Kristna "gömslen"

 

Eller "gömslen"...
Ibland skulle jag nog vilja kalla det floskler, inte för att det egentligen är det men för att de används så, de där orden som sägs utan att man kanske alltid menar så mycket.

Ibland menar man nog i och för sig vad man säger men säger det ändå av någon sorts slentrian för att det är så man "ska" säga.

Man menar och tror på vad man säger men man har ändå inte varken tanke eller känsla/mening bakom egentligen.

Vad är det jag yrar om?
Jo, alla de där "fina och snälla och välmenande" orden som ofta hörs men som jag undrar om man som kristen (jag är nog inte oskyldig själv även om jag kanske tänker lite annorlunda p.g.a. egna erfarenheter) ofta säger av ren vana:

"Men Jesus är alltid med dig! Du är aldrig ensam!" 
"Jag ska be för dig!"

"Ja livet här och nu kan vara väldigt jobbigt men ingen av oss förstår Guds mening med det ena eller andra fullt ut. Du får det bättre i livet efter detta ska du se!" 
"Tänk på vad Jesus gick igenom för din skull! Han led mycket han!"

"Vi är alla bara människor! Ingen är perfekt och alla gör fel så du ska inte vara ledsen den eller den gjort fel mot dig. Tänk på att vi lever i en värld full av synd!"

Med flera....

Den första är ett slag i ansiktet på den som lider av ensamhet. Svarar den personen att han eller hon då skulle önska bara lite mer påtaglig "Jesuskontakt" fås inte sällan svaret att det ju inte är känslan, om närvaro känns eller ej, som spelar roll för det är sant ändå. Så går den ensamme lika ensam bort för den som sagt detta tycker sig ha gjort sitt och går till sina vänner/sin familj.

Den andra, om att man ska be. Det är gott. De flesta tror jag också gör det. Samtidigt är det ungefär lika tomt som att fråga hur någon mår men inte vilja höra svaret egentligen. Ofta kommer detta att man tänker be för någon närmast som ett "Nu har jag gjort mitt!" och så känner man att man kan gå.

Talet om att det kan vara jobbigt med livet här och nu men att "belöning" kommer i livet efter detta... För mig och många med mig är det ord som hörs som "Du ska vara nöjd som det är oavsett hur illa du mår. Gud har bestämt att du ska ha det så och kommer (nog) att återgälda dig senare.". Ofta (skulle nog säga oftast faktiskt) kommer de orden från människor som har det bra här och nu.
Det blir en rejäl örfil rakt i ansiktet. Det är lätt att bli så ledsen att man tänker "Hoppas du får det sämre se'n då..." även om det väl sägs alla ska få det bra. Guds rättvisa? Jag är inte säker på att jag håller med alltid.

De där orden kan sänka vem som helst, få en att tänka än mer att man måste vara fel, för lite troende, för "oduktig" för Gud o.s.v. så att man inte duger här och nu.

"Tänk på vad Jesus led!"....

Ofta med fortsättningen "Han vet hur det är och går med dig i mörkret ju!".
Det där är en ren bortförklaring och undanflykt. Jesus led värre så ingen människa ska klaga. Praktiskt sätt att slippa bry sig egentligen och på riktigt.

"Vi är alla bara människor..."
Så är det. Vi kristna har dock ett särskilt ansvar att försöka låta bli att vara det där "bara". Vi har ett ansvar att utbreda Guds rike. Guds rike kan aldrig betyda att man slänger ur sig floskler eller gömmer sig bakom "fina" kristna uttryck och så tänker man gjort det man "bör" som kristen för den som mår dåligt. Vi ÄR alla bara människor och vi lever med syndafallets konsekvenser men att försöka skylla ifrån sig själv (eller andra) på det.... Nej, jag tycker inte det blir rätt alls.

Jag har en favorit som jag sparat till sist. Ofta använd i själavårdssammanhang har jag märkt.
"Du ska bara lyssna in vad Gud vill säga dig! Öppna ditt hjärta för Gud! Bara bulta så öppnas dörren och be så får du!"".
Om man inget hör då? Om man inte vet hur man kan öppna hjärtat mer? Om man bultar händerna blodiga (metaforiskt talat) och ber aldrig så mycket men inget synes få? Det slutar i princip alltid med att man känner sig så otroligt dålig och underlägsen som kristen för att man inte hör, förstår och lyckas få upp dörren så som den som säger sådant tydligen fått hur lätt som helst.

Man ska vara varlig med sitt tal. Många av de här uttrycken används som sagt slentrianmässigt och i prinicp lika "tomt" som när någon i en hälsningsfras säger "Allt bra?" och hoppas personen mitt emot för allt i världen inte ska säga "Nej, inte alls bra". 

Nästa gång jag hör något sådant här tror jag att jag skriker högt!

(I och för sig med reservation liiiite för vem som säger det, alla använder inte dessa uttryck som floskler ändå, men alldeles, alldeles för många.)

Allt gott!
Eva

Stilla veckan

(Broderi jag gjorde till ett kort till en prästvigning för några år sedan.)

Stilla vecka är det nu. Veckan som är den största tiden för alla kristna.

Sedan ett antal år har jag funderat kring lärjungarna/apostlarna nästan lika mycket som kring Jesus den här veckan.

Vad kan de ha tänkt? Veckan måste ha varit så oerhört omtumlande för dem!
Igår, det som nu kallas Palmsöndagen, jublade folket när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Samma människor (säkert ungefär i alla fall) kommer om 5 dagar stå och hojta "Korsfäst! Korsfäst! KORSFÄST!!!".

Jag kan tänka mig att lärjungarna när de kom till Jerusalem kan ha tänkt lite "YES! Nu får vår mästare den hyllning han förtjänar! Nu börjar fler förstå!". Så undervisar Jesus en del i Templet några dagar. Det är några kontroverser med prästerna där men Jesus verkar ju klara av det rätt bra. Viss oro bland lärjungarna kanske men ändå hanterbart.

Så kommer långfredagen...
(Den där dagen där jag gillar det engelska "Good friday" betydligt mer! "Den största kärlekens dag" i min hjärna.)

Jesus dör.
Lärjungarna ser alla sina drömmar, tankar och förhoppningar grusas. Jo, Jesus har berättat han ska återuppstå men vad och hur ska de kunna tro...
Tills Påskdagen och den största glädjen.

Tala om mental berg-och-dalbana!

Jag tänker självklart på Jesus! I Stilla veckan liksom annars. Jag tänker också mycket på de närmast honom. Hur deras tankar måste ha skuttat hit och dit mellan hopp och förtvivlan och till största glädje den här veckan.

Tänk om jag kunde tacka dem för att de är så mänskliga i allt detta och att vi, 2000 år senare, kan få veta lite och fundera vidare kring detta.

Ha en fin Stilla vecka!

Eva

"Men de flesta...!"

 

Ja ni vet, de där "flesta" som antas vara, tycka, tro och handla som "vanligt folk", vara som "folk är mest". Det där som i och för sig ofta är sant (måna av oss människor är rätt lika varandra i grunden) men som numer dels har blivit en fålla som du måste passa in i dels ställer till det väldigt illa för många. Ställer till det för många som då också får mycket svårare få hjälp om det behövs eller bara bli accepterade som de är om det är det som är aktuellt. 

De där udda som många idag verkar tänka bara ska "rätta in sig i ledet" och har oerhört svårt att ha minsta förståelse för. Jag tänkte skriva lite om dem. Eller om oss egentligen för jag hör sannerligen till den där gruppen som ofta inte passar in och har så gjort väldigt länge.

Det här med "men de flesta..." kan synas t.ex. i debatter om socialpolitik. Jag såg nyligen någon diskussion där flera skrev att en viss grupp (ej invandrare...) mest bara behövde "ta sig i kragen och ta eget ansvar". Någon replikerade att alla kanske inte kan göra det på samma sätt, beroende av personlighet/personliga förutsättningar, vad man bär med sig o.s.v. Svaret kom direkt "Men det finns massor av folk som har det jobbigt men de flesta klarar sig utan den här hjälpen!" (har för mig personen skrev i princip "det där daddandet och mjäkandet" t.o.m.)

Egentligen är det här rätt fascinerande. Vi lever i ett samhälle där individen, individualism och individens fulla ansvar över sitt eget liv ofta framhålls som det "allena saliggörande". Samtidigt har vi ett samhälle där gruppen och tillhörigheten premieras från samma politiksa håll. Jag förstår att det kan gå snett när det ofta sänds så motsägande signaler.

Att vi räknas som ett kollektiv är i och för sig inte konstigt. Man kan inte stifta lagar eller skapa regler efter varenda människas speciella situation, mycket måste vara mer generellt. Men då måste det också finnas utrymme för en del undantag av den enkla anledningen att alla trots allt inte är som "de flesta", på olika sätt och inom olika områden.

Jag får ta mig själv som exempel: Jag har flera gånger under livet behövt hjälp ekonomiskt av socialen. (Jag vet det anses "skämmigt" att tala om men jag önskar också att det kunde sägas utan minsta skam. Dock tvekade jag innan jag skrev här, men det är ändå bara fakta.) Det har inte varit enkelt, ffa för att jag inte kan stoppas i något fack där "de flesta" soc.bidragstagare kan stuvas in. Jag är inte missbrukare, inte ensamstående mamma, har inte utsatts för incest, mina föräldrar varken söp eller betedde sig illa på andra sätt. "VAR ska vi stoppa dig?" ungefär. (En soc.sekreterare med lång yrkesvana höll och skrattade med mig om detta.)

Arbetsförmedlingen samma sak. "Men du som ändå inte verkar helt dum i huvudet - varför har du inte skaffat dig utbildning?". Hade jag väldigt gärna gjort men när jag efter mobbning i grundskolan jobbat några år och sedan ville läsa in via KomVux fick jag ta fullt studielån för eftersom jag inte hade barn (ensam då) gick det inte att få mer än minimum i bidrag. Jag insåg att jag aldrig skulle få arbete med tillräcklig lön för att betala lånenefter bara gymnasieutbildning och hoppade av.  "Jaha... Och så har du problem med kroppen... Jag vet inte alls var jag ska stoppa in dig ju!". (Jag hoppade av Arbetsförmedlingen också...)

Försäkringskassan.... Det är verkligen något extra det! När jag senast hade närmare kontakt med dem var det verkligen så att man måste kunna stoppas i fack för att få någon som helst respekt och hjälp. Kan fortfarande le när jag tänker på handläggares min när läkare talade om att jag har psoriasisartrit och inte vanlig reumatism...)

Nu är det här mina personliga erfarenheter väldigt kort men vi är många. Vi är många som inte passar in i det här med "de flesta" och därför har/kan få väldigt svårt att navigera oss fram i livet, särskilt om vi behöver samhällets hjälp. Det är inte ett dugg konstigt att många ger upp! Jag envisades väldigt länge men har nu faktiskt mer och mer accepterat och lite själv ställt mig utanför. Det ställer till en hel del, ekonomiskt, hälsomässigt och på andra sätt men jag har gett upp.

