Den omodernaste i Nya Testamentet?

(Jesu dop. Målningen finns i Betelkyrkan i Umeå.)

Jag sitter här och surar lite över att förkylning gör mig så trött att det efter en rätt hektisk vecka bara inte orkas att åka till kyrkan. (Församlingen slipper därmed även höra min hosta....)

Idag handlar ju kyrkoårets texter om en av mina favoriter, Johannes Döparen.

Denne man, som av många i sin samtid säkert ansågs som osedvanligt stökig och besvärlig och med en sällsynt dålig talang för att hålla tyst och bara "flyta med".

Johannes talas ju om som den som skulle bana väg för Jesus, därav "hans" söndag strax före jul givetvis.

Han föddes av Elisabeth som var släkting till Maria, Jesu mor. Bibeln berättar att Maria och Elisabeth träffades när Maria var tidigt i sin graviditet. När Elisabeth (som själv egentligen var för gammal för att få barn) och Maria möts berättas det att den ännu ofödde Johannes spritter av glädje.

Johannes är den som talar om för de religiösa ledarna att de är huggormsyngel. Han predikar bot och bättring och omvändelse för folket som kommer ut till den plats i öknen där han lever. Han är väl vad många skulle kallat en "svavelosande" predikant. Man brukar ju ta till sådana ord om dem som säger saker man helst inte vill höra.....

Johannes är också den som får döpa Jesus. Han protesterar visserligen över att han ska göra det, men så blir det ändå.

Och ändå....

När han har fängslats av Herodes Antipas för att han, Johannes, har protesterat och lagt moraliska hinder ivägen för Herodes förhållande till sin svägerska gör han något som får mig att bli än mer förtjust:

Trots allt han "borde" veta efter dopet av Jesus mm så ber han några av sina efterföljare och vänner att gå till Jesus och fråga om denne verkligen ÄR den utlovade Messias eller om han ska fortsätta vänta. Jag tycker mycket om att evangelisterna berättar även om tvivel!

Johannes halshuggs för "brottet" att ha visat på härskarens omoraliska leverne....

Varför är jag så glad i Johannes? Han är inte så mycket omskriven. Han hör inte till dem som följer Jesus på nära håll (han dör rätt tidigt i Jesu offentliga gärning om jag förstått rätt). Han är rätt "gapig och bråkig" och ställer moraliska krav som är bra höga. (Men det gör Jesus också faktiskt....)

Jag har funderat mycket på det där. Jag har fått höra för länge sedan av en präst att jag kanske själv är "moralistisk". Jo, om man med det menar att hålla väldigt hårt på saker som jag ser som oerhört viktiga i vårt liv med varandra så hade hon rätt....

Jag vet nog egentligen rätt väl vad det handlar om....

Jag gillar helt enkelt de människor som vågar "stå på sig"! De som vågar tala om vad de tror på även om en majoritet eller överhet helst vill tysta dem. Det behöver inte alltid vara så att jag håller med, min respekt är ändå betydligt större för den som vågar säga som de innerst inne känner är rätt hellre än att hålla med i vad alla andra säger bara för att det är bekvämast.

(Nu undantar jag en del mer privata situationer i detta, jag tänker mer på vad som sker i den offentliga debatten. Lite "socialt smidig" i personliga möten försöker även jag vara! Oftast.....)

Jag gillar en sådan som Marcus Birro även om jag kanske tycker att han gör fel ibland. Jag är med i Svenska Evangeliska Alliansen för att den organisationen till viss del är "en röst som ropar i öknen". Jag tycker mycket om den satsning som kallas "pannkakskyrkan" och som började med att unga kristna gick ut på helgkvällar, gräddade pannkakor åt festande människor samt erbjöd förbön eller bara samtal och samtidigt mycket tydligt talade om vad de tror på. (Finns visst på ett antal ställen i landet numer, jag har ännu bara läst om det.)

Kanske är också ett svar att jag är lite "kaosbenägen"? Jag tycker om när det blir debatt, när åsikter kan brytas mot varandra och allt inte bara är "gullegull" och samförstånd. Jag tycker det är mer än otäckt när det mer och mer blivit så att alla förväntas tycka likadant i många saker och den som inte gör det blir utmobbad, utfrusen och nertystad.

