Förvirring. Sorg. Rädsla. Skam. Uppgivenhet.
Vad kan det vara som rör sig i huvudet på lärjungarna och de andra som följt Jesus?
Den Mästare som de lyssnat till och trott på har blivit så fruktansvärt hånad, sargad och till sist dödad.
Visst - han har talat om att han skall dö. T.o.m. om att han skall dö för att förhärliga Gud. Men detta...
Det är väl ganska lätt för oss som sitter med "facit" att säga att visst borde de väl ha förstått? Men vem av oss, hur djupt kristna, hur bevandrade i teologin, hur mycket vi än älskar Jesus kan säga att vi själva inte skulle stått där i djupaste förtvivlan och trott att allt var slut?
För visst måste det väl ändå vara slut? Jesus har lagts i en grav. Han har dött på korset och Joseph från Arimatea har varit hos Pilatus och bett att få ta hand om kroppen. Soldaterna har kontrollerat att han verkligen är död genom att sticka ett spjut i hans sida.
Det är förberedelsedag inför lördagens sabbat och då kan ingen begravas, så det måste göras ikväll för att kroppen inte skall förstöras. (Där fick Jesus ändå en liten "ynnest", de flesta korsfästa lämnades att ruttna eller ätas av fåglar och vilda djur. Det ingick s.a.s. i straffet...)
Alltså lindar man honom lite provisoriskt, för att kunna återkomma på söndagen med de kryddor som ska ingå i en ordentlig begravning efter tidens sed.
Jag vet inte om det är direkt denna kväll eller senare som lärjungarna samlas igen, men det står att de höll sig undan, rädda naturligtvis för att drabbas av samma öde. Och fömodligen med väldigt många tankar. Skulle de ha ingripit mer handgripligen? Hade de kunnat rädda Jesus? Frita honom och fly ut i landet? Borde de inte åtminstone ha vågat vara med vid korset allihop? Följt honom ända in i det sista?
Jag tycker allt att de reagerade högst mänskligt...
Även för oss idag är väl detta en lite förvirrande och dubbelbottnad dag?
Det är oerhört sorgligt med Jesu död! Det är oerhört sorgligt att han behövde dö och ta på sig allt ont människor i alla tider hade och skulle göra! Att han behövde genomlida det han gjorde för att det nya förbundet skulle komma.
Men nu blev det så...
När Jesus dog, skriver evangelisterna, mörknade himlen, åskväder bröt ut, jorden skakade, döda reste sig ur sina gravar - och förlåten i templet brast.
Förlåten var den "ridå" som dolde det allra heligaste. Den plats i templet där bara utvalda präster fick gå in, för att ta emot budskap och tala med Gud. Det allra heligaste symboliserade också paradiset. Och eftersom det var först efter att förlåten brustit som Jesus säger "Det är fullbordat!" och dör blir givetvis tolkningen att det var en viktig del av hans uppdrag - att öppna vägen till paradiset för oss alla.
Och tack vare hans död på korset och den försoning och det förbund med Gud som den innebar så är vägen till paradiset fortfarande och alltid öppen för oss alla! Tack vare den möjlighet till förlåtelse i Jesu Kristi namn som vi alla fått del av så är vägen till paradiset och Gud alltid öppen.
För oss som har "facit" blir väl dagen alltså lite förvirrande; ska vi sörja Jesu död - eller ska vi jubla och sjunga "Oh, happy day!"?
Jag tycker nog att vi kan göra både ock! Vi kan sörja Jesu död, anledningen till den och sättet den skedde på. Men vi kan också jubla och sjunga och tacka för det han gjorde!
Tacka Jesus och tacka Gud för den oerhörda kärlek som gav oss detta!
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar