Perfekta människor

Finns det något sådant? Alltså något sådant som perfekta människor?

Det verkar i alla fall finnas människor som tror att vi kan komma dithän att vi kan skapa sådana.

Idag är det Världsdagen för Downs syndrom, proklamerad av FN, och den är viktig!

Mer och mer diskuteras idag hur man kan undvika att det föds barn med skador av olika slag, och just när det gäller Downs syndrom är forskningen långt kommen. Jag fick ett tips och såg på SVTplay en dokumentär som sändes i förra veckan, "Det rätta barnet" gjord av mammorna Kristina Ahlinder och Mia Wright som båda har barn födda med Downs. I den diskuterades mycket, men det som fastnade mest i huvudet på mig var när den ena av dem åkte till Danmark för att tala med en läkare på Rigshospitalet i Köpenhamn om hur denna ställde sig till att det just i hennes land numer är så att 9 av 10 foster som kan misstänkas komma att födas med Downs aborteras. Läkaren förstod inte frågan verkade det som...

Hon talade om att dessa barn kostar pengar, mycket pengar, bland annat för de operationer de kan behöva, för den extra hjälp de behöver på dagis och i skolan, för det stöd de kan behöva under hela livet. "Och vilken förälder vill ha ett barn som inte är fullt funktionsdugligt?"

"Fullt funktionsdugligt".....

Naturligtvis är det så att alla blivande föräldrar önskar att barnet ska vara friskt, klara sig bra både socialt och i skolan, få ett så bra liv som det någonsin är möjligt! Men ändå...

Några dagar innan jag såg detta, den 14 mars, läste jag i DAGEN en krönika av författaren, stå upp-komikern mm Jonas Helgesson. Han lever ju själv med en cp-skada och skriver om sina svårigheter att sova efter att han hört ett radioreportage om att det även i Sverige börjar bli normalt att välja bort foster som kan utveckla en utvecklingsstörning. Så tar han det vidare: vad kommer vi att kunna upptäcka och välja bort i framtiden? "Räcker det i framtiden att man är pollenallergiker och har ett anlag för countrymusik för att man ska få sin existens ifrågasatt?" Hårddraget,ja, men var går gränsen?

Hanne Kjöller skriver på DNs ledarsida (16 mars) under rubriken "I doktor Mengeles fotspår" om det program och den danska läkare jag nämnde ovan. Och hennes sista meningar säger precis vad det handlar om: "...valet i förlängningen handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett för alla. Eller ett för vissa."

Och där kommer vi till det som skrämmer mig allra mest!

När många nu mer eller mindre okritiskt (och oreflekterat verkar det) tycker att det är ok att välja bort ett foster som ev. kommer att utveckla t.ex. Downs syndrom - hur tänker de/vi då om andra med funktionshinder?

Jonas Helgesson har alltså en cp-skada, och vad jag har förstått så uppstår dessa i samband med förlossning. Vad ska vi göra med de barnen? För några år sedan hade jag ett samtal med en kvinna som väntade barn och var i den ålder när tester automatiskt erbjuds. Hon berättade att hon "givetvis" skulle göra en fosterdiagnostik och lika självklart abort om något var fel. Jag kunde inte låta bli (vi känner varandra väl) utan frågade vad hon skulle göra om något hände under födseln... Det hade hon inte tänkt på. Inget test gjordes och hon födde ett alldeles "normalt" barn.

Jag tror det faktum att det anses normalt och självklart att "sortera bort" vissa foster, av vilket skäl/vilken sjukdom det än må vara, ger ett väldigt hårt och omänskligt samhälle mer allmänt. Hur kommer vi att se på dem som skadas i olyckor och hamnar i rullstol med stora hjälpbehov t.ex.? Redan idag talas det om att samhället hårdnat, att arbetslivet är så mycket mer krävande, att kraven från omgivningen på att vara "lyckad" är så stora att de som inte riktigt orkar med blir någon slags andra klassens medborgare som många ser ner på. (Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara så.)

Jag önskar ingen att födas med vare sig Downs eller andra funktionshinder! Jag önskar inte en enda människa att råka ut för en olycka som orsakar handikapp senare i livet! Lika lite önskar jag någon det som jag önskar någon att få en psykisk sjukdom, bli missbrukare, få reumatism, drabbas av cancer. Men det innebär inte att jag skulle vilja se ett samhälle där vi har hittat generna som kan påverka detta, testar i moderlivet och tar bort det vi anser "icke önskvärt"!

