Nöjd - kan man vara det?

Under december fastnade jag för en reklamkampanj som syntes på stora affischer över hela sta'n (i TV också tror jag mig ha förstått). Jag tror att det var ett telecombolag som var avsändare men jag är faktiskt inte helt säker för jag fastnade i texten o så drev tankarna iväg, var gång jag såg den.

Det stod ungefär "Det sägs att man ska vara nöjd, men det tycker inte vi. Nöj dig inte med mindre än..." .

För ett företag som vill sälja in nya produkter är det här givetvis ett självklart tanke-/uttryckssätt men mina tankar for givetvis iväg åt mer än deras produkt.

Vad säger det här om det samhälle/den tid vi lever i?

Har vi fått ett samhälle där vi hela tiden hetsas till att aldrig känna oss (FÅ känna oss) nöjda?

I jultider syns väl detta mer än annars kanske. Det stressas o springs för att handla de bästa klapparna, lagas den bästa maten, städas hemma så att hemmet ser ut som det bästa. Jag menar inte att det är fel vare sig med klappar, god mat eller ett fint hem men jag funderar över vad som blir av all den där stressen, hetsen o springet när julen är över. Är vi nöjda med hur det blev? Ser man till hur många som tydligen säljer sina julklappar på olika nätsajter redan på juldagen (eller t.o.m. julaftons kväll!) så verkar det inte så.

Har vi blivit så indoktrinerade med att aldrig vara nöjda så att även den dyraste av julgåvor inte duger o gör oss nöjda när vi väl fått den? Är det så att vi inser att den faktiskt inte vände livet o allt blev total lycka o vi kunde luta oss tillbaka nöjda o belåtna?

Jag har förstått att jag ibland retat upp folk helt omedvetet. (Kan annars ibland erkänna viss högst medveten provokation...)
Jag lever med en bra begränsad ekonomi. Delvis p.g.a. egna tillkortakommanden som gör att jag inte riktigt anser mig ha rätt att gnälla. Visst finns det saker jag verkligen skulle behöva som jag inte ser möjlighet till. Inga lyxigheter men visst, saknade ändå. Det finns saker jag nog gärna skulle kunna göra men inte har möjlighet till. Men ändå....

Jag har det jag behöver för det dagliga livet.

Tak över huvudet. Kläder på kroppen. Mat.

Egentligen är det inte mer vi faktiskt behöver, så jag är ändå rätt nöjd.

Låter jag löjligt "tjusig" o som om jag vill beskriva mig som otroligt "duktig"? Det hoppas jag inte!
Tänker någon "Så där säger hon bara för att hon är så illa tvungen leva så!"? Det kanske det ligger något i även om jag skulle vilja vända lite på det o säga att om man lever med mina omständigheter så inser man både vad man faktiskt behöver o vad man inte behöver.

Låter jag fientlig mot företagande, marknadsekonomi o dyl. o hur kan jag som beskrivit mig som borgerlig (i alla fall i uppväxt) i så fall säga så?

Det vågar jag säga att jag inte är, fientlig mot sådant. (Vad gäller politik så har jag, till min egen förvåning, upptäckt att jag bryr mig betydligt mindre numer. Inser att jag ser mig själv som kristen i första hand även i förhållande till politiken.)

Jag menar inte alls att vi ska förbjuda folk att handla. Inte ens de som köper jeans för 2.000:-, en handväska för 15.000:- eller en tavla för 50 miljoner faktiskt. Vad jag menar är att vi kanske skulle behöva lära oss att faktiskt vara nöjda ibland.

Kan man i alla fall fundera på det? Fundera på om du kanske inte egentligen kan vara rätt nöjd med ditt liv? Du kanske inte har det precis som du allra helst skulle vilja men handen på hjärtat - saknar du egentligen något för att kunna leva ett bra liv? Tror du verkligen att du blir lyckligare o mer nöjd med tillvaron om du bara får den där senaste mobilen (trots att den du har fungerar utmärkt) eller om du bara kan få "shoppa loss" ordentligt i mellandagsrean (o komma hem med en massa som du kanske aldrig använder - men du har det i alla fall i garderoben!). Kan du se dig omkring hemma o tänka att du faktiskt borde kunna vara rätt nöjd o glad (utan att snegla på andra! Bara efter ditt eget.)?

