Måndag plus...

Det där förra inlägget... Skulle ha publicerats nu, men ibland får jag nååågot brått:)

NU har jag i alla fall börjat spela det som för mi i mycket är Påskens musik: "Jesus Christ Superstar"!

Jag är verkligen en "sucker" när det gäller sådan musik! Opera, hårdrock, jazz... Älskar det!

Och i just denna musikal, JCS alltså, finns flera underbara partier.

Nu tänker jag på en del som vi i dagens samhälle verkligen borde ta till oss - när Jesus rensar templet. När han slänger ut månglarna och påminner oss om vad templet (idag kyrkan) faktiskt är till för.

Det väcker en hel del tankar hos mig om detta med den svenska "folkkyrkan". Hur den nye (s)-ledaren går in i kyrkan men säger "Jag tror inte på Gud, men på kyrkan."

Jag erkänner gärna att jag hellre ser en kyrka som går mer åt sidan "Släng ut månglarna!" än "Det är så gulligt!"

OM kyrkan ska vara just kyrka och följa Jesus... Då blir den inte särskilt bekväm! Herren var allt annat än "bekväm"! Han bråkade och stökade och var en otrolig revolutionär! Han var en revolutionär som stred för  det som är viktigt i livet.

Och det ÄR inte att kunna handla så mycket du orkar...

BRY dig!

Allt gott!
Eva

Måndag...

Vid händer en måndag?

Inte mycket kanske.

Jesus och följesslagarna är kanske lite euforiska efter vad som hänt: Hallå!!! De la' palmblad framför VÅRA fötter!!!

Och...? sa' Jesus.

Eller Yessuah eller något liknande som vi ,hade en otroligt intressant diskussion om nan med en svenskt namn... (ÄR Jasme eller Yasmine) familj. Vem vet vad? Josef/Ysussuf...? Född i Sverige??????

Vad gör Jesus?

Allt han kan! Försöker lära i Templet. Förmodligen försöker han tänka på vad so ska sle också. Hur man nu gör det...

Men är man Gud och människa...

Han VISSTE ju!!!!

Och gick  in i det ändå!!! Varför i hela... Vad kunde han inte gjort...? Halåååååååååååå.....!!!

Denna vecka är inte enkel som sagt...

Allt gott!
Eva
PS
 Gå in på YT och kolla Bengt Johanson! Behöver inte vara kristen ( hjälper dock :)) Mycket god musik!

Palmsöndag

Veckan som kommer lär inte bli "för all andra" på denna blogg! Så har du svårt att läsa "kristet" (men det har jag ju sagt!) så logga ut direkt!

För er andra; här startar vi "dymmelveckan"!

Den vecka som jag ser som den absolut värstaste JUBEL-tiden!

OK - Jesus dog! Men om inte???? Var hade vi varit idag då?!?

Idag firar vi Herrens intåg i Jerusalem. Han kom som en segrare. Som en konung. Ridande på en åsna efter profetiorna,

Han hyllades av samma folk som några dagar senare skulle håna och kräva straff...

Idag sker samma sak i samma trakter....

Han visste vad som skulle ske. Han gick dit för ändå. För han ville oss det. Han ville oss den kärlek som visas av det offer som egentligen är otänkbart.  Vem offrar sitt liv?
VEM riskerar sitt liv genom att gå rakt in i ett  så'nt getingbo"? Finns vara en...

HALÅÅÅÅÅ!!! Jag som går i kyrkan och är döpt och så men... "Hosianna" är ju1:a advent!!!

Jo.... Ja...
Jag fick en förklaring från en av mina lärare i Bibelskolan. En f.d kyrkoherde ( JA Elsmarie, Einar...). Han förklarade varför man sjunger Hosanna (Näpp - ej felstavat!) vid första advent. Fattade noll. Föt det är ju NU!!!!

NUUUUUUUU!!!!

NU! NUUUU!

Kan vi i dagen samhälle acceptera att allting inte ÄR nu? Att vi kan vila i något?

NU kommer den abolut undebaraste helg du kan tänka!

NU börjar veckan som var den jobbigaste, värsta, "hemskaste" vår Herre fasade för.

MEN - det är också vår JUBELvecka!

Ni kommer kanske att bli förvånade äver en del tankar som kommer att dyka upp här under veckan.

Men då får det väl bli så! Det är min blogg och jag får vara hur "kristen" jag vill!