Jag håller nämligen så innerligt med Jonas Helgessons mamma! Han berättar i sin krönika att hon, på hans fråga om hon skulle ha valt bort honom om hon vetat om hans skada helt enkelt svarade: "Gud gör inga måndagsexemplar!" och så var den diskussionen över. Och i morse var det en man som i P1s "Ring P1" talade om Downs-barn som "De som har den där extra lycko-genen!" Jag hann tyvärr inte höra helt, men han hade egen erfarenhet och sa' något om att dessa barn ofta är glada, utåtriktade och goa' på ett sätt inte alla orkar vara.

Framför allt vill jag nog påpeka att vi måste diskutera detta med medicinska möjligheter till att välja eller välja bort mer. Och djupare! Det handlar inte bara om ifall ett barn kostar mer eller mindre i rena pengar under livet. Det handlar om hur vi ser på människan och människovärdet.

Allt gott!
Eva

Internationella kvinnodagen

(Filtar som syddes och skänktes till DAGENs och PMUs insamling till barnen på Panzisjuhuset, sommaren 2012.)

Det börjar bli skamligt länge sedan jag skrev något nytt här, men ibland händer för mycket annat och inspirationen tryter.

Men idag finns den där!

Jag har gått och tänkt kring ffa två frågor så här på kvinnodagen, men kanske inte sådana saker som man allmänt tänker på, med jämställdhet i fråga om löner, föräldraledighet och så. Nej, mina tankar har kretsat kring konst och kring hur många kvinnor runt om i världen behandlas på ett i mitt tycke djupare plan än vi kanske oftast diskuterar likabehandling här i Sverige.

Konsten först. Jag läste nyligen om hur konstpriser skjuter i höjden, trots att världsekonomin är i gungning, ofta upp på nivåer som jag ärligt talat tycker är helt vansinniga och faktiskt rent löjliga. Samtidigt firas i år 100-års jubileum för den svenska hemslöjdsrörelsen. Den tilldragelsen kom jag att tala med några människor om för någon månad sedan, och fick nära på fnysningar som reaktion. "Ska det vara viktigt?"

"Förspilld kvinnokraft" heter det ju ibland, när man talar om broderade dukar, vackert mönsterstickade tröjor, mattor vävda i otroliga mönster. Och jag undrar så varför inte även detta ses som konst? (Jo, det händer ju. Märta Måås mattor är berömda, liksom en svenska som jag tyvärr tappat namnet på som gör otroliga vävar.) När textil omtalas i mer "konstiga" sammanhang så är det ofta t.ex. kungliga textilier som sytts av manliga skräddare. Där skulle jag verkligen vilja ha en ändring, så att även den mer "tradionellt kvinnliga" konsten syntes och fick den uppskattning den faktiskt är värd!

Det andra som snurrat i huvudet är hur kvinnor ofta närmast självklart trakasseras och misshandlas sexuellt i många länder.

Jag hörde ett radioreportage för en tid sedan. Det handlade om hur kvinnor i ett arabiskt land skulle få egna vagnar i T-banan, eftersom männen inte kunde hålla fingrarna borta.

Många har säkert hört om hur kvinnorna som var med och demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo ofta råkade illa ut, även inne bland folket och inte bara av polis och militär. Och även efter att regimen fallit och de demonstranter (manliga) som talat så mycket om ett gott samhälle för alla var i klar majoritet där.

Och naturligtvis går mina tankar till kvinnorna på Panzisjukhuset i Kongo! De kvinnor som ofta våldtagits på det mest brutala sätt och behöver kirurgi. De kvinnor som blivit gravida alltför unga och behöver kirurgi i smaband med eller efter atr de fött sina barn.

Det gladde mig mycket att DAGEN idag publicerar en stor debattartikel skriven av dr Denis Mukwege (chef på sjukhuset) och ett antal afrikanska och svenska pingströrelseaktiva! I tidningen finns dessutom en artikel om hur kvinnor i Kambodja utnyttjas på alla möjliga sätt i klädfabriker. Gå gärna in och läs!

Panzisjukhuset ligger mig varmt om hjärtat! Jag vet inte riktigt varför det blev så från början för jag har aldrig haft någon önskan att arbeta som missionär eller volontär eller så. Men det arbete de gör där har liksom aldrig lämnat mig någon ro, att det alls ska behövas! Artikeln behandlar det faktum att dessa kvinnors öde ju egentligen inte är en ren kvinnofråga, utan en fråga för hela samhället. De skriver om hur män faktiskt måste vara riktiga män och själva protestera mot detta.

