Det där med "Gör mot andra..."

"...som du vill att andra ska göra mot dig."

Eller för att citera Matteus 7:12 alldeles korrekt (Folkbibelns översättning)

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen o profeterna."

De orden, det som ofta kallas "gyllene regeln" har jag haft anledning fundera rätt mycket kring senaste tiden. Tyvärr i flera fall i kristna sammanhang.

Som jag uppfattar det är den regeln sannerligen tvingande. Visserligen menar Jesus alltid vad han säger men jag uppfattar dessa ord som en slags "grundregel". (Vilket inte innebär att vi skulle slippa diskussioner kring orden då.) I min tanke borde det vara något som vi alla kristna är oerhört noga med att försök leva efter. Misslyckas gör vi givetvis men när det verkar som om vissa helt glömt dessa Jesus-ord...

Ibland funderar jag på om man kanske också skulle negera det där? Alltså tänka " Gör INTE mot andra vad du INTE vill att andra ska göra mot dig". Skulle det ibland vara lättare att efterleva då? Man kan ju inte utesluta/tänka bort det Jesus säger i originalet men kanske behöver vi ofullständiga o ibland sorgligt dåligt tänkande människor ha båda varianterna i åtanke?

För att ta ett oerhört enkelt exempel - Det är (borde i alla fall vara) lätt att hålla upp en dörr om du förväntar dig andra ska hålla upp åt dig men kanske behöver du också tänka på att du definitivt inte skulle vilja att någon släpper en  tung dörr rakt på dig när du kommer med kassar i båda händerna för att inte göra så själv?

Nu försöker jag då ha detta "i ryggmärgen" jämt även om jag säkert misslyckas leva efter det betydligt oftare än vad jag är medveten om. Att det funderas på än mer just nu beror på saker som sker runt omkring o som jag delvis blivit inblandad i. O jag kan bara inte förstå hur dåligt denna regel verkar efterlevas även bland en del kristna! Jag står förundrad o förvånad o undrar om de verkligen själva skulle vilja bli behandlade så som de behandlar andra? (Vi kanske skulle testa? säger en elak tanke som dyker upp, det kan erkännas.)

Ingen kan göra allt för andra. Jag sörjer ofta att jag inte har ekonomi att alltid göra det för andra som jag skulle vilja, när det inte är ork/sjukdom som sätter stopp. Dock handlar de situationer som fått igång min hjärna om sådant som inte beror på vare sig ekonomi, hälsa, utbildning eller dylikt utan att man gång på gång orsakar andra sorg, ledsenhet o faktiskt dåligt mående trots att man rimligtvis måste inse det. Man går helt på den egna viljan o "kör över" andra, misskrediterar, misstror, "snackar bakom ryggen på", skäller ut o lyssnar inte på förklaringar. Igen o igen o igen!

"Människor är ju sådana! Det får man hantera." säger en del då o så är det ju. Men i ett kristet sammanhang? Nej, där kan jag faktiskt inte acceptera det. Fel gör vi där också men när det rent medvetet tas till sådana metoder...

Jag mår illa faktiskt. (Som om sommaren o allt den för med sig inte räckte då.) Jag blir oerhört bedrövad o rent ut förtvivlad av att se vad som sker utan att kunna hoppas jag kan göra särskilt mycket.

Så mycket enklare mycket vore om vi i högre omfattning försökte leva efter den regel Jesus sätter upp där mot slutet av Bergspredikan! Vi kan aldrig i detta livet hoppas på att vi alltid gör rätt men vi måste faktiskt försöka bättre än vad vi gör idag! Det innebär inte att bara snällt o stillatigande acceptera allt, inte alls, men debatter kan föras, åsikter uttalas o.s.v. utan att vi totalt (o som jag förstår det nu faktiskt medvetet/med vilje) "manglar" varandra o därmed sårar så mycket.

Vi måste försöka, för annars är det faktiskt rent bedrövligt o ffa allt annat än värdigt ett kristet liv.

Allt gott!
Eva

Avgudar: Makt

Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!