En tanke idag bara - om du inte gör något enda annat under fasta eller påskveckan, lyssna ändå på Bengt Johansson! Visor, rock, blues - allt du vill, med krisrtna texter!  Men det står du ut med om du hör t.ex Dolly, Plura mm annars

All gottt!
Eva
Ps
B J hittar du på youtube! Massor!

Utrotningshotade människor

Jo ni läste rätt! Och jo - de finns tyvärr!

Det handlar om människor med Downs syndrom och liknande intellektuella funktionsnedsättningar.

Jag har funderat en hel del på det "sorteringssamhälle" som vi allt mer glider in i vartefter vetenskapen kommer på nya saker. Så läste jag en mycket bra ledare i DAGEN den 25 mars, skriven av Elisabeth Sandlund.

Hon konstaterar att det är ett bra underligt faktum att samtidigt som dessa människor väcker nyfikenhet via TV-serier och reklamframträdanden, bejublade teaterföreställningar mm så talas det också mer och mer om hur "naturligt" det är att deras blivande föräldrar ska kunna välja bort dem.

Ju mer vetenskapen "utvecklas" ju fler sjukdomar och "avvikelser" kommer man att kunna diagnosticera redan långt innan en ny människa ser dagens ljus.

Det sägs inte högt, men visst finns det tankar om att dessa människor från det de föds och hela livet igenom kommer att kosta samhället mer och andra resurser än "normala" människor gör. De blir, i de allra flesta fall, aldrig lika produktiva skattebetalande arbetare som många andra. De behöver kanske hjälp t.o.m. med så enkla saker som att gå på toaletten eller att äta.

Jag har ofta hört och läst att det sägs att tanken med att erbjuda blivande föräldrar dessa tester inte alls är att de ska ha chansen att välja bort barnet genom abort. Men jag har också hört föräldrar (som valt att föda barnet) berätta att det varit betydligt enklare att få information om närmaste abortklinik än om närmaste förening för föräldrar med sådana speciella barn. Ofta sägs också att det inte alls är säkert att föräldrar "väljer bort" dessa barn, men siffrorna från våra grannländer förskräcker: I Norge väljer 85% abort, i Danmark ännu fler. (källa: Elisabeths ledarartikel)

Det här reser många undringar tycker jag. Vad kommer härnäst? Syn-/hörselhandikapp? Jag minns en man som jag gick tillsammans med på KomVux för länge sedan. Han hade ett synhandikapp (något med regnbågshinnan om jag minns rätt). En morgon hade vi en diskussion om någon nyhet om forskning som sagt sig finna genen som styrde hans handikapp och att man i framtiden skulle kunna se detta i fostervattenprov (detta var före 1986 så idag kan man väl). Han var mycket upprörd och undrade om det då var meningen att han inte skulle ha fått födas.

Och jag tror att det är just där vi måste börja fråga! Vad vill vi med dessa "framsteg" inom forskningen? Vill vi att alla människor ska vara "perfekta"? Och om svaret blir ja, ens i den minsta betydelse, vad gäller då för andra skador? Vad gör vi med de barn som skadas vid förlossningen? Vad skulle ha gjorts med en sådan som Jesper Odelberg (hoppas sannerligen jag minns namnet rätt nu! Stå-upparen ni vet.) när han skadades i samband med födseln?

Visst ska vi forska om sjukdomar och möjligheter att minska lidande! Men när det kommer till att sortera människor i "bra" och "dåliga" redan före födseln då är åtminstone inte jag med längre!

Jag har inte känt så där väldigt många intellektuellt funktionsnedsatta. Men jag minns de 2 killarna som var med på mitt konfirmationsläger med värme. Jag minns de som då och då var med i scoutgruppen. Jag lekte när jag var liten med jämna mellanrum med en tjej med en något lättare CP-skada. Och jag har träffat Elisabeth Sandlunds dotter Ulrika, som är en jättego', varm och härlig tjej. Den glädje och kärlek t.ex. hon sprider omkring sig tror jag inte att någon som mött henne vill vara utan!

Ingen av dessa kan kanske sägas ha ett "normalt" liv (vad nu det är?). De har säkert sina bekymmer precis som alla vi andra, ibland bara lite annorlunda och kanske lite mer svårlösta. Men vem av oss "normalstörda" (älskar det uttrycket!) kan säga att deras liv inte är värda att levas och därmed inte ens skulle ha påbörjats?

(Föräldrarna då? Har de inte rätt att välja? Tänk om de inte orkar? Jo - visst finns de i mina tankar också! Men jag har hört många berättelser av föräldrar som sagt att de innan deras barn föddes säkert skulle sagt att de inte skulle klara av situationen med ett speciellt barn - ingen av dem har tänkt så senare.)