Jag är idag rädd för att det bara blir mer och mer av det här med "de flesta". Det gör att vi inte ser den/de där lite udda som kanske samtidigt är de som behöver oss allra mest. ("Oss" i benämningen samhället.) Oförsonligheten mot oss som inte är som "de flesta" blir större och större tycker jag mig märka. Det innebär att vi får fler som mår väldigt mycket sämre. I ett värsta-scenario fler missbrukare, fler hemlösa, fler barn som far illa för att föräldrar mår dåligt o.s.v. Jag tror att det behövs en större medvetenhet och ffa en större omtanke även om alla oss som inte alltid är som "de flesta".

Så kan jag ju, som kristen, inte heller låta bli att tänka på orden om "dessa mina minsta" och att de alls inte bara handlar om barn...

Allt gott!
Eva

Nej, ViSK, nej, nej och NEJ!

 

När jag gick in på Kyrkans Tidnings hemsida i veckan var det första jag såg en annons från ViSK, Vänstern i Svenska Kyrkan, som ropar "Nu drar vi kyrkan åt vänster!". Min omedelbara reaktion blev som i rubriken här.

Jag blir så genuint ledsen av allt sådant här, oavsett om det som här är från vänster eller som i en artikel om att Alternativ för Sverige vill ställa upp i kyrkovalet för att dra kyrkan höger (högerhögerhöger...) ut.

Vad är det som är så otroligt svårt med att låta kyrkan vara kyrka och inte försöka "dra" den i någon enda sekulärpolitisk riktning?

Kyrkan ska inte dras åt vänster! Kyrkan ska heller inte dras åt höger! Kyrkan ska inte påverkas av sekulär liberal, konservativ, socialdemokratisk, miljöpartistisk eller annan riktining -

Kyrkan ska alltid och enbart dras åt Guds håll med Jesu "partiprogram" som det enda möjliga! Vad är det som är så svårt med att förstå och respektera det? 

Rätt ofta protesterar jag när människor i olika diskussioner och debatter hävdar i princip att alla i Svenska Kyrkan (SvK) är idioter som skiter i Gud, att kyrkan låtit sig vänstervridas (vanligare anklagelse än höger) eller att ingen i SvK längre tror på Jesus. Så är det inte! Det finns mängder av goda, gudsfruktande och Jesustroende människor i SvK. Men... Det faktum att de sekulärpolitiska partierna vägrar släppa greppet är ett stort problem! De påverkar inte sällan så att mycket skymmer Jesus och evangeliet, det går inte att komma ifrån. Mycket kommer att handla mer om hur många SvK döper, viger och begraver, hur många som deltar i gudstjänster olika grupper o.s.v. än vad dessa saker innehåller och varför vi envisas med att döpa, viga, begrava, hålla gudstjänst och skapa gemenskaper. Helt enkelt sägs mycket göras snarare för att ekonomi ska gå runt än för att Jesus ska förhärligas. Det känns ofta som om det vore viktigare med mycket folk och mycket pengar än hur evangeliet når ut. (Ja, man kan hävda ekonomi behövs för att föra ut evangeliet men det finns gränser för allt liksom...)

Detta gäller då såväl de öppet partipolitiska som de som mer dolt har en klar koppling till visst parti eller viss sekulärpolitisk inriktning. Från flera av dem, särskilt de öppet partibundna, hävdas att de behövs för de har ett välkänt "varumärke" så då vet väljare vad de röstar på. Inser de hur den förklaringen dumförklarar alla röstberättigade i SvK? Skulle alltså ett intresse för/medlemsskap i SvK innebära att man inte är förmögen att ta reda på vad nomineringsgrupper står för? (Varför kommer man med nya löften och förslag sekulärpolitiskt? Räknar men dem bara för folk som inte är medlemmar i SvK då de medlemmarna ju är för dumma för att förstå?)

De sekulärpolitiska partierna måste lämna kyrkan och låta den dras mot Gud (Fader, Son och Ande) och ingenting annat!

Allt gott!
Eva

PS
Läs nu inte detta som att jag nödvändigtvis vill ha bort alla förtroendevalda som sitter för olika partigrupper, öppna elller mer dolda! Det finns många goda kristna som, tyvärr, kandiderat på partilistor (om inte annat för risken bli utesluten ur parti om man kandiderar för annan grupp...).  Problemet är partierna de har "i ryggen" i olika hög grad, det är de, partiorganisationerna/partikopplingarna, som ska bort. Till förtroendepost i kyrkan ska man kandidera för Guds skull och ingen annans.

Skäms! För allt och för evigt!

 

Jag funderar en del på den skam-kultur vi hamnat i numer. Den är väl inte helt ny men den verkar heller inte avta, snarare tvärtom. Det förskräcker en hel del.

För lite sedan "gillade" jag ett inlägg på Facebook där en tidning publicerade en krönika och skrev en kommentar som löd ungefär "Bra! Jag håller med.". Jag var fullt medveten om att den som skrivit krönikan i många kretsar tänks som kontroversiell och "ogillbar" oavsett vad ämnet är.

Det tog inte många minter innan någon svara de på min kommentar med ungefär "Men VET du inte vem det där är???". Jag förklarade att jag visst hade viss kännedom om det (jag är nog bra dålig på att hänga med i många "drev", läser mycket sällan t.ex. kvällstidningar och missar en hel del) men att jag just i detta som krönikan handlade om ändå tyckte att skribenten hade rätt. Här handlade det om något ändå så okontroversiellt som hur man visar upp sina barn i sociala medier, alltså inget politiskt, främlingsfientligt, religiöst eller sexuellt.

Det dög inte...
Jag borde tydligen ha insett att absolut ingenting från denne skribents penna kunde gillas eftersom personen har icke-godkända åsikter i en del annat. (Åsikter som jag inte heller gillar eller delar.)

Det här skrämmer mig en hel del.

Visst - det finns personer som jag känner så pass väl, personligen eller efter att ha läst mycket av dem, som jag skulle vara ytterst försiktig att "gilla" något alls hos dem men jag skulle faktiskt inte döma ut dem helt. Idag verkar det ju dock som om jag och andra skulle bli satta i samma skamvrå som den "förskräcklige" om jag/vi så bara satte ett "gilla" under ett inlägg som sa' t.ex. "Hundar är underbara!". (Vilket jag sannerligen håller med om då ja...)

De här personerna som en gång blivit utpekade som oberörbara kommer ju heller i princip aldrig ifrån det. Oavsett hur mycket de skulle försäkra att de ändrat åsikt och tankar och även visat det i såväl ord som handling så ska de dömas ut i allt och för evigt. Hur många av oss har aldrig sagt något obetänkt som vi aldrig skulle säga nu? Hur många av oss har aldrig gjort något mot någon annan som vi aldrig skulle göra nu? 

Jag är visst försiktig med en hel del människor och tänker mig nog rätt ofta för innan jag trycker "gilla". Det finns människor som jag vet vare sig vill eller har ändrat sig. Dem håller jag mig gärna ifrån en hel del. MEN... Jag dömer ändå inte ut dem. Hur tokiga åsikter jag än kan tycka de har, hur fel jag än tycker att de analyserar så kan jag ändå tänka dels att de kanske kan fås att ändra ståndpunkt (då handlar det om åsikter elaka mot andra t.ex. oavsett skäl till det) dels försöker jag ha i minnet att även dessa personer säkert kan vara väldigt bra i annat: goda föräldrar, duktiga i sitt arbete o.s.v.

Det handlar väl om det där att skilja på sak och person, något jag önskar fler skulle göra.

Rådjuret? Han är faktiskt ett bra exempel på vad jag menar. Han är så fin. Nu när snön ligger djup tycker jag synd om honom. Redan nu funderar jag dock på hur jag ska skydda sommarens växtlighet för det är en sak att han knaprar i sig vintervissna växter men en helt annan när han och hans artkompisar äter upp alla växande prydnadsväxter. Mina känslor för honom är väldigt lika de jag har för de människor jag tänker på här, de där som blir helt oberörbara.

Allt gott!
Eva
Jag sätter alltså igång bloggen lite igen. Jag kommer att länka på Facebook också. Kommentarer vill jag gärna se här (jag väljer vilka...) och den som kommenterar på FB kan få se sin kommentar kopierad hit men då anonymt.

Förlåta igen och igen och...

... igen och igen och igen och...

Ja ni vet. Jag skulle väl kunna fortsätta minst ett inlägg så.

Det är ju Jesu uppmaning, "order", det att vi ska förlåta. I det oändliga. Allt och alltid.

Hur klarar man egentligen det?
Jag har skrivit förut om hur hjälpt jag blev av att få höra mer om att förlåta inte är detsamma som att glömma och hur det hjälpte mig själv "på traven" en hel del. Men jag vet inte om det egentligen gjorde saken så mycket enklare.

Jag har haft och har anledning att fundera över det där med förlåtelse lite extra under några år. Dels för att jag fick glädjen skriva en artikel ( finns här ) dels för att det har hänt en del i mitt privata liv som väcker tankar. Tankar om vad det där med att vilja förlåta faktiskt kan dra med sig och kräva.

En ack så vanlig reaktion när man blir illa behandlad eller åtminstone känner sig ha blivit det är ju tankar om hämd, tal om att hata och liknande. Den fällan har givetvis jag också gått i, många fler gångeer än jag vill tänka på. Man vill gärna fräsa ur sig saker som ska såra den andra så som man själv blivit sårad. Man vill hata "för alltid". Man vill hämnas och få den andra att må lika dåligt.

Nyttar det något till?

Kanske kan det få en att må tillfälligt lite bättre. Eller? Jag tror inte att det gör det egentligen. Tar vi hat så tär det mer på den som hatar än den som hatet riktas mot (som ju inte alltid vet om det ens). Det blir en kolsvart känsla som bara bubblar på och egentligen inte gör någon nytta alls.

Samma sak med hämnd.
Om man ser hämnd som "Han tog det från mig så jag ska ta samma från honom och få honom att må lika dåligt som jag gör" så.... Jag kan förstå känslan men får det den hämnande att må bättre? Får den som först gjorts illa tillbaka det där som nu saknas? Försvinner känslan av förlust och sorg om man hämnas? Självklart inte.
(Det har varit intressant höra en del f.d. dödstraffsförespråkare i USA som bytt åsikt efter att t.ex. deras barns mördare avrättats och de insett de inte mår ett skvatt bättre. Det som hänt är att en familj till sörjer. Glömmer aldrig ett TV-program för nu rätt många år sedan.)

Men vad gör man när bara tanken på förlåtelse gör ont?

Det funderar jag mycket kring just nu.
Inte så att jag inte kan förlåta! Det gör jag och jag har upptäckt att jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på att hitta på förklaringar (kanske bortförklaringar?) åt andra. "NN har säkert alldeles för mycket att göra ändå!" "NN har tappat bort uppgifter bara, så'nt händer ju!" "NN förstår inte hur viktigt det var för mig. Jag förklarade dåligt." "Jag var säkert otydlig."