Johannes blev nertystad, t.o.m. avrättad. I Sverige är ju avrättningen mer av symbolisk art men runt om i världen finns människor som faktiskt dödas för sina åsikter, sin tro. Det finns många, många som liksom Johannes vill bana väg för Jesus men där överheten tar till grövsta våld för att stoppa det.

Vi behöver påminnas om Johannes! Som Döparen men också för att tänka på vad dessa "sanninssägare" som vi så gärna tystar egentligen står för. Vi måste ta debatter istället för att döda, vare sig det är verbalt eller rent faktiskt ta livet av. Just i dagsläget tänker väl många då på den politiska situationen i Sverige och det gör jag också, men jag tänker också på andra mer "allmänmoraliska" frågor som inför julen t.ex. det faktum att så otroligt mycket pengar används till sådant som kanske kan diskuteras.

Jag tror att vi behöver Johannes Döparens exempel för våra ögon i mångt och mycket, i mina ögon verkar han ha varit en härlig människa.

Allt gott!
Eva

Den smala vägen

(Bild lånad, via google bilder, från running4success.wordpress.com)


Denna veckans evangelietext kommer i gällande årgång från Matteus evangelium, kap 7 vers 13-14 som är en del av Bergspredikan.

Jesus sade: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Jag tror att om man verkligen skulle "fråga ut" människor så skulle detta vara bland de verser som människor har allra svårast för i Bibeln. Det av flera skäl.

De här verserna läses av många som ett bevis på att kristen tro och kristna "ska" vara tråkig och allmänt livsförnekande. Att Gud skulle kräva så mycket av oss människor att bara säck och aska, aldrig fest och glam, kan tillåtas. Och visst - det har funnits/finns rätt gott om kristna som agerar så, men jag tror inte alls att det är Guds vilja. Se på Jesus, han var bra ofta på fest hos olika vänner!

Så tror jag också att dessa verser kan vara särskilt provocerande i dagens samhälle.....

Om man ser sig omkring idag, det räcker faktiskt med att titta på reklam i reklamblad, tidningar, TV, så är det i väldigt hög grad "quick fixes" som gäller. Det ska gå fortast möjligt att göra, bli, få det man önskar, vare sig det gäller att tvätta fönster, banta, uppfostra din hund, tjäna pengar eller något annat.

Och alla ska springa åt samma håll, på den breda och enkla vägen där du inte behöver anstränga dig alls helst.

Jag ser mig själv som rätt lat och bekväm. Jag kan tappa tålamodet bra snabbt om jag inte förstår och lär mig något på "5 röda". Jag har inte den bästa karaktär när det gäller att börja eller sluta med något som jag borde/inte borde göra.

Men.....

Jag är också rätt (hrkl.....) envis! Och dessutom lätt att tråka ut, så är det något som är FÖR enkelt så tröttnar jag garanterat tämligen omedelbart.

Därför föredrar jag faktiskt en väg som den stigen på bilden här ovan. En väg som innehåller både ljus och mörker. En väg där man får se sig för lite var man sätter fötterna när man går den. Om jag tänker efter och är ärlig så föredrar jag oftast den framför en 6-filig autoban.

I mitt fall gäller det då givetvis tron, som faktiskt inte alltid är rakt igenom enkel och "gullegull" som en del vill göra den till. (Läs just Bergspredikan som verserna ovan är hämtade ur. Jag blir lika förvånad, och ibland rätt undrande, var gång någon säger att det är deras favorittext i Bibeln. Om jag frågar lite närmare brukar det visa sig att det är "Den gyllene regeln" ...allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem...." 7:12 som folk tänker på. Bergspredikan i sin helhet är oerhört "tuff"......) Men det gäller också annat.

Jag har, som den som läst min andra blogg vet, sedan 5 år en s.k. "problemhund" av rasen amerikansk cocker. Väldigt många har kommit med väldigt många olika råd av "quick fix" typ när det gäller arbetet med honom.... Men jag föredrar att ta det i lugnare takt, med mer långsiktiga mål.

