Gud som längtar gemenskap

Jag försöker hänga med i bloggen Ge o du ska få som hör ihop med en FB-grupp med samma namn o också en FB-grupp för läsplaner som för tillfället går under namnet Vem är den mannen?.

För några dagar sedan läste jag ett inlägg som bl.a. citerade Jesajas 43 kapitel 25 versen:"Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelse, dina synder kommer jag inte mer ihåg." Jag slog upp o läste då även vers 26:"Påminn mig, låt oss gå till rätta med varandra, tala så att du kan få rätt.".

De verserna har nu snurrat i min hjärna några dagar. Läs igen: "Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.  Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra, tala så att du kan få rätt."

Så markerar vi de ord som mina ögon fastnade mest på:" Det är jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser. Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra , tala så att du kan få rätt."

Det är Gud som talar via Jesaja.....

För många som kan tänkas hitta hit är det ju ingen nyhet att vår Gud vill gemenskap med oss. Det börjar väldigt tidigt i Bibeln, i 1Mos.3:9 när Adam o Eva ätit av den förbjudna frukten o gömmer sig i skam över sin nakenhet. Gud kommer, hittar dem inte o undrar "Var är du?". Det fortsätter genom hela Bibeln bl.a. genom gemenskapsoffer o genom Guds oupphörliga försöka att få till en god gemenskap med sitt folk. Kulmen är givetvis Jesus. Gud kommer själv i mänsklig gestalt för att leva med oss på ett mer påtagligt sätt.

Det här vet många av oss som sagt, men hur ofta tänker vi på det? Visst, många av oss tänker på Jesus som ett bevis för Guds vilja till gemenskap men hur tänker vi på att hela historien visar på samma sak?

Den här längtan efter gemenskap, från Guds sida, är något som gör mig oerhört ödmjuk! Tänk - alltings Skapare, den som velat alltings existens, den som har all makt över allting, den vill ha gemenskap med mig! Vilken fantastisk tanke det är!

Där kommer också in något som gör att jag är mycket glad o tacksam att jag är just kristen. För ett antal år sedan hörde jag berättas om en teckning någon sett (jag tror den figurerat en del men har inte letat) som ville beskriva olika religioners tro. Nu minns jag inte vilka de andra religionerna som tagits som exempel var men det spelar nog mindre roll. Teckningen visade 3-4 stegar upp mot himlen. På 2-3 av stegarna klättrade människor o kämpade för att ta sig högre o högre upp mot en tänkt gud/himmel. På den sista stegen klättrade också en människa men där kom även någon (Jesus då) klättrande neråt för att möta människan.

Det är en fantastisk Gud vi har, på många sätt men ffa i detta att Han vill gemenskap med oss! Det är något att bära med sig, idag, i närmaste söndags gudstjänst, i resten av livet.

Tack käre Herre för att du vill gemenskap. Tack för att Du aldrig håller Dig undan från oss även om vi ibland försöker gömma oss för Dig. Tack Herre för Din oerhörda kärlek till oss. Tack Herre för att Du är.

Allt gott!
Eva

Kyrkan full av folk eller kyrkan full av Gud?

Jag ska direkt tala om att jag inser det lite provokativa i rubriken för varför skulle det behöva vara någon motsättning i detta? Men faktiskt är det så det dels ser ut ibland, dels verkar som om väldigt många tänker. Jag hoppas kunna förklara mina tankegångar nedan...

Att jag skriver om detta just nu beror delvis på att Dagen igår publicerade en artikel om pingstförsamlingen United (Malmö) o den förvandling de genomgått. Artikeln är en intervju med deras pastor Magnus Persson o har rubriken "Så vände han United från party till Luther". Mycket läsvard!

Jag läste redan för något år sedan om Uniteds förändring o Magnus' o hans medarbetares funderingar i tidningen Teologi o ledarskap o började fundera redan då för detta är något som "ligger på mitt hjärta".

För att ta det kort så är det (som jag då förstått efter diverse artiklar jag läst, minns det är ni snälla) som hänt i United rejält omvandlande. Den församlingen startades väl av ett kompisgäng som ville se Jesus mer känd i Malmö. Man ville locka många o det blev "hejdundrande" gudstjänster med mycket lovsång o väl då lite som Dagens rubrik säger "party". Ledningen var givetvis otroligt glad över att så många kom o allt rullade på.