Hur ont det än gör i mig försöker jag intala mig att mina förklaringar räcker. Att jag måste förlåta, ha överseende och acceptera. Men det är kanske inte alltid det räcker hela vägen fram trots allt.

Det var inget lätt bud, ingen lätt "order" du la på oss Jesus!

Allt gott!
Eva

Som hund och katt

(De där stod "sedan alltid" i mormors köksfönster ihop med några andra. Numer bor de hos mig.)

Det här inlägget är kanske lite mer inom kategorin "dagboksanteckningar" än många andra men så använder jag ju bloggen också. Den som läser vidare är "varnad"!

Jag har nämnt här att jag mår oerhört dåligt av att numer vara utan hund, för första gången i hela livet faktiskt. (Familjens första var 8 månader äldre än jag.) Jag har varit öppen med det också i andra sammanhang och bl.a. på facebook fått kommentarer typ "Ja men du har ju katten!". (För att inte tala om alla "Du har ju Jesus!" men det är ett annat inlägg i huvudsak...)

Nu ska jag direkt säga att jag givetvis är oerhört glad jag har siamesen! Inte tal om annat. Men...

Mina funderingar kretsar sedan 7 månader mycket kring varför saknaden efter Assar, hunden, är så förlamande enorm. Vad är det som gör att katten inte är allt jag behöver så att säga. (Ja ja ja, men nu talar vi om hund och katt och inte teologi!)

Jag lever ensam. Inte bara i meningen jag inte har egen familj utan i mycket även i andra bemärkelser. Jag är övervägande introvert men har i många sammanhang försökt öva mig på att vara mer sällskapsmänniska. (Direkt gruppmänniska blir jag aldrig.) Tyvärr lärde jag mig nog väldigt tidigt i livet, innan den ålder när man inser mycket är ett spel, att det inte spelade så stor roll vad jag gjorde, det blev inte bra nog ändå. Ser mig inte som ett offer dock! Det är så livet kan vara bara.

Hundar däremot.... De tar dig för den du är, accepterar dig som du är, blir din vän hur du än är.

Jag skaffade min första egna när jag var 16. Idag tror jag att det var mycket för att äntligen få någon som garanterat stod på min sida. Och SOM han gjorde det! Var dag under det tyvärr korta liv han fick. Men det kom efterträdare. 8 stycken av samma ras.

Nu kan någon säkert tänka att om jag inte haft hundarna hade jag sökt mig mer mot människor och gjort det lättare för mig. "Lättare..." tänker jag då och suckar lite. Jag såg ett TV-program i veckan om hundar och deras olika användningsområden, lite om historiken hund-människa. Där var en ung kvinna diagnosticerad med aspebergs med. Hon hade fått en s.k. servicehund, mycket för att komma ut mer, för att veta att hon alltid hade en vän med sig, någon som stöttade henne och garanterat stod på hennes sida o.s.v. Jag känner igen mig mycket i hennes berättelse, även om hennes framtid ter sig ljusare än vad min blev. Hon hade svårt att gå ut innan hunden kom, jag sitter idag inne för jag har ingen anledning gå ut. (Finns fler anledningar där men det är en.)

Var kommer då katten in?
Helt enkelt (eller "enkelt") i skillnaden mellan hund och katt. Jag har min 3e katt nu och har aldrig ångrat jag skaffade första. (Alla 3 siameser.) Katter är underbara om än ibland rätt knäppiknasiga djur, precis som hundar. Katt är naturligtvis ett mycket gott sällskap. Men... När jag tänker på mitt eget och varför livet utan hund känns så tomt även fast jag har katten kvar kommer jag fram till en sak - katten blir inte, för mig, vän på samma sätt.

För mig har promenaderna, även när jag muttrat om väder, huvudvärk eller brist på lust, med hund varit så oerhört viktiga och då inte minst i den vänskap/sammanhållning de skapar. Hunden och jag har upplevt saker tillsammans. Sett saker, mött andra, råkat ut för saker. I mycket det många gör med andra människor men som jag har "använt" hund till, p.g.a. vad jag upplevt och därmed lärt (av människor) eller kanske för att jag delar diagnos med kvinnan jag såg. (Ej utrett och det är inte lätt få göra vid min ålder.)

Varför skriver jag detta? Vem tror jag har intresse av det så pass att jag t.o.m. publicerar det?
Svaret är väl att jag dels gärna vill beskriva något om varför jag mår som jag gör, dels att jag gärna ville skriva något om hur viktigt det kan vara med hund för många, många av oss. Alla vi som inte riktigt lyckas passa in och bli accepterade som vi är, vi som av olika skäl kan ha svårt lita på människor - en hund accepterar, går att lita på.

För mig har det varit rent livsviktigt att kunna ta med mig hunden och gå ut och gå när jag blir alltför frustrerad, mått alltför dåligt, givetvis också när vi bara gått ut för att trivas ihop. Tyvärr kan jag inte göra detsamma med katten hur glad jag än är att jag har honom. (Med människa? Det är faktiskt inte ett alternativ alls, där kommer alltid kraven in, de man slipper med hund där man bara kan vara.)

Jag önskar så att fler skulle vilja förstå hur, faktiskt, livräddande det kan vara med hund och kanske är förståelsen större numer. Själv funderar jag vidare på hur jag ska överleva utan för för mig är det verkligen som jag skrev i en kommentar på ett socialt media - "No dog, no life".

Allt gott!
Eva

Corona-gott...

(Nyhittade favoriter här. Småsmå typ nonstop. Precis lika "nonstoppiga" vad gäller ätande.)

... och kanske något mindre gott också, vi får se.

Visst finns det ändå en hel del gott som den i övrigt föskräckliga pandemin dragit med sig?

Nu är jag inte sådan att jag deppar ihop över jobbiga nyheter (det gör jag så bra över annat...) och vägrar se och höra mer. Snarare tvärtom, jag vill gärna se, läsa, höra mycket för att kunna bilda mig egna uppfattningar. Jag vill gärna veta, inte för trygghet kanske för den kan väl ibland svaja, men kanske lite så. Dessutom vet jag efter flera upplevelser att jag är relativt bra på katastrofer. Ska givetvis inte säga för mycket men jag har en tendens bli "kall och tänkande" snarare än panikslagen.

Men ändå - givetvis vill även jag gärna se det som är gott i allt elände! Och det finns faktiskt en hel del. En hel del och kanske framför allt mycket som jag hoppas att vi kommer ta med oss ur detta, för mycket tänkvärt händer.

Jag listar några saker, utan någon egentlig ordning, som jag reagerat lite mer på:

- Omtankar 
Visst ser och hör man människor som verkar strunta i alla andra och kräva att få trava på som de vill men mitt intryck är att de är i minoritet rätt klart.
Jag tycker vi ska se mer på de som ställer upp för andra:
De som är i telefonkontakt med isolerade äldre.
De olika konstnärer, musiker, dansar och andra, som åker till äldreboenden och fixar liten föreställning utanför fönstren.
Barnen som jag såg om igår, som skriver brev till de äldre på närmaste äldreboende. Barnens stolthet (de jag såg från 7 till 10 år) och de äldres glädje i att få breven. Den äldre mannen som med grumlig röst pratar om hur han tänker på sin egen barndom när han läser brevet han fått får även mina ögon att tåras.
Alla grannar och andra som handlar åt dem som inte bör gå ut själva. De som på många ställen åker mil för att göra det.
Restauranger och fik, pizzerior och sushibarer, korvkiosker och godisbutiker som överraskar sjukvårds- och annan personal som sliter med mat och annat.
Alla som håller avstånd, stannar hemma om de är sjuka och tvättar sönder sina händer.
Den givmildhet som visas på så många håll. Här hos mig mest representerad av den engelske gentlemannen som väl de flesta sett och hört nu. Kapten Tom som nu blivit hedersöverste, som hoppades samla ihop 1000 pund inför sin 100-årsdag genom att gå 100 gånger fram och tillbaka på sin bakgård. Innan han hann fylla 100 (i torsdags tror jag) fick insamlingen ihop över 30 miljoner pund om jag läst rätt.
Med mera.

- Naturen
Det är fascinerande att se hur djurliv uppenbarligen förändrats när människan håller sin aktivitet på en lägra nivå!
Jag är väl rätt miljötänkande men inte i paritet med en del förmodligen. När jag nu ser från Bombay där rosa flamingor samlas i tusental där de inte brukar våga vara annars p.g.a. ljud och mänsklig rörelse...
När en man från Libanon (lite osäker på land där) förtjust berättar att han hör och ser fåglar nära staden, I staden, som annars aldrig är där.
Bara det att människor upptäcker att de faktiskt inne i staden alls hör fåglar.
Kängurun som skuttar på folktomma gator i Australien.
Det faktum att människor faktiskt SER sin stad och kan andas lättare.
Sköldpaddsungarna som mer frimodigt kan kravla mot havet över strand som annars är full av människor.

- Eftertanke
Eller kanske vad jag hoppas kan bli det i alla fall.
Jag tyckte lite synd om föräldrar till två barn som intervjuades i TV för någon vecka sedan. En liten tjej, 10-12 kanske, som sa' att på ett sätt tyckte hon detta var bra ändå. Hennes föräldrar som annars reste så mycket i sina arbeten var mer hemma och det var ju SÅ mysigt. Den lille killen som också tyckte det var rätt bra på sätt och vis för livet blev mycket mindre stressigt när man inte fick göra det och det och det hela veckorna. (Det var inte skolan han talade om utan fritiden.)
Det faktum att vi nu närmast tvingats tänka mer på vårdpersonal, på sjukhus, äldreboenden och inom hemtjänst tänker jag främst. Kan det komma rejäla eftertankar om hur vi annars har värderat deras arbete? Mycket som kunnat göras mycket bättre har visat sig i detta, inte minst just hur vi ser på deras så viktiga arbete. Och det arbetet är alltid viktigt, inte bara i pandemitider.
Samma sak gäller säkert många yrkesgrupper. Själv har jag länge förundrats över hur det närmast kan ses ner på städare och sophanterare. Två yrken som är oerhört viktiga för att ett samhälle ska fungera och vi, t.ex., ska kunna hindra sjukdomar att bryta ut.

Jag hoppas att vi kan ta med oss många lärdomar ur detta. Att det inte blir så att våra längtan tillbaka till "normala" liv förtränger det. Lite "mindre gott" är det kanske att vara kristen när sådana önskningar dyker upp dock... Bibeln är full av goda föresatser, löften från människan till Gud, föresatser och löften som glömts bra fort varenda gång. Alltså.... Det kan säkert sägas finnas flera "röda trådar" i Bibeln men en mycket tydlig är just det. Människan ropar till Gud i sitt elände (fast de ropen är rätt tysta nu tycker jag, i alla fall i kyrkan... det är ett annat inlägg dock), lovar bot och bättring. Gud hör och i Sin kärlek hjälper Han. Människan tackar och glömmer och börjar om. Och ropar och ber om Guds ingripande igen...
Jag hoppas att det inte blir så denna gång men vi får väl se.