Det gäller också det att göra det enkelt för sig genom att "hänga på" diverse trender, tycka som alla andra för att det är "rätt" i alla fall för stunden, hänga på i fördömanden eller jubel över det ena eller andra som anses "PK" just nu.

Sådant är jag sällsynt dålig på.....

Vad gäller min kristna tro så handlar den här smala vägen om att försöka finna ut vad Gud egentligen tänkt sig är gott för människan och så försöka att tillämpa det i mitt eget liv. (Finns väldigt mycket jag inte kommit särskilt långt med.....)

Vad gäller livet i det sekulära samhället handlar det för mig om att tänka själv. Att finna ut vad jag själv tycker/vill ha. Ofta är det naturligtvis så att tron visar sig även där.

Jag går ofta på magkänsla, den där första tanken att "SÅ tycker/tänker/vill jag". Men väldigt ofta kommer tankarna "Men tänk om.....". Det finns områden och enskilda saker där jag funderat i mycket, mycket lång tid och ibland t.o.m. försökt övertyga mig själv att tycka tvärt om, för det vore så mycket enklare när nu "alla andra" (eller i varje fall en sekulär majoritet) tycker så. Det brukar aldrig fungera.....

Den smala vägen är inte enkel! Den kan innebära att du blir mer eller mindre "paria" i vissa sammanhang. Du riskerar att känna dig utanför, märka hur du undviker att tala om vissa ämnen för att inte riskera rena gräl och uteslutning. (Men du kan naturligtvis också ofta hitta likasinnade!)

För mig är det dock inte riktigt något val. Jag kan helt enkelt inte svika min magkänsla och göra om mig, för då skulle jag inte längre vara den Gud har gjort mig till. Jag fortsätter allt att försöka lära mer om den smala väg som Jesus talar om, och jag fortsätter att vara den där "konstiga och rätt tråkiga och definitivt omoderna" som motsätter sig en hel del av det som anses självklart idag.


Jag tror nämligen fullt och fast på att det faktiskt är den trånga porten och den smala vägen som leder till livet! Och det vare sig du hoppas att den vägen leder till en evighet med Gud eller bara till ett världsligt liv där du är ärlig mot dig själv och det du tror på.

Allt gott!
Eva

Jaha....

Det var det där med att "starta om" den här bloggen.....

Väldigt många tankar finns, ibland rätt färdiga som blogginlägg, men blir tyvärr inte alltid nerskrivna. Ska försöka bättra mig....

Det som snurrar i huvudet mycket nu är det faktum att Sverige/Sveriges befolkning som ser sig som ett så "liberalt" land, ett land där man är fri att tycka och tänka som man vill, ändå är så begränsat i just tyckande.

Det har uppstått ett nytt uttryck, "toleransens intolerans", som jag tycker är oerhört bra! Jag kommer med största sannolikhet att skriva mer om det, för det är något som "stör" mig väldigt, det där att du i din strävan efter att godkänna alla tankar/idéer utesluter vissa.

Men nu är det midsommar!

Jag har ju lite allmänt svårt för s.k. "familje-/vänhelger,,,, I de flesta fall kan jag gå till den religiösa delen av helgen, men det är svårare nu.

Fast i och för sig....... I kyrkoåret är detta dagen/helgen för en av mina "hjältar" vars liv berättas lite om i Bibeln. (Ska man säga "hjälte" så är ju Jesus nr 1 dock): Johannes Döparen.

Jag tänker mycket på honom numer. Han var den som sa' en hel del som många inte ville höra.... Och han blev dödad för det....

Så säger man i vårt land, Sverige, att SÅ händer inte här! Då skulle jag vilja uppmana till eftertanke..... Gör det inte? "Får" man verkligen tycka och tänka och uttrycka vad man vill i vårt land utan att bli utmobbad på ett eller annat sätt?

Jag tycker inte det. Och jag tror att vi behöver nutida "johannesar".

Allt gott!
Eva

Så är vi väl alla...

Jag är ju lite "fånig" som många tycker att jag är i mitt Guds-troende,

Men idag var ett program, kl 20.00 i Kuskanpskanalen, som på många sätt faktiskt bevisade Guds tanke!