Jag hoppas verkligen att detta kommer att diskuteras mer i samhället i stort, inte bara i forskarvärlden eller bland dem som i alla lägen lovordar genteknikens landvinningar! Det handlar om hur vi ser på varandra och vad vi tänker om människovärde och är en mycket, mycket större fråga än vad som kan lösas i ett laboratorium eller genom politiska beslut.

Allt gott!
Eva

Hårt och kallt

Det är de ord som ofta dyker upp i mitt huvud numer, när jag tänker på eller ser hur samhället är.

Men jag tänker då inte på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller hur olika sociala myndigheter fungerar (eller inte fungerar).

Nej, jag tänker på hur vi behandlar varandra, i vardagliga mänskliga möten.

Som idag - jag var upp till centrum här för att handla lite. Det är mitt på förmiddagen, före lunchrusningen, och många äldre är i affärerna. I kassan bredvid den jag står i kö till står en liten äldre kvinna och "tar tid på sig". Hon plockar inte upp ur korgen så väldigt fort. Hon pratar med kassörskan. Hon fumlar lite med pengarna och kundkortet.

Och bakom står en kvinna i kanske 40-års åldern och suckar högre och högre...

Bakom mig i kön står en man i 50-års åldern. Han talar hela tiden i mobilen. Blir mycket irriterad när kassören frågar honom om något - ska han verkligen vara tvungen att pausa telefonsamtalet och svara?

På väg till en annan affär ser jag hur en pensionär med rullator försöker ta sig ut genom en dörr som öppnas manuellt. Jag är på väg fram för att hålla dörren när jag ser en annan kund på väg in. "Bra!" tänker jag "Där kommer hjälp!" Men nej då... Denne person drar upp dörren helt, slinker in - och släpper dörren rakt på rullatorn!

Jag började att lägga märke till sådana här saker för kanske 10-12 år sedan. Då åkte jag buss till arbetet var dag, på en linje där det ofta förekom barnvagnar. Det var klart intressant att se vilka som hjälpte dem med barnvagn av och på! Inte var det de "friska och raska" männen eller kvinnorna, utan betydligt oftare den äldre som väl kanske egentligen inte orkade. (Såg mycket oftare en 70-årig invandrarfarbror som hjälpte än en 40 årig "svensk" man ska sägas...)

En hel del unga människor sägs idag tycka att man bör tåla "en hel del" när man gör undersökningar om mobbning och trakasserier på nätet. I vissa områden tycker ungdomar att det är mer eller mindre "självklart" att man kan bli rånad om man har en fin jacka, mobil eller liknande. Rånad av sina jämnåriga.

TV-program som Idol (som jag inte har så mycket emot rent generellt) får högre tittarsiffror om det sitter någon som är riktigt elak i juryn...

Ligor, både "svenska" och utländska, ägnar sig åt att i första hand lura äldre både ute på sta'n och i hemmen. (Det absolut fegaste brott jag kan tänka mig!)

Vad kommer sig den här egoismen och bristen på hänsyn till varandra ifrån?

Jag vet att en del vill göra det till något som kommit i och med att vi fått en borgerlig regering, att de på något sätt skulle ha underblåst detta. Jag går inte med på den förklaringen. Till största delen för det jag skrev ovan, att jag tycker mig ha sett dessa tendenser i, minst, 10-12 år. Men också för att jag bra väl minns 1980-talet.

Minns ni dem som då kallades "yuppies"? Jag tror att det startade redan där, när alla såg hur vissa tjänade stora pengar på olika sätt, och levde lyxliv. Så tror jag att det späddes på av den retorik som fördes när t.ex. Telia-aktien skulle säljas till "folket" - talet om att alla skulle kunna tjäna en hel del pengar på det (även om det sedan inte blev riktigt som det var tänkt...).

Många skyller beteenden som dem i centrum idag på att människor är stressade. Stressade av alla val vi bör göra idag. Stressade av alla "måsten" i form av att tjäna pengar för resor, större och mer "rätt" designade bostäder, senaste bilen, dunjackan o.s.v. Men det är ju faktiskt möjligt att välja själv ockå!

Är du själv och ditt ego så viktigt att du inte behöver bry dig om ifall du gör den lilla tanten med rullator ledsen (eller t.o.m. skadar henne!) för att DU ska fram? Kan du verkligen inte tänka på att dina suckar i kassakön kanske sårar? Tror du verkligen att det i längden kommer att kännas ok att ha hävt ur sig en massa elakheter via nätet?