Kan du känna tacksamhet över det du faktiskt har?

Sådant skulle jag vilja att vi diskuterade lite mer.

Allt gott!
Eva

Gal. 1:10

I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva

Behöver vi behövande?

Jag såg mer eller mindre av en slump igår progammet "Biståndsfällan" från UR (kan ses här en tid) o det har sedan upptagit tankarna en hel del.

Det är oerhört intressant att höra de "i andra änden av givandet" tala om bistånd o hur de ser på det!

I programmet intervjuades t.ex. 2 män på Haiti som drev en firma som tillverkar solceller o av dem drivna gatlyktor. Det hade de gjort en tid när den stora jordbävningen inträffade. Anställt en hel del män som riskerade hamna i gängkriminalitet t.ex. Ett verkligt gott exempel på entrepenörskap.

Men så inträffade då jordbävningen.
Som vi vä är många som minns så störtade en hel del biståndsorganisationer iväg till Haiti. Givetvis mycket bra! När en katastrof inträffar behövs verkligen omvärldens hjälp. Men....

En av dessa biståndsorganisationer kom just med solceller, som de skänkte bort. Solceller i tusental. De här männen berättade att från att ha sålt uppåt 50 per månad gick deras försäljning ner till att bli bara 5 på flera månader.

Tänk om den organisation som skeppade in en massa material istället hade tagit sig tid att kolla om det kanske redan fanns företag där som kunde detta o istället köpt från dem? Kanske hjälpt till med material men låtit det lokala företaget tillverka o sälja? Det hade varit större hjälp, åtminstone i det långa loppet.

En annan berättelse var den om ett skoföretag. De hade upptäckt att en viss sorts rätt enkel sko var väldigt populär i Argentina. Tillverkades av lokala företag givetvis. Detta företag tar med sig idéen/skotypen hem o börjar tillverka i en massa färger o mönster för att tilltala alla. Som "motgåva" lovar de att skänka ett par skor till ett barn i ett fattigt land för varje par skor de säljer.

Givmilt. Bra att barn får skor. Faktiskt väldigt gott gjort. Men....

Vad händer med de som ursprungligen tillverkade dessa skor? Man tar faktiskt ifrån dem den inkomstkälla de hade o utarmar därmed på sikt landets ekonomi. Varför inte istället lova att för varje par man säljer av de man tillverkar själv köpa ett par av de lokala tillverkarna o så skänka dem? T.ex.

Många kloka röster i programmet talade om just det jag minns en diskussion om i ett politiskt sammanhang (borgerligt, tro det eller ej!) för många år sedan. Då pratade vi om hur mycket bättre det vore att åka ner till Afrika med ett gäng symaskiner o några duktiga sömmerskor o lära kvinnor där att sy för att med tiden kunna sälja. Istället för att åka dit med mat, medicin, kläder o annat de behöver som man bara ger bort för att sedan få åka dit igen för att inget egentligen förändras.

Missförstå inte nu - givetvis ska vi hjälpa med mat, medicin, vatten, kläder o annat när det verkligen behövs! Men när människor är mätta o har kläder på kroppen så måste man ju också tänka vidare o inte bara vänta in nästa katastrof. Vad kan vi göra för att kanske t.o.m. förhindra att nästa katastrof ens inträffar?

Naturligtvis krävs ibland politiskt/demokratisk påverkan utifrån men nu handlade detta i huvudsak om den där rent materiella hjälpen. En haitisk man konstaterade krasst att "Hur ska man få folk att göra något själva när de bara får o får o får av alla de otaliga biståndsorganisationer som kommer?".

Rubriken jag satt här är precis vad jag tänker. Är det så att vi i den rikare delen av världen faktiskt behöver de behövande för att må bra själva? Är det så, i alla fall ibland, att vi behöver givandet för vår egen skull o inte i grunden tänker på de vi ska hjälpa? Vad är egentligen till mest hjälp?

