ev Österrike.)
Dagen är kommen
kärlek triumferar.
Kom, låt oss skynda till Betlehem.
Hälsad av änglar Krist är född till jorden.
O kom. låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.
Gud av Gud Fader,
ljus av ljusets källa,
Människoson av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.
Ordet blev kött
och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord.
Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.
Sjung halleluja,
sjung ni änglaskaror,
Sjung, alla helgon,
sjung jordens folk!
Lov, tack och ära
vare Gud i höjden!
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.
Evige Fader,
evig är din strålglans,
evigt är ljuset från Betlehem.
Här över barnet,
evig lyser glorian.
O kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.
(sv psalm 122. text Adeste fidelse. J. Wade 1746, vers J.F. Borderies 1822, E. Norberg 1974, 1984. Musik: J. Wade 1743)
Det här är det som är viktigt för mig med julen!
Och just denna psalm är en av de absoluta favoriterna i jultiden.
Jag fick en fråga vid släktens julbord för ett antal år sedan, när jag hade talat om att jag skulle lämna sällskapet i tid för att hinna vara kyrkvärd vid midnattsmässan: "TROR du verkligen på det där?" Och jag kan bara svara "Ja!"
Jag är så väldigt väl medveten om att det finns de som tycker att alla "religiösa" är smått knasiga människor som väl egentligen borde in på psyket.
Men det stämmer väldigt dåligt med mina erfarenheter.
Visst finns i kristna kretsar de som "klamrar sig fast" vid vad som än verkar lovande i det läge de befinner sig just då. Men de är ganska få. (Och ibland behöver de annan hjälp i första hand. En god kristen församling ser det.)
Som jag skrivit förut så har jag min djupaste kristna erfarenhet via S:ta Clara kyrka här i Stockholm. En kyrka som är känd för att ta emot alla.Och då menas verkligen ALLA! Där har jag mött underbara människor med stora erfarenheter av livet på samhällets "botten". Men jag har också mött lika underbara människor som har sina erfarenheter från den absoluta "toppen" av samhället.
Jag har mött de som har svårt att förstå den allra enklaste instruktion. Och jag har mött de som föreläser om apologetik (trons försvar ungefär) och filosofi på en nivå så man blir snurrig! (Men intresserar mig mycket!)
Jag hör själv till de som inte kan ta in något i huvudet om jag inte förstår. Mina stackars kemilärare har blivit smått galna när jag sagt "Men VARFÖR???" när de sagt att vissa ämnen kan slå sig ihop och bli ett tredje. (Historia är mycket enklare - där finns en händelsekedja!) Så jag borde alltså vara en av de sista som bara "tar till mig" den kristna tron...
I de kristna kretsar jag rört mig under några år frågas ofta "När/hur blev du frälst?" Och jag blir ofta nästan generad och känner mig lite "mindre värd" när jag svarar att jag inte ÄR frälst. Inte på det sätt de menar med en särskild upplevelse.
Det må låta väldigt konstigt, men jag tror faktiskt att jag bara är född med tron.
Jag har bråkat och stökat med Gud! Jag har vägrat att tala med Honom. Jag har t.o.m. försökt att inte tro.
Men det går inte...
Nå'nstans, ibland inte så alldeles lätt åtkomligt längst in i mig, så finns tron alltid där. Den grund jag står på är definitivt Gud.
Jag kan bli hur arg jag vill! Jag kan bli hur ledsen, besviken, sur, trotsig och allmänt "pestig" jag vill - om jag verkligen känner efter så är Gud alltid där. Och Han tål att grälas med... Och givetvis kan jag också bli hur glad, lycklig, förtjust jag vill! Jag tackar ofta Gud för det jag ser och hör! På hundprom,enader, i affärer, i möten med människor.
Därför vill jag fira juldagen mer än julafton! För den oändliga kärlekens skull! För det barn som föddes för att bli en förebild för oss. Och en frälsning.
TACK Gud, för Din son! För att Du är, alltid har varit och alltid kommer att vara.
Allt gott!
Eva
Eva
måndag 13 december 2010
Uppkopplad
Jag lät min telefon vara avstängd igår. (Har bara mobil.)
Och nu i morse hade det landat ett mail från en bekant "Vad har hänt? Var är du? Är telefonen trasig? Är du allvarligt sjuk?" (Till saken hör att jag talade med den personen så sent som i lördags.)
Det får mig, åter, att fundera på vad den här förväntan om ständig "uppkoppling" egentligen gör med oss?
Det händer då och då att min telefon är avstängd. Det händer att jag inte svarar på mail så fort jag ser dem. Det händer t.o.m. att jag går ut utan telefonen! Fast jag har förstått att det ses som väldigt underligt av många.
Men jag tror att det här "kravet" att vara ständigt tillgänglig är mycket farligt! Jag tror att det stressar människor mycket mer än något annat.
När radion ägnar långa reportage sommartid åt att diskutera om det är bra att ha med arbetsdatorn och kolla mailen på jobbet från hängmattan då undrar jag... Undrar vad människor är så rädda för?
För måste inte detta bottna i rädsla? Rädsla för att missa något, rädsla för att bli bortglömd, rädsla för att inte vara med bland de som vet och känner till det senaste.
Jag kom att tänka på detta i samband med förra inlägget. För visst hänger väl det med alla "måsten" inför julen (eller andra helger, semester osv) ihop med detta?
Det skrämmer mig rejält att SÅ många är SÅ rädda för att inte vara "som alla andra"! Att inte hänga med i senaste modet vad gäller kläder, inredning, bilar, resor. Att inte göra ungefär samma saker som alla andra vare sig det gäller semestern eller fredagsmyset.
Och att inte alltid vara uppkopplad. Att jag ses som "konstig" när jag talar om att jag stänger av telefonen och hänger skylten med "hundvård pågår. Stör ej" på ytterdörren för att ha en dag bara för mig och djuren, lite handarbete och så.
Jag funderar en hel del på vad den här rädsan gör med människor. Jag tror att den är del i att så många röstade på ett främlingsfientligt parti i höstas. Jag tror att den är del i att människor kan fräsa och nästan skälla på en främling som råkar stöta till dem i någon kö. Jag tror att det är den som får människor att kräva att polisen ska "göra något" när de ser missbrukare på gatan.
Jag köpte för några år sedan boken "De ovanliga" av Åke Mokvist. Den handlar om människor som väl närmast skulle kallas "orginal". Den borde läsas av många! Författaren visar på att visst, dessa människor har valt att leva på sätt som vi andra kanske inte skulle vilja, men de är fortfarande väldigt lika alla andra.
Det brukar ju sägas att "man föds som orginal, men dör som kopia". Jag skulle önska att fler vågade bryta det mönstret! Om inte annat tror jag att fler människor skulle må bättre då.
Och vad gäller uppkoppling så finns det bara en som garanterat alltid är igång utan några "fnurror på tråden", och som har anledning att vara det. Nämligen den som Svenska Kyrkan på sina affischer hänvisade till för några år sedan med texten "Alltid uppkopplad!".
Allt gott!
Eva
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