En gepard är bästaste vän med en hund1 En get bästaste vän hästen som är blind. En apa passar på och har koll på när vännen kommer.

Och här hemma har jag Simon som kollar Jesper.....

HUR kan människor så se att det skulle vara skillnad  bara för färg?  Se till djuren...

Kram!
Eva

Påsk - Långfredag

Långfredag idag. En av de två största dagarna, tillsammans med påskdagen. En av de största dagarna i mänsklighetens historia.

Naturligtvis är jag lika medveten som alla andra om att påsken för många förlorat sin egentliga innebörd - att minnas Jesu död och uppståndelse och det rent oerhörda som Gud gjorde i det skeendet. Men jag tänker ändå att vad man än tror eller inte, firar/minns eller inte så måste man nog erkänna att påskens händelser har påverkat hela historien sedan dess. Inte ens den mest övertygade ateist kan förneka att den kristna berättelsen har haft mycket stort inflytande över skeenden i världen, i historien lika väl som nu.

Den där mannen, han Jesus, som är den allra största "hjälten" i mitt liv, det han gjorde den där första långfredagen är så oerhört, så svårt att förstå att vem som helst egentligen skulle kunna bli ateist bara för att man inte kan "ta in" vad det egentligen var som hände!

Nu är det väl naturligtvis så att tron på Jesus och på vad döden på korset och uppståndelsen några dagar senare betydde förutsätter att man har en grundläggande tro på Gud. Och den tron har ju många gått ifrån... Inte minst i våra dagar när "Jag, Mig och Mitt!" är ledord för så många.

När jag tänker på påskens händelser så är det inte bara med förundran, kärlek och glädje - jag kan även tänka att jag tycker så synd om Gud!

Kan man göra det?? Kan man verkligen tycka synd om Gud ? Ligger det inte nästan någon sorts hädelse i det?

Jag tycker faktiskt inte det.

Följ med mig i tankegången lite! Här har vi Gud, som skapat allt, som vill allt väl, som gjort så mycket för att hjälpa människan till ett gott liv... Är det någon som lyssnat och gjort som Han föreslagit?

Jo, givetvis har det funnits en hel del som gjort det. Ni som liksom jag såg första delen av "The Bible" igår (del 2 ikväll och sedan varje kväll till annandagen, SvT1 ikväll 21.30 om jag minns rätt) såg Noa och Mose. Men i mångt och mycket har människan envisats med att "veta bäst" och gått sina egna vägar. Vägar som ofta inneburit att man gjort det enklaste och helt enkelt bara följt det som är det ledande för många även idag "Men JAG VILL...!"

Och det där "jag vill" började ju faktiskt redan med Adam och Eva...

När det gäller dem undrar jag om Gud var helt missbelåten? Jag undrar om det inte kan ha lekt ett litet småleende i mungipan när han såg dessa 2 göra som de ville, "testa gränserna" som det så tjusigt heter. Även om Han förmodligen blev ledsen och besviken över deras agerande så tror jag också att Han kan ha varit lite stolt över deras nyfikenhet.

Det är ju en av Guds största storheter det där, att Han gett oss den fria viljan! Vi skulle ha kunnat bli viljelösa dockor, helt styrda av trådarna i Guds hand. Men det var inte det Han ville. Han ville och vill fortfarande att vi av egen vilja ska önska kontakt med Honom. För Hans högsta önskan är kontakt med oss!

Så Gud försökte genom århundradena, årtusenden t.o.m. Via olika människor försökte Han återknyta kontakten och ofta gick det väldigt bra - i några år... Så började människan åter känna sig så fantastisk att hon trodde att det nog skulle fixa sig alldeles utan Gud...

Jag har ju en liten förkärlek för att ibland "skoja till" en del även om Gud... Bl.a. skrev jag ett "reportage" om Jesu dagar i graven som en del förmodligen skulle hoppa högt om de läste. (Minns inte om det varit med här, om inte kanske det borde.) När det gäller detta med Guds bekymmer med att få kontakt med människan kan jag tänka att Gud till slut närmast slet sitt hår (för att ge det en för oss mer förståelig språkdräkt, jag föreställer mig inte Gud som en skäggig farbror på ett moln...) och utbrast något i stil med "Vad i hela fridens namn ska jag göra???