Självklart, alldeles väldigt självklart, ska vi störta iväg med sjukvård o annat som behövs i en kris! Men sedan?

Det finns ju länder i världen som nu är så "insyltade" i bistånd att om alla organisationer drog sig ur så faller hela samhällen. Jag minns att jag läste något om sådant i samband med just jordbävningen på Haiti, att andra länder plötsligt inte fick all hjälp de var vana vid för den gick då dit.

En afrikan påpekade sin irritation över att många länder i Afrika kallas fattiga. "Många av oss är inte alls fattiga! Vi har i många länder otroliga naturresurser i forma av mineraler, olja, turistnäring o annat. Vi behöver utveckla sådant, få drivkraft att ta tag i det vi faktiskt kan bli självständiga med/av o inte bara få!" sa' han ungefär.

Jag tänker i det att vi i I-länder har ett visst behov av behövande stoppar mycket av detta. Vad ska vi göra för att känna oss goda om vi inte kan skicka pengar för vaccinationer till barn i Afrika t.ex.?

Men det är väl faktiskt inte godhet? Eller? Det sant goda vore väl att hjälpa dessa människor till att stå på egna ben? Inte som nu närmast hålla dem beroende av, faktiskt, rent egoistiska skäl.

En tanke värd att tänka tycker jag.
Se programmet om du kan o är intresserad av dessa frågor! Det är väl värt den tiden.

Allt gott!
Eva

Snäll eller "snäll"?

Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

Vart har respekten...

... för Guds helighet tagit vägen?

Det har jag frågat mig då o då under ett antal år men nu har det aktualiserats än mer senaste tiden. Aktualiserats av människor som inte ser Bibeln som Guds ord utan helt o hållet skrivet av människor (o som då kan bortse från delar av den för stt det är skrivet i en viss tid, med den tidens värderingar) eller som på fullt allvar hävdar att Gud måste ha "insett sina misstag" o ändrat sig mellan GT o NT.

Särskilt det sista här fick mig faktiskt att "baxna"!

Jag tänker inte alls hävda att det inte finns en hel del i GT som får en att rysa o önska att Gud inte var inblandad! Jag tänker inte säga att jag inte förstår de som tänker att det måste vara en riktigt eländigt elak o rent ond gud som agerar i vissa delar där. Men....

När jag hamnar i sådana texter i Bibeln, vilket kan gälla NT också, då letar jag förklaringar, söker efter vad teologer skrivit när de försökt reda ut, frågar mig fram o försöker förstå varför Gud skulle agera på det sättet. Jag säger inte, absolut inte, att Gud misstagit sig o gjort fel!

Att man kan säga så tror jag beror på att vi i så hög grad numer bortser/inte talar om Guds helighet.

Som jag skrev i förra inlägget tror jag visst att Gud är oerhört kärleksfull men då samtidigt att vi i dagens samhälle misstolkar ordet kärlek alldeles väldigt. Vi vill så gärna att den som är kärleksfull bara rakt av ska godkänna allt vi vill o gör. Om vi börjar ana att Gud kanske inte gör det så säger vi tydligen istället att Gud tar misste, att Gud inte förstår, att Bibelns ord om vad Gud tänker inte längre är relevanta för "Gud har ju säkert ändrat sig vartefter vi utvecklats o insett nya saker".

Vad är det då för Gud man tror på?

Jag ber ofta "Tack Gud, för att Du är, alltid har varit o alltid kommer att vara, från evighet till evighet". Skulle den guden som är värd den bönen vara en som misstar sig o ändrar sina åsikter efter hur vi människor som lever "en millisekund" av denna evighet vill? Nej, det tror jag verkligen inte!

Jag tror att tanken att Gud skulle ändra sig efter våra nycker (vilket ju visar sig genom hela Bibeln att Han inte gör....) hör intimt ihop med detta att nutidens människor har så oerhört svårt att förlika sig med att allt vi vill o gör kanske inte är rätt att göra. Det har väl också att göra med att vi tror att bara vi får bestämma själva så blir allting bra - att någon annan skulle veta bättre blir närmast en "kränkning" även om det då är Gud som säger det.