Så berättar Magnus i intervjun något som jag gissar måste ha varit rätt omskakande: Han satt i en gudstjänst o såg en video med vittnesbörd från församlingsmedlemmar men något började skava rejält när han hör att alla tackar United. "United förvandlade mig....", "Jag har United att tacka för allt...." o liknande. Vänta nu..... Jesus då? förstår jag Magnus tankar som.

Hans o andras i ledningen svar blev att gå in i bön o fundera på vad de skulle göra. Det har resulterat i mer liturgi bl.a. (Ni måste läsa artikeln faktiskt!) Det i sin tur har resulterat i färre besökare men som jag förstår ett rikare Gudsliv för de som är kvar.

Så - varför skriver jag då om en församling jag aldrig besökt o varför i all världen är Uniteds exempel så intressant?

Varför jag skriver om det är väldigt enkelt att besvara - jag tror att Uniteds "resa" är väldigt viktig för andra att lära sig av. Jaha, o varför är den det då? Jo, för att de vågat ta det där steget som kanske blir lite "tillbaka" men ändå för närmare det viktiga i våra liv, Gud.

Jag har rätt länge irriterat mig på o funderat mycket kring det med att det är så oerhört viktigt för t.ex. Svenska Kyrkan (SvK) att behålla så många medlemmar som möjligt. Man vänder o vrider sig, tar in yoga o mindfullness o låter tangopar dansa framför altaret under predikan. Man faktiskt vrider Guds ord så att de inte ska "skrämma bort" någon. Man tillrättalägger för hur omvärlden ser ut o man går med på de mest tokiga (teologisk sett) saker som folk vill vid bröllop, dop o begravningar. Allt för att behålla medlemmar.

Men är det verkligen det viktigaste?

Givetvis, alldeles väldigt självklart, vill jag att så många som möjligt ska vara med i kyrkan! Jag skulle vilja se fullsatta gudstjänster överallt varenda söndag! Men....

Vad är viktigast - en kyrka full av besökare eller en kyrka full av Gud? (Om då inte drömscenariot med båda alltid kan förverkligas.)

Min egen "resa" ger väl svar på hur jag tänker kanske:
Jag är döpt, har gått i söndagsskola o blivit konfirmerad, varit djupt engagerad som t.ex. kyrkvärd i "vanliga" SvK. Jag kommer från en släkt där mammas sida varit djupt engagerad i kyrkan (till mesta del rent praktiskt/politiskt) så kyrkan har alltid funnits med även om jag inte varit flitigaste besökaren. Jag har nog faktiskt alltid trott på Gud trots mitt milt sagt självständiga sinnelag, men långt ifrån hela livet levt som jag borde i den tron.

När jag hoppat av som kyrkvärd i min boendeförsamling, av flera skäl men mycket för att något "skavde", kände jag mig helt församlingslös under några år. Så fick jag en knuff av helig Ande (det får vi ta en annan gång...) o hamnade i S:ta Claras Lärjungaskola o blev lite senare medlem där. (S:ta Clara tillhör EFS inom SvK.)

Smått chockartat faktiskt!
Mycket lovsång. Händer i luften. Höga Amen o Halleluja. "Men hjälp! Är detta SvK eller Livets Ord???" (Jo, jag var rätt full av fördomar mot L.O....) Full kyrka nästan varje söndag o även de s.k. lärjungamässorna på tisdagar så välbesökta att mången SvK-församling skulle jubla o tacka Gud om de hade den uppslutningen en "vardagssöndag".

Helig Ande fortsatte sitt knuffande o rätt snart kände jag att det här i Clara faktiskt gav mycket av det jag längtat efter - klar förkunnelse enligt Bibelns ord men ockå mycket karismatik, lovsång, händer i luften, tro på förbön/helande o.s.v. Jag blev kvar o rätt engagerad i en del.