Nu hörde jag på EKOt i morse att svensk polis ska sända kvinnliga poliser till Kongo för att utbilda kvinnliga poliser där. Dr Mukwege intervjuades och gladde sig mycket åt detta. Kvinnliga poliser/förhörsledare behövs verkligen för att de kvinnor som blir våldtagna ska våga berätta! Jag tror inte att vi här i Sverige riktigt kan föreställa oss hur det kan vara. Att först råka ut för något så vidrigt som att bli våldtagen (ofta av flera män och på det grymmaste sätt), kanske bli gravid, bli utesluten ur familj och bygemenskap för det "måste" ju vara kvinnans fel att hon blev våldtagen... Och så inte ens kunna gå till polisen även om du kanske vet vem/vilka de skyldiga är, för att det är för skamligt att berätta om vad du blivit utsatt för! Gå gärna in på Panzisjukhusets hemsida eller hos svenska PMU och läs mer om arbetet.

Jag kan ibland tycka att vår svenska debatt om jämställdhet blir rent "larvig". Visst finns det en hel del här som inte är så bra som vi skulle vilja, men i det stora hela är det mycket som fungerar. Jag menar alltså inte att vi ska "sitta nöjda" när vi ser att kvinnor/flickor behandlas ojämlikt, men ibland kan jag tycka att man driver saken in absurdum. Att allt ska vara exakt lika till varje pris, utan ens tanke på att kvinnor och män till dels faktiskt är olika. (Men missförstå mig inte, självklart ska kvinnor och män behandlas som absolut lika värda osv.)

Ibland skulle jag önska att kvinnodagen här i Sverige kunde innebära även ett större mått av firande av det som uppnåtts (även om det borde varit självklart alltid...) och vi också kunde diskutera vad vi kan göra för att hjälpa kvinnor ute i de av världens länder som knappt kommit någonstans alls. Och det borde även vara i männens intresse, för överallt där kvinnor får mer utbildning, mer ansvar för familjernas ekonomi osv så visar det sig att samhället utvecklas och går framåt...

Allt gott!
Eva

Förintelsens minnesdag

Till den dagen har vi kommit igen.

En dag som inte borde behöva finnas, men som är så viktig!

Jag skrev om den förra året också, om alla de människor som mördades på det mest bestialiska sätt; judar mest, men även romer, psykiskt och fysiskt handikappade, politiska motståndare mm mm. Nazisterna var ju bra på att hitta skäl till att döda...

Nu hade jag möjlighet igår att se ett program i SVT kallat "Hoppets hamn". Det handlar om hur många, många fångar som räddats från koncentrationsläger och andra uppsamlingsplatser av de "vita bussarna" från Svenska Röda Korset kom till Malmö under våren/sommaren 1945. Filmmakarnra hade funnit några av de som kom men också några av de Malmöbor som minns, bl.a. en man som då 15 år gammal var med som volontär i hamnen.

Att se dessa människor! Många av dem inte mer än benrangel när de bars av båtarna... (Lite underligt, som också en recensent påpekade, att se hur ogenerat man filmade och visade upp kvinnornas nakna kroppar dock. Inte helt trevligt att se, med tanke på den behandling de fått tidigare. Inte så stor skillnad som jag hade önskat...)

Inte alla de som kom hit överlevde. En del hade ju så svåra skador och sjukdomar, fysiska eller psykiska, att de tyvärr inte gick att rädda. Men där gjorde i alla fall Sverige något rätt, efter att ha gjort en hel del tveksamma val under själva kriget. Det var härligt att höra en del reaktioner från när dessa misshandlade människor när de fick se en stad som var hel, en stad som var full av liv och ljus!

Men flera saker slog mig, delvis med tanke på att detta handlade om just Malmö, delvis rent allmänt om dagens situation mer allmänt.

Malmö först. Där man så sent som 1945 tog emot alla dessa flyktingar från ett av mänsklighetens svartaste brott - där var det någon som sköt invandrare nyligen... Och där, där judar togs emot och fick sjukvård och annan hjälp till att fortsätta leva sitt liv - där tycker många judar idag att det är så jobbigt att leva idag att de lämnar staden...