Allt gott!
Eva

Corona + Corona -

(Jag virkade dessa i lite frustration. Lite på skoj men också efter att jag läst i en handarbetsgrupp en kvinna gjort till sin son i lågstadieålder. Sonen SÅ frustrerad över allt han inte kunde göra fick ett virkat virus att slänga i väggarna för att få ut lite ilska.)

Visst finns det ändå både + och - i allt som sker?
Jag tänkte få "tänka högt" kring både positivt och negativt.

+  Väldigt klart plus är väl ändå det faktum att sjukvårdspersonal, hemtjänstanställda, de som arbetar inom LSS-vård och så uppmärksammas mer? Min förhoppning är att många ska hålla i de insikter vi fått när det gäller de så viktiga arbeten dessa gör, deras arbetssituation, löner m.m.

-  Att många inom t.ex. hemtjänst inte känner sig trygga med den skyddsutrustning som finns/inte finns. Oavsett om detta beror på att de borde ha men av någon anledning typ brist inte får eller om det handlar om i vilken mån förståelse finns kring när och hur utrustning ska användas är det ett klart minus när anställda inte känner sig trygga.

+  Lite med tvekan plus men ändock - att vi kanske och förhoppningsvis fått upp ögonen för de skillnader som finns i Sverige vad gäller förmåga förstå information, skydda sig hemma, arbeta hemifrån och skydda sig så (t.ex. genom att slippa kollektivtrafik). De höga dödstalen i en del invandrargrupper hoppas jag utreds oerhört noga och på alla tänkbara plan. Utreds och sedan att man försöker täppa igen hål givetvis.

+  Omtankarna människor emellan som visats. Mycket klart + för alla de som handlar åt grannar t.ex. Även till de som går in i för dem helt främmande arbetet och hjälper till när deras egna arbetsplatser fått stänga ner.

-  Allt gnällande.... Alla som nu plötsligt är virologer och smittskyddsexperter, IVA-specialister, juridiska experter som "minsann" anser det ena och andra självklart. Alla de som sprider milt sagt underliga kurer, konspirationsteorier om att politikerna skulle passa på låta äldre dö (skulle vilja se den politiker som vågar det i dagens IT-samhälle...) o.s.v. Mycket skrämmer i detta givetvis men jag undrar om inte insikten om hur lite källkritik det finns, hur gärna så många tror på enklaste (mest populistiska ofta) lösningen de ser och sprider dessa vidare skrämmer mig mest.

-  Det är väl ett minus vi redan visste om och hade kunnat räkna ut men ändå - det dåliga samvete som väcks av att se hur ojämställd världen är. Den orättvisan finns som sagt alltid men när man nu ser hur fattiga människor som har sin enda inkomst på gatorna i Asien, Afrika och andra delar av välrden stängs in och inte ens kan gå ut för att försöka få ihop de ynka slantarna.... Det syns kanske än mer i detta. Vi alla borde skämmas!

+  Ett mycket, mycket försiktigt plus. Skulle det kunna bli så att en så'n här sak väcker en del tankar i länder där inte alla har rätt till sjukvård utan att betala, där inte alla automatiskt har arbetslöshetsförsäkring, där mångas lön till stor del består av dricks? (USA ligger nära i tankarna ja... Ett rikt land som inte ens de ser till alla kan få vård för t.ex. diabetes, högt blodtryck och sådant som ändå är rätt enkelt. Men givetvis också fattigare länder om än förståelsen är större för deras brister i sådant.)

-  Nationalismen som syns lite varstans. Hur länder även inom EU stoppat leveranser av skyddsmateriel för att behålla allt själva. Jag kan vara tveksam till delar av globalisering (gillar frihandel särskilt för fattigare länder, är mer tveksam till det självklara att t.ex. kinesiska företag ska kunna köpa in sig överallt) men när sådant här händer måste vi ändå hjälpas åt. Istället drar presidenten för ett av de största givarländerna in bidrag till WHO under pågående pandemi... Jag ser gärna att det ena och andra utreds, det är inte det, men det får vi göra efteråt.

+ Generositet som visar sig lite varstans. Just nu tänker jag på den engelske gentleman som bestämde sig för att promenera 25 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin trädgård för att samla in pengar till brittiska sjukvården, NHS. Han hoppades på 1000 pund. Nu är insamlingen uppe i över 25 miljoner pund...
Men jag tänker också på annan generositet som visats. Kaféer som åker med fika till sjukvårdspersonal. Kvinnan som, med visst bidrag från lokal matbutik, bakar kanelbullar i mängd till personal inom vård och äldreboenden. Floristen som band x antal buketter till sjuksköterskor. Killarna som körde ut sin "truck" och rakade sjukhuspersonal bara för att de skulle få känna sig lite ompysslade. Exemplen är många.

Vad som kommer ut av allt i samband med covid-19/corona vet vi ju inte än. Mycket kommer väl att förändras åtminstone för en rätt lång tid och för många. Rädsla kommer förmodligen finnas kvar. Jag hoppas att vi inte kommer att vara mer misstänksamma mot varandra, nationellt eller internationellt, men kanske mer vaksamma. Mer vaksamma och snabbare, på lands-/politikernivå, att varna om något anas.

Jag hoppas att vi tar till vara alla + och minns hur väl vi faktiskt kunde behandla varandra i mångt och mycket. Jag hoppas också att vi inte glömmer alla - utan lär av dem, tänker efter och är beredda att omvända oss från det som blev tokigt. För om inte annat är vi skyldiga att lära oss allt vi kan av detta för att hedra alla som dött eller lidit på andra sätt.

Allt gott!
Och håll hjärtat varmt, hjärnan kall och händerna rena!
Eva

Får "jag" plats alls?

(Tanken är att bären mycket sällan är till nytta ett och ett, ett ensamt bär är inte så mycket att bry sig om. Är det Guds tanke också - att bara i flertalet finns nyttan, rikedomen, användningen?)


Nu har det varit uppehåll här igen och jag muttrar över mig själv. Och visst - jag skulle gärna ha bloggen mer ständigt igång, få mig själv till att skriva regelbundet och så, men jag fungerar inte på det viset. Den här bloggen är väl inte riktigt tänkt att fungera så heller. Visst vill jag rätt ofta "nå ut" som det heter men allra mest är den för egna funderingar, att få ner en del i skrift.

Sedan jag skrev senast har jag drabbats av vad som för mig är ren katastrof, mentalt/psykiskt sett. En förlust som för mig är så stor och faktiskt livsförändrande att jag inte tror jag kommer tillbaka. (Och det är fakta faktiskt.) Det kom dessutom som "påspädning" till en annan mycket tärande sak som pågått nu 1.5-2 år.

Mitt liv är allt annat än lätt just nu och det väcker naturligtvis många tankar, tankar om människors göranden, och våra levnadsvillkor och, besvärligaste funderingarna, om Gud.

Vem är Gud egentligen? Vilken är Guds natur, egentligen? Har jag, Eva, alls något värde för Gud?

Det sista där, om mitt värde, där är mitt svar numer ett klart nej.

Det här väcker många funderingar kring detta med "jag" naturligtvis. Är "jag" i meningen den enskilda personen, alls viktig? Nu visste jag inte att jag skulle hamna i dessa funderingar när jag köpte en bok som jag nu läser, läser i korta stycken för den sträckläsning jag brukar ägna mig åt klarar jag inte nu. Boken heter "Utan västerländska glasögon. Nya perspektiv på Bibeln" och är skriven av E. Randolph Richards och Brandon J. O'Brien (Argument förlag 2013) och jag hittade den via Bibelbutiken. Jag köpte den utifrån mitt intresse för "back to basics" när det gäller evangelierna. (Min tanke är att vi i mycket kommit alldeles för långt ifrån t.ex. bemötandet av varandra jmf med de första kristna.)

Jag kan verkligen rekommendera boken! Nu är pastorerna som skrivit båda amerikaner och har då ett lite annat utgångsläge än vi i Sverige men vi står ju inte så långt ifrån varandra i mycket ändå. Den ene av dem har varit missionär bl.a. på Sulawesi och gör många och intressanta jämförelser med den kulturen. Den andre är kyrkohistoriker. Om inte annat så väcker boken tankar om vad vi alla faktiskt kan behöva som förförståelse, hur vi skulle förstå så mycket mer av Bibelns berättelser om vi kunde lite mer om kulturen som rådde där och då historierna utspelade sig.

Boken kommer då in också på detta med "jag" - hur ffa vi i västerlandet är så jag-fixerade, så uppväxta med/uppfostrade till att i första hand tänka i jag-termer. Bl.a. berättar de att Jeremia kapitel 29 vers 11 "Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren, välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp." ofta ges till studenter i USA som ett löfte - Nu går du ut i livet på egna ben men oroa dig inte för Gud kommer se till allt går bra!

Men handlar den texten om enskild person? Nej, inte i oginal för där talas till Israel som folk när de står inför fångenskap och slaveri (bortförandet från Jerusalem). Att skriva den så, som ett löfte till enskild person... Jag tänker det kan ge oerhört mycket ångest om inte allt går bra i livet!

Och det är väl där någonstans jag står idag, även om den versen aldrig getts till mig på samma sätt. (Men jag kan ju säga att Rom. 8:28, som lyder ungefär citerad ur minnet: För den som älskar Gud går allt väl. kan ge ack så jobbiga funderingar...)

I Jeremia talar Gud till Israel/judarna som folk. De ska föras bort, många kommer att dö eller lida på andra sätt men Israel, folkstammen, kommer att överleva och komma tillbaka till Jerusalem. Det går egentligen inte att göra om detta till att gälla enskild person.

Är det då alltid så med Gud blir min fundering. Bryr Han sig någonsin om oss som enskilda personer eller är vi bra bara "i flock" eller som bären på klasen?

Idag är det där mina tankar landar.

Mina tankar kan gå så långt som att det där med att leta efter det enstaka fåret har mer att göra med att vilja kunna räkna in 100 får istället för 99, att det snarare är en fråga om rikedom än omtanke om det enskilda fåret.

Det går så långt som att när jag tänker på hur jag faktiskt känt Gud använt mig (särskilt vid en händelse så sent som för ett år sedan) då var jag "nyttig budbärare" för det och se'n spelar jag ingen roll.

Kanske är det så det ska vara? Vi ska lyda Gud, det är jag helt med på, men innebär det då också att vi ska acceptera att Han tillåter våra liv att gå i kras när vi visat oss villiga att lyda? Jag gissar så.

Nu kan jag nästan höra alla "Men Gud ÄLSKAR dig visst!", "Du får din belöning i himmelen!", "Allt ordnar sig alltid!" och det, för mig, värsta - "Vi lever i en fallen värld! Det är människors göranden bara, inte Guds! Han vill inte detta!".

Nu vet ni för lite om mitt liv då men jag kan säga att det är då väldigt mycket som Gud inte sägs vilja med som Han ändå tillåter... Visst är det människors göranden i mycket, även kristna människors, men jag lever idag med tankar om att Gud gläntat på dörren när jag bultat men ständigt, igen och igen och igen, slår igen den i ansiktet på mig.