Eva

Det där med kärlek

För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

Tankar kring en liten tunna

Den här lilla (ca 40-45 cm hög) tunnan hittade hunden o jag på en s.k. bakluckeloppis för 5-6 år sedan. Tack o lov var vi inte alltför långt hemifrån så jag kunde bära hem den. Den är gediget gjord i tungt trä o med riktiga stålband runt.

Jag blev oerhört förtjust så fort jag såg den, betalade kanske 50:- o har sedan dess haft många funderingar kring den:

Vem var denna Elly o vad hände 1950? Är det födelseåret? Konfirmerades hon eller förlovade/gifte sig? Vem har gjort den? En älskande pappa? En storebror? En morfar/farfar/farbror? Eller är det en fästmansgåva? Eller har hon gjort den själv?

Vad använde hon den till? Var det den lilla Ellys dockkläder som låg där? Eller den gifta Ellys potatis? Själv hade jag först hundsaker i den o den stod i hallen, nu står den i rummet med handarbeten i.

Jag är nog egentligen nästan för förtjust i sådana här äldre saker! I o för sig inser jag att jag (kanske...) inte har plats för allt jag ser o förälskar mig i o inte heller ekonomi för att köpa allt, men visst får ju följa med hem. Det viktiga är väl egentligen att även jag kan använda det. 

Och då kommer tankarna rätt ofta...

På mormor när jag tar kakor ur burken jag ärvt efter henne, hur hon förmodligen tagit kakor till sina 3 barn o morfar ur den. På hur grannkvinnan som skänkt den söta brickan till gårdsloppisen berättade om kvällar på balkongen. På hur någon suttit o stoppat sockor med hjälp av stoppsvampen jag hittade på second hand. Eller vem som lagt ner så mycket arbete o noggrannhet på kjolen jag hittade på samma ställe. På morfar o hur han tog äpple ur skålen jag har frukt i o delade med min första hund.

Second hand, ärvt o.s.v. är ju rätt "trendigt" just nu. Det gläder mig, även om jag inte är precis känd för att följa trender. Det gläder mig för att vi då tar tillvara på saker o inte bara slänger enligt "slit o släng" men också för att mycket av det som säljs igen har så oerhört mycket värde i sig o kan väcka så många tankar.

Som mina om den lilla välgjorda o så vacker dekorerade tunnan. Jag får nog aldrig veta vem Elly var eller vem som gav henne tunnan. Inte vad hon använde den till eller varför den hamnade på en loppis på en dammig o varm fotbollsplan. Men det gör inget! Min fantasi kan få flöda o jag kan få vara tacksam över att ha en både vacker o praktiskt liten tunna.

Allt gott!
Eva

Ninaninaninanna - boktips!

Det blev visst tvunget till lite bloggpaus efter påskens alla inlägg...

Nu ett inlägg då som kräver lite mindre egen tanke verksamhet kanske, för det arbetet är redan gjort av några i mitt tycke förnämliga författare.

Böckerna i "rubrikbilden" först då: Jonas Dagsons "Steg för steg genom gamla/nya testamentet".

Den om GT kom 2003 o jag har nog haft min dryga 10 år. Den är mycket använd! Jag blev förtjust o köpte boken mycket ör att Jonas på ett väldigt enkelt sätt får in väldigt mycket information på en enda sida. Jag har flera böcker som närmar sig uppslagsverk om Bibeln, dess personer, länder, kulturer o.s.v. men det är ju inte riktigt alltid jag vare sig tycker mig ha tid eller ork eller känner absolut nödvändighet att ta fram dem - då är dessa böcker suveräna!

Här presenteras de olika böckerna i Bibeln med fakta om den som skrivit, om personer ikring, om historien där o då o avsnitt som "Så kan du förstå Psaltaren/Jeremia/Domarboken". I inledningen om varje bok finns dessutom en teckning (av suveräne Anders Parsmo) som på ett ofta lite humoristiskt sätt ger en kortintroduktion till just den bibelboken.

"Steg för steg genom Gamla Testamentet" är alltså välläst här, den om NT har just precis landat på hallmattan o jag har inte hunnit läsa alltför mycket men den är i samma stil. Jag kommer att sätta mig o läsa mer för där ser jag grundliga genomgångar av nattvarden o annat.