Och så läste jag alldeles nyss om hur Sverige behandlar en del romer. Sedan fler länder från det forna östeuropa har kommit med i EU och gränserna därmed öppnats även för deras medborgare in i de andra EU-länderna så kommer även hit till Sverige en del av de ländernas romska minoritet. Nu lärde jag mig att väldigt många, en klar majoritet, av dessa sänds tillbaka "med vändande post". De får inte ens juridiskt ombud utan man förutsätter att de inte har tillräckliga skäl för asyl så de kan kastas ut direkt!

Dessa människor kan ha utsatts för mordförsök (mordbränder är inte ovanligt i flera länder), trakasserats på olika sätt, vara utestängda från skolgång, sjukvård, andra sociala förmåner. Då säger svenska myndigheter att de ska gå till polisen i sitt hemland för skydd - den polis som inte sällan är direkt inblandad i förföljelse eller åtminstone blundar för vad som sker för det är ju "bara romer"... (Tänk på att även ett "civiliserat" land som Frankrike rev ett läger för inte länge sedan.)

Nu menar jag inte att Sverige skulle kunna ta emot alla romer som far illa! Inte ens alla de som ofta har det förskräckande illa i just östra Europa. Men mer än idag måste vi göra! Visserligen finns inte något motsvarande nazisternas läger men trakasserierna mot romer idag liknar i mycket det som judarna råkade ut för innan kriget bröt ut. Jag skulle önska att Sverige i EU-parlamentet tog tag i detta i betydligt högre grad än vad som verkar ske nu, så att Europa inte ska behöva stå där med skammen igen och be ännu ett folk om ursäkt för att vi inget gjorde.

Dessutom måste vi faktiskt överhuvudtaget våga se det som sker! Vi måste våga erkänna att de judar som flyttar från Malmö idag faktiskt har skäl att göra så. När judiska barn inte vågar ha en Davids-stjärna i en kedja om halsen ute på sta'n är något fel!

Tyvärr har jag läst och hört att det ofta är invandrare från Mellanösterns länder som står för en del av mobbningen. Och när det gäller det hörde jag något mycket intressant i radions RingP1 i morse. Det var en man som själv kommit hit som flykting från Irak. Han berättade om sin oerhörda förvåning när han fick höra talas om Förintelsen. Under sin skoltid i Irak hade han i och för sig lärt något om Andra Världskriget, men inte fått höra ett enda ord om nazisternas förintelseläger eller deras politik mot judarna. Han berättade hur hans syn på hela konflikten mellan Isreal och dess grannar förändrades. Förmodligen inte så att han började älska alla judar och allt Israel gör, men han påpekade att hans förståelse blev en helt annan. Hans förslag var att alla som kommer hit som flyktingar från framför allt muslimska länder borde få höra om detta i samband med allt annat de lär inom SFI. Klok idé tycker jag! Och intressant att höra den från en man med den bakgrunden.

Om det slår igenom i det svenska undervisningssystemet är väl en annan sak... Nu under eftermiddagen rapporterade Ekot i P1 lite från den samling som varit vid monumentet över Raoul Wallenberg här i Stockholm idag, med tal bl.a. av FNs förre generalsekreterare Kofi Annan. Reportern intervjuade två flickor som lät som om de var i gymnasieåldern och de var förtjusta och talade om hur intressant det varit - för de hade aldrig tidigare hört talas om Raoul Wallenberg...

Så även om nog fler än jag kanske önskar att en minnesdag som idag inte skulle behövas, så lär den vara mycket nödvändig under lång tid framöver! Kanske mer nu om jag tänker rätt på saken, än den var på säg 1970-talet.

För det som hände under nazisternas regeringstid, och senare under kriget i forna Jugoslavien, kriget i Rwanda, det som händer i en del länder idag, där människor tvingas flytta för att de är "fel" på ett eller annat sätt - det får aldrig glömmas!

Allt gott!
Eva

SOPP-DAGS!

(Bild från nätet. Väldigt bra ställe när bildförrådet sinar...)



Ja, nu är det verkligen sopp-dags!

Jag hade tänkt skriva igår när rubriken för söndagen är "Livets källa", men tyvärr ville min uppkoppling inte som jag ville...

Med "Livets källa" menas ju i och för sig i detta fall Jesus, givetvis, men jag hade i tankarna att koppla ihop det med det fantastiska faktum att vi i den rikare världen så väldigt enkelt har tillgång till rent vatten. Och det otroligt orättvisa i att inte alla människor har det så!

Jag är absolut inte en sådan där fantastisk människa som i alla lägen tänker på andra, MEN... Bra ofta när jag skruvar på en kran tänker jag på alla dem i världen som antingen inte alls kan få tag på rent, smittfritt vatten eller åtminstone inte utan mycket stora ansträngningar.