Tron har jag givetvis kvar, frågan är väl snarare om jag helt missförstått Gud och Hans natur.

Är detta hädiska tankar? Skrämmer jag kanske någon som läst ända hit? Möjligt, men då får det vara så. För mig är det djupt andliga funderingar, mycket, närmast oerhört, viktiga funderingar. Jag har inga svar. Jag vet inte var jag ska hitta ens delsvar för Gud är tyst.

Oavsett vad ni anser om mina tankar - jag tror att de bottnar i något vi skulle behöva tala mer om, vår jag-centrering även i många kristna sammanhang, för jag undrar om det inte är därifrån funderingarna kommer; ur att vi, kanske i huvudsak i västerländska samhällen, ser/sett för mycket till känslor och jaget och för lite till Gud och gudsbilden som den presenteras i Bibeln.

Får "jag" plats alls eller behöver jag arbeta mer med mig själv för att komma bort från mig och mitt helt? Aldrig bry mig om mig själv för jag är så oviktig i "det stora hela"? Jag är inte säker på att jag klarar det. Var står jag då i förhållande till Gud?

Allt gott!
Eva

Svensk hederskultur - visst finns den.

(Tanken är att just maskros kan många av oss se som vackra. Gula små "solar" i gräset. Men lika väl som vi tycker så gräver vi upp, river bort, kastar på komposten för att de ska försvinna.)


Med all rätt förfasas vi över den hederskultur (eller egentligen "heders"kultur för mycket till heder anser kanske inte vi västerlänningar det finns där) som gör att unga flickor inte kan leva som sina kompisar, att både flickor och pojkar kan vara rädda för att semestern kan innebära att bli bortgift, att kvinnor får sina underliv förstörda i omskärelse o.s.v. Det ska vi förskräckas över, tala om och försöka arbeta för jämställdhet, för kvinnors lika värde, för ungas rätt välja sin man eller hustru efter hjärtat. Men...

Hur ser det ut i Sverige (och säkert många andra länder) egentligen?

Räck upp handen ni som i vilket sällskap som helst skulle känna er trygga berätta om morbror som är alkoholist!
Räck upp handen ni som skulle känna trygghet var som om ni ville tala om att ett syskon är knarkare.
Räck upp handen ni som skulle tala om pappa sitter i fängelse för mord eller ekonomisk brottslighet.
Räck upp handen ni som på en större släktmiddag skulle känna er fullt trygga med att berätta ni är så deprimerade att ni inte ens ville komma.

Den som vågar tala om något av detta möts väldigt ofta av skrapande fötter, bortvända blickar, tystnad eller möjligen ett antal ofta bra underliga kommentarer eller "goda" råd.

Och det beror på att det är "skämmiga" saker att tala om. Precis på samma sätt som det är "skämmigt" för en del föräldrapar om det viskas om att dottern varit på bio med ett gäng där det var pojkar med. Eller om sonen setts prata lite väl mycket med den unga kvinnan i kassan, från samma land men de två ska ju inte...

Vi har alldeles väldigt mycket av heders-(skam)kultur i Sverige!
Vad beror det på? Kanske framför allt - vad beror det på att vi inte ser det?

Jag tror att det hänger ihop mycket med hur vi blivit fostrade av staten - skola m.m. - i nu väldigt många år, sedan Per-Albins tid gissar jag, folkhems idé-tiden. Vi har ju ordnat allt så bra! Vi har vår välfärd, alla kan få det hur bra som helst (sanning med STOR modifikation, just p.g.a. att det ses som sanning, men ändå). Vi har knuffat ut kristendomen så vi har ingen religion som kräver "heder" (vilket då inte kristendom gör heller men den förklaringen blir för lång här). Vi är ett enda lyckligt folk som har det så bra så, bara alla gör som det är bestämt. Punkt.

Jag tror att vi är så indoktrinerade i just folkhemsidyllen, har blivit så vana vid att allt blir bra (ni skulle nästan läsa "perfekt") om vi bara sköter oss så om det inte blir det måste det ju vara något allvarligt fel på oss. Vi har bilden/tanken inte egentligen om att "Alla SKA med!" utan av att "Alla ÄR med!".

Och blir det av någon anledning inte så med ens alla i familjen eller släkten så finns ju samhället där och tar hand om - vi kan slippa ansvar och närmast avskärma oss från den det gäller för "nå'n annan" fixar för det har samhället lovat oss. Själva ska vi leva i idyllen och för allt i världen inte tala om för någon enda att vi bryter mönstret. Vi hyssjar och håller undan och ser eller hör då inte heller att andra gör likadant.

Hederskultur i svensk tappning. Minst lika sträng och för många nedbrytande som det vi tänker på när vi hör det ordet.

Naturligtvis ska vi inte acceptera hederskultur som i sin värsta form ger mord som det på Fadime och andra! Men ibland borde vi kanske vara lite mer ödmjuka när vi inbillar oss vi kommit så mycket längre, är så mycket modernare och "klokare"?

Bara en tanke.

Allt gott!
Eva

Guds helighet - rättvisa

(Tanke? Ingen särskilt djup eller så. Dock - den uppmärksamme ser ett kors och jag kan då och då fascineras över sådana små påminnelser som naturen kan ge. Lite med en glimt kanske.)


Ja det här blir lite en fortsättning på det om hur vi förmänskligar och därmed förminskar Gud. (Är det något jag kan känna verkligen är "helgerån" så är det nog det.) Det finns ju väldigt mycket att säga om det tänker jag. Det är något jag ofta funderar kring, kanske än mer nu ett tag då jag varit lite oense med Gud om en del. Vad är mina egoistiska tankar och hur hanterar jag Guds vilja? Den där som jag dagligen ber ska ske... Hur äkta är den bönen för mig egentligen? Låter jag Gud vara Gud? Låter vi Gud vara Gud?

De frågorna dyker väl oftast upp i samband med diskussioner om synd, förlåtelse och det där med om alla kommer till himlen. (Jag tänker väl kring evigheten mer - en ny jord under nya himlar, men "himlen" är kanske det uttryck som används så jag gör det mest här.)

Många hävdar i sådana diskussioner att alla säkert kommer till himlen för Gud är ju rättvis och vill att alla ska komma till Honom. Vid det uttalandet, som är mycket vanligt, brukar jag få någon sorts konstig hicka... Ja - Gud är rättvis! Ja - Gud vill att alla ska komma till Honom! Men - då måste vi kanske diskutera vad rättvisa faktiskt är.

Gud är rättvis, så är det, men rättvisa innebär ju faktiskt inte att alla får allt oavsett vad de gör. Gud har, genom Jesus, gett alla människor chansen att komma till Honom, det är rättvist men skulle det verkligen vara rättvist att den som avvisat Gud i detta livet behandlas på samma sätt som den som varit Gud trofast? Väldigt få människor skulle tycka att liknande vore rättvist i världsliga sammanhang.

"Men Gud är ju större! Gud är så mycket mer än vi kan förstå!"
Ja så är det givetvis men de där orden blir lite lustiga nästan. Man hävdar sådant men vill samtidigt inte acceptera annat, som det att Gud är helt rättvis och därmed "lönar" människor i enlighet med den rättvisan.

"Med Gud är bara kärlek! Han kan inte utelämna någon för Han älskar oss alla!"
Det är, i stort, också sant. Man missar dock en del där, särskilt när man talar om att Gud skulle vara "bara kärlek". Vad är då kärlek? Är det verkligen att aldrig säga nej? Så verkar många resonera idag, i alla fall så länge de själva inte känner behov av att säga nej, men är det så?

Just när det gäller det med att Gud med någon sorts automatik skulle släppa in alla i himlen/evigheten har jag ibland känt mig smått elak men andå frågat vad personen som hävdar det tänker om Hitler? Stalin? PolPot? Pedofiler? Våldtäktsmän? De som rånar äldre? Protesterna brukar bli ganska högljudda och jag har blivit kallad både det ena och andra...

Men varför skulle då Guds "rättvisa" inte gälla dem?
"Jo för DE har ju gjort så förfärliga saker!Vi har inte mördat någon eller så! Vi andra/vanliga är ju bra nog, vi gör vad vi kan för att leva goda liv! "

(Där har jag några gånger undrat om personen är alldeles säker på att aldrig på minsta sätt deltagit i mobbning t.ex. Mobbning dödar oftast inte fysiskt men kan väldigt ofta göra så om man ser till det psykiska. Då blir jag kallad saker igen...)

Nu är vi då inne på synd och det ska man ju egentligen inte tala om för då blir människor så nedslagna men.... Gud talar om synd. Bibeln återkommer ständigt till synd. Den som väl är svårast att själv avhjälpa är synden att vi människor vänt oss ifrån Gud. Varför skulle då de som helt medvetet vänder sig ifrån Gud, avfärdar Honom och inte vill tro (som det står i Bibeln någonstans, om vilja till tro, vilja att följa den kallelse Gud ger) tas emot på samma sätt som de som säger ja till Gud och försöker följa i Jesu spår? Vad vore det för rättvisa?

Gud är rättvis.
Gud är så rättvis att Han ger alla chansen att följa Honom.
Gud är också kärlek.
Gud är så kärleksfull att Han inte tvingar någon (ja ja - jag tänker också på t.ex. Jona...). Varför skulle Han då tvinga med någon som avvisar Honom in i himlen/evigheten?
Den frågan skulle jag gärna vilja ha svar på!
OM jag själv en dag står inför Gud i evigheten, på en ny jord under nya himlar, kanske t.o.m. jag förstår.

Allt gott!
Eva

Förmänskliga och därmed förminska

(Tanke: Himlen - hittar vi Gud där någonstans, om vi bara letar tillräckligt? Vad har en metafor som "himlen" gjort med vårt sätt att tänka om Gud?)


Jag funderar då och då kring det här med vår vana och vilja att förmänskliga Gud och hur jag tror det ställer till en hel del för många faktiskt, även för mig. Funderingarna går då också mer specifikt kring hur det ställer till det idag jämfört med förr i den kristna historien.

Tänk på det med "Gud i himlen" t.ex. - fram till för sisådär 60-70-80 år sedan var det en alldeles utmärkt metafor. Himlen/rymden var något vi visste bra lite om. Rymdfärder för människor eller ens att sända upp obemannade satelliter var något forskare höll på med men bra utopiskt för gemene man. Att Gud, den outgrundlige, skulle finnas i "himlen" tedde sig nog för många rätt självklart och det gav också en bild av Gud som annorlunda, som utanför vår värld (men ändå i).

Idag är det ju väldigt annorlunda. Många av oss som lever idag använder satelliter för det vi gör dagligen. Vi har sett att människan kan vandra på månen. Det talas om resor till Mars och nya planeter upptäcks. Himlen har blivit väldigt mycket mindre av ett mysterium trots att vi kanske vet rätt lite egentligen.

Vad gör det med vår bild av Gud?

Jag undrar om inte det, tillsammans med annat givetvis, påverkar vår bild av Gud en hel del, och då kanske framför allt vår bild av Gud som helig, något annat, annorlunda och väsensskilt från oss.