Och så sände han Jesus....

"NU då??? Nu måste de väl förstå att jag vill dem väl? Att jag längtar efter kontakt? Att jag vill visa dem hur de bör leva för att livet där på jorden ska bli gott för alla?"

Vad gör människan?

För det första tar vi död på Jesus där och då. (Men det fanns ju en Guds tanke med det, det ger många funderingar som jag inte tänker ens försöka mig på här och nu...) Sedan förvränger vi en hel del av vad han har sagt och gjort så att vi skadar varandra och tar skydd bakom Bibelns ord medan vi gör så... (Jag har stor förståelse för de som säger att det har svårt för kristendomen för att kyrkan gör så mycket fel! Det är ju bara att se till senaste årens avslöjanden om sexuellt utnyttjande av barn, inom katolska kyrkan likväl som andra samfund. Går man längre tillbaka har vi korståg och häxprocesser... Men för mig är kyrkan och tron faktiskt inte samma sak!)

Stackars Gud!

Han sänder Jesus. Jesus gör vad han är sänd för och tar med sig alla våra synder/tillkortakommanden/fel upp på korset. Han renar alla människor för att vi ska kunna "starta om" vår relation till Gud.

Det tycker jag faktiskt är en av de största sakerna att minnas med påsken - att den är en så stor påminnelse om hur gärna Gud vill ha kontakt med oss människor!

Så gärna vill Han det, att Han sänder sig ende son och plågar honom så oerhört den där fredagen, både fysiskt och (förmodligen det värsta) psykiskt.

För mig är det en tanke som gärna får dominera den här dagen, och vidare i påsken.

Allt gott!
Eva

Harry Potter

Ja, nu kommer ett erkännande....

Jag är löjligt/barnsligt förtjust i historierna om "Harry Potter"!

Är stolt ägare av alla filmerna och saknar bara sista boken (har dock läst den).

Jag kan nog till viss del säga att jag "kan" Harry Potter.

Och det har jag "fått skit" för av en hel del kristna!

I den mer konservativa, s.k. "bokstavstroende" del av kristenheten som jag faktiskt tillhör så finns det nämligen en inte ringa del som anser att allt "världsligt" ska fördömas och förbannas. Och H.P. som handlar om trollkarlar och häxor måste ju då givetvis fördömas än mer! Bibeln varnar ju för trollkonster faktiskt...

Jag håller helt med om att man ska vara extremt försiktig med sådant. En kontakt på försäkringskassan föreslog en gång att jag skulle gå till en "rosenterapeut" istället för att lägga pengar på sjukgymnast. När jag sa' nej, och förklarade att det var delvis (min sjukgymnast sedan länge hade tankar också...) p.g.a. min kristna tro så började mina problem med FK.

Men jag förstår faktiskt inte de som vill "bannlysa" Harry Potter-böcker mm totalt.

Varför kan man inte istället se en ingång till andra diskussioner? Det författarinnan skapat är ju en ganska underbar historia om ont och gott, om betydelsen av vänskap, om respekt för äldre med mer erfarenhet. Huvudpersonen Harry som närmast av födseln fått på sin lott att kämpa mot ondskan och som väljer rätt. Harry, som trots en del motsättningar håller fast vid sina vänner Ron och Hermione och de andra. Harry som har en mentor i rektor Dumbledore och andra lärare.

Jag tycker att man i Harry Potter har en alldeles utmärkt "ingång" i den kristna världen! En ingång vi kristna borde vara mer glada för.

Och varför skulle allt "världsligt" fördömas? Det är sannerligen inte bibliskt att göra så. Nu hittar jag inte kapitel och vers, men det står ju där, att vi ska leva "...i världen, men inte av världen". Att då kunna diskutera och låta andra glädjas åt sådant som Harry Potter-serien är väl då bra självklart? (Lite lustigt i sammanhanget är att flera av de som fördömer H.P. talar sig varma om Sagan om ringen... Inte den allra största skillnad på dessa två litterära verk, men "Ringen" är ju skriven av en uttalat kristen... En "vi och de"-tanke som jag tycker oerhört illa om!)