Efter några år började jag fundera vid en kvällsmässa.... Jag vet med mig att jag gärna dras med i "häftig musik" t.ex. Jag hade de flesta av mina vänner i församlingen. Vad var min egentliga grund för att vara där? Var det Gud eller det andra? Den utbrändhet jag bär med mig från ett tidigare arbete gjorde sig också påmind o jag gick väldigt nära den där väggen igen. Kände mig lite ute på en ökenvandring vad gällde tron. Dags att backa ett steg eller 5!

Så gick några år igen, år av funderande, bön o mycket läsande av Bibel o teologi. Sedan hamnade jag i Betlehemskyrkan där jag nu är. (Också EFS.)

Jag älskar fortfarande Clara o dess församling, Gudsnärhet, diakoni o annat men för mig behövdes något annat. Jag tror att det var mer tid för reflektion t.ex. Absolut inget ont om S:ta Clara i de orden! Det är bara så att församlingar har lite olika inriktning o Claras "tyngdpunkt" ligger mycket i det diakonala arbete som de ska ha all "cred" för.


I Betlehemskyrkan har vi också mycket lovsång. Ingen (vad jag vet) reagerar alltför mycket på händer i luften, höga Amen, Halleluja eller Jesus-suckar. Men....

BK tar sig då kanske lite mer tid för teologi/undervisning på ett annat sätt än Clara o det passar mig som kan tänka en hel del (kanske för mycket ibland). För mig är gruppen där vi samtalar om Bibeltexter o det faktum att prästerna har mer tid för enskilda samtal viktigt. För mig är det en typ av fördjupning som är rent livsviktig.

Jämförelsen med United då? Vart tog den vägen? Ett ögonblick....

I "vanliga" (ej EFS) SvK har man ju nu under väldigt många år på många sätt försökt anpassa teologin/förkunnelsen efter vad "folk vill ha" i många delar. Helt ärligt tycker jag att man alltför ofta o villigt hellre satt fingret i luften för att känna vart vindarna blåser i "världen" snarare än att satt fingrarna ihop i bön för att utröna vad Gud vill. Jag har hört ett antal präster som närmast muttrat äver S.ta Clara (för att inte tala om över Livets Ord t.ex....) o dess mer bibeltrogna förkunnelse. Jag fick t.o.m. höra av präster i min "boendeförsamling" att jag väl inte var riktigt riktig om jag gick till Clara för där var de ju så "gammeldags"....

Då funderar jag.....
Hur kommer det sig att S:ta Clara, Betlehemskyrkan o som jag förstår det t.ex. United ändå drar bra många människor? Även många unga kommer in som nya medlemmar. Är de fundamentalistiska stollar hela gänget?

Naturligtvis inte!
Jag känner mig bra säker på att det dessa församlingar gör är just det "framgångsrecept" många söker: en kombination av stark liturgi (alltså ordning o reda i gudstjänst för den som är osäker på ordet), karismatik (släpp in helig Ande kan man väl förklara det) o klar förkunnelse enligt Bibels ord.

Det kan säkert innebära att man tappar en del medlemmar. Med en klar förkunnelse kan det säkert finnas en hel del som tycker det blir "jobbigt". (Där kommer det in med att predika nåd o.s.v. men det tar vi inte här....) Evangeliet ÄR rätt jobbigt i mångt o mycket. Jag vill givetvis att alla ska komma till tro! Jag vill inte att vare sig SvK eller andra kristna samfund ska tappa en enda medlem, tvärtom få fler men.....

Trots allt måste vi ha det i tanken som Magnus säger i artikeln: "Medan vi ville vinna världen var det världen som vann oss.".





TACK till dig som orkat läsa ända hit! Jag lär återkomma till detta....

Allt gott!
Eva

Pingst - helig Andes "egna" helg!

Ja pingst är ju den helg som firas till minne av det som hände i Jerusalem efter Jesu återvändande till Fadern. Jesus hade lovat att be Fadern att sända en hjälpare o under pingsten manifesterades denne verkligen. Eldstungor kom från himlen över de 12. Många språk kunde plötsligt talas, så att alla i den församlade skaran kunde förstå. Helig Ande fick verkligen "komma till tals"!

Men får han det annars?