Det är lättlästa böcker fulla av information o kunskap! Jag gillar då särskilt att jag kan slå upp likaväl när jag bara vill ha en kort info om någon av profeterna t.ex. som när jag vill veta lite mer specifikt.

Här hittar ni den om NT inklusive en pdf med lite försmak plus en intervju med författaren.
Även den om GT säljs av det förlaget.

Köp båda! skulle jag vilja säga. De passar nog alla tänker jag. Visst, den oerhört bibelkunnige kanske inte hittar så många nyheter men då kan de säkert vara trevliga ändå. Hos den lite yngre, säg från 12-13 kanske, kan de säkert vara populära också då de ju alls inte är bara "torra faktaspäckade teoriböcker". För oss mittemellan är de till stor hjälp.

Så måste jag ta med en annan bok som jag nyss köpt o läst också! Den här:

"Naturligt övernaturligt. Att leva ett andefyllt vardagsliv" av Andy Croft o Mike Pilavachi.

Jag har en rätt bra tid nu funderat mer o mer kring bön, förbön, helig Andes gåvor o sådant. Visst, funderar kring sådant gör väl många kristna men mer specifikt för mig just nu handlade det mycket om att jag tyckte bönelivet stagnerat en del - det började kännas lite för rutinartat o inte särskilt inspirerat ärligt talat. Inte trevligt tycker jag.

Mitt i mitt sökande efter litteratur fick jag syn på en recension i Dagen av den här boken. "DEN vill jag ha!" blev reaktionen som väl är ett rätt gott betyg åt recensenten då...

Den är utgiven av David Media o därifrån beställde jag genast.

O jag blev sannerligen inte besviken!
Andy Croft o David Pilavachi är pastorer i Soul Survivor i England. Om jag förstått rätt en åldersblandad församling men dessa två har tydligen också anordnat o medverkat på en hel del konferenser, läger, kurser för i första hand ungdomar. Det kan möjligen märkas lite i sättet att skriva men därmed absolut inte sagt att det skulle vara "lättsmält" allt det de skriver om.

Andy o David går igenom gåvorna som vi har möjlighet använda med helig Andes ledning på ett pedagogisk sätt, med många bibelhänvisningar o med en inte så liten portion humor när de berättar om sina egna erfarenheter. (En humor som berättar om nog så "stora" saker då.) Boken är väldigt lättläst egentligen men jag fann mig, för en gångs skull för jag snabbläser alltför ofta, läsa i en väldigt lugn takt för den ger mycket. Ffa ger den hopp, tillförsikt o faktiskt mod, lite "kan de så kan nog jag" för är det något de sannerligen inte gör så är det att säga sig särskilt speciella för att de är pastorer. Tilltalet är hela tiden "vi kristna" som en gemenskap med oss alla, ett påpekande att Andens gåvor verkligen inte är något man förtjänar efter x antal års teologistudier utan just en gåva.

Den här boken skulle jag också gärna rekommendera till vem som helst som är det minsta intresserad men faktiskt också till den som är djupt skeptisk till den "naturligt övernaturliga". Jag skulle gärna se att fler läste den här typen av böcker o öppnade upp för en annan syn än den misstänksamhet som vår vetenskapligt orienterade värld ofta ger. (Jo, jag är ju så'n... "Man" kan kanske inte men därmed icke sagt att Gud inte kan!)
Den är som sagt lättläst om än fullproppad med kunskap så jag tänker även yngre, säg från konfirmationsålder i alla fall (beroende på mognad säkert yngre också) kan ha glädje av den.

Så, nu ska jag avsluta med att hoppas ni har fina lässtunder framför er!

Allt gott!
Eva

Historien fortsätter.

Kan det kallas en liten "nystart" för relationen mellan Gud o människor, det som sker i o med Jesu död o uppståndelse?

Igår firade vi uppståndelsen o kyrkoårets text handlade om hur först kvinnorna o sedan de 11 fick riktigt klart för sig att Jesu tal om att han skulle uppstå inte var tomt prat. I dagens text (evangelietexten då) handlar det om hur Jesus möter 2 vandrare på vägen till Emmaus, slår följe med dem o lägger ut Bibelns texter o mot kvällen gör dem sällskap vid måltid. 