Visst kan även kristna läsa, se och tycka alldeles väldigt bra om Harry Potter! Är man troende på Jesus Kristus som den enda vägen till frälsning så är man. Jag kan tycka att det ligger en rädsla i att förneka all läsning utom den av Bibeln. Är du säker på vad du tror på så kan du väl läsa annat för rent nöje?

Jag "tror" inte på Harry Potter! Lika lite som jag trodde på liknande när jag var liten/ung. Jag vet var min tro och mitt hjärta finns. Men jag kan tycka att det är väldigt kul med den historia H.Ps författare, liksom J.R.R. Tolkien, får ihop. Jag gläds så mycket över den fantasi dessa människor har! Den är given av Gud helt klart! Och de använder den för att roa oss andra.

Förfasas inte över historier som den om Harry Potter! Använd den för samtal om annat, vare sig du är kristen eller ej. Gläds åt glädjen författare kan ge oss! Du lär inte glömma var ditt hjärta och din tro är bara för det...

Allt gott!
Eva
(Och hörrni ni... Jag är väl medveten om att denna blogg inte är den allra mest lästa. MEN - nu ser jag att, minst, 30 personer läst förra inlägget, men inte en enda lämnat någon kommentar. Vare sig du tycker som jag eller inte så skulle jag bli så glad om du kommenterar! Ja, just du! Om du inte gör annat än skriver rena elakheter blir det nog inte publicerat ändå... Men annan åsikt har jag inget emot:D )

"Felet ligger inte i tekniken,...

...det finns inne i oss."

Så skrev Johan Croneman i en alldeles utmärkt krönika i DN den 19 februari.

Där diskuterar han hur det kan ha blivit så att många många inte riktigt verkar inse vad det betyder, det vi skriver på nätet. Han diskuterar det som borde vara fullkomligt självklart - att det är människan bakom invektiven, bakom de elaka orden, ryktesspridningarna o.s.v. som faktiskt måste stå för vad de gör, tänka innan de "trycker iväg" och inte skylla på tekniken som många faktiskt verkar göra. (Som de 2 bandytränare han nämner, som vidarbefordrade ett twittermeddelande som innehöll ett rent mordhot mot en domare och sedan försvarade sig med att säga ungefär "Det bara blev!")

En annan krönika skrevs i DN den 2 februari av Andreas Nordström. Han konstaterar att "Jag bara skämtade!" har blivit någon slags standardförsvar om någon tar illa vid sig av det ena eller andra som skrivs, bildsätts eller liknande.

Jag har tänkt mycket på dessa båda krönikor de senaste dagarna.

När nyheten kom att polisen misstänkte att en 13-årig flicka som dött påkörd av ett tåg faktiskt tagit livet av sig trodde man ju att en 15-årig pojke hade mobbat, trakasserat och hotat henne via internet. Idag verkar det klarlagt att en man i 45-årsåldern har använt sig av en pseudonym och är den verkligt skyldige, men flickan var tydligen även mobbad på "vanligt" sätt i skolan och det jag vill ta upp är den diskussion som följt i medierna medan man ännu trodde detta var ett fall av den "nätmobbning" som man talar om då och då.

I Studio1 för några dagar sedan hade man ett samtal/en diskussion om detta med mobbning barn/ungdomar emellan över nätet. Man förfasade sig med all rätt över vad som kan ske. Där och i andra medier talade man om hur man ska kunna stoppa detta. Vem som har ansvar att se till att barnen inte håller på med sådant o.s.v.

Dagen efter har samma Studio1 ett samtal om att Jonas Gardell och Mark Lewengood tydligen sänt en del twittermeddelanden under finalen i Melodifestivalen i lördags. Meddelanden som av vissa kategoriseras som sexuella trakasserier av programledaren Danny Saucedo.

I det samtalet är tonen till största delen att "Men Jonas är ju komiker! Det var väl ändå på kul?"

Jag bara undrar... HUR ska vi kunna lära barn och ungdomar att det inte är ok att vara taskig mot någon enda, vare sig över nätet eller annars, om vi tycker att det är ok när vuxna gör liknande?