Jag skulle verkligen önska att det blev mer diskussion om vad vi gör varandra när vi bara "ångar" på och inte ser varandra som medmänniskor! Och jag hoppas att alla vi som försöker att tänka oss för en del kan ses som exempel och inte bara som "bromsklossar" som hindrar de som vill fram. ALLA - utan undantag - har tid att vänta några minuter på den gamla damen som fumlar med pengarna i kassan!

Jag hoppas helt enkelt att det ska bli "inne" att ta hänsyn till varandra och leva mer efter att "det du vill att andra ska göra för dig, det ska du också göra för andra".

Allt gott!
Eva

"Den som ruvar på hämnd...

...håller sina sår öppna."
(Francis Bacon)

Så sant!

Jag tror att det finns få saker som skadar det mänskliga psyket (och som inte kommer "utifrån") så mycket som att "ruva på hämnd". Att gå år efter år efter år och fantisera om och tänka på hur man ska "ge igen" för den ena eller andra sanna eller inbillade oförrätten.

Bristen på sådana känslor hos de två jag skrev om i förra inlägget är nog den största orsaken till att jag respekterar dem så högt. Båda två skulle enligt väldigt många ha all orsak i världen till att vilja ge igen mot dem som gjorde dem så illa, men båda har avstått. Och mår förmodligen mycket bättre idag just därför.

Att gå och fundera på hämnd, att göra illa tillbaka, kan inte ge annat än bitterhet och bitterhet ger inget bra liv.

(Sedan är det en annan sak att man kan fundera en hel del på vad som egentligen hände, och varför. Jag har ofta ansetts långsint, men det beror på att jag kan fundera mycket, för mycket kanske, på just orsaker till det ena eller andra. Det beror inte på att jag skulle vilja göra någon annan illa.)

Jag har just läst ut en bok om det kanske ultimata beviset för att hämnd heller inte lönar sig. Boken heter "Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket" skriven av Bruno Manz. Han är född på 1920-talet och drogs in i nazismen som mycket ung, mycket pga att hans far var en hängiven nazist och antisemit. (Det är alltså en självbiografi.)

Andra världskriget startades ju av Hitler och hans anhang just som hämnd. Hämnd för att de ansåg att Tyskland hade fått väldigt orättvisa villkor i Versailles-freden efter det första världskriget.

Det är intressant att läsa hur det tyska folket indoktrinerades bl.a. om "den världsomspännande judiska konspirationen":judarna sades styra USAs president, judarna sades styra Churchill i England, judarna var orsaken till Tysklands alla olyckor. Helt enkelt det klassiska: Skyll på alla andra, ju mer högröstat desto bättre, helst så häftigt att alla de som ev. kan fundera på egen skuld i sammanhanget kommer av sig. På det sättet fick man med sig tillräckligt många människor i tanken på hämnd för att kasta mänskligheten in i ytterligare ett krig, med det vidrigaste brott som någonsin begåtts som "extra krydda"...

Jag vet att många funderat på, talat och skrivit om tidigare att såväl Hitler själv som många av de närmast ikring honom var ganska "misslyckade" typer. (Fast jag tycker inte att någon människa kan kallas misslyckad!) Att många av dem led av något slags mindervärdkomplex och därför måste ta i så mycket mer. Kanske stämmer det, på ungefär samma sätt som att mindre hundar ofta är betydligt skälligare och "tuffare" än stora hundar som ofta inte säger till förrän det verkligen behövs.

Jag tror att just motivet hämnd kan förklara varför kriget gick så illa för Tyskland som det ju faktiskt gjorde. Hämndviljan får människor att rusa iväg utan att tänka sig för, vare sig det gäller ledaren för ett land eller oss andra i privata "små" sammanhang".

Jag undrar om det verkligen fick antisemiterna att må så mycket bättre, det att så många judar förnedrades, plågades och mördades? Kanske för stunden, det var dessa män och kvinnor troligen tillräckligt psykiskt skadade för, men i det långa loppet?

Jag tror inte att någon människa som verkligen utför sin hämnd kan må bra i längden!

Jag minns ett program för länge sedan som berättade om traditionen med släktfejder/hämnd i Albanien. Typ  "Han slog min bror! Han ska dö!", "De mördade min son för att han slog! De ska dö!".  Och jag minns hur många där erkände att denna tradition gav ständigt rädda och nervösa människor som snarare tenderade att skjuta först än att tänka efter. Hela tiden fanns ju rädslan för att den de hämnats på skulle hämnas i sin tur. Det gav inga goda liv...