I bibelsamtalsgruppen i min församling (EFS inom Svenska Kyrkan) talade vi i förra veckan om texterna som gäller för denna söndag, som handlar om just helig Ande givetvis eftersom det nu är pingst. Lite kom vi då in på detta att man på många håll inom kyrkan (menande Svenska Kyrkan då) ibland verkar se Anden (DHA, den helige Ande) som en sorts svårförståeligt o lite besvärligt "bihang" till Fadern o Sonen. Givetvis ber man i Faderns o Sonens o den helige Andes namn men så väldigt mycket mer nämns inte alltid. Jag påpekade t.ex. att jag under min tid som bra aktiv inom SvK inte kan minnas vare sig många predikningar eller annat om helig Ande.

Jag minns t.o.m. någon präst som lite fasat för frågor om detta "undanglidande" från den tredje personen i treenigheten med ord som att det kan föra tankar för långt mot frikyrkor, stor karismatik o.s.v. Man har sagt att man hellre fokuserar på Jesus o hans gärning. Jo, men.....

Jesus återvände till Fadern. Han vill, rakt uttalat, att vi ska fortsätta hans verk här på jorden. För att vi ska kunna det behöver vi den hjälpare han lovade sända, helig Ande. Då kan vi ju inte bara "skippa" det!

Jag har då i och för sig stor förståelse för de som tycker att det kan vara lite "knepigt" med DHA. I delar av SvK verkar man närmast rädd för allt som kan "lukta frikyrka" o man förknippar då DHA med tungotal (de människorna är ju väldans mysko alltså!), helandebön o.s.v. Saker som kanske till viss del skrämmer, både rent faktiskt för att det kan innebära att tappa/lämna över en del kontroll över sig själv till Gud o för att man helt enkelt är rädd med tanke på hur mer karismatiska samfund (Pingst, Livets Ord m.fl.) har behandlats i media o av folk "i gemen". Man kan, tror jag mig ha förstått, vara rädd för vad "folk" skulle säga, att de inte skulle vilja komma, om man mer betonar DHAs del i Guds verk.

Det blir dock väldigt "rumphugget" när man gör så. Det är ju inte så att helig Ande plötsligt dyker upp där på pingstdagen i Jerusalem, efter Jesu död o himmelsfärd. Han finns med från allra första början i Bibeln. I skapelseberättelsen talas det om Guds Ande/vind som blåser över jorden. Anden är sedan med genom hela historien o inte minst i julens texter talas om att Maria blev gravid "genom helig Ande".

Jag erkänner gärna att jag själv var rätt fast i detta att DHA mer hörde ihop med sammanhang där det talades i tungor, stods med händer i luften under lovsång, hölls på med helande o.s.v. Jag förstod inte o tyckte nog mest det var väldigt konstigt. Så hamnade jag i S:ta Clara....

Nu tänker jag inte bli för privat men ändå berätta så mycket som att jag haft ett mycket påtagligt möte med DHA under en kvällsmässa. Inget "stort o stormande", jag började inte tala i tungor eller så (gör inte nu heller för den delen) men jag fick en väldigt påtaglig "knuff" och har sedan dess haft ett, som det verkar, rätt gott förhållande till DHA.

Det jag definitivt kan säga är att det ger oerhört mycket vad gäller förståelsen av o förhållandet till Fadern o Sonen. Jag har fått en helt annan, djupare, förståelse för många av Bibelns texter. Jag har fått mycket lättare i "vardagligt liv" när det gäller mitt förhållningssätt till andra människor, till pengar, till vad som faktiskt är av vikt i mitt liv.

Helig Ande är aldrig påträngande. Aldrig tvingande. En verklig gentleman faktiskt. Men han är en oerhört bra hjälpare!

Helig Ande är sänd av Gud som den Hjälpare som Jesus bad att vi skulle få så ta kontakt! Det är bara att be om helig Andes närvaro i ditt liv så kommer han o hjälper dig. Jag ska inte påstå att det alltid är lätt att lyda råden eller ens lätt att förstå dem (eller vad som är Andens råd o vad som är din egen vilja...) men det är väldigt mycket värt att försöka!