Att många, många små barn dör av orent vatten tror jag att de flesta är medvetna om. Den situationen blir ju inte heller bättre av den ofta bra "aggressiva" marknadsföringen av bröstmjölksersättning i områden där vattnet inte går att lita på. (Ofta är ju dessutom bränsle en bristvara, så att koka vatten är svårt.) Man har sagt till mödrarna att ersättningen är SÅ bra för barnet, men sedan tynar det bort i magsjukdomar pga vattnet pulvret blandas ut med... Cynism i sin värsta skepnad!

Nåväl, vi har rent vatten! Lätt åtkomligt genom kranar lite varstans. Och nu kan vi använda det till att hjälpa andra!

Hur? Alldeles väldigt enkelt. Och det ger även oss själva någoting!

Jag läste nämligen i DAGEN i förra veckan att Frälsningsarmén har ett samarbete med Blå Band nu under de första 10 veckorna i år. För varje portion soppa från Blå Band som säljs så kommer de att skänka en soppa till Frälsningsarmén!

Visst är det bra? Jag, du och alla andra som köper soppa får med oss mat hem och samtidigt ser vi till att några som har svårt att köpa soppan själv får i sig!

Jag är alltför dålig på att äta soppa egentligen, trots att jag inte har det minsta emot det. Konstigt verkligen, för för mig som inte är särskilt road av att laga mat är det ju ett perfekt val. Och en soppa med en god smörgås till...

Dessutom håller ju dessa pulversoppor nära på hur länge som helst i skåpet!

Inköpslistan blir kort denna månad... För här ska laddas upp med soppor för det närmaste året eller så!

Reklam är jag inte mycket för egentligen, men nu vill jag verkligen skicka en eloge till Blå Band som gått in i detta! Visst inser jag att de vinner "godwill" på det och kanske inte skulle gjort det annars, men i sådana här fall bryr jag mig inte det minsta om det! Det viktiga är att du och jag och alla andra som köper och äter soppa på så enkelt sätt kan se till att även de som är tvungna att söka sig till Frälsningsarmén får något värmande och mättande i magen.

Att hjälpa en medmänniska att få mat är dessutom helt klart "arbete för Guds rike"! Så detta är verkligen ett "alla vinner"-projekt.

(Målet är om jag förstod rätt att Frälsningsarmén ska kunna få in de 130.000 portioner de använder vart år. Låter allt annat än orimligt tycker jag.)

Allt gott!
Eva

Köpminimering

(Gallerian i Stockholm. Bild från nätet.)

Har ni som jag läst ibland om människor som under ett år eller så minimerat sina inköp till bara det de verkligen behövt ? Det har skrivits och talats några gånger om både enskilda och familjer som gjort så och det har snurrat lite i huvudet på mig.

Och nu har jag nog bestämt mig för ungefär hur det skulle kunna gå till för mig.

Jag har nog nämnt/antytt både här och på den andra bloggen ( Nålar, fyrfotingar och Gud ) att jag inte har ekonomi för att höra till dem som av affärsidkare och andra skulle kallas för "bra konsumenter", alltså de som handlar en hel del. Så skulle det alls spela någon roll för mig med en "köpminimering"?

Jag tror det! Jag skulle vilja, under detta år, överhuvudtaget tänka lite mer på vad jag köper. För visst kommer även jag hem med saker som jag inte alls behöver egentligen.

Så nu tänker jag faktiskt göra en liten lista på sådant som jag faktiskt har behov av: nya hundpromenadsskor börjar bli av nöden, min rundsticka nr 4 är "på rymmen" så det behövs en ny, en regnjacka måste faktiskt till.  Blir nog både en och två turer till någon second hand. Men alla de där småsakerna som man "bara får syn på" - en kul burk till köket, en mugg som ändå är så billig, en tröja som kanske är väl lik en som finns hemma men priset... (Sedan skulle jag sannerligen behöva nya glasögon, men det är en senare dröm.)

Förhoppningen är att jag ska tänka ungefär likadant i mataffären, för där är det ju otroligt lätt egentligen att köpa med sig en hel del som man inte tänkt! Och den där varmkorven som äts på hemvägen ibland? Kexchokladen som känns som ett "måste"?

Späka mig? Inte unna mig något kul/gott/roligt alls? Nej då, det är inte alls så jag tänker! Men jag skulle vilja just tänka lite mer på vad som är behov och vad som bara är slentrian.

Vadå? Är det någon slags "anti-kapitalist" aktion av en som hatar all handel? Nej, inte det heller! Men jag tror att förutom att klara ekonomin bättre, även om jag inte slösar idag heller, så kan detta ge både tid och kraft till annat. Även om jag inte är den som "springer i affärer" särskilt mycket så är det ju lätt att gå iväg och handla bara för att man får för sig att det eller det bara måste köpas direkt. (Visst är det ganska ofta onödigheter?)

Jag vill inte heller göra detta för att jag inbillar mig att det gör mig "bättre" än andra, för det tycker jag inte. Men jag tror att det med tiden kan ge en god känsla, så det är då snarare egoistiskt. Kanske ska jag under i alla fall någon månad lägga undan pengar motsvarande det jag avstått och se vad det kan bli, det kan bli intressant:)

Jag inser visst att det behövs att människor handlar för att "hjulen ska gå runt", men jag tror att de skulle göra det väl så bra om man tänker lite på vad man handlar. Till viss del handlar det för mig kanske mest om att försöka förändra en del av mina köpmönster - handla klokare, kanske nyttigare, bättre för miljö och människa - inte att sluta handla. (Det är ju faktiskt inte möjligt!)

Ska bli kul att se hur jag lyckas, jag har inte alltid världens bästa karaktär... Men nu finns det ju i skrift så...
Inte lär det göra någon skillnad i det stora, vare sig hit eller dit, men jag är bra nyfiken på det positiva de jag läst/hört om har talat om.

Allt gott!
Eva

Brutna förbindelser

(Denna stora gran som fälldes av "Dagmar" under julhelgen är väl en bild så god som någon av just "brutna förbindelser".)

Jag fick ett samtal idag, frå en bekant som jag funderat en del på över helgerna. Han gjorde nämligen det som jag kanske "borde" gjort många gånger: struntade i vad "alla andra" tänkte och tycker och reste bort över de helger som nu varit.

Liksom jag är han ensamstående utan barn. Liksom jag har han länge känt sig utanför även i sin egen familj/släkt. Liksom jag har han då och då känt sig behandlad som något "nödvändigt ont" som man för syns skull måste uppföra sig i alla fall något sånär artigt emot.

Han ringde mig i början av december och undrade om jag tyckte att han var riktigt klok som ville åka iväg just över jul och nyår. Då hade hans släkt nyligen firat en födelsedag och för "femitelfte" gången i ordningen kände han sig bjuden med armbågen. Den som skulle firas hade ringt runt och bjudit in, dock inte till honom utan han fick veta från ett av sina syskon. När han frågade den bjudande om hon inte fått tag på honom fick han svaret att "Jag sa' ju till din mor att meddela dig.".  Känner igen det där...

Han var ändå med på den födelsedagen, men kände sig utanför. De andra, som alltså har barn, hade diskuterat skola och sådant mycket och hans bror t.o.m. sagt något i stil med "Du har ju inte lyckats skaffa dig några, så detta intresserar väl inte dig." (Känner igen liknande...) Varför det skulle vara självklart förstår jag inte...

Så han bestämde sig för att inte ställa upp på en jul till som han på förhand visste att han egentligen bara skulle må sämre av efteråt. Bokade rum på ett litet hotell inte så värst långt hemifrån. Talade om för sina föräldrar att han inte skulle vara med under helgen.

Då blev det fart på släkten... Redan dagen efter hade hans tre syskon hunnit höra av sig, plus två svägerskor. HUR kunde han göra så mot dem??? Vem skulle vara tomte? Vem skulle göra senapssillen? Tänkte han inte leverera julklappar till barnen heller?

Ser ni frågan som fattas? "Varför?"

Den delen känner jag igen alldeles särskilt...

Nu finns det naturligtvis inget som säger att människor inom en släkt måste tycka om varandra, det är inte så jag menar. Men nog kan man allt kräva lite mer respekt?

När han nu haft dessa dagar för sig själv har naturligtvis tankarna hunnit komma och gå. Han ringde idag delvis för att höra hur jag klarat att inte ha någon kontakt närmare med min släkt på ganska många år. Men han hade redan kommit till den slutsats jag drog - det finns gränser för vad man orkar med. Att inte ens bli respekterad så mycket att man får frågan varför man tar ett så drastiskt beslut som att inte vara med under jul eller andra familjehögtider (som det var i mitt "fall")... Faktiskt inser man då att beslutet var rätt.

Visst kan det vara så att vissa människor bara blir för "jobbiga" att ha med i olika sammanhang. Det kan ju handla om att ta avstånd från en missbrukare som man försökt och försökt och försökt att hjälpa. Eller någon som inte är snäll. Eller den som inte kan hålla fingrarna borta från det/den ena eller andra. Men så är inte fallet vare sig vad gäller mig eller denne man. Visst har vi haft våra problem med sjukdom. Och vi har båda gått igenom liknande rehabutredningar som Försäkringskassan beställt. Båda råkade då också ut för att någon i släkten sa' att vi skulle tala tyst om att även möten med psykolog ingick i utredningen. Det var ju så pinsamt att de skulle känna någon som behövde psykolog...

Hur kan det komma sig att vi människor inte kan behandla varandra bättre? Hur kan det komma sig att vi inte mer kan respektera varandras olikheter? Att man ses som "onormal" och får hela sitt liv ifrågasatt om man inte har barn t.ex. Det har jag själv mött i kyrkans värld ett antal gånger. "Du som inte fött barn..." sades så många gånger att jag till slut frågade hur de visste det:kanske har jag förlorat en hel familj i en bilolycka eller så?

Egentligen vet vi ju bra lite om varandra, ofta även inom en familj/släkt. När då någon tar ett sådant beslut som att inte bara "hänga på" längre borde det väl vara intressant att fråga varför åtminstone?

Eller har vi fått ett så hårt samhälle att alla som inte kan ses som "lyckade" vad gäller karriärer, pengar, familj mm bara kan skyfflas åt sidan och struntas i? Ibland är jag rädd för det. Man ser numer inte alls på samma sätt de som i min barndom kallades för original t.ex. De som ansågs lite underliga, men oftast respekterades ändå. Däremot ser man oftare illa dold avsky om någon "annorlunda" sätter sig i samma sektion i T-banan.

Jag blir ledsen av sådant här! Jag blir ledsen av att denne man ansåg sig tvungen att ta det steg han gjorde. Jag blir ledsen av minnet av varför jag tog steget att bryta. Och jag blir ledsen över hur de människor egentligen mår som inte tänker lite, lite mer på sina medvandrare här på jorden.

Gör det, är du snäll! Nästa gång du har tillfälle, så fundera på varför den där släktingen sitter så mycket tyst på middagarna, eller går ut och röker så ofta, eller skyller på förkylning och inte ens kommer. Nu hoppas jag givetvis i första hand att det inte finns någon sådan i din krets, men om...

Mannen som ringde mig idag lät härligt lugn och trygg, mycket mer än när vi talades vid för några veckor sedan. (Och han vet naturligtvis att jag skriver detta, har läst och godkänt före publicering.) Det tackar jag för! Och så hoppas jag att hans släkt funderat lite, så att det inte behöver bli så här fler jular. Ja om han inte bestämmer det helt och hållet av egen vilja då.

Ta hand om varandra och ha det bra!
Eva

I Jesu namn

(Korset har nog varit på bild här förut. Snidat av flyktingar bosatta hos prästparet Sahlberg, inköpt i S:ta Clara och sedan målat av mig. Jag älskar det!)

Det är rubriken över nyårsdagens texter, i år 4:e Mos.6:22-27, Rom. 1+:9-13 och Luk.2:21.

Vi vilar där. I Jesu namn.

Jag missförstod nog en hel del länge. Jag minns att jag skrev till min konfirmationspräst (är "scoutkonfirmerad" under 4 härliga veckor på Kjesäter 1977, av Eilertz Fryland) och undrade hur det var med "den där Jesus" egentligen? Jag hade mycket lättare att be till Gud tyckte jag. Eilertz svarade något klokt och tålmodigt, som var hans vana, om att han väl hade mer att göra med Jesus, men trodde att Gud nog förstod min tanke ändå...

Jag hade länge lite "svårt" för den där Jesus! Inte så att jag misstrodde honom, inte alls. Inte så att jag inte trodde på det som stod om honom. Jag tvivlade inte ens på att han var Guds son tror jag. (Det här var mycket under den period jag skrivit om förut, när jag visst trodde men kanske inte alltid skulle ha erkänt det ens för mig själv...)

Men - typiskt mig! - jag ville hellre gå "direkt på chefen"!

Jag har förstått annorlunda nu....