Visst ska vi kunna "tåla skoj" och ibland även ord som inte är helt snälla! Vi kan inte alla alltid hålla med varandra och visst kan kritik/motsatta åsikter få uttryckas ironiskt. Men det finns gränser när det går över till rena trakasserier, och vad jag förstod så hade J.G. och M.L. skickat ett inte ringa antal meddelanden med ungefär samma innehåll. (Undrar hur diskussionen efteråt hade låtit om det hade varit en kvinna i min 50-årsålder som skrivit om Danny som läcker, sexig, att man inte skulle tacka nej till "den" o.s.v....?)

Nu menar jag inte att Jonas och Mark skulle vara särskilt "dumma" eller så! Jag tar dem som exempel bara för att dessa två diskussioner kom dagarna efter varandra i Studio1. Vad jag menar är att jag tycker att det blir så fel när man fördömer barns/ungdomars agerande på nätet, men när det gäller vuxna närmast skrattar bort det. Eller som Johan Croneman skriver, att om han eller någon annan skriver krönikor i vissa ämnen så får de räkna med att få en massa oförskämdheter, elakheter och även hot i mailkorgen.

För några veckor sedan debatterades det livligt hur många kvinnor som uttalar sig, skriver, leder program får vara beredda på hot om både det ena och andra. Man debatterade och tyckte synd om (med all rätt!) den unga kvinna som inte gjort annat än uttryckt sin åsikt om trycket på en t-shirt fått hot om misshandel, våldtäkt och död från många tusen kommentatorer på Facebook.

Ja, men sedan då? Hur långt tänker man i detta egentligen?

Jag tror, att om vi verkligen vill göra något åt den kalla och rent råa atmosfär som finns här och där på internet så måste vi våga se och debattera/diskutera hela bilden!

Vi måste reagera även när vuxna "bara skojar". Vi måste reagera även när sådana uppburna artister/idoler som Jonas och Mark beter sig mindre välbetänkt. Eller vem det än är.

För hur ska vi kunna begära av barn och ungdomar att de gör annorlunda än de vuxna som borde vara deras förebilder?

(Minns ni förresten diskussionerna när "Expedition Robinson" började sändas? När man dels förfasade sig över det som då kallades "mobbnings-TV", dels förskräcktes över att barn faktiskt tog över och lekte likadant på skolgårdarna. Jag minns att det fanns flera som tyckte att "SÅ får ju inte barnen leka!" Men hur ska barnen kunna tro annat än att det är rätt och riktigt, när de vuxna ju gör så?)

Jag skulle vilja se en betydligt djupare och mer långtgående diskussion om detta! Att man kunde diskutera hur vi vuxna uttrycker oss, t.ex. i en blogg jag "ramlade in" på för kanske ett år sedan, där landets befolkning konstant benämdes i termer som "lappdjävlar" om alla boende norr om Dalälven, "dryga skånetokar" om alla från Skåne, "smålandsgnetar" om alla därifrån. Många flinar åt sådant, men jag tror att det är där det börjar, där s.a.s. "ribban läggs". När vi alla accepterar sådant här beteende är vi väl alla skyldiga till att det blir ett kallare, mer cyniskt, hårdare klimat på nätet (och annorstädes)?

Naturligtvis måste man kunna bli arg på uttalanden man läser! Men för mig är det självklart att försöka komma med riktiga motargument, inte att man bara häver ur sig en massa elakheter och sårande ord och sedan förklarar sig med att "Det bara blev så!" eller "Det var ju bara på skoj!" eller, som en av de unga männen sa' i ett försök till försvar av sitt hot om våldtäkt av den unga kvinnan med t-shirtkommentaren "Det var ju bara på FB! Jag tänkte väl att hon inte skulle tro på det, inte ta åt sig. Det är ju inte på riktigt ju!"

Med hopp om att diskussionerna ska fortsätta om hur vi egentligen behandlar varandra och om vi verkligen vill få vara så egoistiska att vi kan anse oss få säga vad som helst om vem som helst när som helst
(Och om att ingen endaste enda "unge" ska behöva drabbas som den 13-åriga tjejen!)

Allt gott!
Eva