Jag ber om helig Andes närvaro i alla våra liv. Må Andens vind få blåsa frisk o stark över oss alla! Amen.

Allt gott!
Eva

Nu då?

Jag har flera gånger skrivit (o verkligen menat) att jag vill försöka få lite fart på den här bloggen igen - o så har det hänt saker i "resten av livet" som satt stopp....

Nu vet jag åtminstone säkert att jag kommer att få mer tid så vi får väl se om det kan fungera denna gång.

Brist på uppslag för inlägg är det sannerligen inte! Inte när det gäller min egen brottning med delar av tron, inte när det gäller sådant som jag känner mig "säker" (så säker man kan vara när det gäller just tro) på o verkligen inte när det gäller sådant jag reagerar på i daglig debatt vare sig den försiggår i kyrkans värld eller den sekulära.

I kyrkans värld är den söndag som nu är på ingång milt sagt aktuell just nu. Det är 4:e söndagen i påsktiden som har rubriken "Vägen till livet" i Svenska Kyrkans kyrkoår.

Och är det något som varit debatterat ett tag nu så är det väl just det om Jesus som Vägen med stort V. Eller som hela textavsnittet lyder: "Jag är vägen, sanningen o livet". (Evanglium enligt Johannes, kapitel 14, vers 6)

Fortsättningen lyder: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

(Läs gärna hela söndagens evangelietext, Joh 14:1-14.)

Alltså.....

Jag kan väl förstå att en del texter i Bibeln kan bli föremål för olika tolkningar men att dessa väl så klara ord blir det?

Ändå är det just dessa ord som skapat SÅ mycket diskussion. Den har sagts vara lagda i Jesu mun av Johannes själv. De har sagts missförstådda, att det skulle menas att Jesus är EN väg. En av lärarna när jag gick i Lärjungaskolan i S:ta Claraa, tillika min själavårdare då, en kyrkoherde emeritus berättade att han hört en präst predika om dessa ord som att Jesus är "en sanning om en väg till livet" vilket ju ger en helt annan innebörd.

Jag förstår faktiskt inte riktigt det som jag uppfattar som rädsla för att stå för de här orden. Är det en oro för att en del ska känna sig uteslutna? Det tror jag i så fall att de gör även av andra skäl. Tänker man att om nu Jesus sagt detta så låter han väldigt övermodig, skrytig, stöddig m.m. av sådant som vi så skyr idag. Jantelag liksom.

Då vill jag ju invända att det är ju faktiskt Gud själv, Gud som människa som säger detta...

Sedan handlar det ju inte heller om bara just dessa meningar. Det finns en hel del andra citat, både från Jesus i NT o i profetiska texter i GT som sammanfaller med de här orden. När Jesus kom hade Gud ju länge lovat att sända en Messias, någon som skulle hjälpa oss att "återknyta bekantskapen" med Gud. Då är det väl inte konstigt att denne Messias beskriver sig själv som den enda vägen, den enda sanningen, livet självt?

Det är mycket möjligt att en del här kommer att handla om just sådana här saker. Jag är inte utbildad inom vare sig teologi eller apologetik men synnerligen intresserad o rätt engagerad o tar mig lekmannens rätt att tycka o tänka.

Allt gott!
Eva

Att läsa för att förstå....

...eller förstå för att läsa?

Ungefär så skulle jag beskriva den skillnad jag förundras över när det gäller läsning av Bibeln.

För mig är det fullkomligt självklart att läsa för att förstå. Jag är ingen akademiker, har inte ens gått klart grundskolan om vi ska vara petiga o har bara enstaka kurser från KomVux, o det ställer kanske till det ibland. Men...

Jag tycker o känner att det är givet att om jag inte förstår då söker jag svar! Jag söker böcker, via google eller FB-grupper, via vänner någon som kan hjälpa mig att förstå. Vad jag inte gör är att börja ändra i texten, "vrida" ords eller uttrycks betydelse eller bara avfärda det jag läser. Lika lite gör jag så med Bibeln som jag skulle göra det med en instruktion för en tidigare helt okänd teknisk pryl.