Precis som den ansvariga för Lärjungaskolan, Viveca Bratt, berättade en gång att hon blivit närmast lite förskräckt och nyfiken och förtjust när hon första gången hörde någon bredvid sig i kyrkbänken viska "Jesus! Jesus! Jesus!" så blev jag nära på skrämd av det. Och jag hade ändå en ganska stor kyrkvana... (Ingen aning om Viveca hade det eller ej, tycker bara att jag skulle reagerat mindre.) Men den kyrka jag kom ifrån när jag först kom i kontakt med Clara...

Jo, det är Svenska kyrkan i båda fallen, men skillnaderna är enorma! Jag minns väldigt väl en gång när jag, faktiskt helt omedvetet först, höjde mina händer i en lovsång i den församling där jag var kyrkvärd och som också, enligt skatteverket och kyrkomötet (politiskt), är min "hemförsamling". Det ifrågasattes, är väl en väldigt snäll historieskrivning...

Jag har lärt mig att "I Jesu namn" verkligen är något att vila i! Och det är ett oerhört enkelt, snabbt och effektivt sätt att be! Jag är inte alltid så bra på långa och invecklade förböner tyvärr, även om jag ofta har massor av saker i huvudet som jag vill be för. Men jag glömmer. Däremot så tror jag mig ibland vara lite bra på att "skicka en påminnelse" till Jesus. Hans namn och ingenting annat tror jag nämligen är den starkaste böenen vi kan be!

Jag ser en man på en perrong när jag åker förbi med tunnelbanan. Han vacklar och mår helt klart inte bra av allt han hällt i sig. Jag tänker: Jesus - SE honom! Välsigna honom!  Jag hör om mannen som blev misshandlad till döds strax före jul, han sägs vara "tvåbarnsfar" - jag tänker "Jesus HJÄLP! och vet att Jesus vet vad jag hör, och svarar på bön.

Namnet Jesus.... Det är en stötesten för många, men för oss som vågar tro att vi lite, lite, liiiiiiite har lärt känna honom är det ett namn som vi faktiskt alltid kan "ta till". Här används det då coh då vid uppvak ur otäcka drömmar t.ex: att be Jesus sitta strax bredvid huvudkudden gör underverk! Att se'n en del tycker att sådant ger en direkt transport till sjukhus... Jag kan bara hoppas de kan få se, för jag må vara smått tokig och konstig och "onormal", men att jag inte är "knäpp" har jag faktiskt papper på;)

Det finns en text till som är viktig idag, Psaltarpsalmen (finns en sådan utvald för var söndag) Idag nr 121.
Den börjar: Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.

Där är faktiskt namnet Jesus igen! Många, många år före hans födelse. "Hjälpen kommer från Herren..."

Japp! Vi har just firat "hjälpens" födelsedag (ok - inte alla! Meeeeeen...... Vi får väl prata mer, vi som vet!)

Han var, långt före vår tideräkning och långt, låååångt före någon tid vi vet något om. Han är. Här och nu kan vi alla som erkänner Jesus som Guds son, vår herre och den som uppstod för vår frälsning räkna med honom i alla lägen i alla tillfällen! Han kommer alltid att vara . Vi kan försöka, men vi kommer aldrig ifrån att Jesus var, är och därmed finns.

Du kan tro eller inte. Du kan säga "Jeeeeeesus!" när du tycker något är häftigt, men mena inget alls med det. Eller du kan säga "JESUS!" när du sitter vid ditt döda barns sida.

EN sak är säker:Jesus kommer att höra i båda fallen! I det första glads han med dig, i det andra kommer hans tårar att blandas med dina.

"I Jesu namn" är det tyngsta, värsta, häftigaste, tuffaste, säkraste du kan använda! Gör det! Och gör det ofta! Car gång du ser någon som ser ledsen ut, ser ensam ut, du vet är nere - vad som än skett, om det är en person du känner och bryr dig nära om eller ej, någon du högaktar eller skyr - säg eller tänk bara "Jesus! HJÄLP denna människa!"

Blev lite längre än vanligt nu... Det beror väl på att jag har för lite att göra på nyårsaftnar:) Hoppas du läst ända hit, för nu ska du få något du kanske inte ens visste fanns!

Den sista versen i Alfred Tennysons dikt, den som aldrig fått läsas i svensk radio eller TV. Så här låter den, och varför den aldrig läses får du gissa själv...

"Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!"

Gott nytt år!
Jag är SÅ glad för er som läser och hoppas att ni vill fortsätta med det, och att kommerntera!

Allt gott!
Eva