Det verkar på något sätt som om man vill ta ner Gud från någon sorts "pedistal" o göra Honom hanterbar efter eget skön. Men då är det inte längre Gud!

Det är svårt, det vet jag väl av egen erfarenhet, att liksom ge upp o inse Guds helighet o vad den innebär. För mig har det faktiskt varit en stor hjälp att läsa det Gamla Testament som så många nästan verkar förakta o i varje fall strunta i. Att tänka på o inse att alltings skapare som i så många fall har blivit åsidosatt, motsagd, mött olydnad o svek kommer till oss i Jesus för att ändå återupprätta vår relation med Honom....

Jag tror att vi måste få en betydligt större respekt för Guds helighet! Vi måste inse att det är Skaparen vi umgås med. Det är GUD vi talar om o inte någon som vi kan rösta för eller emot, vare sig i biskopskollegium, Kyrkomöte eller enskild församling/bönegrupp. Gud är inte demokratisk helt enkelt (men heller inte diktator givetvis)!

Jag kan också av egen erfarenhet säga att det är en oerhört fantastisk känsla av ödmjukhet som infinner sig när man tänker på att denne Helige Gud faktiskt vill gemenskap med oss...

Allt gott!
Eva

"Gud är kärlek!"

Det låter kanske konstigt men jag känner ofta att jag stelnar till o smått oroligt väntar på fortsättningen när jag hör eller läser den meningen från folk numer.

Anledningen är att väldigt ofta sägs det där "Gud är kärlek" i en mening av att "Gud är bara kärlek o Han älskar oss så oerhört så att Han givetvis vill att vi lever precis som vi vill bara vi är glada." o den tanken föder en hel del andra tankar hos mig då....

Första ska det ju slås fast att Gud visst är kärlek! Han är kärleksfull mot oss på ett sätt som vi aldrig kan förstå helt, i denna tillvaro. Han har skapat oss. Han har gett oss en plats att leva tills dess Han (i Jesu gestalt) kommer åter. Han har gett o fortsätter att ge oss ledning för hur livet ska gestalta sig på bästa sätt, både för oss själva o för andra, här o nu o även för evigheten.

Men....

Många av de jag stött på som allra helst o mest upprepar den där meningen har visat sig lägga en annan betydelse i det där med kärlek. Kanske är det ett tidstecken i vår bra egocentrerade, självfrälsande o jagande efter belöning/njutnings tid att man tänker att om man älskar/har stor kärlek till någon så accepterar man allt det den personen gör? Är det det med att människor idag verkar ha så oerhört svårt för att skilja på sak o person som är problemet? Att man tar minsta tillsägelse om att något är fel eller rent av olagligt som en personlig förolämpning o tror att man blir helt "utdömd"? Jag tror det.

När någon säger/skriver så här vill jag genast fråga hur man då definierar kärlek. Det brukar vara väldigt svårt att få ett svar på det faktiskt. Flera gånger har jag tagit ett exempel från en krönika jag läste för nu rätt många år sedan, i Dagen om jag minns rätt. Där skrev en mamma om sin 3-åring som just då inte ville mycket annat än fara runt på sin trehjuling. Barnet var milt sagt argt var gång mamma stängde trädgårdsgrinden för att färden inte skulle fortsätta ut på den trafikerade gatan. Naturligtvis kunde detta barn ha hävdat att "Mamma älskar mig inte för jag får inte göra som jag vill!!!" så som jag tycker många människor reagerar idag. Men det mamman gjorde var ju att visa o bekräfta sin stora kärlek till barnet! Hon visste att om barn o cykel fick forsa iväg ut genom den där grinden o det samtidigt kom en bil hade det kunnat sluta oerhört illa. I sin kärlek till barnet gjorde hon naturligtvis vad hon kunde för att hindra det.

Ni förstår vart jag vill komma tror jag...

Vi alla är Guds barn. Precis som den här 3-åringen kan vi sparka o skrika o gråta (i vårt inre kanske då i alla fall) när vi inser att det finns saker Gud faktiskt inte vill att vi ska, av omsorg om oss, kärlek till oss, för att vi inte ska skada oss "i det långa loppet".  Det är det som är kärlek.