Jag har mycket liten förståelse för de som mer eller mindre helt avfärdar GT för att "Det är ju så otäckt med alla krig! Allt blod! Allt dödande! Det kan väl inte vara samma Gud som i NT?". Min reaktion är förstås delvis densamma - jag tycker också att det är otäckt o svårt att förstå mycket av det som sker i Israels tidiga historia. Mitt "svar" blir då, i motsats till många verkar det, att försöka hitta förklaringar. Det finns oerhört många klokare än jag som genom åren har funderat på hur GT ska förstås så det är inte särskilt svårt att hitta "ledningslitteratur". (I mitt fall när det gäller just krigandet blev det relativt nya "Krigen i Gamla testamentet - Ett försök att förstå" av Olof Edsinger.)

Jag gick med i Anta utmaningen som startade vid nyår. Först tänkte jag mig att vara med på något av de "Bibelspår" med medföljande läsningsplan som finns men det var ju inte riktigt för mig..... Då bestämde jag mig för "Eget spår" o tanken var en rak genomläsning från 1a Mosebok till Uppenbarelseboken. Den planen är väl inte alldeles helt övergiven men har fått ett litet stopp efter Nehemjas bok...

Jag är ju så attans nyfiken!

Det skulle väl då i o för sig inte stoppa läsning vare sig efter annans uppgjorda plan eller rakt igenom men.... Jag fick plötsligt för mig att "Jeremia! Hans bok har jag aldrig (en av många....) läst ordentligt. O där kan finnas klara likheter med vår tid om jag inte är helt fel ute.... Hm..... Läser Jeremia alltså!"

Nu har jag än inte ramlat över några direkt svårförstådda ställen, inte efter vad jag har förmåga o behov av att förstå även om jag inser att det med all säkerhet går att "gräva ner sig" i både det ena o andra. Ändå är jag glad att jag för nu rätt många år sedan fick syn på o köpte den lilla skrift som på bilden ligger uppvänd. Det är en enkel men ändå uttömmande skrift om just Jeremia, om tiden när boken skrevs, om historiens skeenden då, om verserna vartefter. För en amatör med mycket stort teologiskt intresse är sådana här små skrifter en guldgruva! (Jag har dessutom köpt de 6 som hittills utgivits av Bibelguiden/Bibeln Idag om brev i NT.)

Som inte helt studievan men (ibland alltför kanske) nyfiken vet jag med mig att jag ofta tar på mig väl mycket. Jag vill veta/lära ALLT o helst "igår".... Visst vore den enklaste vägen att ibland helt enkelt hoppa över det jag inte begriper/där Gud verkar bete sig väldigt underligt eller att helt enkelt bara avfärda det svåra i både GT o NT med ett "Ja, det var DÅ det! Idag vet vi bättre!" men jag fungerar inte så.

Min högsta önskan med läsningen är att förstå Gud bättre! Att komma Honom närmare. Att det kräver en viss ansträngning av mig, att jag kanske måste frångå resonemang som jag är van vid från "världen", att jag kanske faktiskt måste gå emot sådant jag själv tänker - det är för mig rätt självklart.

Så, jag kommer nog aldrig att förstå alla de som faktiskt vill ändra det ena o andra i Bibeln för att det ska passa "nutid", dem själva, det de vill göra/leva eller liknande.

För mig är Gud den evige, den vars ord vi kan lita på nu likaväl som man gjorde för 2000 eller 4000 år sedan! Givetvis har Han vetat, redan när texterna skrevs, hur vi människor skulle "utvecklas". Han vet att vi fortfarande, även i vår globaliserade, "moderna", fantastiska tid, har väldigt mycken kunskap, klokhet o visdom att hämta i Bibeln.

Om vi vill.... Om vi är beredda att försöka förstå vad vi läser snarare än läsa bara det som bekräftar oss själva. Inte är det enkelt! Inte är det alltid särskilt smickrande för samvetet! Men det ger så otroligt mycket mer att försöka lära känna Gud som Han är än att försöka göra Gud till den man vill.

Allt gott!
Eva
(O jo, jag stickar gärna samtidigt som jag läser. I alla fall enkel slätstickning.)

Jag förstår.....

...närmast ingenting, känns det som ibland.