I våras hade jag glädjen att få skriva en artikel för Kyrka och Folk om bristen på förlåtelse i dagens samhälle och då kretsade tankarna mycket kring det om hur vi ser på Guds helighet, hur vi förmänskligar Gud och lägger våra egna tankar och beteenden på Honom. Just det märks ju kanske extra väl just när det handlar om förlåtelse (och då också synd).

Jag vet inte hur ofta jag läst kommentarer typ "Men DET kan ju Gud aldrig förlåta heller! Det är ju oförlåtligt!" som har följts av en diskussion där vissa sagt att det kan Han visst medan andra (ofta en majoritet) hävdar motsatsen. Mycket klart syns då hur vi (jag är inte oskyldig där givetvis) förmänskligar Gud. Vi tänker att eftersom vi människor inte kan (vill....) förlåta så kan säkert inte Gud det heller. Mindre brott - ok, det kan ju gå men stora som barnamord, pedofili, djursmisshandel - näe, aldrig!

Jag har också sett argumentet att vi kristna ju kallas heliga och vi är dessutom skapade till Guds avbild så då måste ju Gud vara och tänka som vi. Då tycker jag att man missar, minst, två saker: För det första är Gud DEN helige - grunden/ursprunget för det som är heligt, den som anger vad som är heligt. För det andra - ja, vi kristna kallas heliga men man måste då ha i minnet vad som menas med helig, nämligen att vara avskild från något.

Gud är helig i bemärkelsen avskild från allt annat, väsensskild, "bortom" allt annat. Vi kristna är heliga i bemärkelsen avskilda från "världen". Vi är skapade till Guds avbilder (det är ALLA människor, kristna eller ej!) men vi lever ju inte så. Ingen av oss lever fullt ut som det vi är skapade till att vara, det är konsekvensen av syndafallet där människan första gången vände sig ifrån Gud.

När vi förmänskligar Gud tar vi bort mycket av Hans helighet. Vi gör Gud (och väl framför allt Jesus) till en kompis lite som vilken som helst. Visst kan man vara vän med Gud men om man då förmänskligar och därmed förminskar Honom så hamnar man väldigt snett.

Jag tror att det skulle behöva predikas mer om Guds helighet på många ställen. Jag tror att vi missar mycket om vi ser Gud för mycket som kompis. Gud är nära oss, så är det. Gud vill vara nära oss. Gud möter oss om vi vänder oss mot Honom. Men vi får aldrig glömma att Gud är helig, värd allt vårt lov, all vår beundran, all vår fruktan. (Tänk då på att gudsfruktan inte innebär du ska vara rädd för Gud! Det handlar bara om att respektera Honom för den Han är.)

Jag tror att många av oss skulle behöva fundera mer kring hur vi förmänskligar Gud och därmed riskerar att förminska Honom.

Allt gott!
Eva

Hur ska de klara evigheten har de tänkt?

Rubriken är en fundering som kretsat i min hjärna rätt länge och det handlar om de som, mer eller mindre medvetet, faktiskt delar in kristenhet och egen församling i lite "finare" och andra.

Jag har skrivit om det här förut om hur dåliga vi är på att faktiskt se alla som Guds skapelser, alla som lika värda vår uppmärksamhet och omsorg, alla som lika viktiga tala med och se till inte blir "ensamma i gemenskap" på det sätt som alltför ofta sker i alltför många församlingar. (jag känner en, säger EN, församling där det är lite mindre vanligt åtminstone. Då tänker jag något större församlingar, i alla fall över säg 20-30 medlemmar.)

Mina funderingar just nu handlar mest om hur alla dessa som faktiskt värdesätter andra efter hur länge de varit med i viss församling/visst samfund (vara 3-4 generationen verkar ofta nödvändigt), vilken s.k. socioekonomisk status som innehas, vilket civilstånd o.s.v. tänker sig evigheten?

("Himlen" är ju en sak, det vi lovats är evigt liv på en ny jord, under nya himlar.)

I den predikan jag hörde igår (över veckans evangelietext Matt.21:28-31) talades om detta att Jesus säger "Tullindrivare och horor ska komma före er till himlen!" och då undrar jag igen - hur tänker ni som inte umgås med alla i församling, inte ens gör fikasällskap om ni ser det är "fel" person som sitter ensam - tänker ni att i himlen/evigheten ska alla skillnader vara utraderade så ni slipper fundera på saken? Tänker ni att då är alla lika så då spelar det ingen roll?

Men hur ska ni svara om Gud, innan ni släpps in, frågar hur ni har behandlat "tullindrivare och horor", missbrukare och mördare eller bara den som inte har samma sociala status och ekonomiska sits.....?

Nyligen lyssnade jag på Sebastians Stakset från Europakonferensen i år (Livets Ord) . En helt fantastisk predikan, inte minst om det med hur olika vi kan vara, personligen men också vad gäller livserfarenheter, status o.s.v. men hur vi måste minnas att även den som inte är som jag/vi kan vara minst lika använd av Gud, känna Gud minst (MINST!) lika väl.

Det jag särksilt tänker på nu är det Sebastian berättar om sitt möte med en äldre djupt alkoholiserad man vid T-banan i Stockholm. Sebastian ger mannen en slant och tänker han ska be för honom. Helt "rent", i tanke den äldre nog inte känner Gud där han är fast i missbruket, men han säger själv att visst ligger också fördom bakom.

Då säger den äldre mannen: "Men nå - det är väl jag som ska be för dig?" och så blir det.

(Sebastian berättar om flera sådana "örfilar från helig Ande". Med stor humor och ödmjukhet. Lyssna på hela predikan, den är mycket väl värd tiden!)

Vi är alla fyllda av fördomar, jag också givetvis, men vi måste särskilt i församling/kristna sammanhang medvetet arbeta mot dem! Vi måste vilja arbeta mot dem och inte bara, som flera jag hört senaste tiden när jag själv drabbats av och brottats med just detta om hur social olikhet ger olika status i församling fått höra, säga att "Jo, men det är ju rätt naturligt man umgås med de som är en själv mest lika i annat." och se'n egentligen inte bry sig så mycket mer, inte på allvar bry sig om att den attityden stänger en del ute. Det är liksom bra som det är, JAG/VI har ju umgänge - nog så! (Så känns det i alla fall för mig och andra när vi får de svaren.)

Vad ska ni säga till Gud på Domens dag, ni som agerar så här? Hur har ni tänkt er evigheten? Tänker ni på något sätt att där hamnar "per automatik" alla vid samma bord för Gud har suddat ut alla skillnader? Är alla lika så har ni ju inte problemet liksom.

Vi kommer alla att ha en hel del att svara på den där dagen när vi står inför Gud. Jag tror att många av oss åtminstone då och då funderar kring, kanske studsar lite och tänker "OUPS! Vad ska Gud säga om det?". (Predikan igår innehöll också mycket god undervisning om kristet samvete, det som förr kallades syndanöd. Roseniuskyrkan lägger ut sina preikningar här. )

Men jag undrar.... Jag undrar om inte just det här att inte ens se sina kristna syskon som lika värda, lika värda fika med efter gudstjänst o.s.v., kommer att bli lite extra svårförklarligt...

"Jag säger er - tullindrivare och horor ska komma före er..."

Allt goo!
Eva

Bibel-marinerad

(Tanken är väl övertydlig kanske... De här 3 är de som för tillfället används mest: Studiebibeln med alla sina fotötter kan ibland ta väl lång tid läsa i för mig som kan nörda en del och då är Svenska Folkbibeln, den svarta, som är så gott som utan fotnötter bra. Den röda, engelska New Living Translation, fick jag nyligen av generösa vänner då jag vill läsa mer på engelska för chans till att se lite nytt på de texter man nästan kan bli väl van vid och därmed slarvläsa.)


Det är lite en strävan/önskan hos mig att bli just "bibel-marinerad". Nu finns ack så många som är djupare ner i "nörderiet" kring teologi än jag, många som har en kunskapsnivå jag bara kan drömma om, men rätt "nördig" är jag nog.

Givetvis finns i botten på det en längtan efter att lära känna Gud närmare, det är det första, största och grunden i intresset, men också en vilja att kunna debattera/diskutera med mer "ordentligt på fötterna".

Så då läser jag duktigt, efter läsplan eller eget skön, varje dag och säkert flera gånger per dag då?

Näe....

Jag är vad som nog kan kallas lite "periodare".
Nog är det bra många dagar jag öppnar en Bibel men det kan vara för att leta reda på något särskilt jag funderar kring just då och inte nödvändigtvis för att läsa mer organiserat något helt kapitel t.ex. Sedan är det perioder när jag läser hela böcker (Bibeln är ju faktiskt egentligen ett bibliotek, om än i en volym), antecknar, letar fakta/andras tankar om visst, läser med kommentar/guide och så. Relativt ofta letar jag också texter om något särskilt ämne. Renhet (andlig då, inte fysisk...) har jag lagt mycket tid på senaste 14-15 månaderna. Nu är jag på väg att "forska" (" " eftersom detta är helt på amatörnivå/oakademiskt) mer om kärlek, hur det grekiska grundordet/begreppet "agape" egentligen beskrivs och om det inte blir lite tokigt när svenskan rätt stolpigt översätter både "agape", "filio" och "eros" (som visst aldrig förekommer i NT har jag lärt) med "kärlek" och vad det kan tänkas göra för vår förståelse av bibeltexter. (I svenskan/Sverige idag är ju ofta kärlek=sex och det blir oerhört fel ofta om man ser till vad Bibeln vill säga om man inte kan se kärlek annat än som en fysisk relation.)

Vad vill jag med det här då?

Egentligen vill jag väl mest bara slå ett slag för läsning av Bibeln.
Nu tänker jag ju inte att alla behöver bli så nördiga som jag kanske ses som. (Minns det där att det finns de som är värre också!) Det verkar ändå ofta som om bra många kristna väldigt sällan läser Bibeln själva. Man kanske t.o.m. nöjer sig med att höra texterna som läses i kyrkan på söndagen, alltså några verser ur Gamla respektive Nya Testamentet och, om man har tur, hör prästen predika och då mer förklara/utlägga någon av dessa. Jag tror, eller är nog övertygad om, att om man vill lära känna Gud närmare så behöver man också läsa själv.

Men om man är ovan - hur börjar man?

Jag tror det finns hur många ingångar som helst, det gäller att hitta den som passar en själv bäst. Nu tänker jag just här och nu på redan kristna men berättelserna om hur någon icke-troende fått t.ex. Markus evangelium i händerna och via det kommit till tro är ju inte helt ovanliga. Kanske är just Markus en bra start om du aldrig läst igenom ett helt evangelium "på raken" förut? (Det är kortast och anses väl av många också lättast förstå, inte lika "teologiskt" som Matteus, inte lika långt och ingående (ordrikt...) som Lukas och inte lika "andligt" och teologiskt som Johannes kan uppfattas som.) Eller kanske börja med något av Paulus brev? de är ju skrivna till församlingar för att fördjupa förståelsen av den kristna tron och ger mycket. Så även breven skrivna av Petrus, Jakob och andra givetvis.