Jag har dock inte precis just det i funderingarna. Först blev jag lite full i skratt under hundpromenaden i morse när en lovsång, psalm 443 "Dig vi lovsjunger ärar, Jesus de fattigas konung", surrade i huvudet. (Jag fick dock plocka fram psalmbok o kolla texten...) Påskhelgen är ju på många sätt full av lovsång så kanske inte så konstigt. Sedan har tankarna kretsat kring Tomas som kallas tvivlaren (ibland tvillingen) o hur många vi nog är som är lite som han. Vi som liksom Tomas gärna vill ha "svart på vitt", inte för att vi inte tror utan snarare som komplement.

Jag tänker en hel del på det att en del nästan kan anklaga för något gränsande till otro om man (jag t.ex.) läser "för mycket" i sökandet efter argument o/eller bevis. Men jag fungerar så. Det är inte så att det krävs någon sorts överbevisning för tron finns där, men min (o kanske Tomas?) hjärna fungerar så att det måste gå att ta på också, det som sägs.

Det underbara med just den kristna tron är ju då att det finns sådant! Genom att läsa Bibeln o kanske komplettera med kloka mäns o kvinnors författande om Bibeln är det helt klart möjligt att finna det "faktastöd" man kan känna sig vilja ha. Det finns otaliga böcker med vittnesmål om vad Gud gör i form av helande, väckelse o annat, böcker med vittnesmål ur enskilda liv eller om vad Gud gjort i hela länder o folk.

Jag tänker på Tomas o kan förundras över att historien om hans begäran om bevis fått vara med i evangellietexterna. Sådant är en viktig del i kriterierna för om Bibelns berättelser är sanna eller ej för mig! Nu är jag inte religionsvetare men jag tror mig förstått att kristen tro (o i många delar judisk då, med tanke på Gamla Testamentet) är rätt ensam om att beskriva sina ledande personer så ärligt o ibland rent generande. Tänk på lärjungaskaran i stort o hur det berättas att de kivas, inget begriper, är förvirrade, klantiga, sviker o ibland är rent ut sagt korkade. O de ska framstå som goda exempel för oss?!?

Då tänker jag att just för att de beskrivs så ärligt o "naket". Petrus med sitt häftiga humör o sina felslut om Jesus ibland t.ex., Tomas med sitt öppna tvivel, Johannes o Andreas som begär bästa platserna bredvid Jesus i himlen o inte verkar ha begripit det minsta om tjänande..., just därför blir de så mycket mer trovärdiga.  De är ju precis som vi! Gud visar genom dessa väldigt vanliga män (o kvinnor) att Han kan använda precis vem Han vill, att Han inte ser till social status på det sätt som vi gör. (Snarare tvärtom kan det verka.) 

Jag är verkligen glad att Tomas' tvivel eller begäran om bevis eller vad det ska kallas så klart berättas för det får mig att känna mig mer ok i Guds ögon när jag kan leta rätt envist för att finna det där som "backar upp" min tro. För tron finns där som grund, i hjärtat, det är bara det att hjärnan ibland vill ha mer. Tilliten till Gud, o tron, finns där, det är väl bara så att våra, min o alla "tomasars" hjärnor fungerar som de gör.

O när det är så är det underbart att Bibeln berättar som den gör om lärjungarna, hur de än är, o att de inte "bättrats på" till något ouppnåeligt fantastiskt perfekta människor. Lite åt hållet "Om de dög till att följa Jesus på hans vandring på jorden så duger jag också!".

Så var påskveckan över! En lite förlängd vecka då med Palmsöndag till måndag annandag påsk. Nu blir det nog inte inlägg här varje dag men det har varit intressant skriva ner lite tankar. Så är det ju, att även om jag publicerar o gärna ser att andra läser så skriver jag till viss del för mig själv. För sådan är min hjärna också, att funderande i skriven form alltid varit bra.

Allt gott!

Eva

Kristus är uppstånden!

Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.

Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!

Eva