Tänk själv - skulle du inte ingripa om säg din 2-åring envisas med att försöka knycka kökets vassaste kniv eller din 14-åring kommer hem svårt berusad? Visst pratar du med din 13-åriga dotter som vill gå med kompisarna på konsert så att hon är lite rädd om sig? (Jo, låter kanske ojämställt men det är trots allt tjejer som oftare råkar illa ut i vissa hänseenden.) Exemplen kan göras hur många som helst men bara i dessa tre kan jag tänka att samtliga barn blir sura, arga, besvikna på att inte få sin vilja igenom samt åtminstone i första läget kan anklaga dig för både kärlekslöshet o orättvisa.

Men kärlek är även att kunna säga "Nej - du får inte!"! En förälder som aldrig säger nej skulle jag nog snarare kalla kärlekslös för den har sällan sitt barns bästa för ögonen. (SÅ från födseln välfostrade barn att ett nej aldrig behövs är ju oerhört sällsynta faktiskt.)

Så - jag kan egentligen hålla med om att Gud är kärlek! Det hänger dock på vad du lägger i ordet "kärlek" o om du är beredd att se Guds kärlek även i ett nej.

Allt gott!
Eva

Ni na ni na ni nanna....

Hur gammal behöver man vara för att förstå direkt på rubriken vad detta kommer att handla om? 30? Jag minns faktiskt inte när den där signaturen figurerade. För er som inte minns kan jag berätta den signaturen sjöngs för ett barnprogram om böcker/boktips.

Och boktips är precis vad det blir här o nu!

Först dock lite om anledningen till just dessa boktips:

Om jag säger apologetik, vad säger du då? Verkar tråkigt? Svårt? Man måste ha läst en MASSA teologi för att syssla med det! Helt onödigt! Säg åt folk att läsa Bibeln istället!

Jag tror jag har hört alla de argumenten för att "slippa" apologetiken, o många mer därutöver. Som ni förstår håller jag då inte med något av dem.

Vi börjar med vad apologetik är, försvaret av den kristna tron. Behövs det idag? Inte i Sverige väl i alla fall, kanske i en del länder i Mellanöstern, möjligen? Kristna har väl inga problem, egentligen?

När jag hör eller läser sådant går alla "debattbatterierna" igång.... Jag tror nämligen att apologetiken är viktigare än någonsin nästan just nu. Kanske mer i Sverige dessutom än i många andra länder, o även inom svensk kristenhet faktiskt.

Därför vill jag slå ett slag för att lära sig mer om apologetik, mer om att faktiskt förklara o försvara den kristna tron. Protester kan givetvis komma om mina bokval, typ "Men det där är ju bara EN tolkning!", o då är mitt svar att jag givetvis väljer litteratur att tipsa om som jag själv tycker om o tycker ger mycket att läsa. O jag är då uttalat s.k. klassiskt troende kristen som bygger min tro helt på Bibeln, att jag ska försöka förstå Gud o inte bara tvärtom.

De böcker på bilden jag läst senast o har allra lättast säga något om är Stefan Gustavssons "Behöver tron försvaras? Manifest för kristen apologetik", "Domen. Evangeliets bortglömda dimension" av Olof Edsinger o "Ett år med Jesus" av Bo Brander o Göran Skytte.

Både Stefan o Olof är högt utbildade teologer o jag vet att det kan skrämma en del. (Förlåt vänner S o O men så är det.) När det gäller just de 2 är det tokigt. Båda är vana vid att undervisa o skriver så att, vågar jag påstå, alla som vill kan förstå. (Jag har själv bara 8 år i grundskola o förstår då jag....)