Kanske skulle det passa dig att börja med ett särskilt ämne? Det finns något som heter konkordans och som är en ordbok över Bibelns ord med hänvisningar till verser. Jag är glad jag har en i bokhyllan men det går ju också att googla sig fram numer. (Ibland är jag lite gammeldags/konservativ och vill ha bok hålla i. Har inte heller "fån" och datorn ska inte vara på riktigt 24/7 trots allt.)

Jag ska inte dra iväg men vill ge ett tips. Bibeln Idag. Där finns en podd som är lite av en guldgruva av avsnitt med många olika teman, t.ex. de "Resväske-avsnitt" där man talar om olika s.k. storord i Bibeln men också intervjuer om enskilda bibelböcker och annat. Bibeln Idag ger också vartefter ut utmärkta guider till Nya Testamentets böcker (har väl kommit 10 tror jag, jag har inte riktigt alla) skrivna av unga teologer. Inte särskilt dyra alls (t.o.m. jag har haft råd med en del alltså, det säger en hel del) och inte svårlästa alls. Bibeln Idags hemsida hittar du här. In och botanisera!

Bibel-marinad är god! Bibel-marinad gör gott för själ och ande. Läs mer Bibel, oavsett vilket sätt du gör det på. Men läs då också för att försöka förstå vad Gud vill, läs i exeges (att försöka läsa ut vad Gud vill ha sagt ur Bibeln) och inte i eiseges (att försöka läsa in det du själv vill se i Bibeln).

Själv ska jag nu ta nya tag med Jeremias bok i Gamla Testamentet (lite mer "petnogaläsning") och Johannes evangelium (mer läsa-rakt-igenom).

Allt gott!
Eva

Gömma sig bakom Jesus?

(Tanke? Ingen annan än att jag tycker mycket om det korset som hänger på min köksvägg. Utsågat av några inneboende hos Carl-Erik och Overa Sahlberg, sålt i S:ta Clara (då) och målat av mig. Bilden använd här ett antal gånger redan ja.)


Jag gissar att rubriken kan väcka ett antal tankar. Tankar om att man kan gömma sig bakom Jesus i meningen säga sådant som "Men JESUS sa faktiskt..." och så utan minsta egna reflektion, ofta utan att ens lyssna in den man säger det till mer eller mindre avfärda. Man kan gömma sig bakom Jesus genom att hävda saker som "Men jag tror på JESUS så jag... (fyll i valfritt)". Alltså "gömma sig" i bemärkelsen ställa Jesus framför sig och närmast räddhågset hålla sig bakom, möjligen kika fram en anings bredvid mantelfållen.

Det jag tänker på nu är väl också lite att skjuta fram Jesus och därmed slippa mycket av det egna ansvaret - det handlar om det ofta rätt populära att säga "Men du är ju aldrig ensam! Du har ju JESUS!" och så närmast nöja sig med det och själv släppa allt eventuellt eget ansvar för personen du sagt det till.

Jag kan, av egen och andras erfarenheter, säga att det finns få saker som vållar sådan sorg...

Visst - det är sant att vi alltid har Jesus, vi troende. Han har lovat att vara med oss alla dagar och hans löften kan vi ju lita på, den enda person vars löften alltid håller. Men...

När du är riktigt ensam, inte har någon högre önskan än att det skulle finnas några som ville höra av sig och höra hur du mår, prata bort en stund o.s.v. då blir de där orden närmast ett hån, även om de handlar om Jesus.

Naturligtvis sägs orden välmenande! Jag tänker inget annat. Men de används också som ett "Nu har jag gjort mitt! Jesus får ta över! Så slipper jag offra min tid." då och då och kanske oftare och oftare.

Jag minns en kvinna jag hade en hel del kontakt med under min tid i S:ta Clara. Hon gjorde väldigt lite väsen av sig och många kanske aldrig upptäckte henne. Jag fick lite kontakt genom att jag jobbade som volontär i kaféet ofta. Hon berättade en rätt sorglig historia om hur hon varit i en annan församling tidigare, innan hon flyttade till Stockholm. Hon hade engagerat sig mycket, varit en så'n där som ställde upp närmast jämt. Hon berättade om människor, församlings"syskon", som mest verkade se henne som en sorts... Mer anställd än församlingsmedlem kanske förklarar det.  Visst sa andra "Hej!" men inte mycket mer. Visst kunde hon sitta med vid bord vid kyrkfika men hon kom sällan eller aldrig in i samtalen.

Hon berättade om en tid när hon var med på precis allt i församlingen, för att hon ville givetvis men också i hopp om att komma in i gemenskapen, faktiskt få vänner. Några hade hon till slut en lite närmare kontakt med, men bara i kyrkan. (Detta var före facebook.... En så'n tid har faktiskt funnits! Jag minns den.)

Men till slut...
Hon tröttnade. Hon slutade gå på annat än gudstjänster. Alla fina ord om "gemenskap" i inbjudningar till föredrag, picknickar och bruncher på sta'n kändes närmast hånfulla. När hon faktiskt (modigt! tänker jag) vågade sig på säga något om sin känsla, sin ensamhet, sin sorg fick hon höra just "Men du ha ju JESUS! Du är aldrig ensam!" av människor som se'n vände henne ryggen och pratade med någon annan. De tyckte de gjort sitt när de sagt så.

Hon fick annat arbete och flyttade. Ingen hörde av sig och undrade hur hon hade det.

Hon hittade till S:ta Clara och sa sig där hittat något annat. Jag vet att fler än jag höll en del kontakt, inte varje dag men betydligt mer än bara söndagar eller när hon annars gjorde något i kyrkan. Idag lever hon inte längre (sjukdom) men jag kommer att minnas hennes glädje i att ha funnit något hon såg bättre, att inte ha dött i den tidigare församlingen.

Jag tycker att det här "gömslet" bakom Jesus är den absolut sämsta, fulaste, plats vi människor kan ställa oss på! Att "ta rygg på Jesus" handlar ju om allt annat än att behandla människor så som denna kvinna (och många fler med henne, jag känner igen mig väldigt väl) blev behandlad.

Ta istället rygg på Jesus i det att bry sig om andra!
Ta 10 minuter för ett samtal. Ta dig en stund för en chatt på facebook. Se till att den ensamma vid fikabordet efter gudstjänsten kommer med i samtalet och inte bara får sitta där och lyssna på samtal mellan folk som känner varandra se'n "evigheter". Fundera på om den fantastiska gemenskap din församling talar och skriver om verkligen inkluderar alla. Fundera på vad som hände med den där som inte kommer längre, varför blev det så? Kan du göra något?

Och framför allt - säg inte bara "Du är inte ensam - du har ju Jesus!" som ett försvar för att själv inte bry dig! Du anar kanske inte men det finns få saker som kan göra så ont. Det tänker jag att ingen vill så göm dig inte bakom Jesus.

Allt gott!
Eva

Jesus - förlåtelsebankomaten?

(Tanke? Ingen annan än att vi fortfarande är i pingstveckan.)


Jag har den senaste tiden skrivit och filat på (och filat och filat och...) en text om förlåtelse. Nu handlar den i huvudsak om den brist på förlåtelse som sekulariseringen inneburit men det väcker ju många andra tankar också. Några av de tankarna kom upp vid ett samtal i veckan och då kom tanken om "förlåtelsebankomat", dock inte från mig men jag lånar uttrycket.

Den delen av samtalet som kom att handla om förlåtelse började med det jag skrivit om, det att dagens samhälle/människor är så oförlåtande och att många inom kristenheten (ofta präster) närmast spär på det. Vi talade om de präster/andra inom kristenheten som helst vill ta bort allt som handlar om synd, vill förneka att det alls står om synd i Bibeln helst, och hur det också tar bort förlåtelsen. För om inte synd finns så kan ju inte förlåtelse finnas, den behövs ju inte.

(Det är faktiskt rent roande att fråga präster som gärna skulle vilja ta bort syndabekännelsen ur gudstjänster hur de ser på förlåtelsen. Svar som "Men Gud förlåter ju!" kommer ofta men hur Gud kan ha något att förlåta om synd inte finns brukar inte få svar lika enkelt. Eller alls... Logiken är noll ärligt talat.)

Hur kom då tanken på bankomater upp? Faktiskt mest som en tanke på hur man skulle kunna förklara förlåtelsen i ljuset av vad Jesus gjorde där på korset. Vi pratade om det faktum att så många säger att Jesus tog bort all synd istället för det som verkligen är, att han tog straffet för all synd. De som hävdar att all synd försvann med Jesus förnekar ju också att han (Jesus) skulle ha varit ett försoningsoffer, det sista sådana, offrad som man tidigare offrat djur som försoningsoffer enligt reglerna i Gamla Testamentet. Jesus tog på sig all vår synd i det att han dog som straff för synderna vi alla begår, något han som den ende helt fullkomlige, helt syndfria kunde på samma sätt som ett felfritt djur kunnat det.

Det innebär ju att vi så att säga kan lägga alla våra misstag, alla våra dumheter, all vår synd hos Jesus som, ungefär som en bank, tar hand om allt. Vi kan komma med vårt "bankomatkort" i form av vår tro, ange "koden" i formen "Fader förlåt mig för Jesu Kristi skull!" och ta ut "kvittot" i tackbönen. Men precis som med bankomaten så behöver du faktiskt både kort och kod!

I mitt skrivande om förlåtelsen i en sekulär värld (bristen på förlåtelse snarare då) har jag funderat en hel del kring det att jag tycker även präster faktiskt lurar många. När de säger sådant som att synd inte finns efter Jesu korsdöd, att alla alltid är förlåtna och liknande så luras de. Alla kan bli förlåtna givetvis, men att ens antyda alla är det per automatik... Det är djupt obibliskt och borde inte kunna sägas av en enda präst faktiskt.

Förlåtelsen är kanske det dyrbaraste vi har, förutom tron i sig. När då den förvanskas och på så sätt faktiskt undanhålls så många blir det rent förskräckligt. Dessutom tror jag att allt tal om att synd inte finns skadar människor betydligt mer än den hjälper - vi alla vet att det kan gnaga i samvetet även om vi får höra något inte är så farligt, inget att tänka på. Finns då inte förlåtelse för att synden inte finns så finns inte heller befrielsen från det som tynger.

Vi ska använda förlåtelsebankomaten! Vi ska använda kort och kod som är så mycket lättare att komma ihåg än alla andra sådana. Vi ska tacka Jesus för att han tog allas våra straff och betalat priset för det men inte kräver betalning utan istället står mellan oss och Fadern och säger "Men jag tog ju strafffet! Klart vi förlåter när de ber om det, jag har alltid kvar mer att ge ut.".