Alltså, jag förstår ingenting eller väldigt lite hur människor resonerar.

Just nu senaste tiden har det gällt begreppet "synd". Nu har jag ju i och för sig sedan ett antal år tillbaka förstått att rätt många inom Svenska Kyrkan (SvK) gärna ser att syndabekännelsen och förlåtelsen gärna "flyttas undan" så mycket det bara går i gudstjänsten. Helst skulle den bort helt och hållet. Nu på senare tid har jag hamnat i en del diskussioner där det här kommit upp och då fått höra en hel del argument och åsikter som förundrar mig mycket.

T.ex. det faktum att många, även väl så "kyrkvana" o till viss del även med viss teologisk utbildning, resonerar som att "Ja men efter Jesus finns ju ingen synd! Han har förlåtit allt!". Hur kommer man fram till det?

Jesus har tagit på sig våra synder - ja. Men det innebär efter allt jag förstått o lärt inte att synden som sådan därmed inte finns, att det finns en "per automatik-förlåtelse" om du ändå gör något fel.

Vad Jesus gjorde var väl ändå att ta straffet för våra synder, både de som begåtts före korsfästelsen o de som kommer att begås fram till vi är i den nya världen? Alltså att ta straffet - inte att ta bort synd som sådan.

Jag har hört flera som sagt ungefär: "Jag tror på Jesus men inte på Gud." som blir helt ställda när jag frågat "Men om du inte tror på Gud, vad ska du då med Jesus till?" Jesus som kom för att visa oss ett gott liv efter Guds vilja, som tog på sig att bli det försoningsoffer som behövdes mellan människa o Gud, i vars namn vi kan be om o få förlåtelse för de felsteg vi gör, hur gärna vi än skulle vilja undvika det.

Ibland sägs det "Men Jesus är ju bara kärlek!" som svar på hur man kan tycka att syndabekännelsen inte behövs. "Han dömer ju ingen!". Nej, det är möjligt att han inte dömde på det sätt som vi kanske hade förväntat, men det är han som ska döma en dag...

Jesus är kärlek, ja. Dock är den kärlek han visar inte utan krav! Jag är väldigt förtjust i berättelsen om kvinnan som riskerar att stenas av ett antal upprörda män. Hon som hamnar inför Jesus som säger ungefär: "Nej, jag dömer dig inte. Gå, o synda inte mer!"

Det jag läser in där är inte på något sätt ett "OK" till det hon anklagas för. Vad Jesus säger är ju att han inte dömer ut henne som person alls, däremot (och det tycker jag är väldigt viktigt) säger han "Gå du o fortsätt ditt liv, men ändra det så att du inte gör samma fel igen!". På intet sätt överskyler han hennes synd o säger att den inte spelar någon roll men han dömer inte ut henne som människa för att hon har syndat.

Jag ses kanske som en "dysterkvist" o alldeles för allvarlig när jag nu säger att jag faktiskt tycker att talet om synd är viktigt. För mig är det dock det. MEN då måste man också komma ihåg att, precis som Jesus i exemplet, skilja mellan en människa som person o den personens gärningar!

För mig är Jesus, hans offerdöd för att skapa en väg till försoning mellan Gud o människa, t.o.m. "lilla mig", något alldeles fantastiskt! Att vi kan bekänna att vi inte är perfekta, be om o få förlåtelse tack vare honom är oerhört.

Hur vore det om SvK (o andra samfund) istället predikade om o försökte lära ut vad det med synd o förlåtelse faktiskt är? Inte ett sätt att få människor att känna sig nedvärderade, dåliga o skamfyllda utan en helt underbar möjlighet till upprättelse o att "göra om, göra rätt".

Allt gott!
Eva

Att sortera livet.

Nu är det lite tid sedan förra inlägget (igen....) men det där med helgelse är fortfarande kvar i mina tankar på många sätt.

Just nu kretsar tankarna dock mer kring vad jag själv kan och vill göra i mening av ev. förändringar i livet.

Jag har rätt länge tänkt och funderat mycket kring vad som egentligen är viktigt. Vad är det jag lägger min tid, min kraft, mina tankar, pengar och annat på. Så läste jag en recension i Dagen av boken "Sann gemenskap. Om att leva i en kapitalistisk hederskultur." av Patrik Hagman. Boken beställdes på biblioteket och har nu lästs med stort intresse.