Stefans manifest är upplagt på ett sätt som också gör den lättläst. Han startar med att gå igenom varför vi faktiskt behöver apologetiken i del 1 o fortsätter i en i mitt tycke väldigt intressant del 2 med en genomgång av hur Jesus var en av de första apologeterna själv. Del 3 handlar om "Vad gör vi nu då? Ska jag verkligen syssla med detta själv o i så fall varför?" (Jo, det ska du!)
För mig var nog det allra mest givande att få en sådan sammanfattning av Jesus som apologet. Att han är det är ju ingen nyhet (det är ju inte bara en gång han debatterar med de skriftlärda t.ex.) men att få det så "i ett svep" var väldigt lärorikt. Likaså när Stefan radar upp HUR Paulus lägger upp sitt försvar av tron. ATT en stor del av Paulus gärning var just apologetik kommer ju inte som en överraskning men det är inte alltid man ser alla delar själv så tydligt.

"Domen" av Olof Edsinger då.
Också en stor favorit, tillsammans med föregångaren "Krigen i Gamla Testamentet:ett försök att förstå.".

Det här tycker jag är ett oerhört viktigt ämne att inte "springa förbi"! Idag finns många, även djupt in i kristenheten i Sverige (o andra länder) som gör allt vad de kan för att slippa prata om dom o synd o straff. De vill mest bara prata om "gullige Jesus" (som jag var inne på i förra inlägget) o plocka bort alla tankar på att Gud kanske kan ha en del åsikter om hur vi lever o beter oss.

Men.... Eftersom samma personer ofta talar om Jesus som så förlåtande o nåderik (vilket han ju är!) så blir min ständiga fråga - förlåtande för vad? Om man utesluter Gud o Guds tankar/åsikter om att vi kanske faktiskt gör fel/syndar - vad ska man då med Jesus till?

Det är inga lätta texter Olof tar upp! Det kräver en del egen vilja, verklig vilja, att ta till sig kanske ffa Guds helighet för att tillfullo uppskatta det han skriver. Men det väcker många tankar o det är faktiskt en omistlig del i vår kristna tro att även ha med det om Domen. Boken är alls inte svårläst (inte heller "Krigen...") men åtminstone jag läste i något kortare stycken än mitt vanliga sträckläsande för att den väcker en hel del tankar om Guds helighet o vad som faktiskt förväntas av oss.

Bo Branders o Göran Skyttes "Ett år med Jesus" är apologetik i praktiken!
Det är en alldeles suverän idé till bok!

Göran Skyttes namn är väl känt för många. Skjutjärnsjournalisten som blev kristen o nu ställer sitt kunnande i Guds tjänst (Tack Herre för det!). Bo Brander är sedan många år präst inom Svenska Kyrkan, konservativ/klassiskt troende.

Boken följer kyrkoåret med ett kapitel per vecka. Varje kapitel börjar med söndagens evangelietext o så följer först Bos predikan (avskrift av bandad) o sedan ett samtal mellan de båda om text o predikan.

Först kan ju sägas då att Bo är en fantastiskt predikant! Det är en fröjd att läsa hans utläggningar. Det som dock får mig allra mest att rekommendera den här är samtalen mellan dessa båda herrar. Det är lärorikt o faktiskt rent fascinerande att läsa Görans frågor som jag tänker präglas både av hans kunnande som journalist men också mycket av hans då relativt nyfunna tillvaro som kristen. Det ger en del "Ja men det fattar du väl!" från oss "gamla" kristna men också en hel del "Aha!" om sådant man aldrig tänkt på.

Kort bara om Lee Strobels "Fallet Jesus - fakta o indicier, en reporters personliga granskning": Vad jag förstår var L.S. fortarande ateist när han började sin undersökning. Berömd journalist på Chicago Tribune. Han är inte ateist längre....

Stefans "Gör som Gud - bli människa" är en av de böcker jag tänker läsa om i en nära framtid. Det är ett tag sedan jag läste den o den kom med här till stor del för att det nog var den som fick mig att förstå att det var just apologetik jag nog sysslat med ett tag o var så intresserad av.

God läsning, i hängmattan, på badstranden, inomhus (föredras här i sommarvärme....) eller var du än håller hus!

Just det! Jag tror (hoppas) att alla dessa går att få tag på fortfarande! Stefans böcker kan du i första hand söka via Svenska Evangeliska Alliansen eller Credo. Olofs söker du via hans blogg t.ex. klicka på "Böcker" i överkanten. I övrigt hänvisar jag till vännen google.

Allt gott!
Eva