Jag tror inte att någon som verkligen utför sin hämnd kommer undan tankarna på att det var fel! Mycket möjligt erkänner man det aldrig för någon annan, men jag tror inte att någon (som inte är svårt psykiskt sjuk eller skadad) kan leva ett fullgott liv med vetskapen om att man skadat en annan människa.

Jag tror att samma sak gäller den som mobbar/trakasserar. Har man varit en mobbare som barn sägs det att man har lättare att falla in i samma beteende som vuxen. Beror det på dåligt samvete? Att man väljer att inte tänka och välja det rätta för då måste man "göra upp" med sina minnen av vad man gjort tidigare? Då är kanske lättaste vägen att fortsätta på samma spår och försöka inbilla sig att det är rätt.

I botten på detta ligger givetvis rädsla. Jag gissar (och har hört någon psykiater tala om) att Hitler och många runt honom var paniskt rädda för att "försvinna i mängden". De hade så stora tankar om sig själva att de inte kunde acceptera att de faktiskt var ganska vanliga. Liknande tror jag gäller för mobbare både på skolgårdar och på arbetsplatser. T.ex. när det gäller killen som inte ville spela fotboll - förmodligen uppfattades han som så stark och självsäker att han skrämde de andra som kanske kände sig "mindre". Och då kan vissa människor inte låta bli att slå till...

Det är sorgligt, och visar än tydligare att vi alltid och på alla plan måste hävda alla människors lika värde! Lika lite som den här unge grabben är mer eller mindre värd beroende på om han spelar fotboll eller inte hade Hitler varit mer eller mindre värd om han fortsatt som konstnär (eller korpral i armén som han väl också var).

Den ene har valt att inte på något sätt hämnas, och mår idag mycket bra. Den andre valde hämndens väg, och var det slutade vet vi alla.

Allt gott!
Eva

"Kompromissa inte...

...med dig själv! Du är allt du har."

(Citatet anges vara från Janis Joplin.)

Och jag tycker att det är väldigt tänkvärda ord!

Jag fick ett mycket glädjande samtal för en tid sedan, från en kvinna som jag var lite av stödperson åt för några år sedan.

Då var hon mitt i en rent ut sagt förfärlig mobbningskampanj på sin arbetsplats. Mobbningen började för att hon inte ställde upp på det "skitsnack" och i de kotterier som fanns där. Hon var ganska ny och blev mer eller mindre uppvaktad av olika grupper men valde att stanna bland dem som inte tog ställning. (Ja - arbetmiljömässigt var detta ställe en ren katastrof!)

Hon hade tur och kunde byta arbetsplats, men mobbningen fortsatte via samtal, sms och mail ända tills hon kände sig tvungen att polisanmäla.

Nu när hon ringde var det framför allt en mening som fastnade i mitt huvud. Hon sa' "Jag är glad att jag ändå fortsatte att vara mig själv, och inte försökte ändra mig för att bli som de och därmed slippa mobbningen. Då hade jag mått väldigt dåligt idag!"

Jag kom att tänka på en liten kille jag hörde talas om också för några år sedan. Hans lärare och föräldrar upptäckte att han plötsligt var grovt mobbad och efter en del övertalning berättade grabben att det berodde på att han inte ville spela fotboll på rasterna eller efter skolan! Tydligen hade i princip alla killar i hans årskurs börjat spela i samband med ett större mästerskap, men han hade helt enkelt inte lust. Han berättade att flera andra inte hade velat vara med heller i början men "fallit till föga" när mobbningen och trakasserierna började. (En kille till vägrade och var lika mobbad han.)

Någon frågade honom om han inte funderat på att vara med i alla fall ibland, för att då kanske slippa trakasserierna. Killen svarade "Men då vore det ju inte jag - för jag vill ju inte spela fotboll!" Jag är en stor beundrare av honom!

Jag har haft min beskärda del av mobbning, och jag vet att det kostar att fortsätta att vara sig själv i den turbulensen. Jag vet att det kan kosta både "vänner" och annat att inte låta sig ändras efter andras åsikter. Jag vet hur det känns att bli trakasserad bara för att man inte vill leva exakt som andra förväntar sig.

Kanske just därför beundrar jag dessa två och alla andra som orkar "stå på sig". De som inte skadar andra, inte skapar problem på arbetsplatser eller i övrigt, de som inte kräver annat än att bli respekterade för dem de är. De som bara inte vill kompromissa med sig själva för att inte förlora sig själva.

Allt gott!
Eva

Ps. Jodå - kompromisser kan vara både bra och nödvändiga, men inte i alla lägen.