Som med de flesta böcker kanske jag inte håller med honom i allt, men den väcker sannerligen många tankar och idéer.

Jag  har nog mer eller mindre under hela mitt liv stått lite utanför den mer "gängse" kulturen och de mer "vanliga" levnadssätten. Dels av ekonomiska skäl - jag har helt enkelt i princip aldrig haft råd att hänga med vare sig i teknisk utveckling, i resandets kultur, i trender i övrigt, dels av rent envisa skäl - jag är född som lite "ensamvarg" (är klart övervägande introvert) vilket väl förstärkts av mobbning och utanförskap i flera sammanhang och därmed rätt van att leva mest efter egna val.

Länge har funderingarna gått kring vad som anses viktigt i dagens samhälle. Att "vara som alla andra" är något som fascinerar mig! Mer och mer ser man att människor tenderar att verka rent livrädda för att inte vara, tycka, tänka, bete sig just som "alla" andra, samtidigt som de allra flesta skulle hävda att de gör alldeles väldigt egna val.

Det som bekymrar mig är vad det där att "följa strömmen" får för konsekvenser, både för världen i stort i avseende på t.ex. miljö och för oss som människor.

Vad gör det med oss människor när det viktigaste (jo, liten överdrift) blir att välja "rätt" chips till fredagsmyset, att ha "rätt" kläder, "rätt" bil, åka till "rätt" semestermål, välja "rätt" inredning i bostaden och att fika på "rätt" kafé?

Naturligtvis måste människor få köpa både chips, bilar, kläder och kaffe, jag protesterar inte mot det! Vad jag däremot protesterar mot är följderna av att dessa saker blir så oerhört viktiga så att det ger "svallvågor" in i så mycket annat.

När allt detta "måste" köpas för att du ska känna dig helt accepterad i samhället måste du tjäna mer och mer pengar. En ständig strävan efter mer pengar ger per automatik en större egoism, det hävdar jag faktiskt bestämt. (Jo, fattigdom, ren fattigdom, kan naturligtvis också generera egoism. Men väldigt få av oss i Sverige står dock på gränsen till det.) I vår strävan efter mer och mer armbågar vi oss fram i fler och fler sammanhang - i arbetet, i vilken skola vi väljer till våra barn, i kön i mataffären t.o.m.

Jag kan känna ren oro för människor när jag ser hur de stressar runt för att vara säkra på att tjäna pengar nog för att hinna allt det där som "tiden" säger att man ska....

Nu lever jag själv då i en lite speciell situation kanske och det skulle kunna hävdas att "Det är lätt för dig att säga!" men jag vill då ändå påstå att även den som lever ett mer "normalt" liv faktiskt har val.Val som jag då ofta tänker står mellan yttre eller inre gemenskap.

Vad jag väl är ute efter är att jag rent ut sagt skräms av den egoism som har växt fram i denna ständiga jakt på "måsten". Jag är väl medveten om att det har sett ut så här av och till genom historien men tycker mig ändå se en skillnad. Nu röstar jag visserligen på den borgerliga sidan, har alltid gjort både av uppväxt och av egna tankar, men något jag har stor respekt för från "andra" sidan är tanken om folkhemmet. Inte så att alla nödvändigtvis ska ha det alldeles lika vad gäller ekonomi och liknande, vilket en del verkar tolka in i det begreppet, men att man ändå byggde på en gemenskap.

Nu minns jag faktiskt inte om det var i den nämnda boken eller någon annan stans men jag läste jämförelsen att förr byggde man för det gemensamma goda, idag bygger man för det egna/den egna familjens goda - se'n får andra klara sig bäst de kan. Det samhället tror jag inte har några som helst goda förutsättningar att överleva.

Jag ska inte bli för långrandig här utan återkommer och utvecklar mina tankar mer.  Om egoismen, om vådan av att alla "ska" tänka och tycka lika, om vad som kanske, kanske skulle kunna vara en motkultur.

Allt gott!
Eva