Allt gott!
Eva

Maktmänniskor -

(Tanke: Jag väljer en ros för att den vid en första anblick är bara vacker och väldoftande men sedan kan taggarna upptäckas. Den kan representera maktmänniskans person men också Jesus. Jesus då som så god och kärleksfull men inte utan skärpa, vilket tyvärr en del har fått för sig.
En gul eftersom gult i blomsterform (egentligen rätt fånigt enligt mig, men ändå...) representerar svek. DET stämmer bara på maktmänniskan då.)


- vad är det egentligen? Är det ett nytt påfund eller uppmärksammades de redan på Bibelns tid? Hur känner man igen och vad gör man?

Det är väl vad den bok av Edin Lövås, "Den farliga maktmänniskan" (Libris 1989 och 1999) handlar om, den som jag lite recenserade i förra inlägget. Vad som inte kom med i det förra i någon högre grad är de klara och goda referenser till Bibeln som Edin Lövås (EL) bistår med. Jag ska försöka utveckla det lite. Kan bli lite långt men läsning är ju frivillig.

Först bara: Som jag skrev i förra så har förlaget i ett eget förord förklarat varför man genomgående valt benämningen "maktmänniska" i översättningen istället för att som EL skriva det omväxlande med "psykopat". Det var (är fortfarande?) så att förståelsen av begreppet psykopat/psykopati tydligen skilde mellan Sverige och författarens hemland Norge. Som jag tänker då kan det vara så att svenskar mer tänker "galen seriemördare i deckare" om man säger psykopat och  då inte kan/vill se den typ av psykopati, den mer vardagliga, som boken handlar om. Det blir helt enkelt för lätt bortförklara och slå ifrån sig. Jag håller helt med om det.

För att få ett första svar på om Bibeln har något att säga om dessa maktmänniskor går vi till Psaltaren kap. 36, vers 2-5:

"I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige. Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
Han förringar inför sig själv att man skall upptäcka och hata hans brott.
Hans mun är ondska och svek, han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
Ondska tänker han ut på sin bädd, han går den väg som inte är god, han skyr inte något ont."

Jag tycker de verserna sammanfattar maktmänniskor väldigt väl.

Kanske protesterar någon mot ordet "ogudaktig" och tänker att då finns ju inte maktmänniskor i kristen kontext i alla fall, för där finns ju ingen ogudaktig? Väl? ELs svar, liksom det från oss som mött dem just i församling, är "Det gör det visst! Och kanske har de det än lättare just i kristna sammanhang!". Jag tänker man måste se till andra meningen och det om "ingen gudsfruktan", att den delen är väldigt viktig för förståelsen.

En sak måste slås fast direkt tror jag - maktmänniskan kan (verkligen kan) inte se något fel hos sig själv. Hur ska man då kunna känna gudsfruktan? Om man ser sig själv som ofelbar och alla andra som dumma, nervösa, lättlurade o.s.v., hur ska man då kunna tänka sig att Gud skulle kunna tänka något annat om en? Det här handlar då inte om ett uppblåst ego, sådana brukar kunna fås till en rimlig nivå av t.ex. en skicklig psykolog, det handlar om att verkligen tänka allt man gör, säger och tänker (ffa mot/om andra) alltid är rätt.

Här kommer det då in varför en maktmänniska kanske har lättare ta sig fram i kristet sammanhang än på många andra ställen. Det kan mycket väl vara en människa som bekänner Jesus så som man förväntar sig, som kanske har en något egen teologi (om inte annat väljer mycket noga vilka bibelcitat som "kan" användas, för egna syften) men kan strö Bibelord ikring sig vid behov. Det är en person som kan ofta kan mycket om den kärlek, förlåtelse och nåd vi kristna förväntas ära men det gäller ju bara när h*n själv behöver kärlek, förlåtelse och nåd. Att andra skulle förvänta sig detsamma i gengäld "finns inte på kartan" och ses som helt orimligt.

I mycket handlar det om just makt och maktrus, därav beteckningen maktmänniska. Är det något Bibeln varnar för både i GT och NT så är det väl makthunger? För att ta en känd text så tänk på Jesus som frestas i öknen efter sitt dop, vad tas där som exempel på den värsta frestelser vi kan utsättas för? Jo, just makt. "Böj dig bara för mig så ska du få härska över hela världen!" säger djävulen. Och ungefär detsamma säger han till maktmänniskan. "Men hallå!!! Innebär det då att maktmänniskan är ond? Har h*n försvurit sig till fienden?" Författaren tar givetvis upp det. Han hamnar i en tanke att maktmänniskan inte behöver vara ond i sig själv men dock, och det är han rätt klar med, förmodligen beskyddas av det onda. Maktmänniskans mål, det som oftast blir resultatet av en sådans framfart, är splittring orsakad av anklagelser och djävulen är anklagaren och splittraren, det är betydelsen av själva namnet.

Att tala om ondska i kristna sammanhang får ofta människor att helt enkelt sluta lyssna. Jesus är ju bara kärlek! Finns ingen ondska bland kristna! Då påminner jag gärna om vad Jesus själv säger om att goda människor bär fram det som är gott, onda människor det som är ont. (Luk. 6:45) Jesus talar även om "ormyngel" i meningen barn till den stora ormen Satan. Och Efesierbrevet kapitel 6 vers 12 är väldigt klar:

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna."

Ondskan är en klar realitet för Jesus men även för Paulus och andra. Vi måste också våga se det.
(Författaren påpekar starkt han inte förordar någon sorts andeutdrivning dock! Han talar inte om besatthet utan "endast" påverkan av det onda.)

Vi måste våga se att ondskan finns om inte annat så för de som blir offer för maktmänniskan. Men hur ska vi då upptäcka de här personerna, helst upptäcka dem i tid, innan skadan är för stor och för många mår för dåligt? Jag tror att god hjälp finns att hämta i 3 Joh vers 9-10 där aposteln är väldigt rak:

"Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.
Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen."

Jag har intresserat mig lite extra för dessa maktmänniskor (lutande åt psykopater) ffa sedan jag hade en chef som var en mycket klar sådan för nu många år sedan, men trots en del läsning i böcker om psykologi har jag aldrig sett en bättre beskrivning än den aposteln Johannes ger i de verserna.

De säger vad det handlar om: en maktmänniska vill vara den främste, ha makt. En maktmänniska sprider förtal (EL påpekar maktmänniskan är mästare på att plocka fram småfel som förstoras in absurdum) om de h*n ser som hot, eller bara som stöd åt den h*n har lust förtala bara för att det roar. H*n vägrar givetvis ta emot och lyssna på sådana som kan tänkas komma för att tala vad rätt är, vilket kan låta underligt med tanke på det jag skrev om att maktmänniskan inte anser sig göra minsta fel - då skulle väl inte motståndare skrämma? - men det bottnar då i tanken de som vill tala rätt skulle "lura" (enligt maktmänniskans sätt se) andra att tro annat än maktmänniskan vill.

Och maktmänniskan arbetar på tills de som vågar och orkar stå emot lämnat.

Vad kan man då göra, om något alls?
Edin Lövås misströstar. Han har när boken skrivs 40 års erfarenhet som förkunnare och själavårdare och har mött otaliga offer för maktmänniskor som plågat församlingar, familjer och andra sammanhang och han misströstar.

Eftersom maktmänniskan inte ser något som helst fel hos sig själv (EL tar upp en del förskräckande exempel, som mannen som äter på restaurang var dag trots att fru och flera barn då inte har pengar till mat, men inte förstår varför det skulle vara fel.) Jag tänker på min gamle chef. Det var en kvinna (maktmänniskor är otast män men kvinnor finns det en hel del av också) som verkligen älskade att få folk att gråta, jag råkade själv ut för flera försök men var väl dum nog att inte förstå då anklagelserna gick så lätt motbevisa. Hon hade under många år skrämt slag på ack så många anställda. Vi som kanske var lite "tuffare" blev inte kvar länge, fler än jag såg till att skaffa andra arbeten och säga upp oss. Långt senare lär denna kvinna ha sagt förlåt till den personal som var när hon slutade. Jag funderar fortfarande på om det var ett inlärt eller ett ärligt förlåt.

Maktmänniskan är ju sådan - det blandas vin och vatten verkligen. Ena stunden kan berömmet hagla över en person som då slappnar av och tänker allt nu är ok, bara för att i nästa stund få allt annat än beröm och självkänslan knäckt igen. Just så vill maktmänniskan ha det - helst ska alla runt omkring vara oroliga, smyga på tå, vakta sina ord o.s.v. Det kan komma lugnare perioder men om maktmänniskan anar sin ställning försvagas kommer det att sätta igång igen.

Vad gör man?
Ett svar är givetvis den lösning som jag och flera andra tog till med den chef som bar sig hemskt åt - man flyr. EL är noga med att tala om det rätt ofta kan vara enda lösningen om än den kan vara mycket jobbig. (Tänk hustrun som skiljer sig från sin maktmänniska/tyrann till man och får höra från församlingen att hon gör SÅ fel för hennes make är ju SÅ fantastisk. I det sociala livet ja men hemma...?)
Vad man ffa måste tänka på är vad som skyddar offren, de som redan skördats och de som kan bli! Offren måste alltid vara första prioritet och därför måste maktmänniskans ränker och illistighet stoppas med alla medel.

Och vi måste våga se...
Vi måste våga se att kristna sammanhang kan vara extra sårbara. Extra sårbara eftersom vi fostras i en anda där vi ska visa varandra kärlek, nåd och förlåtelse. Det utnyttjar maktmänniskan hänsynslöst!
Vi måste våga se att ondskan faktiskt finns och att den kan dyka upp även i kristna sammanhang. Det är inte bara människosmugglare, våldtäktsmän, mördare och sådana som är onda, de som av t.ex. maktbegär går det ondas ärenden finns i många skepnader.
Vi måste våga ställa oss på offrens sida. Både de offer som maktmänniskan förstör, med självkänsla nära noll och annat, och de offer som fallit för och manipulerats av maktmänniskan. (Glöm inte att det inte är enkelt leva med att ha blivit lurad, förd bakom alla ljus tillgängliga!) Vi måste påminna oss  om att det ibland är absolut nödvändigt säga ifrån.
Vi måste våga påminna oss om Guds vrede över det onda, EL tar som exempel när Jesus renar templet från försäljare men det går ju att hitta fler.
Det kan bli oerhört jobbigt och ensamt (inte alla orkar stå kvar med den som säger ifrån, den kan rätt ofta offras om maktmänniskan har för starkt grepp) att se och säga ifrån men vi måste våga försöka.

Författaren tar upp det viktiga i att minnas Jesu ord i Luk 22:27:
"Men jag är mitt ibland er som en tjänare."
Om någon snarare vill bli tjänad (och det kan ju visa sig på många olika sätt, bl.a. genom att alltid få medhåll och slippa kritik) än att själva tjäna kanske vi ska se upp? En maktmänniska kan se ut som en tjänare men avslöjar sig alltid som skådespelaren som inte har sitt hjärta med i det h*n gör.

Jag avslutar med Edin Lövås sista meningar i boken:
"Låt oss värna om detta liv, (det sant kristna, min anm.) både i oss själva och i församlingarna. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp."

Allt gott!
Eva